Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen.
Avsnitt 71-80

Transkribering av avsnitt 71 (Inspelat 20 maj)

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Medverkande tituleras i transkriberingen:

AG - Anna Granevärn - Sjukvårdsdirektör

AB - Annica Breil & KH - Kristina Hällestrand - Sjuksköterskor på AK-mottagningen (antikoagulationsmottagningen)

AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare

HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL: Vårdens utveckling i Region Jämtland-Härjedalen och de vi säger extra välkommen till idag är två specifika gäster och ni ska faktiskt få presentera er själva och vad ni heter och vad ni gör. AB: Jag heter Annika Breil och är sjuksköterska på AK mottagningen i Östersund. HL: Vad står AK för den som inte vet.

AB: Våra blodförtunnande läkemedel kan man säga jobbar vi med.

HL: Ja, sedan har vi?

KH: Kristina Hällestrand, också sjuksköterska, jobbar på AK-mottagningen.

HL: Och ni har jag jobbat där ganska länge, vad jag förstår?

AB: Det har vi jo. Jag är snart inne på 15-16 år kanske. Vi jobbar lite med förmaksflimmerpatienter och trombospatienter också.

HL: Men vi är inne på hjärtat, vi inne på blodomloppet och hjärtkärlsjukdomar och sådana saker. Varför har ni jobbat så himla länge på den här avdelningen? Varför har inte ni rört på er?

AB: Därför den är bäst trevligast.

HL: Jaha, så enkelt är det.

AB; Vi kommer ju från vårdavdelningen på hjärta innan vi kom in på mottagningen, började jobba där, men här är vi. Vi har en fantastisk arbetsgrupp och jättebra chefer så att då är man kvar och man trivs.

HL: Och det har vi pratat om några gånger i den här podden, hur man skapar en gynnsam och bra arbetsmiljö så att man får behålla dem som man faktiskt gillar att jobba med. Ja vi kommer att glida in lite mer på det lite längre fram. Ett välkommen idag också till våra ständiga medverkanden Anna Granevärn, tack, hälso - och sjukvårdsdirektör.

AG: Ja!

HL: Välkommen hit! Läget?

AG: Jo, men läget är bra. Det är ju faktiskt så här att det är lite snö ute och då blir man ju alltid glad. Eller hur Håkan?

HL: Det kom ju ett bakslag. Det är 8 maj när vi spelar in och när jag drog upp rullgardinen drog jag snabbt ner den igen och svor för mig själv för jag gillar ju inte de här bakslagen, men jag förstår att du gör det annars som älskar att åka skidor. Eller kanske har förmågan att se det positiva i alla sammanhang som du brukar ha?

AG: Ja, men det får man försöka göra. Sen går det ju inte att åka så mycket skidor på den här lilla snön och det är väl inte så kul att ge sig ut på rullskidorna heller om det är lite minus. Men det är fint.

HL: Det är ljust och fint.

HL: Anna Sjövall du är verksamhetsutvecklare och alltid med i den här podden gillar du också bakslag i vädret?

AS: Jag brukar vara positiv, men just snö i maj, då är jag lite mer ….det blir lite deppigare tycker jag då.

HL: Ja. Känn dig inte nedrustad Anna Granevärn utan så här är det bara vi är olika, vi människor, olika är bra.

AG: Ja visst är det bra.

HL: Det ska kretsar kring metoder inom Waranbehandling och lite fokus kring egenmonitorering som vi har pratat om tidigare i den här podden, alltså att kunna vara en medborgare eller patient som kan skicka in sina värden digitalt och göra det hemifrån eller om man är på resande fot och hur den här utvecklingen kan ta vägen lite åt det hållet har vi tänkt att vi ska snacka om och vi var ju inne på att ni två har ganska lång erfarenhet och ni säger själva att ni har jobbat 15-16 år och om vi börjar på år ett, hur tycker ni att utvecklingen har varit under hela den här perioden?

AB: Ja, men den har varit enorm. Den har gått jättefort. Vi började ju arbeta med ett läkemedel. Idag har vi 5 läkemedel som vi jobbar med och doserar och ska ta hänsyn till olika aspekter i de här läkemedlen. Och vi hade papper och penna först. Nu har vi datastödssystem. Automatisk utskick via post och liknande, sådant som vi satt och skickade via kuvert förut, så det har hänt. Jättemycket om vi pratar vi om hur det var för 15 år sedan. KH: Och utvecklingen går ju fortsatt framåt. Vi är ju på g nu och kunna, i stället för att skicka ut doseringsbrev med Warandosering till exempel eller andra provsvar och de har ju skickat ut via brev. Det gör vi fortfarande. Men vi är ju på väg in i 1177 att för att kunna skicka doseringsbrev till patienterna så att de får de i direkt samma stund som vi har doserat och det förenklar ju folk för folk i allmänhet. Nu när postutdelningen är lite långsammare också en.

Det är också en utveckling med tiden. Så att det här är också en positiv utveckling, så det fortsätter på flera plan.

HL: Märker ni av responsen då från de ni skickar till att de också höjer tummen upp. Att det blir enklare.

KH: Ja, absolut. Det finns ju en efterfrågan att vi ska vi ska kunna meddela oss på annat vis än brevledes. För mång är ju bortrest under sommaren på semester de tar prov men är inte hemma och kan kolla brevlådan sin så att det finns ett stort önskemål sedan länge om att ha lite kortare väg och snabbare väg med svar till patienten.

HL: Och det kanske inte är så konstigt. Eftersom de allra flesta idag är ju rätt digitala.

KH: Ja.

HL: Sen finns det ju en grupp människor som inte är digitala, kanske inte alls har mobiler eller datorer och kan koppla upp sig och så vidare. Men de blir ju då beroende utav brevskicket då så att Säga.

AB: Ja, det kommer finnas olika varianter. Vissa har ju hjälp av andra vårdgivare, också där kommunicerar vi med dem eller vissa vill ha sina brev, men vi tror ändå att en ganska stor del komma vill ha det här digitala möjligheter.

HL: Jag tror inte man behöver tro utan det kan man nog konstatera, men man måste också ta hänsyn till den här andra gruppen. Telefon funkar ju alltid.

AB: Ja!

HL: Vi startade när vi pratade om att ni, det slog mig att när ni jobbade så länge, jag vill hänga kvar med det lite grann. Tänkte att vi pratar lite om hur bra den här arbetsgruppen är, att det är bra chefer och så vidare. Kan vi knåda lite grann kring det så ni får dela med er, om ni kan dela med er, av hur det ser ut i arbetsgruppen, var kommer den här sköna och goda känslan ifrån?

KH: Ja, men den kommer av att vi alla har jobbat rätt länge. Vi om vi ser till bara AK-mottagningen som vi jobbar på. Vi är 4 sjuksköterskor som inte jobbar heltid och 2 av våra kollegor de har ena foten på annan del av mottagningen och hjärtmottagningen. Men om vi säger hela hjärtmottagningen, så är vi ungefär 10 pers. som jobbar och vi har alla jobbat tillsammans ifrån början inne på hjärtavdelningen. Vi har jobbat ihop oss i både lugna perioder och tider då det kom mycket patienter. Många sjuka då teamar man ihop sig ganska bra. Och i det gäng som vi jobbar i nu på hjärtmottagningen är vi ungefär ganska samma ålder. Vi har ganska liknande intressen. Ja, och alla är väldigt kunnig på sin sak och gör sitt jobb och det. Det bidrar till en avslappnad stämning. Vi kan lita på varandra vi kan lita på att alla gör det de ska och vi kan lita på att vi ställer upp för varandra. AB: Sen har det ju alltid varit ganska tillåtande. Vi har inte varit så toppstyrda utan det har varit tillåtande att själv komma med förbättringar och idéer liksom, för oss, och för patientgrupper och liknande, som vi har fått igenom och som vi har kunnat driva igenom.

HL: Vem är det som tillåtit det klimatet?

AB: Ja chefer och läkare antar jag alltså. Det är bollat med de som har ytterst ansvaret hela tiden när vi kommer med idéer och i vårt lilla område då, Jämtland, så är inte jättemånga som är så insatta. Så när vi åker på utbildningar och plockar åt oss bra saker från andra mottagningar eller sjukhus så har du lyssnat på oss och vi har kunnat drivit vidare hos oss.

HL: Du är ju inne på, varför jag ställer frågan som jag gör, det här med tillåtande klimat. Det är ju liksom för att det är sådant som behövs för att man ska hitta det här som ni också pratar om, medarbetaredrivna förändringsarbetet. Det har ni ju bestämt någonstans, att:” så här ska vi ha det”.

KH: Jag tänker på en sak också. Det är att vi inte som många som jobbar med vår mottagning liksom, så att när vi får en idé om någonting som vi vill förändra. Vi är ju fyra AK-sköterskor till exempel så vi alla är med på tåget och tycker vi att det är en bra förändring så är det ju ganska snabbt att göra den förändringen. Det är ju fördelaktigt och vi känner ju också att vi har tillåtelse. Vi driver ju själv mottagningen, så kommer vi med någon idé till förbättring så finns det ju goda möjligheter. Det är vi som kommer med den förändringen och det är vi som driver på den och vi får ju också stöd och backning för det.

Så att det gör ju mycket för en när man jobbar, att man känner att man har inflytande. På det man gör och på det man vill förbättra. Vi vill ju bli så bra som möjligt.

HL: Och varför är det så viktigt, att det känns bra på jobbet?

KH: Jo, men att man känner sig delaktig i det man jobbar med och att när man ser att det kan bli bättre så kan man även ändra på en gång ganska ofta om det inte är något väldigt stort då att.

HL: Det finns ett ledarskap som visar den här vägen och tillåtande klimat och att det finns en öppenhet Hur är det på den fronten då? Har ni alltid haft samma chef eller?

AB: Nej, det har vi inte alls haft, men i och med att det är så specifikt, vad ska jag säga? Specifik kunskap runt det här lilla området, så det är ju inte alla som är insatt i det sen när vi har kommit med våra förändringar så har ju oftast oavsett vad vi haft för chef gått vidare till ytterst ansvarig läkare och så har man bollat säkerhetsaspekter och liknande. Och så har vi fått ett svar på hur vi hade tänkt driva det åt något håll.

HL: Är det kul med förändringsarbete och att få komma fram med egna förslag och idéer?

AB: jag har alltid tänkt att eftersom vi inte har någon riktig läkare som är ytterst, eller vi har yttersta ansvariga, men vi har inte någon som är jättedjupt insatt i det här området som storsjukhusen till exempel, så har jag alltid tänkt att våra Invånare ska ju ha precis samma behandling och samma moderna tänkesätt runt de här medicinerna som övriga Sverige har. Så att ja, jag tycker det är jättekul med utveckling.

HL: Högst ansvarig är ju faktiskt du Anna Granevärn.

AG: Ja men precis.

HL: Jag vill bara höra hur du reflekterar över hur de beskriver hur de har det med sin arbetsmiljö?

AG: Jag tycker det låter alldeles toppen och det är ju jättekul och så otroligt viktigt med kontinuitet brukar vi många gånger komma in på, för att vi ska kunna fortsätta bedriva utveckling, och inte få det här tappet hela tiden med att ja någon alla slutar eller någon slutar och vi får börja om från början. Men jag står och funderar lite på en sak som är kanske helt självklar för er, men det är ju ofta så. När vi pratar om läkemedelsordinationer, att då är det läkare som gör ganska mycket här. Har ni utarbetade arbetssätt och är ni väldigt självständiga i det här arbetet? Vill ni beskriva lite hur det har förändrats under åren? Har läkare varit mer involverade i arbetet tidigare? Har man kunnat lägga över mer arbetsuppgifter och ansvar. På er, i era roller som sjuksköterskor?

AB: Ja, när jag började så var det mer läkarstyrt så med vår utveckling. Vår erfarenhet när denna förlängts liksom och. Vi har haft några läkare som har varit väldigt involverade som när de har slutat, så har det lagts på oss mer och mer och vi har ju tydliga dokument om vad våra ramar är, men de är ganska vida så att säga.

Det är mycket läkaruppgifter, men naturligtvis har vi ju frågor där inte vi tar beslut, utan där är det ju läkaren som tar yttersta beslutet. Vi har läkarkontakt varje dag också.

AG: Men det är bra. Har ni bra kontinuitet i det arbetet också? Att det är samma läkare ofta.

AB: Nej. Det kan det bli lite.

AG: Bättre ja, men det är bra. Vi har saker att jobba med också. Sen funderar jag på ert team är, är ni 100 % sjuksköterskor eller finns det fler yrkeskompetenser som jobbar tillsammans med er runt de här patienterna?

KH: Ja, när det gäller just på AK-mottagningen så är vi sjuksköterskor och som sagt var en läkare som stöttar med det vi inte får ordinera eller frågor vi inte kan svara på.

HL: Det finns ingen så här teknisk IT-historia som är inblandad i när det handlar om just själva egenmonitorering och såna lösningar, eller?

AB: Jo absolut, vi har ju ett köpt system som gör att vi kan dosera i som ger oss också exempel på hur vi ska dosera och det är ju tekniker då utanför sjukhuset som ser till att allt det här fungerar samt, kemlab som analyserar provsvaren som kommer upp till oss som vi hanterar, men det är ju inte personer som vi träffar dagligen. Vi har kontakt med dem när någonting krånglar.

HL: Om ni fick ge ett tips till andra enheter eller avdelningar eller någonting annat inom sjukvården som också behöver komma framåt som ni har gjort när det handlar om det här tillåtande öppna arbetsklimatet, vad ska det vara för någonting?

AB: Ja, jag tänker att man ska titta på när det är när man får liksom stopp i är det långa köer eller om vi har vi frustrerade patienter, det beror ju på någonting. Hur kan vi förändra de bitarna så att säga? Många saker är ganska enkla om vi bara engagerar oss och försöker hitta på en lösning.

HL: Prata hellre lösning än att äta fel.

KH: Jag tänker också på det där att man ska kolla av med de som jobbar med specifika frågor. Som oss nu på AK-mottagningen, vi måste ju ändå säga att vi kan ju det bäst. Vi sitter ju och gör det här varje dag. Vi ser flödet och vi ser när det uppstår problem. Vi ser vad som kan bli bättre så jag tänker att man kan förlita sig kanske lite mer på de som jobbar med det som är aktuellt liksom och frågar oss. HL: Ni som är inne i själva, kärnverksamheten.

KH: Absolut! Inte att man kanske sitter ett steg högre upp eller flera steg och så klart det ska ju vara en kommunikation. Men jag tror ändå att förlita sig på de som jobbar närmast.

HL: Det är det här som sjukvården i regionen är ut och far efter hela tiden. Att den här tillitsfrågan ner mot verksamheterna för att få tillbaka det här medarbetardrivna utvecklingsarbetet som det så fint heter, eller förslag eller idéer på saker och ting som man skulle kunna göra bättre. Vad säger du? Anna sjövall, vad står du och tänker på när du hör detta?

AS: Men jag tänker jag en massa saker, men jag tycker det är precis det här man sätter fingret på, att alltså även i min roll till exempel. Jag är ju inte expert på saker och ting som jag stöter på, utan det är ju de som jobbar ute, det är där expertisen finns, det är där kunskapen finns det är där idéerna finns. Sen ska ju vi runt omkring stötta det och hjälpa till liksom om, hur kommer vi framåt då? Så att jag tycker att det är precis det. Sen tar jag fasta på delaktighet och alltså en känsla av att man kan påverka. Jag tror det är otroligt viktigt att man känner det. Det tror jag de flesta känner oavsett vart man jobbar, att man kan påverka sitt arbete på något sätt i en i en positiv riktning och känna att man kan liksom driva i det Jag tror att de flesta ändå tycker att det är roligt att man känner att man förbättrar det man jobbar med. Och ja, men man slipar på någonting eller skruvar på något.

HL: Det behöver inte vara i sjukvården generellt, utan det kanske handlar om yrkeslivet generellt.

AS: De flesta tänker jag ändå är lite så.

HL: Sen finns det ju institutioner som är toppstyrda och där det är stuprör och linjen ska hållas och så vidare, och där man kanske inte känner att man blir lyssnad på eller det är ingen mening att lägga någon idé för det blev ingenting förra gången så då gör jag det inte. Så att det gäller att bygga det klimatet också och det verkar ni ju ha gjort på eran enhet.

AB: Tänker att när du berättar så tänker jag, det är mycket upp till människorna liksom att man vill, att man får med sig gruppen. Det kommer ju alltid vara några som är drivande. Några som är tänkande och tar det lite lugnt och sådant, men alla behövs ju i en grupp, men att alla blir lyssnade till.

HL: Ni har hittat grejen, tycker jag känns det som. Jag vet inte om du håller med henne, men.

AG: Ja, jag tycker det låter helt fantastiskt. Det är verkligen ett gott exempel för vår region och det är så vi vill att det är på fler ställen. Att man känner att man har möjlighet att påverka och vara med och vara delaktiga och kan driva utvecklingen framåt så att vi, ja, vi har ju våra utmaningar också med ekonomi och att kunna finansiera. Så att det blir ju som begränsat ibland, att vi kan göra till en viss del eller vi kan testa nya arbetssätt i ibland och se om vi kan räkna hem det. Och det är väl det som är vår utmaning också med. Hur mycket kan vi satsa och på vad? Och vad blir liksom långsiktigt bra för vår region.

HL: Men hur hanterar ni det på er enhet då när ni stöter på patrull eller ser att här finns det inte ekonomiska förutsättningar? Skruvar ni på grejerna då så att ni ändå försöker komma fram eller ger ni upp eller tar ni tag i surdegen ändå?

AB: Envisa, som till exempel det här som vi kommer till nu med egenvårdsmonitrering med att man kan ta sina PK-prover hemma för de som har varan ju. En produkt som har funnits länge och den har kostat, den har kostat runt 5–6 tusen. Nu kostar den 8,5 tror jag. Och det är inte alla patienter då som haft råd med det där, men vi har ju stridit i många, många år för att det ska kunna bli subventionerat också för jämtarna.

En period fick vi klicka ner ett gäng, då hade vi inte den här utbildningen, fick vi skicka ner dem till Södersjukhuset och någon period så började det lossna lite grann att vi fick pengar till att köpa in några och kunna leverera och nu har vi fått en stor andel sådana här apparater av, vad heter det pengarna?

KH: Det heter statliga nära vårdmedel, nära vårdmedel. AB: Ja just det precis. Som vi har fått ut.

AG: Det känns igen. Det var jag som undertecknade det beslut. AB: Ja, men precis och då fick vi först 25 och sen har vi fått 50 och det är en ansenlig andel patienter nu som har kunnat få möjligheten till det här.

HL: Du pratar 25 och 50. Det är de här apparaterna som man som patient får ha hemma för att kunna skicka in sina olika värden till er så att ni kan läsa av på sjukhuset och de kan fortfarande vara kvar hemma. Då är var vi inne på nära- och personcentrerad vård och människors behov och vad jag har förstått så är det ju någon form av ökning hos er i år när det gäller antal patienter som kommer få de här apparaterna.

AB: En stor ökning blir det ju.

HL: Ifrån vad till vad?

AB: Alltså, vi hade ju runt 30 personer som hade eller som kan sin apparat och som doserar sina läkemedel själv och så låg vi på kanske runt 20 som hade apparater men ville att vi skulle dosera så de rapporterade in världen. Och så har det ju sett ut många år, men nu kommer det ju bli ja, 75 totalt till då som kan få möjligheten.

HL: Får alla som vill, eller hur funkar det?

AB: Nej man, man måste ju ändå vara lite dedikerad till det så att säga vara engagerad, noggrann och också ha ett behov. Så vi tar emot önskemål från patienterna och vi försöker få till det. De som är arbetsföra där det kan underlätta livet för dem försöker vi att de ska få en apparat.

HL: Och underlätta livet kan ju handla om vad man har för olika behov. Om man har långt att resa så kanske man vill slippa en sådan sak till exempel eller om man är ute och rör på sig mycket i landet så kan man också vilja slippa behöva åka in på sjukhuset.

AB: Långt att resa, svårt med provtagning, rörlig. Har vi mer eller fler anledningar? Svårstucken kan det också vara.

KH: Men precis och vi har tänkt på när det gäller de här apparaterna. Den heter ju KG-check den här och det handlar ju om de som har Waran som läkemedel och de som heller inte kan ha något annat preparat för att förhindra proppar. Är det så att man kan gå över till de här? Det finns ju ett gäng nyare läkemedel som kom för drygt 10 år sedan där man inte behöver ta regelbunden blodprover. Man har samma dos men med varan så, varandosen styrs ju av ett blodprov och det är ju så när vi ska dela ut de här apparaterna då är det ju då är det ju till patienter som enbart kan stå på Waran och det är av olika anledningar.

Patienter som har opererar in mekanisk klaff till exempel kan bara ha varan som sådan här proppförbyggande behandling. Det finns ingen annan som är tillräckligt säker. Det vet vi att de är betjänt av att ha en sådan här apparat. De kommer till att ta jättemånga PK-prover resten av livet.

HL: Vad får det för förrespons då från de som får den här möjligheten?

AB: De är jättetacksam samma absolut, de är supernöjda, de blir ju mer fria. De behöver ju inte ha lika mycket vårdrelationer. Det kan ju vara en önskan för vissa och samtidigt så är varan ett så otroligt känsligt läkemedel. Det kan skifta i värdena så snabbt så att de får ju egentligen en säkrare behandling eftersom de vet hur de mår. Behöver jag värktabletter? Har jag någon annan åkomma just nu är det liknande som de kan ta i sin extra kontroll eller justera sitt läkemedel.

HL: Anna Granevärn du sa att det var du som skrev under det här beslutet? Berätta hur växte det fram?

AG: Jo men vi jobbade med en pott för näravårdpengar dit alla fick skicka in ansökningar eller förslag på saker som man ville genomföra. Det var ganska höga krav på det här för att inte säga att det var ganska tuff konkurrens också.

Det är mycket vi har valt att inte finansiera eller delfinansiera. Så då har vi tittat på alla förslagen och så har vi valt ut dem som bedömdes ge störst effekt och det här är ju ett sådant arbete som ger effekt både för patienter, för medarbetare, för regionen totalt som förflyttar oss i önskvärd riktning. Vårdens omställning mot en god och nära vård.

KH: Det man har sett med patienter som har sådana här apparater är ju att de får en väldigt, de får en väldigt bra, Vad ska jag säga? Sen deras behandling kom till. Den ligger väldigt jämnt och bra när de själv kan monitorera. De kan ta värden lite oftare som Annika sa om det blir någon förändring man blir sjuk eller man behöver ta. Man blir insatt på några nya läkemedel eller annat som påverkar det här PK-värdet som är väldigt påverkbart så kan de själv justera så att behandlingen blir jämnare än vad den skulle vara annars och det har man ju sett i studier att det är väldigt bra vinning. De blir ju experter på sin egen behandling.

HL: Du är inne på det du brukar nämna ibland Anna Sjövall, man är expert på sin egen hälsa.

AS: Ja, men precis och jag tänker ju också att man inte blir begränsad i livet om man inte måste. Tänker när ni säger att man kan reser eller att man har långt åka det är svårt att ta prover och så där. Det är personcentrerad vård står jag också och tänker på, att människor dels kan påverka sin egen sin egen behandling och hälsa. Och att en livslång behandling eller sjukdom påverkar livet, kanske i övrigt? Jag tänker att det är fantastiskt, fantastiskt vinning för patienterna.

AB: Och om man bortser från allt positivt som har gynnat patienten så vet man via studier att 1,5 till 2 år så är det kostnadseffektivt även för vården. För det är någon som ska ta det här provet. Den personalen ska ha sin lön, det ska transporteras, det ska analyseras, vi ska dosera. Så att vi tjänar även lite pengar på det.

AG: Och mycket av de här effekterna som ni nämner känner vi igen från egenmonitorering i andra sammanhang också. Just att det blir stabilare värden över tid. Patienterna lär sig sin egen hälsa, och när man mår bra och liknande och att det är en fördel att kunna göra de här täta kontrollerna har vi sett på andra patientgrupper också, för att då får vi bättre koll. Och ja, men vid inställning av läkemedel och annat att det blir många positiva effekter.

HL: Kanske trist att prata om ekonomi när det handlar om vård av människor, men det hänger ju ändå ihop och vi hör ju här att gå och räkna hem det på 1,5 år. Jag antar att ni också har suttit och räknat på direktionen så klart.

AG: Ja exakt, det är ju viktigt för oss också. Sen kan det ju finnas saker som vi gör, för det sker ju en medicinsk utveckling hela tiden och en teknisk utveckling som gör att vi också behöver lägga mer pengar på en del behandlingar för att det är utvecklingen där helt enkelt. Vi kan hantera väldigt mycket mer än vad vi kunde för x antal år sedan och det finns också en förväntan om att vi ska göra det och vi kan inte skilja oss för mycket mot andra regioner. Men i de här fallen när vi kan göra en utveckling som också är ekonomiskt gynnsam så är det ju många vinster.

HL: Utvecklingen går ju fort. Hur gör ni för att hänga med och fortbilda er och skaffa er nya kunskaper?

AB: Jag tycker mycket får man från utbildning som vi går på, idag är det mycket digital utbildning men vi kan ändå träffa andra i samma arbetsposition i Sverige. Och läser nya studieresultat och liknande. Ibland får vi presenterat från en doktor som har snappat uppnått som vi måste tänka till och se om det är något som vi ska införa.

HL: Men, hur jobbar ni med just den biten systematiskt? Får ni tid för det avsatt? Att nu ska vi få den här utbildningen och det finns det tid för att det är möjlig. Utan att man känner att man inte kan gå från jobbet menar jag.

AB: Inte avsatt tid har vi inte, men vi har ju varit lite förskonade och kunnat fått åkt på någon utbildning i alla fall varje år. Och speciellt nu när det har blivit digitalt så är det ju inga problem. Då är vi ju på plats och kan göra vårt arbete samt ta till oss information. Men avsatt tid har vi inte, men vi har stort engagemang.

HL: Någonstans måste det ju ändå finnas in inne i liksom arbetssätten, annars skulle det ju inte ske.

KH: Och jag tror att det egentligen ligger ju i vårt eget driv att vi vill i väg för vi tycker att det har gett så mycket när vi har varit och åkt i väg på utbildningar. Då har vi ofta då träffat vi sjuksköterskor på AK-mottagningar runt om i Sverige och det är alltid ett bra utbyte. Man får med sig något någonting som vi kan göra för bättre, liksom i våra egna rutiner, och sen kan vi få till oss inte bara rutiner som vi sköter själv utan även det som har med läkemedel att göra och sådan hantering, så att det är det vi driver själv.

HL: Ser ni också om det finns en stor andel patientnöjdhet då kring just de här som har egen monitorering och är de här varan patienterna?

AB: Ja. Alltså vi, vi har ju återkommande träffar med de här och de ringer ju också när de behöver oss vi får bara positiv feedback, de ser väldigt mycket. Ja, vad ska man säga, förbättringar i deras liv när de kan sköta den här biten själv.

HL: Handlar om ens egna livskvalitet. AB; Exakt. Ja den höjs ju rejält när du kan bli självständig.

HL: Jaha, vad intressant det här var känner jag.

AG: Ja, men det här är jätteintressant och vi har ju i tidigare avsnitt också varit inne och snuddat lite vid den här diskussionen med att satsa på kompetensutveckling för att ta hem nya metoder och arbetssätt och att det ger en ekonomisk lönsamhet. Dialysen är ju ett sånt exempel som vi pratade mycket om och då också. Hur viktigt det är att inte stoppa kompetensutveckling och utbildningar för att det är ekonomisk kris. För att det är det är den vägen vi behöver gå för att komma framåt. Vi kan inte sluta att utveckla oss utan vi måste utveckla oss ur krisen.

HL: Jag kan nämna också akuten, det avsnittet när vi med akutens chef just när det handlar om kompetensutvecklingen.

AG: Hur viktigt det är. Ja, och det får man ju ändå säga, för att vi har ju många åtgärder för ekonomin just nu. Men vi drar inte ett utbildningsstopp, det har gjorts ganska många gånger tidigare. Men det är ett väldigt medvetet val från vår sida. Att vi inte drar det kortet för vi tror inte på det.

HL: Här finns det en röd linje?

AG: Ja.

HL: Det låter ju klokt i tider av när man behöver ställa om och utveckla och förädla.

AG: Det är nyckeln.

HL: Nu har vi pratat mycket om apparat och omställning och människor ska sköta grejer i hemmet. Vad är det för apparater vi pratar om och hur funkar det?

KH: Den här är ganska, höll jag på att säga fickvänlig nästan. Man kan ha den i fickan. Den här apparaten är ju ungefär stor som handen och i den sticker man in en liten testremsa man har, med en liten penna som man laddar med en liten nålspets och så gör man ett stick ute i finger, ungefär som diabetiker gör man får fram en bloddroppe lägger den mot den här testremsan som sitter i apparaten. Och den analyserar och får fram ett aktuellt PK-värde på patienten.

HL: Och sedan skickas det då digitalt via någon app då in till sjukvården eller?

KH: Nej, det gör det inte, utan antingen så, en del patienter som har de här apparaterna, de har fått lära. De har fått ett doseringsschema så att de tittar på det här doseringsschemat de ser vad har jag för PK-värde idag och så ser de ja, men ligger det bra, då gör jag ingen förändring och så ska jag ta ett prov om så här många veckor. Är det för lågt då tittar de på schemat ligger det inom den här referensramarna då minskar jag så här. Ligger det för högt. Då står det på schemat att jag ska ta bort så här många tabletter. Andra patienter som har apparaten doserar inte själv, utan då ringer de in till oss och säger det här värdet har jag idag på apparaten och så doserar vi då säger vi att ja, men du fortsätter på din dosering, eller så gör du så här, du tar ett nytt prov om så här många veckor och så hör du av dig till oss igen.

HL: Olika delar här då beroende på vem man är som patient kanske och vad man har för behov och så vidare. Men det är en stor andel. Vad ska man säga? Egenvård kan man ju säga här, att ta hand om mig själv. Men vad får man för typ av grundutbildning då? För man kan ju inte bara sätta en apparat i händerna på folk och säga gå hem och så hör du av dig om det är något.

AB: Nej, absolut inte. Det är noga kontroll på det här och då lär man sig först apparaten och det är ju viss teknik och en hel del saker som man inte ska göra för att kunna få fel värden. Sen när man har lärt sig apparaten så måste man ta dubbelprover mot kemlab för att säkerställa att man är rätt patient så att det säkert stämmer med värdena. När man är klar så går man en utbildning med oss och då är det oftast en kväll på runt 3 timmar när man har teori då med en läkare och så några av oss sköterskor där vi vill säkra att de förstår det här. Vad som händer i kroppen med de här läkemedlen och när de ska se upp, och när de ska se extra kontroller och hur de ska hantera sina scheman så småningom som de får oss av oss då. Så det är ganska mycket vi gör i de här för att de ska kunna bli så kunniga som möjligt.

HL: Det ska ju vara patientsäkert.

AB: Också, absolut, det är jätteviktigt.

HL: Ja vad spännande att höra allt det här som ni som ni sysslar med. Vi ska ta och glida över på något som vi brukar kalla hälsosamtalet här. Och det är ju väldigt vanligt inom sjukvården och jag har själv varit på ett sådant här hälsosamtal inför att jag ska fylla 60 år. Man får ett erbjudande från regionen, då får man fylla massa frågor på enkät om hur man har det med sin livsstil och så vidare. Och sen får man gå på hälsocentralen eller vårdcentralen för att träffa sin doktor, då sitter man där och pratar om vissa justeringar man behöver göra i sitt liv och i mitt fall kan jag helt öppet berätta att det är bra om jag slutar snusa och det är bra om jag börjar leta mera nyckelhålsmärkta produkter när jag ska äta mat så då det är sådana där grejer och att jag får in lite mer vardagsmotion i mitt liv för att ja hålla mig friskare och fräschare så ser det ut för mig. Och just snusningen kände jag. Då skyllde jag lite på frun för hon snusar också. Hon vill aldrig sluta och då tyckte doktorn det var ju lite fegt av mig att skylla på det, och till slut höll jag ju med så att jag har bestämt mig för att sluta, men jag ska sluta efter semestern så jag drar lite på det. Så det blir den 23 juli när jag kommer tillbaka på en liten resa då ska det vara klart, tänkte jag, eller att då ska jag påbörja? Hur gör ni med era livsstilshöjande åtgärder om vi kallar det så med motion och kost och sådana saker?

AB: Men vi tränar mycket både i grupp. Vi har nästan alla på mottagningen har varit tid att kunna gå ifrån och träna på arbetstid. Så vi tränar ofta tillsammans. Vi är ett tränande folk där uppe, helt enkelt.

HL: Det är gemenskapen här hela tiden som genomsyrar liksom eran verksamhet, att vi går och tränar tillsammans och vi gör det här tillsammans och vi gör de här bitarna tillsammans, det finns en kraft i det.

AB: Ja, det gör det absolut. Jag tycker att det om man tänker psykisk arbetsmiljö också så har vi gjort grejer som peppar, inte bara det här, att vi tränar fysiskt som tränar man själv så får man med sig någon fler utan vi har ju gjort lite andra grejer. Vi hade något år så gjorde vi en hittaut-utmaning. Bland oss samla hitta ut kontroller.

HL: Det här med att orientera i staden här och att hitta och kontroller.

KH: Väldigt bra grejer. Då hade vi en utmaning i arbetsgruppen samlat. Sen har vi ju i flera omgångar tippar fotboll.

HL: Stryktipset?

KH: Alltså, EM och VM har vi gjort. Det är nog tror jag 5–6 gånger och då är det faktiskt så att alla inte är fotbollsintresserade. Men det är inte riktigt det som är grejen. Det är att alla, oavsett om man är jätteintresserad och insatt till den som inte alls tittar på fotboll någonting ändå gör det här tipset och sen blir det ju ändå. Vi har en jätteengagerad kollega som håller i det där som kollar efter varje match. Vi får uppdatering om vem som har dragit in poäng och inte och det är ju, det är väldigt bra för den psykiska arbetsmiljön, för vi har väldigt trevligt tillsammans. Man följer den här tävlingen under tiden.

HL: Ja, men det låter jättekul. Man vill ju jobba hos er, det känner.

KH: Det vill man för vi har det jättebra. Faktiskt.

HL: Hur har det gått med tippandet? Har ni blivit miljonärer?

AB: Jag har faktiskt vunnit en gång. Det var ju på damernas, tror jag. Du också, eller? Jag har varit.

KH: Jag har precis oväntat. Nu vann jag också en på den där hitta-ut utmaningen.

HL: Ja, men det är ingen illegal spelklubb Men just sådana här grejer, det hissar jag ju gemenskapen. Motionssidan då? Hur gör ni där och snusar ni som jag?

KH: Jag gör inte det, men.

AB: Jag är tyvärr snusare, men jag håller på att trappa ut nu. Jag har min egen lilla variant. Det kom ju en studie som rapporterades jättemycket. Alla läkare och sköterskor och undersköterskor var jätteengagerade i den där när man faktiskt ser att man ökar hjärt- och kärlsjukdomar. Vilopulsen ökar. Det har inte varit så mycket studieresultat så att man har liksom tyckt att det går väl bra ändå.

Det är värre med rökning har man tänkt, men nu har jag tänkt om och jag klarar inte av att sluta tvärt utan jag kör en nedtrappningsvariant så jag har läst in mig på vad varje portionssnus har för milligram nikotin, så nu är jag nere i den lägsta som finns på marknaden. Ser ut som en liten ja, en liten sockerbit, den här dosan och nu så. Minikapten heter nu då och sen så när den är slut så är det. Slut.

HL: japp så du fasar ut liksom med läkemedel.

AB: Men precis jag kör en fegis. Jag fasar ut.

HL: Många som slutat direkt får ju också besvär när de slutar tvärt. AB: Jag är omtänksam mot min omgivning, liksom att jag inte ska bli så grinig.

HL: Liksom inte så bra för arbetsmiljön om du bara helt plötsligt lägger ner. Ja, OK, ja, här har vi att det är ett helt gäng här som liksom de är inne på flera olika spår. Psykosociala arbetsmiljön. Det handlar om gemenskap och kamratskap. Ställa upp för varandra och här ska det sluta snusas så det görs aktiva val och så vidare. Hur har ni det? Man har ju nästan aldrig hört hur du har det på din arbetsplats Anna Granevärn vi hör ju bara om hur du själv motionerar och sköter din mat och så vidare.

AG: Jag stod faktiskt och tänkte lite på det här när ni berättade, för vi har ju ganska många gånger varit med i vårruset och haft ett litet team där. Sen brukar väl Sjövall och jag ha den här tävlingsnummerlappen på, så vi kan ju inte bara göra det där utan vi måste ju också tävla. Få den åt oss själva och den tid vi har tänkt oss (loppets tid), men det här fikat efteråt, picknickkorgen, och det här, är ju supertrevligt, så det är ju faktiskt några av de finare stunderna som jag tänker på då. När jag hör er berätta har vi ju Sankt olofsloppet där primärvården har ett lag och jag har varit med i det nästan varje år skulle jag tro kanske Sjövall också har sprungit.

AS: En gång blev jag övertalad. HL: Ska ni vara med i år eller?

AG: Jag brukar bestämma mig ganska sent, men det är ju en liten tradition och det är ju Olof som håller ihop det här laget åt oss. Han var ju den som fick mig att åka längdskidor från allra första början. HL: Vi har haft lite barmarssäsong, Anna Sjövall du som gillar att springa lite grann. Eller ganska mycket, så att jag antar att du har haft det ganska bra en period. Det här bakslaget, det, det är ju borta om några timmar hoppas jag.

AS: Ja, men jag var ute igår kväll. Det var jätteskönt.

HL: Ja, vad härligt. Jag har hoppat på hojen, haft ett, tyckte jag då, ganska långt cykelpass. Anna Granevärn tyckte det var bra att starta med en lite lättare runda.

AG: Du valde ju den lätta backen också.

HL: Precis ja, men det är ändå skönt att komma i gång med hojningen när det är den säsongen för jag tycker det är en väldigt bra skonsam träning också. Bra för pumpen. Jag hade faktiskt tänkt cykla idag, men nu har det kommit snö nu vet jag inte riktigt vart jag befinner mig. Det blir någon form av motion idag, det kan bli gymmet eller det kan bli. Det är lätt att välja bort hojen känner jag när det har kommit snö, det kanske är nu man ska stålsätta sig lite grann eller vad säger ni?

AG: Ja, men det är ganska obehagligt att cykla när det blir kallt. om händer och fötter ja.

HL: Så där fartvinden när man kommer upp i 30 blås, i nedförsbackarna menar jag. Hör ni, det var jättekul att ha er här idag och vi tar gärna återbesök. I den här podden så ni är ju varmt välkommen tillbaka någon annan gång faktiskt.

KH: Tack så mycket. Det var trevligt att vara här. AB Tack.

HL: Tack till er också anna Granevärn och Anna Sjövall.

ALLA: Ja men tack, hej tack.

Transkribering av avsnitt 72 (Inspelat 3 juni)

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Medverkande tituleras i transkriberingen:

Anna Granevärn - Sjukvårdsdirektör

Anna-Karin Andersson - Senior Verksamhetsutvecklare

Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare

Håkan Lundqvist - Programledare

Håkan:
Jaha Hörni! Ni ska välkomna allihop till det här avsnittet av denna inspelning. Anna Karin Andersson, Du är här igen. Välkommen hit! Du kallar dig själv för senior verksamhetsutvecklare. En bra titel.

Anna-Karin:
Jajamän. Jag tycker det, jag har väl funderat lite på det, men tycker jag har alla rätt.

Håkan:
Ja, och Anna Sjövall är också här.

Anna Sjövall:
Ja!

Håkan:
Du är junior verksamhetsutvecklare?

Anna Sjövall:
Hur man nu, blir det. Har inte hänt så mycket i mitt liv i sammanhanget så jämfört med Anna-Carin så är jag det.

Håkan:
Bra. Men det betyder ju inte att ni inte drar nytta av varandras erfarenheter.

Anna Sjövall:
Nej precis.

Håkan:
Det är så man jobbar ihop. Anna Granevärn är här också Hälso- och Sjukvårdsdirektör. Hur är läget?

Anna Granevärn:
Jo, men det är bra. Nu har vi ju fått börja titta lite på cykelparkeringen. Vi pratade ju lite om dina cyklar.

Håkan:
Just det. Anna frågade mig om en cykel som står upp och ner utan hjul här utanför som jag försökte repa och den är bortom all räddning. Så det var det. Var lite utanför podden innan vi började. Ja, så jag har förklarat att den åker nog på tippen om ingen känner sig hugad att ta sig ann ett projekt i sommar. Något för dig Anna, Karin och suga tag i eller?

Anna-Karin:
Vi får göra en analys på det här.

Anna Granevärn
Finns säkert delar som går att återanvända. Jag har också en gammal cykel och man kanske kan ta det bästa och bygga ihop av två gamla versioner.

Håkan:
Man blir sugen på något nytt, jag såg barnprogrammet Skrotnisse. om ni kommer ihåg den figuren på SVT? Men det ska vi inte prata om. Du var inne på analyser Anna-Karin. Vi ska snacka lite grann kring det. För att du är inne i ett förändringsarbete som berör en speciell avdelning på sjukhuset. Berätta!

Anna-Karin:
Ja, det gör jag. Och det handlar egentligen om mottagningsenheten på laboratoriemedicin som vi håller på att göra ett förbättringsarbete. Och ja, jag vet inte vart jag ska börja. Men det börjar med att verksamhetschef där jag fick ett uppdrag ifrån henne att du behövde titta på den här verksamheten för att arbetsmiljön höll på att haverera och det var väldigt jobbigt. Överbelastat, stressigt så att hon tyckte att vi måste titta på det här ordentligt och säga vad är det som fallerar och vad kan vi göra åt det? Så det var väl så det började och det började redan i höst. Sent i höst kan man säga. Så det tar ju lite tid att göra det här

Håkan:
Men hur börjar du? När de här röda flaggorna kommer upp. Hur börjar du med det arbetet?

Anna-Karin:
Uppdraget är ju liksom startskottet. Men sen så lägger vi upp det, träffar verksamheten och så lägger vi upp en plan. Jag vill ju alltid ha en arbetsgrupp av medarbetare som jag jobbar mot. Sedan så vill man ju också ha en massa data, produktion, variation och så vidare.

Sedan är det också en viktig del i det här, är ju patienternas åsikter.

Vad tycker de? Vad vill de ha? För det är lätt att säga att vi gör så här och så. Sen så är patienterna väldigt missnöjda med det. Så egentligen så handlar det om att man lägger upp den här planen för att ta fram underlaget, alltså själva genomlysningen.

Hur stora är lokalerna? Hur många provtagningsplatser har man? Hur lång tid tar en provtagning i snitt? Hur lång väntetiden är i snitt? Så man måste få fram massor med siffror från för att få den här helhetsbilden av verksamheten.

Håkan:
Hur mycket går du ner på detaljnivå?

Anna-Karin:
Ja, vad ska man säga. Jag brukar säga så här att, eller brukar titta på till exempel provtagning och kapacitet. Då fick de ta tid på en provtagning över, i tre dagar tror jag. Och så gjorde vi ett snittsiffra på det. Ja, det var 6 minuter då per provtagning. Och så är det då tre personer som jobbar heltid och då kan man försöka förstå hur många provtagningar hinner man på en dag? Och då kan man tänka sig om man jobbar 5 timmar effektivt, då blir det 50 provtagningar per person. Är det rimligt eller inte? Alltså, sådana här beräkningar gör man ju då, och det är ju en sak om den där med provtagning står där och så. Sen pratar vi också ganska mycket väntetider och är det lämpligt att man har så lång väntetid? Vi tittar på det också på över 500 patienter och tittar också på där det är mest väntetid. Vi ser ju till exempel att det är längst eller högst belastning på morgon fram till lunch. Sen minskar belastningen och det är ju variation som kanske inte önskvärd. Det bästa är ju att man har jämnt flöde hela dagen, men så är det inte och det beror ju på att folk vill ta prover innan jobbet. De fastar för att ta prover och då vill man inte vänta till klockan tolv.

Håkan:
Nej, då är man ju hungrig.

Anna-Karin:
Precis så det har sina förklaringar. Och även så tittar vi på veckodagar, hur ser belastningen ut per dag? Och det är alltid som vanligt att det är mest på måndagar. Och det här har ju också sin förklaring i. Och då kan man titta på: Är det någonting vi kan göra på de flödena som är på måndagar, så att man får titta på det. Så det är ganska detaljerat faktiskt.

Håkan:
Så man kan säga att du samlar ihop så mycket data som egentligen finns tillgänglig, men till en viss gräns kanske? Man kan inte gräva hur djupt som helst.

Anna-Karin:
Precis, det vi också tittat på ska jag säga är ju då vilka som remitterar in patienter, alltså vilka skickar provtagningsremisserna? Då är det, var kommer de ifrån, och kommer dom från sjukhuset, från mottagningarna, från primärvården, från ja, vart de nu remitteras ifrån? Och då kan vi också se flödena och kanske titta på: Vad kan vi göra åt det? Kan vi ändra flödena på något vis? Kan vi minska där och göra annat och så vidare och så. Och då måste man ju hela tiden och kommunicera mot de externa flöden eller externa kunder eller de som skickar patienterna helt enkelt. Och då har vi ju inte den makten själv egentligen, utan vi kan ju bara påtala att så här ser det ut. Ni har jättejättemycket prover eller som ni remitterar in till provtagningen. Varför är det så just hos er? Och så får man ta den dialogen och det kan vara helt rimligt. Men ibland så är det ju liksom. ”Jag har det här. Visste inte att det var så här”.

Håkan:
Låter som man då får veta det.

Anna-Karin:
Absolut.

Håkan:
Så det förbättringsarbetet går helt enkelt utanför sjukhusets väggar, också ut i primärvården? Anna-Karin: Absolut, där man kan föra dialog om hur de också gör när de remitterar.

För det gjorde vi ju förra veckan för att vi hade en dialog med Östersunds primärvård. För ofta är det de som är närmast liksom. Vi har sett att de har rätt mycket provtagning på sjukhuset och de tar ju jättejättemycket prover. Men de har också en tidbok som är ett litet hinder (via digitalt) och så tycker patienten att: ”då går vi på sjukhuset i stället” för då det är en fri tillgång. Och det kan ju göra att det blir väldigt mycket patient eller många patienter då. Och det var det ju också. Så vi har ju liksom andra, även andra. De har ju mottagningen och de är ju även privata förstås och använder det här och inte bara regioner. Eller vad heter det, från hälsovalet, utan även privata om jag säger så då, att det finns ju allt möjligt, men primärvården tar ju också väldigt, väldigt många prover så att det får man ha all respekt för.

Håkan:
Jag var ju på mitt hälsosamtal som jag har berättat om tidigare här inför att man fyller 60 och då hade jag lite för högt socker. Det var precis över gränsvärdet och då frågade hon faktiskt mig: ”vill du ta ett långtidsprov kan vi göra det här på labb eller så får du gå på sjukhuset”. Men jag valde sjukhuset just på grund av att jag kunde komma in där lite snabbt på morgonen. Men när jag kom dit då var vi redan tio pers i kö innan de ens hade öppnat. Och det stämmer ju väl med det du berättar. När du samlar liksom en grupp, både medarbetare och kanske chefer på labb i det här fallet. Vad betyder det då att du får all input från så många medarbetare som möjligt?

Anna-Karin:
Ja, det betyder ju jättemycket naturligtvis, för då får jag liksom uppleva deras vardag. För det är ju oftast en annan sak än vad de andra säger. Ibland är det så att man får det bekräftat. De säger en sak. De säger till exempel att om en patienterna vill ha dropin och så sen så jaha, okay. Men det finns inget bevis för det. Då gjorde vi en patientenkät och frågade: Hur vill ni boka er tid? Vill ni ha en tidbok (digitalt) eller vill ni ha dropin? Ja, det var nästan 88 % ville ha dropin och då bekräftar ju det ena det andra liksom.

Och då blir det ju liksom en riktig sanning i det och då blir ju det ganska högt kriterie för att dropin ska vara kvar.

Håkan:
Och det är ju så data ska användas. Följer det här någon slags mönster i ett förändringsarbete som i det här fallet Anna?

Anna granevärn:

Det kan ju säkert göras på lite olika sätt. Nu stod jag och funderade på en helt annan fråga som väcktes i mitt huvud. Jo, men då tänkte jag så här, att när ni undersökte vad patienterna vilka var det? De som går och tar prover på sjukhuset? Eller var det alla som tar prover som ni frågade?

Anna-Karin:
Vi hade ju 320 enkäter på dem som gick på sjukhusets provtagningsenhet. Men frågorna var, och det var fyra frågor. Varför går du hit? Vem är det som har skickat dit dig eller vem har begärt proverna? Sen pratade vi också om de ville ha, hur de ville boka då och så. Sen vilken rimlig väntetid de tyckte att det var. Det var lite det vi ville berätta. Men egentligen handlar det om hur ska vi fixa det här? Och utifrån det fick vi otroligt bra idéer om vad målsättningen skulle vara. Och då sa vi det att vi ska ha dropin men maxväntetid på 30 minuter och vet vi det, då kan vi styra hela verksamheten.

Anna Granevärn:
Det är ju jättebra att det är så. Funderar på som följdfråga på det här, det är ju, vad vill patienterna som då väljer att gå på hälsocentralen där det inte är drop in?

Anna- Karin:
Det är det som de svarade. Kanske inte riktigt svar på din fråga, men det de svarade var ju det att det var enklast att ta sig dit och enklast åka dit.

Det var inte för drop in det utan det var när de visste att de kunde komma när de ville.

De hade kanske ett ärende till stan, de kanske skulle på sjukhuset också och så vidare. Så det var liksom det som var där. Man går dit är lättast att gå in i och jag förstår det, att det är så. Så det är ju, det tänker jag, viktigt att det blir kvar.

Däremot så, det vi vill. Det här är ju att man på något vis minskar flödet. Alltså inte jättemycket, men vi behöver minska det externa flödet. Men egentligen så är det största flödet in på provtagningen, är ju från sjukhusets mottagningar och det är ju också så att hälsocentralen tar väldigt mycket prover åt sjukhuset och så är det ju bestämt att det ska vara. Men jag tänker att där för de tar inga prover själv alls, inte alla, några gör det.

Anna-Karin:
Många mottagningar tar inte egna prover överhuvudtaget och det trodde inte jag fanns. Men så är det, då man pratar med dem då eller pratar med deras chef. Vi hade ett möte idag, så det är så att man inte tror att man får ta prover på mottagningarna. Man har inga grejer, man har inte det i sin dagliga verksamhet. Ändå är det sjukvården. Det här är ju något kultur som har växt fram som ingen riktigt vet.

Håkan:
Varför låter som en fråga för dig, Anna Granevärn?

Anna Granevärn:
Precis. Och det är ju det här som är så bra när man gör ett arbete på det sättet som Anna-Karin gör och verkligen ställer alla frågor och tar reda på fakta. Och det är väl säkert inte sista gången vi snubblar över någonting som styr sig självt och som man gör bara för att man tror att det är så det ska vara.

Håkan:
Men innebär den vetskapen att mottagningar kommer att föreslås. Att kunna ta sina egna prover, beroende på vad det är förstås?

Anna-Karin:
Ja, men absolut. Men det tänker jag absolut att de får använda sig av. Men det vi tänker, är ju då för patienternas skull, att när de är på ett prov på mottagningsbesök, oftast tar de prover innan så att det ska vara klart.

Men ibland så vill man komplettera efter besöket och då tänker vi att de prover som ska testa lite akut, det tar man där i samband med besöket på plats så patienten slipper gå till provtagningen (Labb eller HC) igen.

Håkan:
Det sker på mottagningen. Man behöver inte gå igen.

Anna-Karin:
De flödena skulle vi vilja ha på mottagningen. Men vi har inte kommunicerat det här än utan det var först idag vi pratade om det. På riktigt liksom om åtgärder.

Håkan:
Och idén finns där att på sikt kanske?

Anna-Karin:
Vi skulle behöva minska flödet litegrann och då tänker jag att man kan hjälpas åt med det. Så blir det inte så stor impact här på de andra enheterna så att det blir liksom. Man behöver inte ha två undersköterskor till utan man kan göra det i gemensamma resurser. Kanske vi måste titta på det naturligtvis.

Håkan:
Det här låter som ett bra exempel på någonting, att hitta en samverkan kring och komma undan de här stuprören och lösa huvudfrågan i ett paket.

Anna Granevärn:
Och lite ja, men komma ifrån det här stuprörstänket eller den här gamla traditionen av att vi skickar patienten till någon som gör sin grej och sen skickar vi vidare och så får vi tillbaka, det går i stället mot mer personcentrerat. Det pratar vi ofta om här och att man håller ihop och tänker lite helhet och gör klart saker som går att göra klart.

Anna-Karin:
Absolut. Och det är också olika situationer kan man säga. Att man tänker att det normal flöden som går via provtagningen eller hos dem, men att det är liksom de här lite akuta jag menar. För att det kan ju också vara så att de patienter som är i lite sårbara situationer, man kanske fått ett besked på en allvarlig sjukdom eller någonting, och så blir man skickad till provtagning liksom. Därför att det är bara så. Och då blir ju också provtagningspersonalen involverad i den här människans öde och det är ju väldigt svårt att ha det som en industri där det är löpande band liksom. Och då måste man kanske stanna upp och prata lite grann och så vidare som då stör produktionen eller stör. Ja, ni förstår vad jag menar. Det blir liksom en längd på inte de här sex minuterna längre utan kanske femton.

Håkan:
För man vill visa lite omsorg verkligen.

Anna-Karin:
Och det är ju jättefint verkligen. Men, då tänker man, sådana prover skulle man ju också kunna ta på mottagningen. Men det håller vi på att titta på.

Håkan:
Var spännande. Vart befinner ni er just nu då? Är ni redo liksom att sätta bitar på plats.

Anna-Karin:
Där vi är just nu. Och utifrån det här mötet idag då också, så var det ju så att de skulle titta på det här framför allt på opererande enheter. Alltså kirurgen, och ortopeden som har stora mottagningar och kolla lite grann hur de skulle kunna göra. Nu är liksom uppdraget där att de ska titta på sin verksamhet och ibland behövs det då till exempel en riskanalys. Hur mycket tid kommer det här att ta? Kommer de att bli överbelastad i stället? Och så vidare, så att de skulle titta på det.

Det som saknas helt i det här, tyvärr är ju det att det finns inget uppdrag skrivet och klart, uppdrag till provtagningen, och det innebär ju att det finns inga begränsningar.

Håkan:
Vad menar du med skrivet och klart?

Anna-Karin:
Det står ju inte liksom vilka prover de ska ta, så att de ska bli tagna, att ni är på provtagningen, där finns det inget uppdrag att det här ska ni göra eller det här ska ni inte göra utan det finns ingenting utan det är en fri tillgång. Så det uppdraget ska vi också försöka pränta ner och få ett tydligt uppdrag. Och där kan man ju också beskriva vad man inte ska göra.

Håkan:
För det innebär att det finns då möjlighet att lyfta bort saker?

Anna-Karin:
Ja då har man ju lite grann att gå på och om man tycker att, ja men nu har vi den här mottagningen, hur skickar de ner patienter? I alla fall. Ja men nu har vi bestämt det här. Nu går vi så det är mycket lättare när man har liksom ett skrivet uppdrag.

Håkan:
Det är ändå inte. Det låter inte så enkelt att genomföra allt det här. Man kan ju tänka sig att om en mottagning då plötsligt ska börja ta prover, att då börjar de känna att nu ökar vår arbetsbelastning också. Så här krävs det ju verkligen samverkan och dialog. Ja kanske framför allt att man provar sig fram lite grann.

Anna-Karin:
Absolut, man kan ju testa på någon mottagning först, och det är också att gå tillbaka i tiden lite grann. Så är det så att en hälsocentral införde ju tidbok(digitalt) av en anledning, därför att det var överbelastat och då var konsekvenserna av det, att provtagningen blev överbelastad och det följer ju varandra, sådana här beslut.

Man måste liksom hela tiden titta på hela processen. Vad händer då tills det brakar ihop där? Då får vi, eller då får de här på provtagningen då jobba tillbaka liksom.

Och vi har ju också åtgärdsförslag på att ha och införa tidbok. Vad får det för konsekvens? Eller att vi lägger ner hela provtagningen? För det är egentligen inte laboratoriets huvuduppdrag, utan det är att analysera prover. Alltså det här kommer ju inte hända, men det är ju ändå en tankeställare liksom att då kommer det att bli en över och det blir utlåning då till primärvården bland annat. Eller mottagningarna.

Då kommer de att få mer, oavsett om vi reglerar upp det på provtagning (Labb). Det blir som samma sak fast tvärtom. De måste hela tiden titta på bästa flödet totalt sett. Om vi hjälps åt lite grann där och där och där, då kommer provtagningen att överleva och fungera bra och så och så vidare. Men då måste man vara överens om det. Och det är därför vi tänker att vi ska göra ett tydligt uppdrag och få ett beslut på det.

Håkan:
Det låter också som att ordet prioritera kan kännas tråkigt ibland, men ibland måste man ju faktiskt ta till att prioritera så att man gör rätt saker så att det blir så effektivt som man vill ha det.

Anna-Karin:
Och det är det analysen är så bra till, att man gör en analys och ser hur det verkligen ser ut, för då är det mycket lättare att ta fram rätt åtgärder. Det är ju så det blir och jag tror eller hoppas att mottagningarna, att det inte kommer att bli något krig om det här, det tror jag inte, därför att det blir så lite extra arbete för många och det räcker för att det här ska gå i hamn.

Håkan:
Och sätter man patienten i fokus också?

Anna-Karin:
Och det har vi verkligen gjort för att vi tänker så. Liksom att, vi nu vet vad de tycker om det här och dels så kan man ju förstå liksom att de kan ta prov där de är och inte gå till nästa ställe och ta prov.

Håkan:
Inte bli rundpassad hit och dit som man kanske kan känna som patient?

Anna-Karin:
Med prover som ska tas om två månader eller något uppföljningsprogram är ju en annan sak för då kan man ju ta det här provet (på labb eller HVC). Man behöver inte ta det exakt det datumet. Och då kan man gå och ta det när det passar en. Det är en helt annan sak, och då ska man ju naturligtvis kunna gå på provtagning.

Håkan:
Vad står du tänker på Anna Sjövall?

Anna Sjövall:
Ja men dels så är det att jag känner igen mig i det här. Det är så att det tar tid. Och sen hur viktigt det är att man har liksom fakta man baserar på. Och dels är det viktigt att ha uppfattningar och hur man själv upplever saker också, dels kunna visa på att. Men så här ser det ut. Ibland kan vi också basera saker på känslor.

Men det känns som att det är jättemycket på måndagar. Men är det så eller är det att jag går på jobbet på måndag morgon och tänker att nu kommer det bli mycket att göra den, stressen, vi behöver liksom ha fakta på sådant.

Det tycker jag är jätteintressant. Och de här sakerna som kommer upp från sidan att mottagningen inte tar prover. Men det var kanske inte det ni skulle utreda. Men det dyker alltid upp sådana saker när man gör sina analyser. Det tycker jag är jättespännande.

Håkan:
Då kan man ju se någon slags lösning på det i slutändan.

Anna-Karin:
Men sen så är ju det ett annat exempel att akutmottagningen, alltså de som tar egenkontroller, Waran och så vidare

De har ju väldigt många prover som provtagningen egentligen tar. Det är ganska okomplicerade prover, det går väldigt fort, men det är väldigt många och de ska ut och tas på måndagar där det är högst belastning och det kanske därför de har högst belastning då.

Det kommer ju att minska. Det kommer nog inte minska provtagning totalt, men däremot så kommer det slätas ut på variationen.

Håkan:
Det vi pratade om i förra avsnittet, AK-mottagningen är ett resultat av det vi pratar om nu. Så det.

Anna-Karin:
För att jag var och pratade med dem och hade dialog med dem. Kan ni göra något utifrån att jag såg att de hade så mycket, och då berättade de om det här för mig.

De hade ett annat förslag de kunde hjälpa till med, men att man just inte behöver ta provet på måndagar. Förut kunde man skicka brev då, och det är ju något som belastar liksom tidsfristen så att då behövde man ta det på måndagar. Men det kommer man inte behöva. Jag vet inte riktigt när de skulle börja med det där.

Håkan:
Jag kommer ihåg, i höst.

Anna- Karin:
Det passar ju väldigt bra i det här jobbet så det var vi väldigt glada för att där händer någonting. För det är också bra i sådana här frågor. Att kunna ge exempel, om än de har gjort så här, det kommer underlätta och ja, och så vidare att man ser att man hjälps åt. Nu hade de tänkte göra det här ändå. Men det har ju effekt på olika andra instanser av förändringsarbete.

Håkan:
Vi pratar mycket om att det måste få ta tid och man måste få en möjlighet att samla in och möjlighet och ta del av så mycket som möjligt. Men finns det tillfällen när förändringsarbete ändå kan gå snabbt? Eller behöver det vara så här för att vara helt patientsäkert?

Anna Granevärn:
Och ett blir exempel på när det har gått snabbt det var pandemin. Det är ju ett bra sådant exempel.

Vi ställde om otrolig mycket verksamhet och service jättesnabbt.

Håkan:
Ja, när det blir kris, då går det att jobba snabbt.

Anna Granevärn:
Ja då brukar vi också samla ihop oss mer från alla olika expertfunktioner och ledningsfunktioner i Regionen. Och det kommer vi ju faktiskt att göra från och med i morgon (21 Maj). När det gäller sommaren som är ett besvärligt läge för oss nu, att vi har svårigheter att bemanna sommaren, då samlas vi i en särskild ledning och kan ta snabba beslut och vi har med all kunskap i rummet. Lite på det sättet jobbade vi under pandemin också. En särskild ledning

Vi förstärker för att kunna jobba effektivare och ta snabba beslut och få ihop all fakta.

Håkan:
Samordnar, och allt hänger ihop med den pågående vårdkonflikten såklart.

Anna Granevärn:
Konflikten och att det är svårt att få svar på avrop på hyr. Det är många faktorer som spelar in. Men det är lite mer besvärligt än vad vi hade önskat. Men det var ett litet sidospår.

Håkan:
Ja, men vi kom ändå in på det, för ändå, det som också är väldigt aktuellt inom precis hela Sveriges regioner.

Anna Granevärn:
Men apropå att kunna göra förändringar snabbt så är det ju på det sättet vi jobbar nu.

Håkan:
När om man nu pratar om att få till en bättre arbetsmiljö då för de som arbetar på labb, vad skulle vi kunna skicka för budskap till dem? När kan man, tror du börjar säga att förändringsarbetet börjar bära någon slags frukt.

Anna-Karin:
Ja, vi har ju också tittat på den interna miljön. Vad har de för arbetstider eller öppettid där? Hur många är dem där? Går de på rast? När går de på lunch? Kan man göra någonting där? Kan man då i vissa fall låna folk från inifrån labb och avlösa, eller vid hög belastning. Jag tittar på mycket sådant där också om man kan göra något och det kan vi säkert göra bitvis, och schemalägga öppet mellan 07–15. Då kan man fundera på, liksom ska man ha mer utsmetat eller inte? Men det är ju en sak, och det är ju deras jobb att göra.

Håkan:
Men vad säger medarbetarna själva då?

Anna-Karin:
Ja, det är de själva som har sagt varför det här med lunch och pauserna till exempel.

Vi kanske inte behöver gå två på fika samtidigt?

Men det kanske ska vara två samtidigt hela tiden och så får vi rodda med lunch och fika tider. Såklart att folk måste få paus.

Håkan:
Så de är ändå med själva. I slutändan kan det komma något eget, medarbetaredrivet?

Anna-Karin:
Ja, och det är ju mycket medarbetardialog och de har idéer. Men jag tänker framför allt så är det ju deras beskrivning av situationen. Hur det går till och så där. Och man kan även gå dit själv och titta om man varit dit och titta. Du hade varit där sa du, men det kan ju vara kö ända bort till pastors och expeditionen där

Är det tio pers. redan klockan sju. Det är ju inte bra liksom tycker jag, utan det är liksom en. Ja, det är inte så bra för patienterna att stå där och vänta för de kan ju vara sjuka också. Så är det ju inte jättebra.

Håkan:
Men vi höll distansen. Det gjorde sig helt naturligt. Det var helt naturligt att ställa sig med en två meters lucka.

Anna-Karin:
Men som sagt, man är ju så med, att man tittar på väntetiderna tycker jag är viktig för då ser man var man kortar väntetider för att få en bra, effektiv verksamhet.

Håkan:
Man tycker du det är kul att hålla på att jobba med de här bitarna.

Anna-Karin:
Jag tycker det är jätteroligt att jobba verksamhetsnära med andra, det blir så påtagligt när man jobbar med verksamheten direkt och de folk som verkligen gör de här sakerna.

Och naturligtvis ska väl också tilläggas nu att chefs och ledarskapet är jätteviktigt i det här. Vi har ju haft avstämningsmöte med verksamhetschef regelbundet för att se vad mer vi behöver ta fram, för svar, och så vidare som också då i sin tur kommunicerar då med sina chefer. Vi har ju också haft med verksamhetschefer, varit med hos primärvårdens ledningsgrupp eller med divisionschefen.

Förankrar i alla led liksom så att alla känner till det och varför vi gör det här. Och då är det jättebra

Håkan:
Varför jag frågar om du tycker är kul är för att man måste ju ha ett eget driv och gilla det man håller på med. Brukar du känna någon gång när det har gått i lås, att nu är det dags att korka upp en vichyvatten här och fira lite grann.

Anna-Karin:
Ja det händer ju att det kan vara lite olika resultat. Det kanske inte alltid blir som de mål man satt, men det kan ju bli det ibland. Kan ju få andra vändningar som man inte har väntat sig. Men det blir bra ändå, och ibland kanske man kommer halvvägs och ibland så lyckas man helt och det är ju jättejättekul, för då ser man ju verkligen att det blir en förändring.

Så är det. Jag tycker att det är jätteroligt att jobba på verksamhetsnivå och även när det blir lite kring det externa med att det blir lite bredare än bara just på en än en enhet. Det klarar de oftast själva.

Håkan:
Jag står och tänker på det. Kanske hör hemma i en annan diskussion men testare frågan i alla fall. För att du har varit med länge, Anna-Karin Andersson. Och om man pratar kunskapsöverföring från en senior verksamhetsutvecklare som Anna-Karin då och vi ser att den ska över till Anna Sjövall på något vis.

Värdet av det? Det här är ju oerhört viktigt att den inte försvinner bort. Om Anna-Carin någon gång bestämde sig för att nu ska jag jobba mer, ring inte mer för att nu ska jag göra annat. Nu ska jag ta hand om mig själv och lite annat.

Hur tar ni till vara på Anna-Karin och hennes kunskaper så att de kommer tillbaka eller blir kvar?

Anna Granevärn:
Ja, precis, det här kanske ni svarar bättre på än vad jag gör. Jag tänker att ett sätt, det är ju just att du jobbar kvar fast du egentligen har slutat.

Blir liksom lite friare former när man jobbar på det sättet som du gör.

Du behöver inte sitta på precis alla möten, du väljer ut var du engagerar dig.

Du kan göra det helhjärtat och tillsammans med andra verksamhetsutvecklare, chefer, medarbetare och du är duktig på att dokumentera det du gör så det går att följa i efterhand.

Jag tänker det i några bitar, men ni får fylla på.

Anna-Karin:
Alltså jag tänker ju att det är lite brist på kompetensöverföring kan jag tycka. Men det är inte så hela tiden.

Men till exempel på medicin som jag jobbat med. Deras mottagning och jag tillsammans med medicinsk verksamhetsutvecklare. Vi har liksom gått igenom så det här var en ren kompetensöverföring. Så det är lite olika.

Men jag tänker också att själva arbetet är, om det blir så, att man ska säga att det blir att många blir involverade på något sätt, och om många märker det här så tror jag att man lär sig av det också.

Håkan:
Anna Sjövall blir du sugen på att skugga Anna-Karin under några månader?

Anna Sjövall:
Jo, men jag har ju jobbat tillsammans med Anna-Karin emellanåt så det är ju mycket man får.

Absolut! men jag tänker på de här genombrotten som vi har, det är ju ett sätt också där Anna-Karin var den som höll i det arbetet och många verksamhetsutvecklare var med. Plus att vi försöker fånga in hela verksamhetsutvecklare-nätverket. Alla samlar vi några gånger per år och försöker ha erfarenhetsutbyte också för det finns ju också ett gäng som har jobbat länge som är kvar i organisationen och så kommer det nya och så behöver vi fundera på hur. Hur får man in de nya då?

Som kanske i genombrotten, blir det tydligt för några? Man är lite nervös, man har inte Hur ska jag ta mig an det här? Och så får man liksom lite tips och hjälp och man kanske ibland gör något tillsammans med någon som också har jobbat länge. Jag tror mycket handlar också om att prova.

För att det är ju en sak med teori och en annan sak när man liksom Jag har det här som händer. Jag ställer kanske frågor. Är det så här man gör en processkartläggning?

Håkan:
Är det för viktigt att den här kunskapen får leva kvar och frodas och utvecklas ännu mer?

Anna Granevärn:
Ja, det är jätteviktigt. Jag står och tänker på att du måste vara en av våra flitigaste gäster här också i podden. Det tror jag med att du är och det är också ett sätt att se till att det finns kvar och man kan gå tillbaka och lyssna.

Håkan: Apropå genombrott. För den som inte har hängt med i svängarna så finns det några avsnitt att lyssna på som handlar om just det vi pratar om. Begreppet genombrott och det var sju genombrott på olika håll och kanter inom sjukvården.

Anna-Karin:
Precis! Team som jobbar med förbättringsarbeten över gränserna, över områdesgränserna då. Men vi har börjat påbörja den utvärderingen kan jag säga och bland annat då med dem som är verksamhetsutvecklare och där har man ju lite olika kompetens. En del är ju väldigt nya som du säger och kan inte så mycket om det med metod och verktyg och en del är väldigt vassa på det här så det har ju var lite blandat. Men det man hör är ju det att folk tycker att det här är roligt men man kan inte riktigt allt, det har man sagt. Men det har de också tagit med i olika uppdrag och modeller för utbildning och så. Och om man tänker på vad man har gjort.

Jag är ju vanlig sjuksköterska, men jag har ju liksom över tid gått olika kurser och gjort mycket kring det här och man får prova sig fram som du säger också. Men man behöver också kunskap i processen.

Man behöver kunskap i hur man för dialoger med olika verktyg. Det viktigaste är ändå det här med att ta dialogen brett så att man hela tiden har med sig folk som är så kallade intressenter så att man inte glömmer någon och att man liksom har en

Håkan:
Kommunikationsstrategi?

Anna-Karin:
Men lite så. Den är jättejätteviktig. För vad tycker ni om det här? Det vi har kommit fram till. Har ni några åsikter om det? Varför är det så här? Och det behöver inte vara hotfullt, Jag vill bara veta hur det förhåller sig och det behöver inte vara så att nu har du gjort så här med pekfingret utan det handlar mer om nu jobbar ni på det här, Var vad? Varför gör ni det liksom?

Anna Granevärn:
Är det lättare att komma utifrån, i stället för inifrån själva enheten?

Anna-Karin:
Det är nästan en förutsättning, för att säga att det är mycket lättare för mig att göra det än någon som är i enheten.

Eller det är stor skillnad tror jag. Så det där har jag en fördel att jag kan ställa dumma frågor om varför är det så här? Och så vidare och vem gör det och varför gör ni så? Har ni tänkt på det här? Vi får en ganska tydlig bild av hur man jobbar. De får beskriva r en arbetsdag, hur går det till? Och så beskriver nästa och nästa och så blir det så här att jag har att de gör samma saker men flera gånger eller vad det nu kan vara. Man upptäcker liksom……

Håkan:
Kan du få fem olika bilder?

Anna-Karin:
Ja! Och det är ju också fakta på något vis.

Anna Granevärn:
Kan vi tänka oss att som verksamhetsutvecklare är det bra att ibland byta plats med varandra, att gå in i varandras verksamhet.

Anna-Karin:
Det tror jag. Jag vet ju att det är lite att man inte gillar det. Jag vet själv att jag inte har tyckt om det.

Håkan:
Men det är också ett förändringsarbete.

Anna-Karin:
Ja, och väldigt nyttigt därför. För då kommer man från ett annat ställe.

Håkan:

För vi är så lite vi människor. Vi gillar ju att hålla på med det vi är jätteduktiga med. Men så blir det lite utmaning där borta och då kanske inte det känns lika angenämt. Men det kan ju vara väldigt kul och man kommer ur det så har man lärt sig något väldigt bra, absolut.

Anna-Karin:
Men jag tror ändå liksom att det här måste man tänka på. Det är ju den här helhetsbilden eller processen tänker jag. Man får inte gå för fort fram så det är nog det viktigaste. Plus det med kommunikationen, dialogen med alla, alla inklusive jobbet med kommunikation.

Håkan:
En hel del brukar kalla det där för kontrollpunkter, att man har lite bestämda nedslag så att man checkar av avstämningar och så löser man problem under punkterna så man kommer vidare. Kanske liknar varandra på något vis.

Anna-Karin:
Och jag brukar säga det att man kommer ingenstans innan man har löst de interna konflikterna.

Håkan:
Det är också viktigt att få lösning på.

Anna-Karin:
Ja precis. Och det kan vara pyttesaker egentligen, men man har fastnat i någonting. Hur du kommer till en fikavagn eller vad det nu kan vara. Kanske man ska sätta upp skyltar där det ska stå så alla vet. Det kan vara sådant som gör att det inte att det blir en konflikt.

Anna Granevärn:
Ja men det hänger ju ofta ihop. Och när vi tittar på riskanalyser så är det ju utifrån patientsäkerhet och arbetsmiljö vi arbetar och väldigt ofta så hänger ju de där ihop.

Är det någonting som inte fungerar i flödena och det blir en patientsäkerhetsrisk så blir det också en dålig arbetsmiljö. Det finns många exempel på det.

Anna-Karin
En precis ja det är det ju, och det gäller ju att få ihop det där så att folk förstår den här situationen liksom. Vad beror det på? För ibland börjar man skylla på varandra eller man skyller på att man är för lite folk. Det är en vanlig fråga med för lite folk. Det är liksom den första grejen man säger. Men sen när man börjar titta på hur och när man kan göra en enkel process och se vad som händer och så där och så börjar man se att liksom, då börjar man se det själv också. Att det här, om att det skulle kunna gå att göra det så, eller så i stället.

Anna-Karin:
Så att man liksom börjar rota i det helt enkelt.

Håkan:
Och vågar rota i det.

Anna-Karin:
Absolut. Ja, det är ju och det är det. Det är bra när man känner att man törs det.

Håkan:
Ibland får man kanske vara lite besvärlig mellan varven.

Anna-Karin:
Ja, absolut. Det är ofta besvärligt.

Anna Sjövall
Och det är ofta då det kommer. Då får de ju förklara varför man gör på ett visst sätt. Det brukar många uppskatta och de vill gärna berätta om det att det förstås.

Håkan:
Man kan inte gå som katten kring het gröt. Man måste ju få ställa den där frågan även om den är obekväm eller verka dum annars får man ju aldrig veta.

Anna-Karin:
Absolut, det är ju viktigt för då löser man upp knutar och till slut så blir det liksom någon typ av tvärtomeffekter. Men om vi inte får göra det här då, men då gör vi så här i stället.

Håkan:
Då kommer det.

Anna-Karin:
Det kommer ganska fort faktiskt.

När de väl har kommit på vad det är de bråkar om eller bråkar. Ja nu. Det är ju så jag raljerar lite nu, men ofta är det så att det är ganska enkla lösningar på det. Det kan räcka med att man inte vet. Ja, det var jag. Kan ge ett exempel. För många år sedan att det var en vårdavdelning där man då skulle ha rapport kvart i sju och kvart i sju, då var det tre som deltog, resten kom indroppande eftersom.

De kom ut på golvet först halvåtta. Så varför då? Ja, det var det här att man kom indroppande så att de fick ta rapporten om igen, och om igen. Rapportera samma sak tre gånger och då har de ju missat en halvtimme på jobbet och så blir det bråttom.

Håkan:
Och ganska omständligt för en som ska dra ner rapporten.

Anna-Karin
Ja, och det slutade med att det här förstod man ju att det här var inte bra liksom. Utan den som kommer sent får ingen rapport utan då säger vi att kvart i sju är det rapport. Sen går vi ut och jobbar. Så det förstår man ju ganska tidigt att det här är inte bra.

Håkan:
Kom man till kvart i sju då?

Anna-Karin:
Ja, det tror jag. Tror att de till och med satte upp en skylt på dörren.

Det har varit väldigt konkret så, sen vet jag inte hur det gick sedan. Men det var ett exempel på en enkel grej.

Det där var kultur. Vi kan komma sent.

Men det är inte det okej liksom? Och så gör man det. En del kan ju ha jättesvårt. De ska lämna på dagis och så naturligtvis. Och då kan man ju kanske meddela där att i morgon kommer jag nog lite sent och så där, men att det är sådana grejer som förekommer liksom.

Håkan:
Så är det nog på alla arbetsplatser.

Anna-Karin:
Ja.

Anna Granevärn:
Och jag förstår att man ser samma process varje dag, dag ut och dag in, år efter år så är det klart att man ser mönstren och man ser de här sakerna som skulle gå att förändra. Men därifrån till att vara den som kan driva utveckling. Det inte säkert man har tid avsatt att prata om de sakerna.

Kanske är väldigt skönt att det kommer in någon som verkligen ställer alla de här frågorna och inte ta något för givet.

Anna-Karin:
Jag tänker också att det kanske hamnar lite illa till också. ”Ska du komma här och bestämma” det kan ju finnas informella chefer och så vidare. Det kan vara svårt.

Håkan:
Då är man ju också inne på att kultur.

Man kommer ganska långt med öppenhet, att det är tillåtet att säga saker. Det är ju ingen som vill något illa med det, utan man kanske bara vill få ur sig det och det kan ju också vara så att man kommer med en lösning.

Anna Karin:
Jag tycker nog att det där var bättre när vi fick de här morgon- och pulsmötena och sådant där.

Där var det ju lite så att där kommer vi med lite av allt det här. Att man då hade de här pulsmötena och det var i alla fall ganska öppet med sådana här frågor. Hur gör vi nu? Det här är ett problem? Och att man då lärde sig det här med lite mera öppenhet. Jag vet faktiskt inte hur det är idag med det. Men jag skulle ju önska att det var så att jag ser ju att den här kan jag hjälpa. Vart det fel här i går i dag? Vad det nu kan vara för någonting, och vem var det som var inblandad?

”Ja det var jag” och så säga. ”Men jag kan hjälpa dig med det här och tala om hur det ska vara” så får du hjälp i stället. Det liksom att man talar om det här och hjälper varandra.

Håkan:
Lägga kraften på att lösa problem inte leta syndabockar.

Anna-Karin:
Det var lite så var det med när ledningssjuksköterskorna kom till också, att när sådant här händer då får de hjälpa till och visa hur det ska vara liksom. Och undervisa och visa handboken och allt det här. Det är ju inget jätteproblem, men det finns otrygga nya personer kanske som inte har varit med om det där förut. Men de provar och så blir det tokigt.

Anna Granevärn:
Då är det viktigt att det finns sätt att jobba med det. Jag tänker på Gröna korset. Det är ju också lite sådant arbete.

Anna Sjövall
Daglig avstämning. Tror en del jobbar med också. Alla gör nog det. Ja, precis ganska många verksamheter gör det numera.

Anna-Karin:
Ja, det tror jag. Och det är ju en jättebra grej att liksom diskutera. Så det här hände igår. Vad var det som hände egentligen och vad gör vi åt det?

Håkan:
Ja, men vad är Gröna korset för någonting?

Anna Granevärn:
Men det är ett arbetssätt för att identifiera förbättringar och avvikelser.

Håkan:
Tack! Ska vi ta och summera de viktigaste grejerna här i det förändringsarbete som pågår på labbet på Östersunds sjukhus som har varit i gång sedan i höstas. Som kommer att landa i förhoppningsvis en bättre arbetsmiljö och bättre flöden. Och som helhet helt enkelt bättre för alla inblandade, inte minst patienterna.

Ska vi ta och kasta oss över hälsosamtalet? Solen skiner det är den 20 maj(inspelningsdagen). I morse var det frost hemma hos dig där du bor Anna-Karin, berättade du för mig innan vi började spela in.

Jag hade sju grader man var inte så sugen på att kliva utanför dörren. Vad gjorde du på morgon?

Anna-Karin:
Jag drack kaffe sen så ut i skogen med mina hundar.

Håkan:
Vad ger det dig?

Anna-Karin:
Naturen ger mig jättemycket. Jag gillar i skogen och gillar att gå där och filosofera och jag skulle inte gå där om jag inte hade hundarna. Sådan är jag. Jag vill inte gärna ut och torrgå, som man säger utan jag har jag alltid med mig dem

Håkan:
Men om det händer något. Man förstår att det blir lite motion men händer det något med knoppen?

Anna-Karin:
Det är väl det liksom. Man kan kalla det för rogivande. Skönt. Inte alltid tänker det kan vara snö och snålblåst och allt det där då år det inte så skönt, så då får man ju liksom skynda då. Men oavsett så tycker jag att det är jättejätteskönt att vara i skogen.

Håkan:
Anna och Anna när ni vill få någonting mentalt som är bra?

Anna Sjövall:
Jag älskar också skogen. Jag är ju uppvuxen i skogen. Känner mig väldigt trygg och lugn. Väldigt trygg i skogen. Jag är inte är rädd för björnar och så där som en del av mina kompisar var när man växte upp. Jag tycker det känns väldigt rogivande.

Anna Granevärn:
Jag tycker om mycket med skogen. Men jag tycker lite mer om fjället faktiskt.

Håkan:
Ovan trädgränsen?

Anna Granevärn
Ja! Vara där uppe och blicka ut över de här enorma vidderna och bara känna lugnet.

Håkan:
Då händer något med dig. För handlar om välmående och att ladda batterier och kanske glömma bort andra saker för en liten stund och då brukar jag flugfiska. Så ja, det var det för nu. Tack för att ni kom hit idag! Anna-Karin Andersson, senior verksamhetsutvecklare och Anna Sjövall verksamhetsutvecklare.

Anna Granevärn (hälso- och Sjukvårdsdirektör.
Tack, tack.

Anna-Karin:
Tack!

Transkribering av avsnitt 73 (Inspelat 17 juni)

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Medverkande tituleras i transkriberingen:

AG - Anna Granevärn - Hälso- och Sjukvårdsdirektör

MS - Marlene Sundin - Sjuksköterska och utbildare

AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare

HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL 0:10
Ja hejsan svejsan ska vi väl säga till allihop som är här i studion idag. Anna Granevärn, Hälso och sjukvårdsdirektör hur läget idag?

AG 0:21
Det blåser på, på alla möjliga sätt. Det är ju full fart i det sista inför semestrarna. Semestrarna har redan börjat men vi fortsätter jobba med att bemanna och se till att allt ska fungera.

HL 0:37
Det finns så många saker man skulle vilja fråga kring i den pågående vårdkonflikten och det kan ju mycket väl vara så att den är avblåst när det här avsnittet publiceras. Det vet vi att så kan det vara, men det får andra medier sköta om. För vi ska prata om helt andra saker. Anna Sjövall välkommen, verksamhetsutvecklare! Läget?

AS 0:55
Jo, men det är bra.

HL 0:56
Bra! Pigg och fräsch?

Det är ju juni. Det är ju den här månaden för er som har lite yngre barn.

Då det är skolavslutningar, förskolor som ska slås ihop och det är mycket som ska liksom hända i juni månad om man har familj i alla fall och något yngre barn. Jag är lyckligt lottad för mina barn är vuxna så jag har kommit över allt det där med fika hit och fika dit och föräldrarbrännboll och allt det där ni vet.

AG 1:25
Då brukar det komma en annan fas. Jag har hört att många som siktar på den här Stockholms maraton att den brukar gå någonstans i början på juni.

HL 1:33
Ja, men det var lite varmt i år och det där var lätt att förutspå redan så. Ja, jag har sprungit två gånger och det har gjort att nu triggar du mig att kanske anmäla mig till nästa år. Vi får se Anna Granevärn. Särskilt välkommen ska vi säga till dig Marlene Sundin

MS 1:55
Tack så mycket!

HL 1:55
Du är sjuksköterska, men du är också någonting annat. Och det här avsnittet ska handla om det berätta!

MS 2:01
Jag har då titeln samordnare för SMS-livräddarna i Region Jämtland Härjedalen.

HL 2:08
Och då delar du din tjänst med att vara en hel del på akuten och arbeta också.

MS 2:13
25 % , en dag i veckan ungefär.

HL 2:15
Aha!

MS 2:17
Resten jobbar jag med SMS-livräddare.

HL 2:20
Och när man hör ordet SMS-livräddare då blir man ju inte bara livrädd utan man vill ju såklart veta vad det faktiskt handlar om. Vad är det för någonting?

MS 2:27
SMS-livräddare är då en tjänst, en appbaserad tjänst, där man som frivillig blivande livräddare som kan HLR och är över 18, kan ansluta sig via en app i telefonen och får då ett larm där om det inträffar ett hjärtstopp i ens närhet. Det går då via SOS.

HL 2:45
Och det kan vara allmänheten eller vem som helst?

MS 2:48
Om man är över 18 år. Och har kunskap i HLR är de kriterier som finns.

HL 2:55
Hur fungerar det?

MS 2:58
Rent praktiskt och funkar så att om det inträffar ett hjärtstopp så kommer någon ringa 112. Då man ringer 112 så hamnar man hos SOS. SOS kommer då att larma ut ambulans. Dom kommer larma ut räddningstjänst, och IVPA som ni kanske hört talas om?

HL 3:12
I väntan på ambulans. (IVPA)

MS 3:13
Precis. Och så kommer de larma ut frivilliga livräddare och då kommer det då pipa i ens telefon så får man se ungefär vart det är ungefärligt i det första steget. Då får man tacka ja eller nej, och tackar man ja då så får man en karta på vart det är. Då får man välja igen om man ska ta på sig det här den här gången eller om man måste avböja.

HL 3:37
Men om man väljer alltså, så måste jag klicka i att jag tar det här?

MS 3:40
Jajjemän, då trycker man, tackar ja och då får du kartan. Och antingen så får du en karta samt som går via hjärtstartare som du ska ta med dig och/eller karta direkt till platsen där den drabbade personen finns.

HL 3:54
Hur länge har den här tjänsten funnits? För mig var den hyfsat okänd faktiskt.

MS 4:01
I vår region har det funnits sen 2:a maj i fjol, alltså 2023. Men i Sverige har den ju funnits sedan 2010. Började i Stockholm.

HL 4:12
Vad säger ni, Anna och Anna? Här får man liksom vad ska man säga? Här sätter man sitt förtroende till allmänheten i mångt och mycket. Att rycka in när det hemska händer eller det oväntade sker.

AG 4:25
Ja, precis. Jag tänker att det här är en liten pusselbit i att försöka förbättra och korta tiderna. Vi har ju ganska långa tider här i Jämtland för ambulansen att komma på plats och då pusslar vi på olika sätt. Vi har IVPA som ibland kan komma före, men då finns också den här möjligheten till att komma före. Och det här är ju så genomarbetat så det är ju inte vem som helst som kommer utan det är ju någon som ändå har kunskap kring HLR.

AS 4:57
Jo, men jag håller med. Jag tänker ju just att vi också har långa avstånd och det kanske finns någon nära som har möjlighet men inte vet om det annars. Det är jättespännande att man får väldigt snabbt kännedom också.

HL 5:10
Det blir lite så. Kan det skapa en slags större trygghetskänsla? Tror ni i samhället. Om det blir känt att den här tjänsten faktiskt finns?

AG 5:22
Ja, det tror jag att det kommer göra. Och det har ju tagit ett tag att införa det här också, om jag minns rätt så hade vi det som ett politiskt ärende någon gång 2022 kanske?

MS 5:36
Ja, och så medborgarförslag kanske till och med innan. Ja.

AG 5:40
Jag tror det också. Den har varit på tapeten ett tag innan den blev beslutad och införd.

HL 5:48
Hur ser uppslutningen ut då i detta ganska glesa län, det som vi faktiskt bor i?

MS 5:54
Ja, i vår region är vi nu drygt 2300 frivilliga som är ansluten. Men sett till vilka ytor vi har i vårt län så önskar vi att vi är många fler.

HL 6:08
Vilka områden? Utan att peka ut någon ort där man kanske inte är på hugget, men där man skulle kunna bli mer på hugget. Vilka länsdelar pratar vi om.

MS 6:17
Vi ska väl säga utanför centralorterna i princip. För det är väl så att ju mer folk som bor på ett visst ställe, desto större är chansen att just där finns det en frivillig livräddare och då når vi den ändå i det området. Men däremot om det är tio mil eller femton mil åt ett annat håll så kanske det inte är lika många totalt sett som bor, och då blir det långt emellan.

HL 6:38
Så vi pratar gles och landsbygd.

MS 6:40
Gles och landsbygd vore ju tipptopp om vi skulle kunna nå ut till.

HL 6:42
Men då hoppas vi att ni ska göra det för om någon lyssnar på podden kan dom ju alltid höra sig till dig då.

MS 6:48
Ja, det går jättebra.

HL 6:51
Du det här med att hålla på och fortbilda och utbilda andra människor. Vad är det som driver dig att göra det? Vad är det som är så roligt med det.

MS 6:59
Jag skulle nog vilja säga att det är lite samma sak som att jobba som sjuksköterska på akuten. Det känns att man kan göra skillnad och som utbildare gör man ju då kanske skillnad i andra led eller vad man ska säga. Jag utbildar någon som kan göra skillnad i sitt eget steg liksom.

Ja, det tycker jag är roligt och så är det också väldigt, väldigt givande och se att någon kan utvecklas och lära sig saker. Det blir utvecklande för mig att jag känner att jag nu kan dela med mig av det. Jag har lärt mig det här under mina år och nu kan jag dela det vidare till dig. Det är givande.

HL 7:38
Det låter som en skön känsla.

MS 7:39
Skön känsla, ja.

HL 7:40
Du ler när du pratar om det.

MS 7:40
Ja....

HL 7:43
Är det svårt att lära sig, liksom att bli SMS-livräddare eller?

MS 7:48
Att bli SMS-livräddare i sig är som ingen utbildning, utan det är ju just att man ska ha kunskap att göra HLR, hjärtlungräddning på vuxna och det är ju många som har ute i samhället.

De får ju det via sina företag och beroende på var man jobbar och det kanske är föreningar och annat som utbildar i det.

HL 8:07
Och vissa har ju obligatoriskt, att man ska ha gått en brandutbildning och en HLR.

Jag vet att kommunerna, kanske inte alla, men några har det vet jag. Eller har alla det?

MS 8:18
De törs inte jag svara på om alla har.

HL 8:20
Alla borde ha det. Har du varit med och kan du, Har du sett något konkret resultat där det har gjort skillnad för människor med tjänsten?

MS 8:33
SMS-livräddare? Jag kan inte se några konkreta resultat i Jämtland än sen i fjol, men nationellt sett så finns det just nu tydliga exempel där man har plockat fram patientfall. Att den här kvinnan på 37 år med tre barn överlevde tack vare att grannen hade den här appen och kunde komma över och göra HLR tills ambulans kom.

HL 8:53
Annars hade det värsta kunna hända.

MS 8:55
Och det är ju annars ändå fullt friska som också får hjärtstopp av en, jamen, beroende på vad som hänt så kan man ju med hjälp av HLR hålla den personen vid liv så pass att de faktiskt kan ha en ökad chans till överlevnad sedan.

HL 9:08
Nu när du sa så här så stod jag och tänkte ”är jag fullt frisk”.

MS 9:13
Svårt att veta exakt. Jag ska förklara det är väl Inte så mycket bakomliggande sjukdom?

HL 9:19
Det lät så otäckt bara. Ja, men det är ju faktiskt så det kan se ut att det kan hända.

MS 9:26
Det kan hända vem som helst och det kan hända de som är 23 och springer på fotbollsplan också.

HL 9:33
Har du någon annan särskild upplevelse som du har varit med om under den här tiden du har utbildat, som har etsat sig fast på något sätt, Någon utbildningsinsats du gjorde eller?

MS 9:46
Just nu i minnet kanske ingen utbildningsinsats, men däremot efter att det här dragit i gång så har jag fått lite kontakt, efterhand med de som är frivilliga som har varit med på plats, och varit först på plats och fått ta samtal i efterförloppet för att de har behov av att prata av sig.

HL 10:01
Lite debriefing.

MS 10:02
Lite debriefing, men det är alltid bra tycker jag och det känns ju också givande om man kan finnas som en som någon sorts stöd om det skulle hjälpa, så att de törs i framtiden, att tacka ja flera gånger.

HL 10:21
Hur går ett sådant samtal till.

MS 10:25
Jag tänker att man får gå på erfarenhet och känsla, låta de prata, höra vad de har att säga och kolla om det är någonting jag kan lyfta och stötta. Och är det så att man känner att de behöver ytterligare stöd, då får man ju guida dem vidare i den vanliga organisationen.

HL 10:47
Hur många är ni som sysslar med det du gör inom regionen? Att utbilda i det här.

MS 10:53
Sms-livräddarsamordnarbiten är ju bara jag på 25 % men annars så jobbar jag, den tjänsten ligger under KTC, Regionens Kliniska träningscentrum, och där är vi ju flera som jobbar som utbildningsledare och några nu också på heltid. Det har gått en ganska snabb utvecklingskurva på kort tid.

HL 11:15
Varför det blev en sådan snabb utvecklingskurva. Anna Granevärn? Vet du det?

AG 11:19
Ja, men det har varit väldigt efterlängtat att vi skulle få i gång vårt KTC. Det är något vi har jobbat för länge så jag tänker att förväntningarna har väl byggts upp och det har funnits ett jättestort behov av att kunna få till det här. Så, ni har väl fått? Det är väl lite kö? Det är väl lite så där att man får prioritera.

MS 11:37
Ja det är jättejätteroligt faktiskt. En bit från början så tyckte vi att det var luftigt och fint och jättefina lokaler och det är ju bra. Nu är vi lite trångbodda.

HL 11:45
Ja, det var spännande att se att det är kö. Vad tror du det beror på?

MS 11:50
Alltså det finns ett stort uppdämt behov av utbildning. Man vill i sitt arbete känna att man klarar av saker och ting och vilka olika situationer man kan ställas inför, vad det nu än kan tänkas vara. Men de här akuta situationerna som HLR till exempel, det är något man behöver öva på regelbundet för att man ska känna sig trygg i att göra rätt när man väl står där. Och jag tänker att jobbar vi inom regionen så har vi ju det ansvaret vi. Tänk att gemene man tänker att det här klarar vi av.

De jobbar här så då behöver vi också få utbildning. Man kan inte bara tänka att vi ska klara av det utan att träna på det.

AG 12:30
Det där är jätteviktigt, Vi har ju många som kommer till oss, kanske efter utbildning och börjar jobba. De får sitt första jobb och ställs inför många tuffa situationer som man kanske inte har tränat jättemycket på praktiskt under sin utbildning.

Man har fått kunskaper men sedan kastas man ut i verkligheten och då är ju KTC verkligen en bra plats att få öva på.

Att få träna att göra saker många gånger, det skapar också en trygghet och vi kämpar ju med det här att kunna bemanna, att vara en attraktiv arbetsgivare, men att då kunna behålla också dem vi lyckas rekrytera så man inte hamnar i svåra situationer som vi hade kunnat förhindra genom utbildning och träning och övning så att man bättre klarar av situationen. Det är en arbetsmiljöfråga.

MS 13:18
Det är en arbetsmiljöfråga. Känner jag mig trygg då trivs jag bättre på mitt arbete.

HL 13:23
Vad bra ni säger det och det motsatta om ni inte hade haft det här KTC då hade man varit en sämre arbetsgivare. Eller?

AG 13:29
Ja, men vi riskerar ju hamna i de här lite tuffa situationerna som påverkar arbetsmiljön där man känner att man ställs inför utmaningar som man kanske inte riktigt har tränat så mycket på innan och sommaren är ju ett sådant exempel där många nya många är vikarier.

Vi började med introduktionsutbildning förra året för att kunna ge en bra start till vikarier inför sommaren. Så det är mycket arbetsmiljö i de här frågorna.

HL 13:59
Just introduktion håller jag med om. Personligen så tycker jag att det är otroligt värdefullt att få en ordentlig introduktion på en ny arbetsplats och den kan vara en vecka eller två, men den ska vara ordentlig och genomtänkt så att man får de flesta bitar.

Blir det lättare att komma in i jobbet, där man slipper fråga: ”Var är nyckeln till det här? Och kopiatorn var står den någonstans?” Allt det där ni vet.

Det var de enkla sakerna, men inom sjukvården är det säkert mycket annat. Men hur? Hur har ni det? Hur har ni det då? Med eran arbetsmiljö där du är då tycker du?

MS 14:33
På KTC.

HL 14:34
Här får du vara brutalt ärlig vet du!

MS 14:36
Ja, brutalt så älskar jag KTC. Jag tycker det är en fantastisk arbetsgrupp och en fantastisk chef som vi har där

Och då är jag brutalt ärlig. Faktiskt också därför jag ler, jag tycker är roligt. Jag gillar mitt jobb, bägge mina jobb ska jag säga.

Men då om vi pratar mitt 25 % här så är det toppen.

HL 14:55
Så härligt att höra människor säga att ”jag älskar mitt jobb”, för att innan man har hamnat där så kan man ju ha gått igenom ganska många olika saker innan man känner, att f”anken, det här är rätt plats. Så jag trivs jättebra”. Men vad är det som gör då att den här arbetsplatsen blir så älskad av dig.

MS 15:11
Ja, vad är det? Högt i tak! Vi tar vara på varandras kunskaper, är det något jag känner att jag inte kan, men jag vet att du har bättre kännedom om så hjälper vi varandra så får du göra den biten. Eller om jag frågar hur ska jag göra det här? Vi har, vad kallas det? Tillitsbaserat ledarskap, det har kallats för tillitsbaserad ledarskap. Vår chef litar på att vi gör det vi ska göra.

HL 15:39
Vem är den här chefen, du får nämna den här chefen vid namn.

MS 15:42
Ulrika.

HL 15:43
Ja.

MS 15:43
Det är min chef. På KTC.

HL 15:47
Vi pratar ofta om det i den här podden, vad som kan vara det man är ute och far efter. Från ledningen för sjukhuset, alltså hitta de här medarbetaredrivna förslagen till förbättringar. Men det låter ju på dig som när du säger högt i tak så brukar jag säga öppenhet.

Och det är inte riktigt samma sak, för öppenhet det handlar om att man ska kunna ha en dialog utan att kasta skuld på varandra eller leta syndabockar och i stället leta lösningar och sådana saker. Hur är det hos er?

MS 16:16
Jag tycker det bra. Vi jobbar mycket efter hur kan vi göra det bättre? Och det handlar ju all utbildning om. Vi ska ju lära oss av det vi gör och så kanske vi kan hitta den där och den där grejen. Kan vi göra annorlunda nästa gång? Inte hitta fel ,”att det där gjorde du fel den här gången, så det får du inte göra”, utan då ska vi försöka lyfta, vrida runt det på ett annat sätt och så tar vi det som en förbättringspotential.

Och så är det ju även i arbetet känner jag, jag vet att vi gör saker.

Vi märker att jamen det här kan vi göra på ett annat sätt och så får vi göra det rätt. Den tilliten finns.

HL 16:53
Och det är tillåtet.

MS 16:54
Det är tillåtet.

Då blir det också bättre och det blir roligare för oss. Vi tycker att det är roligt och så kan vi ta hjälp av varandra och utbilda tillsammans.

Och så kan man ha debriefing efteråt. ”Jamen det gjorde på det här viset. Vad tyckte du om det? Kanske vi ska göra på det viset nästa gång?”.

HL 17:10
Och ett tillåtande klimat Anna och Anna. Det leder ju ofta till att man vågar och har modet att prova nya vägar.

AG 17:20
Precis.

AS 17:21
Ja och kanske våga också lyfta….. tänker på vad du säger, att man inte är anklagad eller att det gick fel utan snarare ”så kan vi tänka så här nästa gång”.

Det är ju också en styrka att man törs göra det och att det blir konstruktivt och inte anklagande. Eller ”du, nu var vi dåliga, det där gjorde inte du så bra”. Jag tycker det är häftigt när man kommer dit, det är då de här bra idéerna kommer och så, tänker jag, från medarbetarna.

HL 17:47
Ja det man blir nyfiken på är ju hur ni har kommit dit från första början. För någonstans startade det ju. Och vad tror du själv det beror på?

MS 17:57
Ja, då kanske vi landar i öppenheten att de faktiskt lyssnar på att ens chefer, eller vilka man nu samtalar med, lyssnar på vad medarbetarna har för förslag och att man får möjligheter och genomföra vissa förändringar.

HL 18:17
Vi är inne på. Inom ledarskapet alltså. Behöver liksom att den går bakom eller framför i lag och ledarskap.

MS 18:24
Ledarskap är ju, kan ju vara på jättemånga olika sätt och ett bra ledarskap….. jag vet att jag lyft mina chefer andra gånger och då vill de bolla tillbaka att ”jamen det är ni som gör arbetet” så det är klart att det kommer från två håll. För att man ska trivas. Och då vill ju jag också hitta de saker som jag gillar så att jag drivs och fortsätta.

HL 18:45
Men det är väl en jättebra egenskap som chef att lyfta sina medarbetare, och faktiskt bolla tillbaka det där. ”Det är faktiskt ni som gör jobbet.” Det finns olika typer av ledarskap, alla typer av chefer och vi har alla träffat på de olika typerna genom våra yrkesliv kan man säga. Så har det säkert varit. Men du tillbaka till SMS livräddarna här då, vad är liksom, hur ser det ut med framtiden? Vad har ni på gång? Om man tittar det närmsta halvåret, vart kommer ni att lägga in stöten, eller stötarna?

MS 19:22
Ja, det får bli. Jag kan inte säga exakt ort eller jag tänker mig att jag ska till Ytterhogdal i augusti och Ottsjö under hösten och även något fotbollslag i krokarna.

HL 19:37
Fotbollslag?

MS 19:38
Ja, precis.

HL 19:39
Att idrotts... eh idrottsrörelsen behöver det vet vi, det har ju funnits tragiska händelser på elitnivå på och annan nivå också där man har drabbats av hjärtstopp. Så är det, och det här kan väl vara alldeles utmärkt för spelare och ledare att känna till.

AG 19:55
Det är jättebra. Det är också nära vård. När vi pratar omställningen till nära vård så konstaterar vi också att vi inte kan kompetensförsörja, vi kan inte jobba på samma sätt som vi alltid har gjort. Vi behöver använda civilsamhället, vi behöver hjälpas åt på olika sätt. Så SMS-livräddare är också nära vård.

HL 20:15
Det låter som att ni behöver också penetrera de här civila organisationerna där ute, idrottsrörelsen och lite andra.

MS 20:25
Det handlar om frivilliga som ska hjälpa till, frivilliga medborgare, och för att de ska kunna hjälpa till så måste de ju först och främst veta att det finns då, eller hur? För det är väldigt många som redan har HLR-kunskap, och det är också väldigt många i vår region som är över 18.

HL 20:39
Men inte har själva, SMS tjänsten?

MS 20:41
Inte har, de har inte kunskapen om att den finns och kan ju då heller inte ladda ned den här appen.

HL 20:48
Så om du har på HLR-utbildning, du är över 18 år, räcker det då med att du ska ladda ner den här appen och anmäla dig och så?

MS 20:56
Jajjemän, och det finns väldigt mycket bra information på hemsidan. SMS-livräddare punkt se, för man måste ju också göra några inställningar i telefonen så att man säkert vet att man får det där larmet då det väl trycks i väg? Det är ju GPS positionering som måste tillåtas bland annat, lite andra batterifunktioner och sådant.

HL 21:20
Vad skulle du vilja säga? Vad är det som hindrar en om man har en HLR utbildning och är över 18 år, vad är det för tröskel jag skulle behöva komma över?

MS 21:30
Min känsla är nog att de tycker det känns lite hemskt. Kan jag verkligen det här tillräckligt bra för att jag ska springa i väg och hjälpa någon annan? Det tycker jag är min känsla att de kanske tvekar inför.

HL 21:43
Får man någon självförtroendeboost då när man får den här, kliver in i det här på något vis eller från ert håll menar jag.

MS 21:52
Ja, det är inte så att vi har …. vi ser ju inte exakt vilken och jag vet inte att Pelle har anslutit sig i dag, det får inte jag veta. Men däremot tror jag att om man väl skulle få ett larm och vara med och ha en möjlighet att rädda eller öka överlevnadschanserna det tror jag i sig att det ger en väldig boost.

HL 22:17
Och man gör väl så gott man kan.

MS 22:19
Definitivt gör man så gott man kan, och det absolut värsta är om man inte gör någonting alls. Annars är det ju tryck och blås 30 -2 mitt på.

HL 22:28
Vad sa du nu? Du hör att inte jag gått HLR. Men jag är ensamföretagare så att säga.

MS 22:34
Att det.

HL 22:34
Här skulle.

MS 22:35
Vara ett tryck och blåsa 30-2 mitt på.

HL 22:38
Tryck och blås 30 är det antal.

MS 22:42
Ja.

HL 22:42
Hjärtmassage.

MS 22:43
30 kompressioner och så gör man två inblåsningar och trettio kompressioner ska man göra mitt på bröstkorgen.

HL 22:49
Min fru sa så här till mig när vi satt och tittade på en film och så gjorde dom HLR och höll på, och hon sa ”De trycker inte tillräckligt hårt , de trycker för löst. Skulle de trycka på riktigt skulle revbenen gå av. ”

MS 23:01
Ja det är många revben som krävs.

HL 23:02
Och man måste ta i litegrann. Men det här får man liksom känna på när man när man när man lär sig själva HLR.

MS 23:08
Om man tränar HLR med en docka så känns det ju ganska likt. Men inte exakt förstås.

HL 23:15
Man kanske inte ska träna så hårt på varandra.

MS 23:17
Och gör man som i filmer kanske det är bra att man inte trycker på?

HL 23:21
Ja precis, det ska ju gå åt så många revben på skådisarna då. Det här är ju en livsviktig tjänst som det låter eftersom den också räddar liv, när allmänheten kan kliva in med sina kunskaper.

MS 23:33
Och det handlar ju om tid.

I det här fallet handlar det om tid. Om man får ett hjärtstopp så är det ju minuter, det handlar ju om minuter för att man behöver starta HLR för då ökar överlevnadschanserna. För varje minut som går så minskar chansen att överleva med 10 %, efter 10 minuter då och ingen har gjort något, då är chanserna ganska små och då vill det till att någon som är nära kan hjälpa till och om man kollar nationellt sett så är snittet på en ambulansframkörning ungefär 11 minuter. Det varierar förstås beroende vart man bor. Bor man där jag bor så är det kanske 25 minuter.

Då önskar jag, om jag får vara lite självisk, att det finns någon i grannbyn som kan komma och hjälpa till såklart. Jag känner också att jag har min pappa i grannbyn. Skulle vara schysst om jag får veta direkt via SOS och samtalet att jag kan springa dit och hjälpa till.

HL 24:25
Jag utgår från att du själv är SMS -ivräddare.

MS 24:29
Konstigt vore väl annars.

HL 24:31
Men vi får in här, flera olika delar, så som det brukar handla om i den här podden. Vi får in innovativa IT-lösningar, vi får in appen, vi får in civilsamhället, personcentrerad -och nära vård och om man ska blicka framåt. Så här finns det andra delar i samhället där, där personcentrerad- och nära vård landar, liksom på att civilsamhället ska kunna hjälpa till. Förutom det här.

AG 25:01
Ja, det tänker jag, att den utvecklingen kommer vi nog att se. Den är helt nödvändig .

Jag vet inte om ni har pratat något på KTC om andra områden, tankar framåt, att det finns fler saker man skulle kunna hantera på det här sättet och stötta upp.

MS 25:19
Det finns nog väldigt många tankar. Inga som jag vill….. som jag kan sätta ord på just nu. Men behovet är stort. Så skulle resurserna finnas så finns det många vägar man kan gå åt det hållet.

HL 25:33
Vad spännande! Och det låter som att du har jäkligt roligt på jobbet.

MS 25:37
Det har jag.

HL 25:38
Du ler hela tiden när du pratar om det och det är viktigt att få göra skillnad i det yrke som du håller på med.

MS 25:46
Det är det en skön känsla och……

HL 25:50
Kanske den största drivkraften.

MS 25:53
Ja, i alla fall till mitt yrkesval. Det är ju jättekul. Det är det som är min drivkraft, att kunna göra någon sorts skillnad.

HL 26:00
För du, om du fick ge ett råd till någon som skulle välja yrket, sjukvården, som sjuksköterska eller läkare eller vad man nu vill, vad skulle det vara?

MS 26:11
Ja, tveka inte. Om ni funderar på det så testa på! Det finns många olika vägar att gå inom sjukvården så det finns något för alla.

HL 26:20
Toppen! Tack, tack du! Vi har ju någonting som kallas hälsosamtalet vi alltid har här i den här podden. Det kretsar ofta kring Anna Granevärns elitsatsning. Men du är ju ändå den som kanske tränar på riktigt allvar eftersom det ska simmas, Vansbro, åkas Vasalopp och så vidare.

AG 26:47
Precis!

HL 26:48
Kutas på fjäll..

AG 26:49
Pratar om olika spännande saker.

HL 26:52
Sjövall ska jag säga kommer tvåa för hon håller på med långdistanslöpning.

AG 26:56
Och jag är lite bredare och håller på med många sporter.

HL 26:59
Ja du är ju mer som en triahtlet kan man säga. Ja och så förstår alla och jag är väl mer av en motionär. Och varför pratar vi om det här med hälsa i den här podden vareviga gång?

Jo, för att vi vet att om man liksom håller sig i hyfsat skick så riskerar man ju inte att bli sjuk lika ofta. För så ser det ut, att är man lite risig så blir man till slut sjuk.

Men om man håller sig i lite trim då är förutsättningarna bättre för ett långt och lyckligt liv. Sen kan ju det värsta hända i alla fall.

Men du gör ett bra jobb, genom att äta bra och hålla i gång. Kanske inte som dig och Anna Granevärn, hela tiden, utan kanske håller det på en rimlig nivå.

Det finns riktlinjer men 30 minuter om dagen brukar jag säga, har jag läst någonstans. En rask promenad i 30 minuter. Då har man kommit långt. Hur gör du Marlene?

MS 27:52
Ja, jag är väl ingen träningsnarkoman direkt, men däremot är min stora hobbypassion, dans. Och dans är ju fantastiskt för hälsan på många olika plan. Och då pratar vi mest socialdans, att man träffas ute på ett dansställe och dansar tillsammans.

HL 28:10
Alltså är det flera gånger i veckan för att få in den här vardagsmotionen?

MS 28:14
Det hade vart perfekt nu för jag har inte till fullt så mycket, men det är en ambition att komma dit.

HL 28:19
OK!

MS 28:21
Annars så i 30 minuter! Var det 30 minuter per dag? Ja men en danskväll är ju 4, 5, 6 timmar beroende på vart man är på.

HL 28:29
Dansar i 5–6 timmar.

MS 28:31
Ja självklart.

HL 28:32
Klart det är som ett långpass, som att springa en mara.

MS 28:37
Ja, faktiskt.

HL 28:38
Man gör ju inte det om man inte är i hyfsat god form.

MS 28:42
Nej, men man kan ju förstås sätta sig ned när man vill. Men vem vill sitta.

HL 28:45
När?

MS 28:46
När man kan dansa?

HL 28:48
Ja, jag är dålig dansare. Det har varit mycket på diverse nattklubbar i mina yngre dagar.

MS 28:53
Annan dans det.

HL 28:54
Också jobbigt eller jobbigast dagen efter men det är en annan femma. OK, så dans. Är något du går i gång på som triggar dig då. Käkar du bra?

MS 29:05
Jamen det tycker jag.

HL 29:07
För det mesta får man säga.

MS 29:08
För det mesta självklart.

HL 29:09
Och ibland slinker det ner.

MS 29:11
Jo, men så är det.

HL 29:13
Jag kan berätta. Jag vill prata om mitt hälsosamtal. Att jag hade lite högt socker, kommer ni ihåg det. Det var ju 6, 1 tror jag var gränsvärdet och jag låg på 6,2 och då ringde doktorn. Har jag berättat att jag lämnat långtids blodprover på labb?

AG 29:28
Ja, precis som sist. Men vi fick aldrig resultaten här.

HL 29:32
Men det ska ni få nu, vi pratade om labb i förra poddavsnittet. Det kan ni gå in och lyssna på för där är det några grejer på gång.

Jo men då ringde de och sa det ser bra ut sa hon, och ditt långtids socker ser helt okej ut sa hon, och då lyckas vi ändå komma överens om att det var den där skålen med lösgodis som jag hade ätit kvällen innan då jag var på bio, som kan ha påverkat socker dagen efter. Det kändes väldigt skönt att få veta det där också. Och det där hälsosamtalet, det ska ni ta tillfället i akt att hoppa på tycker jag.

Alla ni som är i den åldern får en inbjudan från regionen, det är ju fantastiskt!

Sjövall har du kommit i gång ordentligt med långdistanslöpningen?

AS 30:14
Ja, jag har ett nytt program.

HL 30:16
Och.

AS 30:17
Så får vi se vart det tar mig.

HL 30:18
Då är det så.

AS 30:22
Ja, Man måste ju ha mål. Men det är frågan om vilket mål man ska ha.

HL 30:27
Har du något lopp du, behöver inte säga vilket så....

AS 30:29
Men det vore kul med en mara i år också.

HL 30:32
En riktig mara 4, 2 mil då?

AS 30:34
Ja, absolut.

HL 30:35
Ok. Att genomföra den i år eller nästa år?

AS 30:39
I år så klart.

HL 30:40
Ojdå! Berlin i höst, eller?

AS 30:44
Det hade varit drömmen och då hade jag åkt direkt om jag hade en plats. Där är det inte så lätt.

HL 30:48
De brukar säga att den är ganska trevlig att springa för det är inte så mycket backar.

AS 30:51
Den är väldigt populär.

HL 30:52
Och väldigt populär.

AS 30:54
Jag har några vänner som vi brukar vara med i, några lotterier faktiskt två maraton runt om i världen där New York och London och så där. Vi brukar aldrig vinna, men man kan gå med i lotteriet.

HL 31:06
Det kan vara bra. Då vet jag att du har det som ett mål, att du, ska man säga kanske springer en mara eller något. Men jag tänker inte pressa dig. Nej, vi får se om det blir av. Något att prata om i podden.

AS 31:19
Jag tränar i alla fall.

HL 31:21
Det är jättebra. Anna Granevärn hur ligger du till och så där?

AG 31:25
Men jag har väl känt mig ganska mållös eftersom jag har lite bekymmer med en axel. Men nu får jag jättefin hjälp av en fysioterapeut så jag håller på och tränar upp den så det ska nog bli bra. Och i väntan på det så har jag ju faktiskt varit en sväng i Dalarna på lite släktträff och jag kommer från en väldigt idrottsintresserad familj. Så många av oss cyklade också Siljan.

HL 31:48
Siljan runt, 16 mil.

AG 31:50
Ja, jättejättefin! Den finns ju både som sju, tolv och sexton och den kan jag varmt rekommendera.

HL 31:56
Vilken distans tog du då?

AG 31:58
Jag hade inte anmält mig så jag fick ta det som fanns på köp och sälj. Så tolv mil blev det den här gången så det var ju knappt långdistans.

HL 32:06
Du var ju såklart ute efter de 16 milen?

AG 32:08
Alltid, men vet du vad jag hittade Håkan? Jag hittade ett nytt lopp där nere.

HL 32:12
Du gjorde det.

AG 32:13
Det finns ett mountainbikelopp i Rättvik. Som om jag inte minns fel så heter det Mörksuggejakten. Och det låter spännande.

AS 32:24
Lät nästan obehagligt.

AG 32:26
Vet inte riktigt vad det går ut på.

HL 32:29
Jag har inte några sådana där mål med mitt tränande mer än att må bra och så länge jag gör det så tycker jag att….. i förrgår var jag ute och hojade 5,3 mil, men det är ju alldeles för kort tycker Anna Granevärn men för mig var det bra.

AG 32:45
Beror väl på hur hårt man kör.

HL 32:46
Ja, eller hur? Jag körde jättehårt.

AG 32:48
I fem mil.

HL 32:49
Var helt slut, en fantastisk träning, cykling. Tycker jag i alla fall.

Det är skonsamt och det blir lite meditativt som man blir som med löpningen då man går in i den där zonen, bubblan lite grann.

AG 32:59
precis

HL 33:00
Man löser en del problem på vägen faktiskt och det är bra för skallen också.

Det var jätteroligt att ha dig här Marlene. Kul och lycka till med allt utbildande i framtiden. Jag hoppas att det är jättemånga som lyssnar nu som hoppar på och blir SMS-livräddare.

MS 33:14
Jajjemän inget att tveka på.

HL 33:16
Bra! Och tack till er också att ni kom hit idag Anna Granevärn.

AG 33:20
Tack så mycket

HL 33:21
Anna Sjövall!

AS 33:22
Tack så mycket!

HL 33:23
Hejdå på er.

Transkribering av avsnitt 74 (Inspelat 24 juni)

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Medverkande tituleras i transkriberingen:

AG - Anna Granevärn - Hälso- och Sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare

HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL:
Men då så!

Då är det välkommen igen till våra ständiga gäster i den här podden som heter ”Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen”. Anna Granevärn, Hälso- och sjukvårdsdirektör.

AG:
Hej Håkan!

HL:
Hej på dig! Anna Sjövall, verksamhetsutvecklare.

AS:
Hej!

HL:
I dag har vi ingen gäst som vi har bjudit in.

AG:
Nej.

HL:
För vi tänkte att vi skulle runda av lite grann så här inför sommaren. Så därför har vi inga gäster. De har fullt upp med att förbereda sig för sommaren.

AG:
Ja, men absolut. Det är väl full rulle här inför sommaren hos de flesta skulle jag tro. Och inom sjukvården inför semesterperioden som vi lite, lite har tjuvstartat. Några kollegor har väl gått redan på semester.

HL:
Hur ser det då ut med läget inför sommaren? Det har ju varit en del skriverier om det i massmedierna.

AG:
Ja, det är fortfarande så att det ser ut att kunna bli ganska tufft, speciellt under juli. Men om vi ska försöka vara lite positiva så rör sig det här på sig hela tiden.

Det har inte stagnerat utan det fortsätter fyllas på och vi fortsätter jobba med olika lösningar för att bemanna de pass som behöver bemannas.

Och när det inte går så jobbar vi med andra lösningar. Alternativa sätt att utföra vården. Det blir ju också lite grann att vi får testa på att göra det på ett annat sätt och sen så får vi utvärdera sedan.

HL:
Det är 17 juni i dag när vi spelar in det här avsnittet ska väl sägas så att vi inte föregår någon form av förhandling mellan parterna (vårdkonflikten), så det kan ju mycket väl vara löst när det här avsnittet kommer ut. (24 juni)

AG:
Absolut. Det pågår ju mycket.

HL:
Bara för att vårdkonflikten skulle lösas så kanske inte bemannings bekymren blir lösta. Det är ju fortfarande processer som behöver åka på.

AG:
Ja, det stämmer. Vi har ju ett nytt nationellt avtal för bemanning och det har inte varit helt lätt för oss att få svar på våra avrop där. När vi lägger ut att vi har ett behov att vi behöver sjuksköterskor, framför allt, har det varit bekymmer att få.

HL:
Men ska man tolka det som att vår Region och de som ni har lierat sig med inte är lika attraktiva för de privata vårdbolaget?

AG:
Det är inte jättestor skillnad i pris, i alla fall inte för vår del. Men däremot så är det en ny process. Det är mycket mer krävande, både att efterfråga resurser från avtalet och att lämna in som leverantör.

HL:
Hårdare krav helt enkelt.

AG:
Hårdare krav och en helt annan administrativ process som är och har varit en ganska lång inkörning på, det har varit nytt. Nya rutiner, nya arbetssätt för alla.

HL:
Ni har ju tidigare haft en strategi när det gäller sommarbemanningen. Att få i gång en arbetsgrupp direkt efter sommaren för att jobba på med bemanningen fram mot nästa sommar för att ha en strategi och vara ute i god tid. Något man också kan se har spillt över på andra offentliga organisationer, kommuner till exempel, som också har anammat det här arbetssättet.

Så där har ni kanske varit lite ledande i just det arbetet, men det kanske inte riktigt spelar någon större roll då inför den här sommaren att ni har jobbat så?

AG:
Vi kommer att behöva utvärdera det här och titta på, åter igen, vad kan vi göra bättre? Den här gruppen och det arbetssättet var ett resultat efter en ganska tuff sommar där vi insåg att vi måste börja i tid. Vi måste ha mycket mer planering och se till att finns marginaler. Det som hände inför den här sommaren var att vi gjorde likadant igen. Vi hade en grupp, vi hade en god planering, men när vi inte fick det resultatet, fick inte svar på våra behov av gruppen så….

Och sen kom det också en konflikt som har begränsat möjligheterna också hur vi kan bemanna.

Då skulle jag, med där jag står i dag, kanske ändå säga att vi kanske inte var fullt så snabba med åtgärder som vi borde ha varit utan vi väntade. Vi hade is i magen och tänkte att det kommer att lossna. Det kommer att lösa sig, det borde komma svar på förfrågan. Men det gjorde det inte.

Så då har vi i stället fått rigga den här särskilda ledningen. Vi har lagt mycket tid på att jobba med att hitta lösningar på alla de här problemen.

Det har tagits många beslut och det blir också när man jobbar så snabbt. En risk är att man också missar någonting, att det kommer frågor i efterhand eller att vi inte hinner vara tillräckligt tydliga i våra rutiner eller tillämpning som anvisningar till de beslut som har fattats. Men det har absolut gjorts väldigt mycket nu.

Men om vi tänker lite där vi står nu i alla fall, tidig i utvärderingen, att det kanske vi skulle börjat med tidigare så vi säkrade upp ännu bättre. Men det får bli en uppföljning efter sommaren och jag är i alla fall ganska säker på att vi kommer starta upp nästa års planeringsgrupp i höst igen. Som vi gör, det har vi i alla fall varit väldigt nöjda med.

HL:
Och då med de här nya lärdomarna i den gruppen så klart.

AG:
Precis, att man kanske, kanske lite tidigare behöver rigga för plan B och plan C.

HL:
Rekryteringsstoppet under konflikten som pågår i alla fall i dag den 17 juni hävdes ju och ni fick ju börja nyrekrytera. Hur har det gått då?

AG:
Jo, men det har i alla fall varit en del anställningar och sen framför allt att de timanställda har kunnat användas igen i bemanningen, vilket vi ju inte kunde under den här blockaden.

HL:
Är du orolig över sjukhuset i sommar och vården?

AG:
Jag ser att det kan bli besvärligt och det kan bli väldigt, väldigt tufft. Men det finns mycket backup och det finns hela tiden fler lösningar att ta till, även om de inte kommer vara lika attraktiva eller lika bekväma för oss. Det kommer bli jobbigt, men vi kommer att se till att alla får vård. Sen kan det vara tuffa prioriteringar. Man får inte vård lika snabbt som man annars hade fått, eller skulle vilja.

HL:
Kan bli lite längre väntan då?

AG:
Det kan det bli längre väntan eller att man kanske får åka någon annanstans. Eller att vi behöver skicka patienter vidare.

HL:
Men ni har en plan i alla fall för i sommar. Om det värsta händer också.

AG:
Ja, men vi, jag skulle nog säga, vid det här laget har vi nog halva alfabetet i planer. Det finns väldigt många planer, men det finns inte en plan eller en åtgärd som löser ut hela sommaren utan de bygger på många olika lösningar som blir lite utifrån situation.

HL:
Och då får vi inte glömma alla medarbetare också som kommer att ställa upp och arbeta i sommar. Vad skulle du vilja säga till dem.

AG:
Ja, det är jättesvårt att sammanfatta i ord vad man skulle vilja säga, men jag hoppas att det inte ska bli alldeles för jobbigt och besvärligt utan att vi också ska kunna få ha semester och att det ändå ska flyta på någorlunda. Och det är det väl så som det ofta är på sommaren, att när man går in och jobbar så får man kanske jobba på ganska rejält. Men att man sen kan vara ledig när man är ledig och inte behöva bli inringd och jobba mer än planerat. Så skulle jag väl kunna tänka att det rimligt att tänka om sommaren.

HL:
Och om inte konflikten är löst innan semestrarna.

Vad tänker du om det egentligen?

AG:
Ja, men det är ju ett jättestort arbete kring det där också som blir väldigt,

väldigt speciellt om man kan begära dispens kring att få använda övertid eller extra ersättningar trots att det ligger en blockad och de särskilda bedömningar som görs och särskilda förhandlingar som görs med begreppet skyddsarbete.

HL:
Ja.

AG:
Men då kan man också man kan se över skyddsarbete i en situation där man ser att det inte går att göra på något annat sätt.

HL:
Just för att det är andra lagar som styr. När det gäller en sjukvård som är livsviktig.

AG:
Precis.

Och det får ju inte förekomma risker mot människors liv och hälsa.

HL:
Intressant, en utmaning förstås och ni får lägga ner mycket arbete på att få allting att fungera. Både ni i ledningen och personalen såklart.

AG:
Ja, ja, så är det. Det är mycket och i en sådan här speciell situation så får vi verkligen träna oss på saker som vi inte brukar göra.

HL:
Och vad är det som är bra med det brukar jag tänka.

AG:
Det är att då lär vi oss också nya saker och det brinner vi ju för, i alla fall i vardagen.

HL:
För sjukvården är en lärande organisation, det har jag fått lära mig under de här åren jag kört podden. Hur viktigt det är med utvärderingar och vilka lärdomar man får med sig. Anna Sjöwall. Jag tänkte fråga dig lite grann hur har du det egentligen?

Har du det bra?

AS:
Det tror jag.

HL:
Du är en av de här som också jobbar på för att snart kanske gå på semester och vara lite ledig.

AS:
Ja, det är en stund kvar för mig, men absolut närmar det sig.

HL:
Vad är det som bor i ditt huvud så här som du går och funderar på om man tänker lite, lite grann kring det? Vi har pratat mycket om i de här poddavsnittet som har varit under året. Personcentrerad, nära vård och de här bitarna.

AS:
Ja, men det jag tänker, dels så tänker man, jag är ju i planering för hösten just nu i allt vi håller på med.

Förutom det Anna pratar om, sommaren. Men annars pratar vi mycket om hösten och jag tänker att det vi tar med oss, och jag hoppas att man tar med sig, även i de nätverk jag sitter med som verksamhetsutvecklare, är allt bra som vi har gjort. Vi har lyft några saker i den här podden med att man jobbar på. Vi har blivit bättre på att jobba och ta med patienter i olika utvecklingsarbeten.

Vi har med det perspektivet, hur roligt det kan vara i olika förbättringsarbeten. Det kan vara jobbigt från början men det brukar ge någonting. Jag tar med mig massor av den inspirationen och hoppas att vi kan, liksom hitta kraft i det till hösten, när vi också förhoppningsvis har fått ledigt och att sommaren har varit dräglig.

HL:
Tänker du på de särskilda exempel på där människan, medborgaren, har fått vara en stor del av att kunna bestämma över sin egen vård.

AS:
Men om jag tänker på de exempel vi har haft med här i podden, så tänker jag på Niklas (läkare i Föllinge) som har den här mottagningen på fjället där han pratar med, och frågar vad, den samiska befolkningen har för behov.

Jag tänker på Sanna, verksamhetsutvecklare på Kvinna, det genombrottsarbete med bäckenbotten som de gjorde där. De fick väldigt mycket inspiration av att prata med kvinnor och se vad de har för behov och vad de vill. Vad de som aktiv medskapare i hela förbättringsarbetet bidragit med.

HL:
Där medborgarna alltså kommer in med sina erfarenheter, sina behov och man kan då forma vården antingen för den specifika individen i ett team, eller delar av hela verksamheten. Därför att man har lärt sig det här av att ha den här dialogen med människorna.

AS:
Jamen precis det. Dels är det individuellt. Det individuella mötet är ju någonting vi, det tror jag ganska många är ganska bra på ändå, men också få med sig på gruppnivå i förbättringsarbeten när vi nu vill försöka utveckla vården.

Att vi har med den aspekten hela tiden. Vad vill våra medborgare? Vad vill våra patienter och vad ser dem för behov? För det är inte säkert att vi ser samma från vårt håll.

HL:
Avsnittet med Niklas tycker att ni ska lyssna på om ni har missat det ni som lyssnar på det här, för att det var jättebra om hur han ställde om hela sin egen verksamhet och verkligen lyssnade på vad samebyn han besökte hade för behov. De kunde ju inte sticka till hälsocentralen för att det var renskiljning. Nej, i stället stack han till dem där de var och där de fanns.

Lyssna på det avsnittet.

Det är faktiskt jättebra om man då lyfter blicken lite grann och pratar nära- och personcentrerad vård. Begrepp som vi rör oss med ganska ofta i den här podden. Och det är begrepp som vårdapparaten i hela Sverige rör sig med Om man ska titta lite framåt, finns det någon sådan här? Finns något arbete som pågår med bäring i den här riktningen som ni skulle vilja lyfta lite grann?

AG:
Ja, men det stora är väl egentligen att vi har jobbat med egenmonitorering nu i ganska många år och vi kommer väl att jobba ett tag till på det sätt som vi gör. Men vi har också haft ganska mycket arbete där vi blickar framåt och funderar över hur ska det här se ut i framtiden och där vi under hösten förhoppningsvis kommer att ta lite beslut kring riktning på det här att kanske vidga det och tänka ännu mer.

Att vi jobbar med digitala stöd för människor i olika situationer. Vi har inspirerats lite av något som kallas ”hospitalsession” till exempel, som innebär många nya möjligheter för oss där vi kan ytterligare minska att man behöver vara patient under vården på ett sjukhus för saker som kanske inte man mår bäst av att vara där i alla fall.

HL:
För det är så många olika behov som kan vägas in för mig som patient. Ja, vart jag vill vara, om jag vill vara i hemmet exempelvis.

AG:
För du vill ju hellre vara människa än patient.

HL:
Ja, och det här innebär ju ganska stor förflyttning för den här gränsen. Den här förflyttningen då om du får filosofera lite grann?

AG:
Om vi går lite grann på djupet och reflekterar lite kring var gränsen går mellan att vara människa eller patient. Ja, för de flesta vill väl vara människor in i det längsta.

HL:
Jag tror att vården är lite känd för att man ibland inte kan känna sig som människa, att man känner så.

AG:
Precis! Man kliver in där genom dörren och så blir man lite omhändertagen. Man blir underförstått att man är patient.

HL:
Och det är väl bra att bli omhändertagen. Men det kanske handlar mycket om hur de här samtalen förs med mig som människa som kommer in, hur jag bli betraktad. Jag kanske inte är en patient i första hand, utan en människa med ett behov.

AG:
Finns många tankar man kan tänka kring det här och speciellt om man zoomar ut lite och ser det i ett vidare perspektiv och ser hela den rörelseförändringen som ändå sker. Från att det är sjukvårdens journal till att det är min journal som jag kan titta i.

Och det är mina uppgifter, inte sjukvårdens uppgifter. Det är ju en sådan här viktig milstolpe på något sätt.

Bara att komma fram till att det faktiskt är så.

Och många av de här förbättringsarbeten eller förändringarna som vi gör syftar ju också till att klä på människor med förutsättningar att kunna göra fler saker själv och slippa bli halv patient. Det finns väldigt mycket vi kan göra själva. Vi har väldigt mycket kraft, väldigt mycket förutsättningar som människa, med lite stöd så vi vet åt vilket håll vi ska gå.

HL:
Och det är ju intressant.

Och det här är ju processer som kommer att ta kanske lång tid. Vissa kanske kommer att lösas ganska enkelt, men då har vi också en överstatlig historia som kallas EU som gärna stiftar lagar eller direktiv som vi behöver följa.

Och de sitter långt ifrån oss och kanske också ibland långt ifrån verkligheten. Vad är utmaningarna där? Är det finns en risk att ni bygger på er en superbyråkratisk apparat eller utformandet av regelverk och annat som måste till.

AG:
Ja, det här är ju också en balans där vi å ena sidan vi har de här strukturerna, vi har beslut, vissa beslut som fattas väldigt långt ifrån Jämtland men som ändå gäller också i Jämtland och ska tillämpas här. Det byggs mycket strukturer, regelverk, system och annat. Det här är i väldigt, väldigt fyrkantiga hårda strukturer som har ett gott syfte men behöver också paketeras ihop med de här lite mjuka mellanmänskliga relationerna så att det inte bara blir ett hårt och fyrkantigt system med regelverk där det inte finns människor.

För det finns ju människor i och bakom alla de här systemen. Och då är det så viktigt att göra som Niklas med sin mottagning på fjället att man verkligen skapar de här

relationerna. Använder de system och regelverk vi har på bästa sätt, men att det är relationerna mellan människor som egentligen är där värdet skapas.

HL:
Ett så himla bra exempel.

Niklas är i farten här, Niklas när han tar den här fyrkantiga lådan och tittar. Men vad är då lösningen? Och lösningen blir det sätt han jobbar på och då blir det gagn för befolkningen.

AG:
Det jag tycker är att han, att han vågar prova det här och även med alla dem som har jobbat med genombrotten som också vågar prova, våga fråga patienten och ta med dem in i sitt arbete och kanske många gånger får en helt annan utgång än vad man hade tänkt sig från början.

AS:
Ja, men precis.

Och jag tror att vi inte. Jag tror inte vi ser det i de system vi har heller. Även vi har ju ganska fyrkantiga system redan som det är i vissa fall. Och då är vi ju också ganska bra på att stoppa in patienter i de systemen.

HL:
Och så kommer det ut något på andra sidan förhoppningsvis.

AS:
Ja, och det är det. Man kanske flyttar patienter mellan system för man passar in i ett på ett ställe, och så ska man in i nästa och nästa ställe och så är det en människa där som man vill flytta på.

Vi har ju en del utmaningar kring det och vågar man då fråga sig, personen jag framför mig, Vad har den personen för behov?

HL:
När vi säger genombrott här så kanske det är självklart för alla, men det har ju varit ett arbete med sju olika genombrott, jag får inte säga projekt. Men jag gör i alla fall. Men det har varit arbetssätt att titta framåt inom olika områden när man håller på med sådant här och kanske är lite fyrkantig i sin yrkesroll och så där.

Och så plötsligt ska man börja lära sig att bli också mellanmänsklig och tänka så.

Då krävs det ju fortbildning kanske. Eller?

Det krävs att någon ger mig eller hjälper mig eller stödjer mig med nya erfarenheter och vet att jag får det här modet någonstans ifrån att våga testa.

För det är ju jättelätt när jag vet.

Vi håller på med lite krångel kring detta, vi är ännu inte riktigt på det klara med vart vi är på väg.

AG:
Ja, och ofta är det ju kanske lättare att ge sig på de här systemen eller processerna eller rutinerna.

Även om det är mycket jobb med det också så är de ju kanske lite enklare att ge sig på än vad det är att ge sig på, att våga ta det här steget att fråga eller att bygga nya relationer och ge sig ut på fjället eller vad det kan vara för någonting.

HL:
När vi har pratat om de här genombrotten vi nämner i tidigare poddar så är det flera av gästerna som har sagt att de blev överraskade över vad de faktiskt lärde sig. Det tycker jag var så kul att höra.

AS:
Jamen det är väl precis det som är med förändringsarbete, och förbättringsarbete, att man faktiskt lär sig någonting på vägen. Och det kanske inte är det man sätter upp från början, det man sätter som mål eller det man tror att man vill komma till. Kanske inte dit man kommer heller alltid. Men kanske, det kanske är att man svänger på vägen och det blir något annat men som kanske blir ännu bättre i slutändan.

HL:
Ja, det finns nya lärdomar.

AS:
Precis.

HL:
Det går som att skruva på målet, liksom justera lite grann.

AS:
Det är väl det som är så fantastiskt.

I vår bransch tycker jag att man lär sig saker hela tiden.

HL:
Häftigt, har ni någon annan stor nyhet att presentera? Jag vet att ni har begåvats med en ny direktör eller vad det nu heter?

AG:
Vi kan kalla honom Johannes som han heter.

HL:
Han heter ju det.

AG:
Han heter det, och han är ju mannen, Johannes jobbar hos som digitaliseringsdirektör. Vi har många positiva tankar kring hur bra det här kommer att bli nu när vi får hjälp med de här frågorna som har varit lite spretiga hos oss och legat på väldigt många att bära, att hålla ihop där. Det kommer att bli väldigt bra.

HL:
Är det här en ny position på Regionen?

AG:
Det är en helt ny position på den nivån.

HL:
Vad är syftet med? Vad är det han ska göra han pyssla med?

AG:
Men han kommer att hålla ihop IT med digitalisering även FoU frågorna ligger där. Så det blir väldigt spännande att se vad, ja men hur vi nu kommer framåt. Det är ju som nya positioner, nya sammansättningar och vi hittar nya strukturer. Vi bygger system, vi skapar rutiner och processer. Allt vi är så himla bra på. Men sedan ska det komma ut i relationer också och bli skillnad. Och det som kommer underlätta för oss är väl att vi kanske inte alltid behöver gå på alla de där minorna själva, ta oss över de där hindren, IT, säkerhet och alla sådana här svåra saker som vi brottas mycket med varje gång vi ska göra en förändring. Vi har pratat om det ganska mycket i den här podden genom åren tänker jag. Det har hållit på ganska länge. Jag tror att det varit samma sak och samma bekymmer vi stött på ganska många gånger. Men nu har vi Johannes.

HL:
Och det är väl tveksamt om det går att plocka bort det om man kallar det bekymmer eller inte för att det handlar om att hitta lösningar och.

AG:
Att göra rätt.

HL:
Ja vad spännande och kul! Grattis till jobbet Johannes! Hoppas att du får en bra tid.

HL:
En kommande gäst? (I podden)

AG:
Ja, absolut.

HL:
Det får bli efter semestrarna. Ja, det var det om utbildning och fortbildning och sådana saker. Många institutioner i samhället, varav ni var en, gjorde gemensam sak häromsistens och deltog i övningen Vega där räddningstjänst och polis och många andra aktörer, samhällsbärare, var med. Och öva är ju alltid bra. Kände ni också där på regionen att den här övningen var bra för er, den som heter Vega.

AG:
Den var väldigt bra, väldigt uppskattad. Jag har bara hört positiva reflektioner kring det här. Pratade med ganska många under dagen, och även efteråt har vi ju fått lite sammanfattningar kring det här. Rapporteringar, utvärderingar och det pågår också en större utvärdering och analys av det här som vi kommer få veta mer om under hösten. Men det viktigaste just nu är väl att vi har fått öva på ett sådant här läge när vi står inför den här ganska svåra sommaren.

Att vi har fått träna på att prioritera hårt och att kanske lägga sina vanliga arbetsuppgifter åt sidan och gå in i att bara ta hand om akut skadade patienter.

HL:
Alla vet att vi har ett förändrat omvärldsläge och vi uppmanas ju att bli mer och mer medvetna, inte minst våra samhällssystem behöver bli det så att vi antar att det här var en del av det, att övningen sedan genomfördes. Vad var det för scenario ni stod inför eller scenarier?

AG:
Ja, men i det här så var det sprängningar med skadade personer och det tillkom sedan också ytterligare scenarios med andra incidenter med personer som kom till så att det blev mer än vad som var planerat från början. Jag förstår att övningen utvecklade sig själv litegrann kan man säga, men det var ju ändå utryckning så vi får då folk på plats och gjorde ett akut omhändertagande på plats. Det finns alltid en sjukvårds ledare på plats. Vi hade också vår ledning då från en särskild krisledning som var samlade och övade på det sätt som vi övar i att leda en sådan här större händelse. Och det övades ju rent praktiskt också även på sjukhuset. Ambulanser som körde in, skadade som togs emot och gick igenom hela huset flödet. Så det är många involverade.

HL:
Det är bra med sina övningar, det gör realism desto bättre.

AG:
Ja, och inte minst alla som var skadade. Patienter som deltog i det här var jätteduktiga på att vara det.

HL:
Eller skademarkörer.

AG:
Precis.

HL:
Bra jobbat! Bra att öva hörni! Jag tänkte vi ska rulla vidare.

Det dags för hälsosamtal och innan vi började spela in så frågar du mig Anna Granevärn ”har vi pratat färdigt om havregrynsgröt” och då undrar man vad är det med havregrynsgröt som du vill prata om som vi inte har nämnt?

AG:
Det är svårt att veta vad vi inte har nämnt egentligen, men det är ganska intressant att reflektera kring hur många som faktiskt äter havregrynsgröt till frukost. För vi pratar alltid. Vi har ju en liten incheckning här innan vi börjar spela in och då brukar vi gå frukostrundan. Och jag skulle nog vilja säga att de allra flesta av våra gäster som kommer hit har ätit havregrynsgröt till frukost.

Det är inte bara jag som är fast i havregrynsgröt-träsket.

HL:
Och vi pratar om det här med att äta lite nyttigt och att få en bra start på dagen och sen även en fortsättning på dagen i de här samtalen. Vi pratar också om att göra någon form av motion så att man håller sig hyfsat fräsch och pigg om man kan. Så det är bra. Men tror kanske att det kan vara så här, att hela grynindustrin liksom och deras uttryck på svenska folket gör att vi äter mer havregryn.

AG:
Ja, det kanske är så det är.

HL:
Gunde satte i gång allting.

AG:
Precis med den där gröttallriken.

HL:
Man blir inte OS- guldmedaljör utan äta gröt.

AG:
Och det är ju det vi egentligen siktar mot.

HL:
Ja, annars då? Vi står inför en sommar. Jag vet att en del lägger av med sin träning och börjar ”njuta av livet” under fyra veckor och det blir lite så där med allting. Så hur brukar ni göra?

AG:
Sommaren är ju så där extra allt på något sätt. Ja, jag är ju ja, alla som känner mig vet att jag tycker om att åka skidor, så det är ju det jag framför allt och allra helst gör. Men på sommaren är det ingen snö och då brukar jag passa på att göra alla sporter egentligen som jag kan komma på att göra.

HL:
Alla sporter samtidigt?

AG:
Nej, inte riktigt så, utan det är ju konditionsidrott jag tycker är roligt. Men nu det senaste jag har lagt till också är kajakpaddling som jag inte har gjort så där jättemycket tidigare utan bara någon enstaka gång lagt in, nu är det lite mer och det är ganska trevligt.

HL:
Det ser så otroligt härligt ut och jobbigt. Ja hela kroppen antar jag.

AG:
Ja men det är ju teknik i det här också så då får man ju också lära sig någonting och det går vi ju gärna i gång på.

HL Du struntar inte i saker under sommaren eller nöjer dig?

AG:
Nej men det är väl för att jag tycker att det är kul. Får jag välja mellan pizza och ett träningspass så väljer jag ju träningspasset tio gånger av tio.

AS:
Jag väljer ju ofta träningspass men också Pizza. Jag tycker kombinationen är rätt bra efter träning ju.

HL:
Jag kan också vara lite likadan. Kan tänka så här ibland. Men jag tränar så bra några dagar så nu ska jag unna mig något.

AS:
Men det måste man få göra.

AG:
Ja.

HL:
Jo men så är det. En liten sådan där belöning utav det där som kan kännas lite, eller inte är förbjudet, men som man inte ska få för mycket av.

AG:
Men tränar man tillräckligt mycket så kan man ju äta.

HL:
Ja visst jag har kamrater som cyklar 18 mil och bränner 4000 kalorier så de kan äta vad som helst.

AG:
Ja det är mycket bra.

HL:
Har ni en liten hälsning till medarbetare och andra som lyssnar på podden innan ni lämnar oss för sommaren och är tillbaka i augusti? Ja, och så blir det också lite uppsamling av årets avsnitt också. (kommer i juli)

AG:
Ja, men precis. Året som gått, det tycker vi är viktigt. Men det är ju imponerande varje dag egentligen att se allt vad som händer. Att vi går till jobbet allihop. Man gör sin insats, men vi förflyttar oss också och det är tack vare alla. Det är allas totala insats.

HL:
Då får du säga trevlig sommar också.

AG:
Trevlig sommar!

AS:
Jag tycker ju att det här det här är bland det roligaste jag gör. Att få träffa så många medarbetare som ger mig så mycket inspiration, det är liksom ute i verksamheterna det händer och se hur mycket kraft det finns och hur mycket potential och glädje och vilja det finns i det tycker jag är helt, helt fantastiskt.

HL:
Och härligt att se det. Och det kan glömmas bort i den allmänna debatten, att man kan bara få till sig det som känns tråkigt och jobbigt. Men det finns också det omvända, det får vi inte glömma.

AG:
Mycket tack vare att så många vågar prova.

HL:
Bra, fortsätt med det, våga prova! Vi kommer att synas i augusti om ingenting händer, om det inte bjuder på fest eller något.

AG:
Det kanske blir en festival i min trädgård, vem vet, med lite live band och sådant. Eller så cyklar vi på varandra ute på Brunfloviken rundan eller något.

HL:
Men det så får ni ha det så bra i sommar, både ni och era familjer.

AS:
Tack du också!

AG:
Tack detsamma.

Transkribering av avsnitt 74 (Inspelat 24 juni)

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Medverkande tituleras i transkriberingen:

AG - Anna Granevärn - Hälso- och Sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare

HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL:
Men då så!

Då är det välkommen igen till våra ständiga gäster i den här podden som heter ”Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen”. Anna Granevärn, Hälso- och sjukvårdsdirektör.

AG:
Hej Håkan!

HL:
Hej på dig! Anna Sjövall, verksamhetsutvecklare.

AS:
Hej!

HL:
I dag har vi ingen gäst som vi har bjudit in.

AG:
Nej.

HL:
För vi tänkte att vi skulle runda av lite grann så här inför sommaren. Så därför har vi inga gäster. De har fullt upp med att förbereda sig för sommaren.

AG:
Ja, men absolut. Det är väl full rulle här inför sommaren hos de flesta skulle jag tro. Och inom sjukvården inför semesterperioden som vi lite, lite har tjuvstartat. Några kollegor har väl gått redan på semester.

HL:
Hur ser det då ut med läget inför sommaren? Det har ju varit en del skriverier om det i massmedierna.

AG:
Ja, det är fortfarande så att det ser ut att kunna bli ganska tufft, speciellt under juli. Men om vi ska försöka vara lite positiva så rör sig det här på sig hela tiden.

Det har inte stagnerat utan det fortsätter fyllas på och vi fortsätter jobba med olika lösningar för att bemanna de pass som behöver bemannas.

Och när det inte går så jobbar vi med andra lösningar. Alternativa sätt att utföra vården. Det blir ju också lite grann att vi får testa på att göra det på ett annat sätt och sen så får vi utvärdera sedan.

HL:
Det är 17 juni i dag när vi spelar in det här avsnittet ska väl sägas så att vi inte föregår någon form av förhandling mellan parterna (vårdkonflikten), så det kan ju mycket väl vara löst när det här avsnittet kommer ut. (24 juni)

AG:
Absolut. Det pågår ju mycket.

HL:
Bara för att vårdkonflikten skulle lösas så kanske inte bemannings bekymren blir lösta. Det är ju fortfarande processer som behöver åka på.

AG:
Ja, det stämmer. Vi har ju ett nytt nationellt avtal för bemanning och det har inte varit helt lätt för oss att få svar på våra avrop där. När vi lägger ut att vi har ett behov att vi behöver sjuksköterskor, framför allt, har det varit bekymmer att få.

HL:
Men ska man tolka det som att vår Region och de som ni har lierat sig med inte är lika attraktiva för de privata vårdbolaget?

AG:
Det är inte jättestor skillnad i pris, i alla fall inte för vår del. Men däremot så är det en ny process. Det är mycket mer krävande, både att efterfråga resurser från avtalet och att lämna in som leverantör.

HL:
Hårdare krav helt enkelt.

AG:
Hårdare krav och en helt annan administrativ process som är och har varit en ganska lång inkörning på, det har varit nytt. Nya rutiner, nya arbetssätt för alla.

HL:
Ni har ju tidigare haft en strategi när det gäller sommarbemanningen. Att få i gång en arbetsgrupp direkt efter sommaren för att jobba på med bemanningen fram mot nästa sommar för att ha en strategi och vara ute i god tid. Något man också kan se har spillt över på andra offentliga organisationer, kommuner till exempel, som också har anammat det här arbetssättet.

Så där har ni kanske varit lite ledande i just det arbetet, men det kanske inte riktigt spelar någon större roll då inför den här sommaren att ni har jobbat så?

AG:
Vi kommer att behöva utvärdera det här och titta på, åter igen, vad kan vi göra bättre? Den här gruppen och det arbetssättet var ett resultat efter en ganska tuff sommar där vi insåg att vi måste börja i tid. Vi måste ha mycket mer planering och se till att finns marginaler. Det som hände inför den här sommaren var att vi gjorde likadant igen. Vi hade en grupp, vi hade en god planering, men när vi inte fick det resultatet, fick inte svar på våra behov av gruppen så….

Och sen kom det också en konflikt som har begränsat möjligheterna också hur vi kan bemanna.

Då skulle jag, med där jag står i dag, kanske ändå säga att vi kanske inte var fullt så snabba med åtgärder som vi borde ha varit utan vi väntade. Vi hade is i magen och tänkte att det kommer att lossna. Det kommer att lösa sig, det borde komma svar på förfrågan. Men det gjorde det inte.

Så då har vi i stället fått rigga den här särskilda ledningen. Vi har lagt mycket tid på att jobba med att hitta lösningar på alla de här problemen.

Det har tagits många beslut och det blir också när man jobbar så snabbt. En risk är att man också missar någonting, att det kommer frågor i efterhand eller att vi inte hinner vara tillräckligt tydliga i våra rutiner eller tillämpning som anvisningar till de beslut som har fattats. Men det har absolut gjorts väldigt mycket nu.

Men om vi tänker lite där vi står nu i alla fall, tidig i utvärderingen, att det kanske vi skulle börjat med tidigare så vi säkrade upp ännu bättre. Men det får bli en uppföljning efter sommaren och jag är i alla fall ganska säker på att vi kommer starta upp nästa års planeringsgrupp i höst igen. Som vi gör, det har vi i alla fall varit väldigt nöjda med.

HL:
Och då med de här nya lärdomarna i den gruppen så klart.

AG:
Precis, att man kanske, kanske lite tidigare behöver rigga för plan B och plan C.

HL:
Rekryteringsstoppet under konflikten som pågår i alla fall i dag den 17 juni hävdes ju och ni fick ju börja nyrekrytera. Hur har det gått då?

AG:
Jo, men det har i alla fall varit en del anställningar och sen framför allt att de timanställda har kunnat användas igen i bemanningen, vilket vi ju inte kunde under den här blockaden.

HL:
Är du orolig över sjukhuset i sommar och vården?

AG:
Jag ser att det kan bli besvärligt och det kan bli väldigt, väldigt tufft. Men det finns mycket backup och det finns hela tiden fler lösningar att ta till, även om de inte kommer vara lika attraktiva eller lika bekväma för oss. Det kommer bli jobbigt, men vi kommer att se till att alla får vård. Sen kan det vara tuffa prioriteringar. Man får inte vård lika snabbt som man annars hade fått, eller skulle vilja.

HL:
Kan bli lite längre väntan då?

AG:
Det kan det bli längre väntan eller att man kanske får åka någon annanstans. Eller att vi behöver skicka patienter vidare.

HL:
Men ni har en plan i alla fall för i sommar. Om det värsta händer också.

AG:
Ja, men vi, jag skulle nog säga, vid det här laget har vi nog halva alfabetet i planer. Det finns väldigt många planer, men det finns inte en plan eller en åtgärd som löser ut hela sommaren utan de bygger på många olika lösningar som blir lite utifrån situation.

HL:
Och då får vi inte glömma alla medarbetare också som kommer att ställa upp och arbeta i sommar. Vad skulle du vilja säga till dem.

AG:
Ja, det är jättesvårt att sammanfatta i ord vad man skulle vilja säga, men jag hoppas att det inte ska bli alldeles för jobbigt och besvärligt utan att vi också ska kunna få ha semester och att det ändå ska flyta på någorlunda. Och det är det väl så som det ofta är på sommaren, att när man går in och jobbar så får man kanske jobba på ganska rejält. Men att man sen kan vara ledig när man är ledig och inte behöva bli inringd och jobba mer än planerat. Så skulle jag väl kunna tänka att det rimligt att tänka om sommaren.

HL:
Och om inte konflikten är löst innan semestrarna.

Vad tänker du om det egentligen?

AG:
Ja, men det är ju ett jättestort arbete kring det där också som blir väldigt,

väldigt speciellt om man kan begära dispens kring att få använda övertid eller extra ersättningar trots att det ligger en blockad och de särskilda bedömningar som görs och särskilda förhandlingar som görs med begreppet skyddsarbete.

HL:
Ja.

AG:
Men då kan man också man kan se över skyddsarbete i en situation där man ser att det inte går att göra på något annat sätt.

HL:
Just för att det är andra lagar som styr. När det gäller en sjukvård som är livsviktig.

AG:
Precis.

Och det får ju inte förekomma risker mot människors liv och hälsa.

HL:
Intressant, en utmaning förstås och ni får lägga ner mycket arbete på att få allting att fungera. Både ni i ledningen och personalen såklart.

AG:
Ja, ja, så är det. Det är mycket och i en sådan här speciell situation så får vi verkligen träna oss på saker som vi inte brukar göra.

HL:
Och vad är det som är bra med det brukar jag tänka.

AG:
Det är att då lär vi oss också nya saker och det brinner vi ju för, i alla fall i vardagen.

HL:
För sjukvården är en lärande organisation, det har jag fått lära mig under de här åren jag kört podden. Hur viktigt det är med utvärderingar och vilka lärdomar man får med sig. Anna Sjöwall. Jag tänkte fråga dig lite grann hur har du det egentligen?

Har du det bra?

AS:
Det tror jag.

HL:
Du är en av de här som också jobbar på för att snart kanske gå på semester och vara lite ledig.

AS:
Ja, det är en stund kvar för mig, men absolut närmar det sig.

HL:
Vad är det som bor i ditt huvud så här som du går och funderar på om man tänker lite, lite grann kring det? Vi har pratat mycket om i de här poddavsnittet som har varit under året. Personcentrerad, nära vård och de här bitarna.

AS:
Ja, men det jag tänker, dels så tänker man, jag är ju i planering för hösten just nu i allt vi håller på med.

Förutom det Anna pratar om, sommaren. Men annars pratar vi mycket om hösten och jag tänker att det vi tar med oss, och jag hoppas att man tar med sig, även i de nätverk jag sitter med som verksamhetsutvecklare, är allt bra som vi har gjort. Vi har lyft några saker i den här podden med att man jobbar på. Vi har blivit bättre på att jobba och ta med patienter i olika utvecklingsarbeten.

Vi har med det perspektivet, hur roligt det kan vara i olika förbättringsarbeten. Det kan vara jobbigt från början men det brukar ge någonting. Jag tar med mig massor av den inspirationen och hoppas att vi kan, liksom hitta kraft i det till hösten, när vi också förhoppningsvis har fått ledigt och att sommaren har varit dräglig.

HL:
Tänker du på de särskilda exempel på där människan, medborgaren, har fått vara en stor del av att kunna bestämma över sin egen vård.

AS:
Men om jag tänker på de exempel vi har haft med här i podden, så tänker jag på Niklas (läkare i Föllinge) som har den här mottagningen på fjället där han pratar med, och frågar vad, den samiska befolkningen har för behov.

Jag tänker på Sanna, verksamhetsutvecklare på Kvinna, det genombrottsarbete med bäckenbotten som de gjorde där. De fick väldigt mycket inspiration av att prata med kvinnor och se vad de har för behov och vad de vill. Vad de som aktiv medskapare i hela förbättringsarbetet bidragit med.

HL:
Där medborgarna alltså kommer in med sina erfarenheter, sina behov och man kan då forma vården antingen för den specifika individen i ett team, eller delar av hela verksamheten. Därför att man har lärt sig det här av att ha den här dialogen med människorna.

AS:
Jamen precis det. Dels är det individuellt. Det individuella mötet är ju någonting vi, det tror jag ganska många är ganska bra på ändå, men också få med sig på gruppnivå i förbättringsarbeten när vi nu vill försöka utveckla vården.

Att vi har med den aspekten hela tiden. Vad vill våra medborgare? Vad vill våra patienter och vad ser dem för behov? För det är inte säkert att vi ser samma från vårt håll.

HL:
Avsnittet med Niklas tycker att ni ska lyssna på om ni har missat det ni som lyssnar på det här, för att det var jättebra om hur han ställde om hela sin egen verksamhet och verkligen lyssnade på vad samebyn han besökte hade för behov. De kunde ju inte sticka till hälsocentralen för att det var renskiljning. Nej, i stället stack han till dem där de var och där de fanns.

Lyssna på det avsnittet.

Det är faktiskt jättebra om man då lyfter blicken lite grann och pratar nära- och personcentrerad vård. Begrepp som vi rör oss med ganska ofta i den här podden. Och det är begrepp som vårdapparaten i hela Sverige rör sig med Om man ska titta lite framåt, finns det någon sådan här? Finns något arbete som pågår med bäring i den här riktningen som ni skulle vilja lyfta lite grann?

AG:
Ja, men det stora är väl egentligen att vi har jobbat med egenmonitorering nu i ganska många år och vi kommer väl att jobba ett tag till på det sätt som vi gör. Men vi har också haft ganska mycket arbete där vi blickar framåt och funderar över hur ska det här se ut i framtiden och där vi under hösten förhoppningsvis kommer att ta lite beslut kring riktning på det här att kanske vidga det och tänka ännu mer.

Att vi jobbar med digitala stöd för människor i olika situationer. Vi har inspirerats lite av något som kallas ”hospitalsession” till exempel, som innebär många nya möjligheter för oss där vi kan ytterligare minska att man behöver vara patient under vården på ett sjukhus för saker som kanske inte man mår bäst av att vara där i alla fall.

HL:
För det är så många olika behov som kan vägas in för mig som patient. Ja, vart jag vill vara, om jag vill vara i hemmet exempelvis.

AG:
För du vill ju hellre vara människa än patient.

HL:
Ja, och det här innebär ju ganska stor förflyttning för den här gränsen. Den här förflyttningen då om du får filosofera lite grann?

AG:
Om vi går lite grann på djupet och reflekterar lite kring var gränsen går mellan att vara människa eller patient. Ja, för de flesta vill väl vara människor in i det längsta.

HL:
Jag tror att vården är lite känd för att man ibland inte kan känna sig som människa, att man känner så.

AG:
Precis! Man kliver in där genom dörren och så blir man lite omhändertagen. Man blir underförstått att man är patient.

HL:
Och det är väl bra att bli omhändertagen. Men det kanske handlar mycket om hur de här samtalen förs med mig som människa som kommer in, hur jag bli betraktad. Jag kanske inte är en patient i första hand, utan en människa med ett behov.

AG:
Finns många tankar man kan tänka kring det här och speciellt om man zoomar ut lite och ser det i ett vidare perspektiv och ser hela den rörelseförändringen som ändå sker. Från att det är sjukvårdens journal till att det är min journal som jag kan titta i.

Och det är mina uppgifter, inte sjukvårdens uppgifter. Det är ju en sådan här viktig milstolpe på något sätt.

Bara att komma fram till att det faktiskt är så.

Och många av de här förbättringsarbeten eller förändringarna som vi gör syftar ju också till att klä på människor med förutsättningar att kunna göra fler saker själv och slippa bli halv patient. Det finns väldigt mycket vi kan göra själva. Vi har väldigt mycket kraft, väldigt mycket förutsättningar som människa, med lite stöd så vi vet åt vilket håll vi ska gå.

HL:
Och det är ju intressant.

Och det här är ju processer som kommer att ta kanske lång tid. Vissa kanske kommer att lösas ganska enkelt, men då har vi också en överstatlig historia som kallas EU som gärna stiftar lagar eller direktiv som vi behöver följa.

Och de sitter långt ifrån oss och kanske också ibland långt ifrån verkligheten. Vad är utmaningarna där? Är det finns en risk att ni bygger på er en superbyråkratisk apparat eller utformandet av regelverk och annat som måste till.

AG:
Ja, det här är ju också en balans där vi å ena sidan vi har de här strukturerna, vi har beslut, vissa beslut som fattas väldigt långt ifrån Jämtland men som ändå gäller också i Jämtland och ska tillämpas här. Det byggs mycket strukturer, regelverk, system och annat. Det här är i väldigt, väldigt fyrkantiga hårda strukturer som har ett gott syfte men behöver också paketeras ihop med de här lite mjuka mellanmänskliga relationerna så att det inte bara blir ett hårt och fyrkantigt system med regelverk där det inte finns människor.

För det finns ju människor i och bakom alla de här systemen. Och då är det så viktigt att göra som Niklas med sin mottagning på fjället att man verkligen skapar de här

relationerna. Använder de system och regelverk vi har på bästa sätt, men att det är relationerna mellan människor som egentligen är där värdet skapas.

HL:
Ett så himla bra exempel.

Niklas är i farten här, Niklas när han tar den här fyrkantiga lådan och tittar. Men vad är då lösningen? Och lösningen blir det sätt han jobbar på och då blir det gagn för befolkningen.

AG:
Det jag tycker är att han, att han vågar prova det här och även med alla dem som har jobbat med genombrotten som också vågar prova, våga fråga patienten och ta med dem in i sitt arbete och kanske många gånger får en helt annan utgång än vad man hade tänkt sig från början.

AS:
Ja, men precis.

Och jag tror att vi inte. Jag tror inte vi ser det i de system vi har heller. Även vi har ju ganska fyrkantiga system redan som det är i vissa fall. Och då är vi ju också ganska bra på att stoppa in patienter i de systemen.

HL:
Och så kommer det ut något på andra sidan förhoppningsvis.

AS:
Ja, och det är det. Man kanske flyttar patienter mellan system för man passar in i ett på ett ställe, och så ska man in i nästa och nästa ställe och så är det en människa där som man vill flytta på.

Vi har ju en del utmaningar kring det och vågar man då fråga sig, personen jag framför mig, Vad har den personen för behov?

HL:
När vi säger genombrott här så kanske det är självklart för alla, men det har ju varit ett arbete med sju olika genombrott, jag får inte säga projekt. Men jag gör i alla fall. Men det har varit arbetssätt att titta framåt inom olika områden när man håller på med sådant här och kanske är lite fyrkantig i sin yrkesroll och så där.

Och så plötsligt ska man börja lära sig att bli också mellanmänsklig och tänka så.

Då krävs det ju fortbildning kanske. Eller?

Det krävs att någon ger mig eller hjälper mig eller stödjer mig med nya erfarenheter och vet att jag får det här modet någonstans ifrån att våga testa.

För det är ju jättelätt när jag vet.

Vi håller på med lite krångel kring detta, vi är ännu inte riktigt på det klara med vart vi är på väg.

AG:
Ja, och ofta är det ju kanske lättare att ge sig på de här systemen eller processerna eller rutinerna.

Även om det är mycket jobb med det också så är de ju kanske lite enklare att ge sig på än vad det är att ge sig på, att våga ta det här steget att fråga eller att bygga nya relationer och ge sig ut på fjället eller vad det kan vara för någonting.

HL:
När vi har pratat om de här genombrotten vi nämner i tidigare poddar så är det flera av gästerna som har sagt att de blev överraskade över vad de faktiskt lärde sig. Det tycker jag var så kul att höra.

AS:
Jamen det är väl precis det som är med förändringsarbete, och förbättringsarbete, att man faktiskt lär sig någonting på vägen. Och det kanske inte är det man sätter upp från början, det man sätter som mål eller det man tror att man vill komma till. Kanske inte dit man kommer heller alltid. Men kanske, det kanske är att man svänger på vägen och det blir något annat men som kanske blir ännu bättre i slutändan.

HL:
Ja, det finns nya lärdomar.

AS:
Precis.

HL:
Det går som att skruva på målet, liksom justera lite grann.

AS:
Det är väl det som är så fantastiskt.

I vår bransch tycker jag att man lär sig saker hela tiden.

HL:
Häftigt, har ni någon annan stor nyhet att presentera? Jag vet att ni har begåvats med en ny direktör eller vad det nu heter?

AG:
Vi kan kalla honom Johannes som han heter.

HL:
Han heter ju det.

AG:
Han heter det, och han är ju mannen, Johannes jobbar hos som digitaliseringsdirektör. Vi har många positiva tankar kring hur bra det här kommer att bli nu när vi får hjälp med de här frågorna som har varit lite spretiga hos oss och legat på väldigt många att bära, att hålla ihop där. Det kommer att bli väldigt bra.

HL:
Är det här en ny position på Regionen?

AG:
Det är en helt ny position på den nivån.

HL:
Vad är syftet med? Vad är det han ska göra han pyssla med?

AG:
Men han kommer att hålla ihop IT med digitalisering även FoU frågorna ligger där. Så det blir väldigt spännande att se vad, ja men hur vi nu kommer framåt. Det är ju som nya positioner, nya sammansättningar och vi hittar nya strukturer. Vi bygger system, vi skapar rutiner och processer. Allt vi är så himla bra på. Men sedan ska det komma ut i relationer också och bli skillnad. Och det som kommer underlätta för oss är väl att vi kanske inte alltid behöver gå på alla de där minorna själva, ta oss över de där hindren, IT, säkerhet och alla sådana här svåra saker som vi brottas mycket med varje gång vi ska göra en förändring. Vi har pratat om det ganska mycket i den här podden genom åren tänker jag. Det har hållit på ganska länge. Jag tror att det varit samma sak och samma bekymmer vi stött på ganska många gånger. Men nu har vi Johannes.

HL:
Och det är väl tveksamt om det går att plocka bort det om man kallar det bekymmer eller inte för att det handlar om att hitta lösningar och.

AG:
Att göra rätt.

HL:
Ja vad spännande och kul! Grattis till jobbet Johannes! Hoppas att du får en bra tid.

HL:
En kommande gäst? (I podden)

AG:
Ja, absolut.

HL:
Det får bli efter semestrarna. Ja, det var det om utbildning och fortbildning och sådana saker. Många institutioner i samhället, varav ni var en, gjorde gemensam sak häromsistens och deltog i övningen Vega där räddningstjänst och polis och många andra aktörer, samhällsbärare, var med. Och öva är ju alltid bra. Kände ni också där på regionen att den här övningen var bra för er, den som heter Vega.

AG:
Den var väldigt bra, väldigt uppskattad. Jag har bara hört positiva reflektioner kring det här. Pratade med ganska många under dagen, och även efteråt har vi ju fått lite sammanfattningar kring det här. Rapporteringar, utvärderingar och det pågår också en större utvärdering och analys av det här som vi kommer få veta mer om under hösten. Men det viktigaste just nu är väl att vi har fått öva på ett sådant här läge när vi står inför den här ganska svåra sommaren.

Att vi har fått träna på att prioritera hårt och att kanske lägga sina vanliga arbetsuppgifter åt sidan och gå in i att bara ta hand om akut skadade patienter.

HL:
Alla vet att vi har ett förändrat omvärldsläge och vi uppmanas ju att bli mer och mer medvetna, inte minst våra samhällssystem behöver bli det så att vi antar att det här var en del av det, att övningen sedan genomfördes. Vad var det för scenario ni stod inför eller scenarier?

AG:
Ja, men i det här så var det sprängningar med skadade personer och det tillkom sedan också ytterligare scenarios med andra incidenter med personer som kom till så att det blev mer än vad som var planerat från början. Jag förstår att övningen utvecklade sig själv litegrann kan man säga, men det var ju ändå utryckning så vi får då folk på plats och gjorde ett akut omhändertagande på plats. Det finns alltid en sjukvårds ledare på plats. Vi hade också vår ledning då från en särskild krisledning som var samlade och övade på det sätt som vi övar i att leda en sådan här större händelse. Och det övades ju rent praktiskt också även på sjukhuset. Ambulanser som körde in, skadade som togs emot och gick igenom hela huset flödet. Så det är många involverade.

HL:
Det är bra med sina övningar, det gör realism desto bättre.

AG:
Ja, och inte minst alla som var skadade. Patienter som deltog i det här var jätteduktiga på att vara det.

HL:
Eller skademarkörer.

AG:
Precis.

HL:
Bra jobbat! Bra att öva hörni! Jag tänkte vi ska rulla vidare.

Det dags för hälsosamtal och innan vi började spela in så frågar du mig Anna Granevärn ”har vi pratat färdigt om havregrynsgröt” och då undrar man vad är det med havregrynsgröt som du vill prata om som vi inte har nämnt?

AG:
Det är svårt att veta vad vi inte har nämnt egentligen, men det är ganska intressant att reflektera kring hur många som faktiskt äter havregrynsgröt till frukost. För vi pratar alltid. Vi har ju en liten incheckning här innan vi börjar spela in och då brukar vi gå frukostrundan. Och jag skulle nog vilja säga att de allra flesta av våra gäster som kommer hit har ätit havregrynsgröt till frukost.

Det är inte bara jag som är fast i havregrynsgröt-träsket.

HL:
Och vi pratar om det här med att äta lite nyttigt och att få en bra start på dagen och sen även en fortsättning på dagen i de här samtalen. Vi pratar också om att göra någon form av motion så att man håller sig hyfsat fräsch och pigg om man kan. Så det är bra. Men tror kanske att det kan vara så här, att hela grynindustrin liksom och deras uttryck på svenska folket gör att vi äter mer havregryn.

AG:
Ja, det kanske är så det är.

HL:
Gunde satte i gång allting.

AG:
Precis med den där gröttallriken.

HL:
Man blir inte OS- guldmedaljör utan äta gröt.

AG:
Och det är ju det vi egentligen siktar mot.

HL:
Ja, annars då? Vi står inför en sommar. Jag vet att en del lägger av med sin träning och börjar ”njuta av livet” under fyra veckor och det blir lite så där med allting. Så hur brukar ni göra?

AG:
Sommaren är ju så där extra allt på något sätt. Ja, jag är ju ja, alla som känner mig vet att jag tycker om att åka skidor, så det är ju det jag framför allt och allra helst gör. Men på sommaren är det ingen snö och då brukar jag passa på att göra alla sporter egentligen som jag kan komma på att göra.

HL:
Alla sporter samtidigt?

AG:
Nej, inte riktigt så, utan det är ju konditionsidrott jag tycker är roligt. Men nu det senaste jag har lagt till också är kajakpaddling som jag inte har gjort så där jättemycket tidigare utan bara någon enstaka gång lagt in, nu är det lite mer och det är ganska trevligt.

HL:
Det ser så otroligt härligt ut och jobbigt. Ja hela kroppen antar jag.

AG:
Ja men det är ju teknik i det här också så då får man ju också lära sig någonting och det går vi ju gärna i gång på.

HL Du struntar inte i saker under sommaren eller nöjer dig?

AG:
Nej men det är väl för att jag tycker att det är kul. Får jag välja mellan pizza och ett träningspass så väljer jag ju träningspasset tio gånger av tio.

AS:
Jag väljer ju ofta träningspass men också Pizza. Jag tycker kombinationen är rätt bra efter träning ju.

HL:
Jag kan också vara lite likadan. Kan tänka så här ibland. Men jag tränar så bra några dagar så nu ska jag unna mig något.

AS:
Men det måste man få göra.

AG:
Ja.

HL:
Jo men så är det. En liten sådan där belöning utav det där som kan kännas lite, eller inte är förbjudet, men som man inte ska få för mycket av.

AG:
Men tränar man tillräckligt mycket så kan man ju äta.

HL:
Ja visst jag har kamrater som cyklar 18 mil och bränner 4000 kalorier så de kan äta vad som helst.

AG:
Ja det är mycket bra.

HL:
Har ni en liten hälsning till medarbetare och andra som lyssnar på podden innan ni lämnar oss för sommaren och är tillbaka i augusti? Ja, och så blir det också lite uppsamling av årets avsnitt också. (kommer i juli)

AG:
Ja, men precis. Året som gått, det tycker vi är viktigt. Men det är ju imponerande varje dag egentligen att se allt vad som händer. Att vi går till jobbet allihop. Man gör sin insats, men vi förflyttar oss också och det är tack vare alla. Det är allas totala insats.

HL:
Då får du säga trevlig sommar också.

AG:
Trevlig sommar!

AS:
Jag tycker ju att det här det här är bland det roligaste jag gör. Att få träffa så många medarbetare som ger mig så mycket inspiration, det är liksom ute i verksamheterna det händer och se hur mycket kraft det finns och hur mycket potential och glädje och vilja det finns i det tycker jag är helt, helt fantastiskt.

HL:
Och härligt att se det. Och det kan glömmas bort i den allmänna debatten, att man kan bara få till sig det som känns tråkigt och jobbigt. Men det finns också det omvända, det får vi inte glömma.

AG:
Mycket tack vare att så många vågar prova.

HL:
Bra, fortsätt med det, våga prova! Vi kommer att synas i augusti om ingenting händer, om det inte bjuder på fest eller något.

AG:
Det kanske blir en festival i min trädgård, vem vet, med lite live band och sådant. Eller så cyklar vi på varandra ute på Brunfloviken rundan eller något.

HL:
Men det så får ni ha det så bra i sommar, både ni och era familjer.

AS:
Tack du också!

AG:
Tack detsamma.

Transkribering av avsnitt 76 (Inspelat 22 augusti)

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Medverkande tituleras i transkriberingen:

Anna Granevärn - Hälso- och Sjukvårdsdirektör

Johannes Hörnberg - Digitaliseringsdirektör

Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare

Håkan Lundqvist - Samtalsledare

Håkan
Då rullar vi på. Vårdens utveckling i Jämtland Härjedalen är tillbaka efter en liten sommarledighet. Anna av Granevärn är här.

Anna G
Jag tycker vi är starkt tillbaka här efter sommaren. Vi var ju ganska bekymrade hur det skulle gå i år med bemanningen och allt som skulle kunna hända. Vi får väl konstatera att det har trots allt gått bra. Det har varit en arbetsam, slitig sommar för många, men det har ändå gått bra.

Håkan
Ni har haft veckouppdateringar har jag sett och kommunicerat läget till allmänheten och även medarbetarna.

Anna G
Ja, precis. Och kommunerna träffar vi också en gång i veckan. Fackliga och olika ledningsfunktioner.

Håkan
Men det är många medarbetare som har jobbat stenhårt på sjukhuset, det förstår man ju.

Anna G
Ja!

Håkan
Något du Vill säga till dem?

Anna G
Ja, det väl ett stort tack för allt engagemang och arbete.

Håkan
Går det att dra några slutsatser i dag?

Anna G
Det gör det inte, för augusti är inte slut. Vi har fortfarande lite semesterperiod och vi har fortfarande utmaningar med bemanningen både nu och framåt under hösten. Men vi kommer att följa upp sommaren efter augusti.

Håkan
Ja, det blir spännande och vi ska kanske snacka lite mer om utmaningarna som ni står inför inom sjukvården i avsnittet. Anna Sjövall. Hej på dig! Välkommen tillbaka! Hur står det till med dig?

Anna S
Ja, men första veckan efter semestern har jag kanske lite att komma i kapp.

Håkan
Om du beskriver känslan så hur är första veckan? Jag tror många kan känna igen sig i att man kanske kommer in lite förvirrad och inte riktigt vet var ska jag starta någonstans? Vilken boll ska jag börja plocka i?

Anna S
Precis, nämen lite så är det väl, jag vill komma i kapp med mejlen, läsa dem, försöka skaka i gång hjärnan och se vad var det jag höll på med innan sommaren som jag ska ta tag i nu?

Saker som man sparade innan som man tänkte.

Men jag kommer på det. Ja nej men det är väl det. Men det är ju kul att vara med.

Håkan
Kanske är det bra att känna så för då kanske man på riktigt har kunnat vila sig på semestern och kopplat bort arbetet.

Min fru brukar alltid börja semestern på en onsdag och starta jobbet på onsdag. Då är det bara två dagar till helg.

Lite klurigt, särskilt välkommen till dig. Johannes Hörnberg.

Johannes
Tack så jättemycket.

Håkan
Kan du berätta vem är du och varför du kom hit?

Johannes
Johannes Hörnberg Ja, jag är ju direktör för utveckling- och digitalisering här i Jämtland Härjedalen sedan i början på juni, och det känns jättespännande att få vara med och lyckas genomföra de stora diametrala omställningarna. Vi måste lyckas med att både ge en god och nära vård, men också för att klara av fruktansvärt stora ekonomiska utmaningar.

Håkan
Vi lovade ju, vi är superglada att du är här, för vi har ju lovat att du skulle dyka upp. När vi fick veta att du var en ny digitaliserings direktör som vi har vi kallat dig. Så att vi jätteglada att du är här. Du började i juni om jag förstår rätt?

Johannes
Första tiden handlar ju om att förstå och lära sig och träffa mycket av de som jobbar i organisationen. Så jag får en bättre förståelse för hur det är här och vad som är våra riktiga utmaningar som finns, vilken vilka spelare vi har och hur vi kan använda dem på bästa

Håkan
Varför tog du jobbet, vad lockade dig?

Johannes
För det finns en fantastisk spännande utmaning att lösa och för regionledningen och faktiskt ta tag i de tuffa problemen och se att det går att göra skillnad.

Håkan
Vilken utmaning var det du fastnade mest för som du känner ”den här vill verkligen suga tag”.

Johannes
Jag komihåg ett ganska sent samtal med Sara(regiondirektören) i den här processen. Sara sa att ”jag behöver en trollkarl, någon som kan, som kan lyckas med jobbet. Och jag älskar fantasy och jag älskar ju trollkarlar och att det måste vara som klippt och skuret.

Håkan
De kanske vi har samma filmsmak du och jag. Såg Romulus häromdagen om du hunnit se den senaste Alien.

Johannes
Ja precis. Vilka fantastiska filmer. Jag har ju DVD boxen.

Håkan
Okej, Regiondirektören, behövde en trollkarl eller kvinna någon som kunde trolla alla fall. Vad är det hos dig då som du känner att jamen det här, det här tror att jag kan fixa. Vad är det för trollkonster du kommer med.

Johannes
För det behövs trollkonster att lyckas med det jag gör. Vad är det som jag kan bidra med? Det är det jag i erfarenheten från att tidigare jobbat i Regioner och så. Jag är personalvetare. Jag vet ju att det handlar om människor och det handlar om att ska vi lyckas med en stor förändring så krävs att vi gör det med förändringsledning och med alla de som jobbar i vår organisation och också nationellt och vara aktiva i att se vad vi kan påverka på nationellt plan.

Håkan
Om vi tittar kort på din bakgrund. Var kommer du ifrån?

Johannes
Nu senast kommer från Region Västerbotten där människor har jobbat med liknande utmaningar och sedan innan dess har jag jobbat inom privata näringslivet som chefer inom olika tekniska konsultorganisationer.

Håkan
Du pratar om att du är personalvetare. Och nu är man inne på det här med det mellanmänskliga lirandet och vi brukar prata om det ganska mycket i den här podcasten, liksom. Vad är det tycker du, som är så superviktigt att liksom få fart på?

Johannes
Men det handlar ju om att vi har ju alla olika typer av världsbilder och vi måste ha en förståelse för andras världsbilder och varandras utmaningar. Och kan vi få den förståelsen för varandra, då kan vi också se vad vi behöver göra tillsammans för att det lyckas. Även om, vi pratade lite om träning inför att vi började prata också. Men någonstans måste vi ju öva också för att bli riktigt bra. Och ska vi börja med någon ny gren och förändra våra arbetssätt, då måste vi öva på dem och så måste ju få förutsättningarna för att ha bra verktyg för att lyckas.

Håkan
Men det brådskar med att få sjukvården ordentligt på plats med alla de här utmaningarna som finns.

Johannes
Absolut, jag tror att sjukvården är på plats. Vi ger ofantligt bra vård med hög kvalitet. Sen så har vi en stor ekonomisk utmaning i hälso- och sjukvården i hela Sverige och det är också en systemutmaning som vi behöver titta på och lösa. Och vi har ju en allt åldrande befolkning som vi behöver hitta rätt sätt att möta för att ge dem vård på rätt nivå.

Håkan
Vi tar digitaliseringen så. Vad är det första du tänker på då som behöver kanske komma på plats?

Johannes
Jag tror inte handlar om teknik?

För mig betyder digitalisering verksamhetsutveckling med teknik, så vi måste ju förändra våra arbetssätt och dra nytta av dem den verktygslåda vi redan har. Tar vi exemplet från hemmet så tänker man sig att man nu ska laga mer mat så jag köper en ny kockkniv eller jag ska åka mer slalom så jag köper nya skidor och merparten av tiden så använder man inte nya kockknivar eller åker mer skidor och man lagar lika lite mat hemma.

Så det är inte liksom verktygen eller tekniken som kommer lösa vår utmaning. Det är absolut förändrade arbetssätt och en förändrad syn på våra patienter. Att vi jobbar personcentrerat tillsammans med dem och drar nytta av deras kunskap och kunnande om sin egen sjukdom.

Håkan
Anna Granevärn. Jag står och tänker på några olika saker. Det är inte själva, de tekniska och digitala verktygen utan det är beteendet hos människor och kanske medarbetarna och chefer och andra i eran organisation som behöver komma mer på plats.

Och det har vi också pratat om tidigare i den här podden. Befinner ni er, i vilket läge någonstans?

Anna G
Ja, det här är ju, det är ju precis fingret på det som ofta är utmaningarna. Vi har jobbat jättelänge med webbtidboken och vi har inte infört webbtidbok överallt.

Johannes
Och då är det så att ska man införa en webbtidbok. Då måste man också acceptera att en annan bokar ens tider. Om jag sitter som liksom och ruvar på mina egna tider i min specialitet och släpper inte till att någon annan får boka den på ett effektivt sätt.

Då blir det inte effektiv tidsbokning.

Det är inte så att ska du till frissan och klippa dig, så måste du prata med fyra pers. innan du får en klipptid. Önskar du avboka så måste du gå in på nätet du trycker på avboka eller boka nu och så väljer om du ska ha kort hår, långt hår, tjockt hår och så får du grovt förslag på en tid som skulle passa dig.

Anna G
Väljer man tjockt hår eller väljer man för att man har tjockt hår? (skratt)

Johannes
Det handlar om att vi måste lita på att våra patienter eller invånare kan jättemycket om sig själva. Man har infört shop and go (självscanning av varor i butik)

För vi litar på att människor skannar allting som är i deras varukorg. Merparten av människor fuskar inte och jag tror det är väldigt få som skulle fuska med mängden vård de ska ha.

Men vi ska bygga ett system för att folk inte ska fuska, de kanske skulle ringa en gång extra. Men man vill inte prata med läkare i onödan, man vill få trygghet och den tryggheten behöver man

Håkan
Och man blir ju kontrollerad när man kör. (sjävscanning)

Johannes
Ja, det har det blivit i vården också. Men vi tänker inte ens inför systemet för någon kanske skulle göra fel så då gör vi absolut ingenting i stället. Om jag ska provocera lite.

Anna G
Och jag tror ju också att det är en lång process och att vi kanske inte alltid ska börja med att vi inför ett nytt verktyg och sen ska vi bara göra utan vi måste börja i den änden där vi förändrar våra arbetssätt och det kanske vi ska göra i större utsträckning för att kunna få in de verktyg vi redan har också som vi har jobbat med i ganska många år men som inte är med. Det är inte breddinfört

Johannes
Men vi har jättemycket verktyg i verktygslådan men använder bara hammaren, och det funkar inte. Det blir dåliga hål som ska slängas.

Håkan
Är det här den primära största utmaningen som du ser i ert arbete?

Johannes
En stor förmåga som förändrar våra beteenden och ha tillit till den andres kompetens. Alltså vi som kanske jobbar med digitalisering och är jätteduktiga på arkitektur och teknik och systemutveckling och förståelse för informatik. Vi är inte läkare sköterskor men det är samma sak. En läkare sköterska är inte alltid bäst på IT arkitektur, nätverk, struktur, fastighet, byggnad och inköp.

Anna G
Och vill nog inte vara det heller.

Johannes
De vill inte det. Men vi möts ju ofta av jag vet minsann och så sätter man epitet på sig själv och så blir det svårt med förändringar för då dör diskussionen.

Anna S
Jag tror också att vi möter också en hel del som behöver stöd i att när man, om vill börja med det här och så saknas stödet runtomkring och så får man tillbaka Jamen då får ni i verksamheten sätta de här kravspecerna och bestämma och så, de kan jag ingenting om.

Nej, och vi kan inte hjälpa till med det. Jag tror att vi behöver, det finns ju både och. Men vi vill också fånga upp verksamheter som vill saker.

Anna G
Den är jättesvår. Om vi då vill göra en förändring så fastnar vi lite grann i det här med upphandling. Och vilket digitalt och vad ska vi använda i stället för att vi bara kan jobba på med verksamhetsförändringar.

Johannes
Det tror jag också därför att om man tar hälso- och sjukvården som exempel just nu. Hälso- och sjukvård är ju en stor organisation, många medarbetare, många professioner, många verksamheter och IT och digitalisering är ganska liten verksamhet med ganska få medarbetare. Så kommer det liksom 13 verksamheter som gör 13 olika saker så finns det inte lika många på IT sidan som ska stötta dem.

Så det är ju mycket bättre om man från hälso- och sjukvårdens sida ska titta på vilka av de här effekterna skulle först och främst göra störst effekt för oss. Och så prioriterar vi från hälso- och sjukvården vad som gör mest nytta, för då är det lättare för oss på tekniksidan, fastighetssidan, uppköp eller vad det nu är.

För vi kan inte hjälpa alla samtidigt. Men tittar man i dag så vill vi göra allt samtidigt och allas behov är lika viktigt.

Håkan
Om man är på en arbetsplats, att just mitt arbete är viktigast av allt. Men de här är det som Anna Sjöwall är inne på. Det kräver ju. Ni har ju en ansträngd organisation och det talas ofta om att det är för få resurser eller för lite resurser.

Det kan göra skillnad på vad det är för någonting. Men då handlar det ju väldigt mycket här om att införa det här modet hos medarbetarna.

Vi pratar ofta om inspiration, men det är ju en sak. Men att införa ett mod hos medarbetarna och att någonting är tillåtet och så vidare.

Och så kan man då knyta an att det ska finnas det som alla jagar, tid till de här omställningen och förändringsarbete. Det är också en knäckfråga.

Johannes
Men jag tycker också ska man ha mod, då måste man också ha kunskapen om vad man ens kan våga testa. Man måste ta fram större förståelse.

För vad finns det för möjligheter med verktyg att våga använda eller känner jag mig tryggare med min gamla fogsvans. Och så länge inte han liksom vet vad det finns för verktyg i verktygslådan kommer man inte att våga prova. Jag tänker bara använda min fogsvans. Även fast det skulle gå mycket snabbare med annat verktyg. Men då måste man veta vad det finns.

Håkan
Du nämnde ordet öva här. Den tiden måste ju någonstans kunna frigöras eller någonting annat måste väljas bort så att det finns möjlighet att öva sig i det som behöver komma på plats. Du kommer ju från ett möte idag vet jag, anna Granevärn.

Anna G
Precis, men idag har vi pratat en hel del om prioriteringar, åtgärder inför de kommande åren för att vi vet att vi inte har ekonomi att fortsätta som vi gör. Det har vi vetat länge och vi har jobbat på det länge. Men de här långsiktiga förändringarna tar väldigt mycket tid och det är väl liksom litegrann knäckfrågan nu. Hur kan vi göra de här långsiktiga förändringarna och snabbare få effekt av dem?

Johannes
Och då tänker jag att också hjälpa varandra och prioritera. Och vilka effekter och vilka arbetsuppgifter tar vi tag i först.

Anna G
Som ger den effekt som behövs.

Johannes
Det är klart att så att vi måste ha ständig kvalitetsförbättring i alla våra verksamheter och en kontinuerlig kvalitetsförbättring ger minskade kostnader. Det vet vi, för ska vi ha en diametralt annorlunda så kanske vi måste prioritera i verksamheten. Vi tror att, det här kan göra riktig skillnad, då gör vi det klart och så börjar vi inte med en ny pilot och en ny pilot. Gör saker klart först.

Håkan
En sak i taget? Kanske den viktigaste saken?

Johannes
Tre max

Håkan
Vad är den mest prioriterade grejen just nu?

Johannes
Jag har inte den insikten ännu att jag kan säga vad de mest prioriterade åtgärderna bör vara.

Håkan
Anna Granevärn?

Anna G
Den mest prioriterade åtgärden är väl att få fast anställd personal, kompetensförsörjningen.

Håkan
Att de stannar kvar?

Anna G
Ja, för då kan vi bedriva verksamhetsutveckling. Det är en jätteviktig grundförutsättning för har vi inte det utan vi har bemanning som växlar hela tiden. Då blir det som omöjligt att jobba

Johannes
Om man vill att personer ska börja här och vara kvar här, då behöver är man en bra arbetsmiljö. Tillbaka till det personalmöten. Då behöver man en bra arbetsmiljö, både en fysisk och en digital arbetsmiljö. Och då måste vi titta på någon digital arbetsmiljö så att den har rätt grundförutsättning, bara det som hygienfaktorer. Och därför finns en del småsaker som är ganska tråkiga. Men som man stör sig på i vardagen. De ska vi också skruva på.

Håkan
Vi har ofta pratat om medarbetaredrivna förslag, idéer och utveckling och förändring och de ska komma liksom underifrån, att du ska stimuleras att, jobbar man inom Östersunds sjukhus så ska man känna sig fri att komma med ett förslag eller en idé. Eller kan vi inte testa det här utifrån vart man befinner sig? Hur tänker du Johannes? Hur ska man nå fram till att medarbetarna känner att det här både finns ett forum och här finns det en metodik i det här för att det ska fungera?

Johannes
Jag tror att det behövs som vanligt. Två perspektiv. Det ena är det som medarbetaredrivna vardagsutveckling, det som måste ske liksom kontinuerligt hela tiden små förbättringar i vardagen och där ska man ha en stor tillit till att de eller som chef litar på att ens fältarbetare gör det bästa för att göra ännu lite bättre. Sen tror jag det faktiskt finns en del större övergripande förändringar som måste också komma och beslutas uppifrån och det är inte säkert att alla kommer tycka de är så superduper roliga.

Anna S
Jag tänker att vi delar den, och jag delar nu samma bild också. Och sen är det såklart jag som kommer från verksamheten ser ju de här som har varit i gäster i den här podden också.

Vilken enorm kraft det finns i hälso- och sjukvården. Det vill jag ändå säga de medarbetare som och de jag träffar. Det finns ju en enorm vilja att förbättra, att bli bättre både för patienter och för personal Och även enhetschefer har ju en enorm vilja, så det gäller ju liksom att vara där, ta vara på det med och stötta.

Johannes
Och det har jag verkligen märkt att sen jag började här. Jag har aldrig fått så många mejl från engagerade läkare sköterskor som skrivit direkt till mig.

” Hej, jag vill vara med och det här är jätteviktigt för mig som individ. Jag vill vara med”. Att man tar sig tid att man hör av sig och säga att man vill vara med.

Håkan
Det är ändå en process som rullar hos både individer och enheter.

Anna G
Absolut det är jag helt övertygad om att det gör och vi är ute på en hel del verksamhetsbesök.

Jag tycker alltid att man möts av personal, enhetschefer, superengagerade som driver förändringsarbeten och har tydliga mål och ser att vi kan effektivisera så här mycket om vi gör de här åtgärderna. Det är den här tiden ibland som jag uppfattar att man tänker att det ska komma mer tid sen på något sätt så man hinner och så jagar man lite grann.

Håkan
Det kan ju också bli frustration. J a, och så kan det då förstås också vara ett missnöje och att man känner det.

Lyssna på mig. Ingen mening att jag kommer med förslagen eller idéerna för att jag inte får tillbaka någonting.

Anna G
Det kan ju vara stora beslut också som påverkar mycket. Vi har om vi ska ta ett klassiskt exempel här i vår region så är väl nybyggnation av hälsocentral i Funäsdalen som har kanske hållit på 30 år eller något sådant.

Men det har varit olika beslut under åren. Man har ritat om den många gånger och sen så kommer man aldrig riktigt till skott.

Håkan
Så nu ska spaden i marken?

Anna G
Den ska väl ändå byggas.

Marken, ja den är ju i alla fall att det finns en tomt och lite, lite längre kommen. Kanske än tidigare, men det bromsar också utvecklingen när vi inte kan göra de här sakerna som vi vill. För det har väl säkert funnits anledningar till att det inte har blivit byggt.

Håkan
Kan vara andra prioriteringar?

Anna G
Ja men precis så ska.

På grund av att vi har en väldigt, väldigt tuff likviditet eller liknande så att just nu kan vi inte. Vi var på avdelning på Kvinna igår. Och de berättar också om en av deras ombyggnationer som hade fått vänta på grund av investeringsstoppet som vi var tvungna att ha för att vi hade så tuff likviditetssituation här nu.

Och ja, men då förskjuts ju deras förändrade arbetssätt och deras möjliga effektiviseringar som de såg att de kunde göra, men de behövde ha till det här i lokalerna så att man flyttar mellan olika plan för att få ihop verksamheten.

Och det är ju där vi måste på något sätt hitta kommunikationen mellan oss så att vi ändå står tillsammans i det här och att det inte blir vi mot dem heller. Eller någon sådan känsla att högsta ledningen lyssnar inte, eller bara gör de här sakerna. Men ibland måste vi för att situationen är som den är. Men vi behöver också ha en stor förståelse och lyssna. Men sen måste vi, precis som Johannes säger, ibland måste vi ta de här besluten också som vi kanske egentligen inte gillar eller som kanske alla inte kommer att tycka är bra.

Johannes
Det viktigt när vi fattar de besluten är att vi kan förklara hur det kommer sig att vi har fattat det beslutet och vi kan liksom också vara modig och stå fast vid det fattade beslutet

Håkan
Och då pratar vi kommunikation.

Johannes
Hela vägen ut.

Håkan
Den verkligen också komma in på ett tidigt skede, att det här beslutet kommer vi att behöva ta så att det förankras någonstans och får mogna.

Johannes
Att man har förståelse för att det är ett utmanande beslut och att man också kan ta emot feedback på vad konsekvensen blir. Fast vi kommer ändå behöva göra det. Men hur kan vi göra det så bra som möjligt utifrån de nya förutsättningarna?

Ja, jag hade förmånen att få vara i Gäddede igår och det var superhäftigt att se vad man kan göra på en sådan ort kring jättenära samarbete mellan kommunen och regionen och ge god vård till de som finns på orten och närliggande område. Ja det är häftigt bara det att det ska få födas fyra barn.

Håkan
Men det är mycket för Gäddede.

Johannes
Det är jättemycket.

Vi hade det superhäftigt och att man nu kan ha en jättehög tillgänglighet och samarbete med både ambulans och kommun.

Håkan
Men att lite är lite långt ute i bygderna, lite längre ifrån sjukhuset som en central historia så kanske kreativiteten flödar lite mer där.

Anna G
Ja, det gör den och man är ju också tvungen att lösa saker.

Håkan
Man behöver ha sjukvården på platser där vi bor eller så nära som möjligt. Vi kan inte riskera att den försvinner eller prioriteras bort så att kreativiteten kanske blir större på något vis.

Lösningsfokus i stället för ältande av problem och svårigheter Johannes.

Johannes
Jag tänker på det som missnöje på jobbet och ältande också. Om man är en person som ältar det här utåt sett. Och så går man och sätter sig vid fikabordet sitter man och ältar om problemen och så lastar man tegelsten efter tegelsten från sin egen ryggsäck.

Då går man där. Ganska lättad eter den här lunchen. Men alla kollegorna har fått bära i väg på de här tegelstenarna och för en person med alltmer tyngd arbetsmiljö. Det handlar ju om att det ska vara trevligt på jobbet så då måste vi ha en. Det måste vara en kulturförändring.

Jag brukar säga att jag tjatat mycket på mina tidigare medarbetare och chefer att vi inte ska använda ordet män utan vi ska använda ordet och därför att och knyter liksom ann till det någon annan sagt.

Håkan
Jag hade en jättebra chef i ett arbete jag hade, som liksom alltid körde det där. Okej, men hur löser vi det? Jag struntar i problemet, Hur löser vi det? Det gav en helt annan energi, både till mig och till gruppen.

Johannes
Nej men ja, då dör ju annars all form av inspiration och innovation. Men det går inte.

Håkan
Spännande det här. Det låter som att det är ett ganska stort uppdrag du har i din ryggsäck.

Johannes
Hela vägen från regionens samlade forskning till att förhandla med hjälp av vägen, utvecklingen,

Håkan
Vad ställer du för krav Anna G? Är du någon kravställare? Så där som att ”det här skulle jag gärna vilja se först”.

Anna G
Eller Jag tror att det är svårt att göra någon typ av lista så utan det här måste vi nog fortsätta i dialog tillsammans och hjälpas åt att vara kloka och prioritera vad och i vilken ordning och hur. Men Johannes kommer ju vara mycket tillsammans med oss i hälso och sjukvårds ledningen och det är ju där vi har mycket av de här diskussionerna.

Johannes
Och där är det jätteviktigt tillsammans med hälso- och sjukvårdens ledning att också komma fram till besluten i rätt ordning så att när man väl fattar beslutet i hälso- och sjukvårdens ledning att vi då har tänkt till tillsammans innan också, så att vi inte säger att nu ska vi göra den förändringen och den behöver en teknik för att den där tekniken kanske. Vi hade börjat fundera kring om det faktiskt var just den tekniken vi skaffade. Vi trodde vi var tre andra som nästan skulle fungera bra och då bör man ju ha pratat med varandra på

Håkan
Så bara för att du är digitaliserings direktör innebär det inte att här kommer det inför införas en massa nya digitala verktyg inom sjukvården.

Johannes
Det hoppas jag inte att vi ska ha.

Håkan
Det är lätt att tänka så digitalisering och regionernas utveckling och så vidare.

Johannes
Det är så mycket annat som behöver till och sen så tillbaka till det vi redan har att använda det vi redan har köpt ännu mer

Håkan
Så en bra arbetsmiljö och rekryteringsbehovet och kompetensförsörjningen. Vi hade ju ett litet häv innan semestrarna, i alla fall med att ni fick fler fast anställda under en period. Hur fortsätter det arbetet framgent nu då?

Anna G
Jamen det arbetet ska ju fortsätta och uppföljningen av sommaren kommer att bli jätteviktig för oss. Framför allt hur alla nya medarbetare har tagit den här sommaren. Och om det är så att man känner att man är sugen på att fortsätta eller om vi har många avhopp. Det är viktigt för oss allihop. Vi pratar mycket om det här med introduktion och att komma och inte ha med sig så mycket erfarenhet och vad man ska mötas av eller liksom får för inskolning. Så det är en viktig uppföljning för oss och sedan titta vidare framåt på, vilka kompetensbehov har vi och hur ska vi nå våra mål på att ha 98 % fast.

Håkan
Nationellt alltså, och var ligger regionen? Vet du det?

Anna G
I dag ligger vi på ungefär 94 %, men det nu, precis just nu här under sommaren. Och vi har ju inte fått riktigt svar på alla avrop vi har lagt ut.

Håkan
Det är som att ladda elbilen De sista 3–4 procenten tar extremt lång tid.

Finns det några omedelbara nycklar? Jag ska inte låta så stressad, men finns det något Johan som du tänker på? När det gäller just den goda arbetsmiljön är det lätt att säga att vi ska skapa en god arbetsmiljö. Men hur? Frågan är ju ännu viktigare hur ska det gå till när du tänker kompetensförsörjning och når upp till de nationella målen?

Johannes
Handlar ju också om att vi ska prata och vara stolta med det vi har och är.

Det är jätteviktigt. Innan jag började här så fick jag höra om hur illa allting var här och det var ju liksom den bilden folk gärna gav, för låg tillgänglighet och dåliga digitala verktyg.

Jag har svårt att logga in på nätet och det är väldigt få som blir peppade av att börja på en arbetsplats där man bara får höra om hur dåligt det är. När jag väl kommer hit och träffar folk då är de jättestolta och berättar om att det här funkar bra. Det här och det här gjorde vi först av alla här. Vi får berätta den bilden av oss i stället när vi är ute och pratar för andra än att försöka vara så stolta över att det är dåligt.

Håkan
Finns ett dåligt självförtroende?

Johannes
Kanske inte självt, men en självbild som man har blivit lite sargad av. Och det är jätteviktigt. Vi är stolta över att vi är fantastiskt.

Håkan
Vi har haft massor av goda exempel på det du beskriver i den här podden, det kan ni gå in och lyssna på. Det finns många avsnitt som är jättegoda exempel på där det inte handlar om problem utan där man är nöjd och där det finns en framåtrörelse och ett enormt engagemang och goda exempel. Så den bilden håller jag med om. Men det handlar ju också om vad det är, vad det förmedlas för bild i till exempel medierna och vad man själv kommunicerar ut från regionen.

Johannes
Det är ju klart man kan läsa det som att vi har låg tillgänglighet till vård i Jämtland samtidigt som man kan titta på andra.

Här i Jämtland och Härjedalen är deltagarna jättenöjda med den vård de får och de tycker att de får vänta lagom länge.

Håkan
Och det är ofta så att vi har ju nyheter för att det där man tittar på det som inte är bra utan problem, motsättningar och så vidare. Det är ofta så man värderar nyheter. Men regionen själv har egna kanaler att berätta sin story i.

Johannes
Och då vet vi att vi berättar i de kanalerna vad vi är stolta över och vad det vi gör som gör att man ska vara här.

Håkan
Det här är ingen liten arbetsuppgift du har tagit på dig.

Johannes
Men vad behöver vi? Jag behöver ju ha bra och intressanta utmaningar och kul.

Håkan
Johannes eller övriga också om vi tar en liten framtidsspaning då jag hört lite grann om vad hösten står inför. Vi hör litegrann från dig Johannes, hur och var de stora utmaningarna kommer att vara och så vidare. Men om man tittar på ett längre perspektiv då? Vad kan man säga om det Anna Granevärn?

Anna G
Men man kan väl säga att vi kommer fortsätta jobba på med den utvecklingen som pågår. Att vi ställer om vården i en riktning mot att det är alltmer personcentrerat och mer mot individuella kloka val och kanske mindre utav standardisering.

Utan vi tänker till och så gör vi det som blir bäst för den här patienten i dag och där ska liksom hela systemet på något sätt också följa med i det tänket och i dem valen. Och det där är ju en balans hela tiden. Vi har jobbat väldigt mycket med att systematisera, standardisera och att det ska ju ska göras, i alla fall enligt dem med de riktlinjer som finns. Det är inte så att vi inte ska göra det, men vi måste ju ändå se till vad vi har på bordet

Håkan
Prioriteringar.

Anna G
När vi gör våra val. Det är prioriteringar på alla nivåer.

Anna S
Jag minns och tänker på när du sa att man ska kunna anpassa också vara lite fri. Att alla inte behöver göra samma sak då.

Tänker på vi hade i en podd i somras, minns inte vilket det var som pratade om att utan ramar och rutiner så kan man inte heller vara spontan och den tycker jag man ska ta efter. Den kan man ju ta med sig både själv liksom sin egen tillvaro. Men också liksom tänka så här att jag behöver de här ramarna, riktlinjerna. Så här jobbar vi, De här finns och inom det kan man vara ganska kreativ.

Håkan
Och ibland kan man ju få testa att gå lite utanför ramarna. För vad är det värsta som kan hända? Inte sällan är det då det gör en ordentlig effekt.

Och att det också någonstans är tillåtet. Kanske inte för en person som håller på att operera en patient. Men jag tänker inom olika delar av verksamheten så kanske man kan testa kliva utanför ramarna ibland.

Anna S
Ja, men jag tänker att utan något slags ramverk. Så blir det också svårt att hitta liksom. Jag tror ändå att det finns någonting annat.

Johannes
Det vi gör inom hälso och sjukvården. Handlar till stor del om hög kvalitet och ska vi göra saker med hög kvalitet så finns ett värde av att vi repeterar, gör dem och ramar om och liksom håller koll på att vi gör det riktigt, riktigt bra och liksom växa på det. Sen så kommer det alltid komma nya tekniker, nya mediciner, nya sätt att göra på som det finns evidens på blir ännu bättre. Men det handlar ju om forskning och är ju en viktig del att vi i regionen ska ha en forskningskultur där fler vill forska därför att det är också något som attraherar fler talanger. Och att attrahera talanger är ett sätt att liksom få en bra kompetensförsörjning.

Anna G
Och då kan vi också verksamhetsutveckla.

Johannes
Och då kan också verksamheter utifrån de evidens vi själva forskar fram också.

Håkan
Ja att bedriva forskning är viktigt annars tenderar det att bli ett lasarett eller något annat.

Johannes
Och då är det jätteviktigt tänka att forskning inte heller bara behöver vara inom till exempel vårdens professioner. Det kan ju vara så att vi har en professor inom medicin som har driven forskning med doktorander som är medicintekniska ingenjörer eller civilingenjörer inom matematik eller vad det kan vara för att forskningen idag kan vara bredare.

Håkan
Tack då, ska vi ta och ta en liten koll på hälsan. Mår ni bra? Allihop är friska och i god form.

Anna G
I alla fall friska.

Håkan
Ett sunt leverne i sommar med bra käk och lite rörelse och motion?

Johannes
Jag skulle nästan säga att sommaren är lättare att upprätthålla det än när man är i vardagen och i ekorrhjulet.

Jag försöker röra mig i vardagen så mycket jag kan. Ja hellre gå i trapporna.

Håkan
Och det är viktig. Vardagsmotionen.

Johannes
Det är den som är lättast att få in bland allt annat som är kul. Men det är roligare att springa upp och ner i tvättstugan, det vet jag.

Håkan
Johannes åker du skidor, cyklar eller gymmar eller?

Johannes
Nej jag är ute i naturen. Jag tycker om att fiska fast jag har aldrig fått fisk så det är ett sätt att liksom vara ute och röra sig, i naturen.

Något så avancerat har jag inte gjort. Jag testar att åka skidor Jag tycker det är roligt

Håkan
Då har du landat på rätt ställe.

Johannes
Jag åker utför, åker nerför.

Håkan
Ja, men du har en del ifall du känner för att vara i nuet och upptäcka och påverka en skön motionsform. Ja okej, maten då sköter du den ordentligt eller slarvar du mycket och med slarv. När jag säger det så menar jag inte att.

Johannes
Att äta det kan man göra ganska effektivt och jag tror att jag skulle få det ganska bra i rymden om jag får en tablett som är perfekt och sen är det jättekul att laga liksom rolig mat och äta. Men vardagsmat och framför allt lunch luncher är det typ det tråkigaste.

Håkan
Vad trevligt vi pratar om det här därför att vi vet att människor livsstil ibland kan vara avgörande för om man håller sig frisk och fräsch eller drar på sig en sjukdom. Så det är därför vi snackar om det. Ja, har man har hållt i gång i sommar eller tillhör någon de som lägger ner när det är semester?

Anna G
Men då växlar vi väl upp i stället när det finns mer tid. Sen har jag gjort väldigt mycket fysiskt arbete hemma på min gård som blir också att man är i gång hela tiden och får använda kroppen lite som jag tycker om och så. Men annars är ju sommaren det vanliga med cykel och rullskidor och det är lite fjällöpning och lite backe och annat kul.

Håkan
Kajak

Anna G
Någon kajaktur, det har inte gjort så där jättemycket, men nu är jag väldigt sugen på att köra lite mer med rullskidorna och nu är det inte många veckor bort tills det börjar öppnas upp lite skidspår.

Anna S
Jag älskar vintern, jag är ju. Men jag sysslar med utförsåkning också så att det är i november

Håkan
Ja, Anna Sjövall? Hur har du haft det

Anna S
Jag vill gärna ha barmark.

Håkan
Kopplar du bort träning sommartid?

Anna S
Nej, jag vill att man unnar sig mer, men det ska ju vara återhämtning också tänker jag.

Då har man tid och ork att köra långpass.

Anna G
Och då behöver man ju trycka i sig lite med mat också för att äta, det måste man.

Johannes
Och chips. (skratt) Jag vet elitidrottare som har pratat väldigt bra om bland annat kexchoklad som ett exempel.

Håkan
Jag har inte hojat sedan jag drog på semester, alltså cyklat. Däremot har jag hållit i träningen. Det brukar jag göra. Eller som man kan säga vi var ju på resande fot. Jag och min fru har varit i Thailand några veckor och där vi var fanns det liksom inget gym så man får träna med kroppen. Vi kom på inne på hotellrummet att där fanns det massa möbler som var rätt tunga så vi körde axelpress med ett vardagsrumsbord och benböj med en supertung pall och det funkade. Och så fyllde man på sig med hundra armhävningar, hundra sit ups och så att man fick in det här varannan dag i alla fall. Men vi var mest ute efter funktionalitet.

Anna G
Bordet är ju jättesmart.

Håkan
Att det var det. Sen är det väl lite slarv med maten från min sida som vanligt att det blir ibland lite åt det andra hållet lite för ofta. Då får jag dåligt samvete när jag ser det.

Håkan
Hörni, tack för att ni kom hit idag och lycka till nu framöver.

Johannes
Och sen tror jag inte det handlar så mycket om lycka faktiskt. Det är som alltid bara hårt jobb.

Anna G
Lite magi också.

Johannes
Magi.

Håkan
Johannes du får kanske komma tillbaka och snacka med oss längre fram.
Tack för att du kom idag också!
Tack Anna Granevärn och Anna Sjövall.

Anna G
Tack du också!

Transkribering av avsnitt 76 (Inspelat 22 augusti)

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen.

Ett telefonsamtal från en medborgare, som är väl insatt i sin egen hälsa kom till Anna Granevärn. Ett samtal som handlade om hur flygplatser är organiserade och fungerar. Frågan var: “Hur svårt kan det vara”?

Ur det föddes ett slags embryo till en vision om hur framtidens vård, kan ställas om och hur den Kanske kan landa mer på att patienten, medborgaren tar ett större ökat Ansvar för sin egen hälsa, vid kontakter med sjukvården. Om det finns förutsättningar. Låter det luddigt? Ja, men det klarnar kring tankarna i podden, samtalet där Chefsläkaren Mattias Skielta är med.

Medverkande tituleras i transkriberingen:

Anna Granevärn - Hälso- och Sjukvårdsdirektör

Mattias Skielta - Chefsläkare

Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare

Håkan Lundqvist - Samtalsledare

Håkan
Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen är åter.

Hej och välkommen!

Anna G
Tack!

Håkan
Hälso och sjukvårdsdirektör Anna Granevärn.
Anna Sjövall verksamhetsutvecklare. Alla har kvar sina sia arbeten i skönt och höra.

Anna G
Men visst har du lite extra(arbete) också kanske?

Anna S
Vet inte.

Anna G
Lite uppdrag har du väl?

Anna S
Jo, det har jag. Jag brukar få uppdrag hela tiden. Precis.

Håkan
Mycket som rymmer i din roll kanske?

Anna S
Ja, det är min chefs sätt att göra så. Det kan vara mycket. (skratt)

Håkan
Vilken bra anställd. När chefen säger jag ska göra, så gör jag det.

Anna G
Det är jättebra.

Anna S
Så är det när man har bra chefer.

Håkan
Härligt att höra. Tillbaka som gäst är Mattias Skielta. Välkommen hit igen! En liten presentation så att folk hänger med. Vem är du?

Mattias
Internmedicin Reumatologi Jobbar som chefläkare. Har lite mottagning på medicin mottagningen som heter Diagnostiskt Center.

Håkan
Kul att du är här igen!

Mattias
Tack!

Anna G
Och hur är det med din forskning Mattias?

Mattias
Den har verkligen hamnat på efterkälken.
Många, många tjänster har gjort att jag inte kunnat gjort det. Så jag hoppas jag kan göra det nu när jag blev av med en.

Håkan
Något har försvunnit från dig.
Tanken är också att du ska frigöra mer tid till att kunna forska.

Mattias
Ja, jag hoppas det.

Håkan
Hoppas! Vad är det för område du forskar på?

Mattias
Hjärtsjukdom och reumatologi. Ledgångsreumatism.

Håkan
Det här är viktigt. Hoppas du får möjligheten.

Mattias
Ja, jag också.

Håkan
Ja Anna Granevärn, du får väl se till att frigöra lite tid åt det.

Anna G
Men absolut självklart. Vi tycker forskning är viktigt och vi vill gärna att våra medarbetare ska kunna forska.

Håkan
Viktigt för sjukvården.

Anna G
Viktigt också för att det ska vara en attraktiv plats att jobba på. Att man kan göra olika saker just som man är intresserad av. Kombinera på olika sätt.

Håkan
För vi vill ha hit människor som vill forska. Det höjer liksom statusen på Regionen och sjukvården.

Anna G
Jo, men det gör det ju.

Håkan
Attraktivare som arbetsgivare.

Anna G
Det kan vara attraktivt också för de som jobbar hos oss att kunna välja och göra olika saker.

Håkan
Inför den här inspelningen så…… Det har gått lite annorlunda till den här gången, för jag vet egentligen inte särskilt mycket mer än att du den här gången skickar ett mejl att vi ska prata om paradigmskifte och flygplatser. Ja, då vart man ju lite nyfiken. Det är ungefär där vi står i detta nu när vi spelar in.

Anna G
Och du blir som lite testkanin i det här för att du kommer väl att få möta chocken och ångesten kanske i det vi säger. Jag vet inte, men vi får se hur du reagerar.

Håkan
Jag tar på mig testkanonshatten. Det här med flygplatser?

Anna G
Men jag fick ett samtal från en patient förra veckan som ringde och är en patient som är mycket i vår hälso- och sjukvård. Han går på väldigt mycket undersökningar och mycket behandlingar både här och i Umeå och har väldigt mycket kontakter. Och så lever han sitt liv parallellt och med att han har väldigt mycket sjukvårdsinsatser.

Men så hade han varit ute och flugit en dag och kliver in på flygplatsen.

Där hänger alla informationstavlor med alla flighter från alla gater till alla ställen. Oavsett vilket språk du pratar så förstår du. Det var lite enkelt att förstå hur man ska göra. Det är också enkelt att boka flygresan på sin mobiltelefon och du har biljetten digitalt. Du behöver inte hålla på och krångla eller ifrågasättas eller någonting. Och det här funkar ju i hela världen typ. Och då ställer han sig frågan Varför funkar det inte i hälso- och sjukvården? Vad är det som är så svårt?

Håkan
Han drog en parallell till det.

Anna G
Det är så mycket lättare och egentligen så komplext också med bagage och logistik och människor och språk, kommunikation, tider, flygplan. Och om vi då i sjukvården som ska ta hand om patienter, självklart med olika kompetenser och på rätt tider och rätt plats och rätt vårdnivå och allt. Men hur svårt ska det vara?

Om man kan köra flygplan över hela världen?

Och jag blev lite tagen av det där faktiskt och reflekterade ganska mycket efter det samtalet och började se lite grann på det.

Vi håller på med omställningen av vården i ett annat ljus.

För om vi betraktar vårt sjukvårdssystem som en flygplats så är det väldigt mycket vi håller på med.

Bygger, det är som att alla de här byggplasten hänger överallt.

Det är lite avspärrat.

Passagerarna får gå efter tillfälliga skyltningar för att ta sig till rätt gate och det är lite trångt. Det är lite besvärligt, men vi har ändå hoppet om att det kommer bli bra för att en dag så åker all den här bygg lasten och allt bort, och då ser vi den nya fina flygplatsen som vi har byggt samtidigt som vi har använt den gamla.

Och om vi betraktar den omställning vi håller på med, alla de förändringar vi gör i hälso och sjukvården, i arbetssätt, i digitala system, i kunskapsstyrning, riktlinjer, tillgänglighet, allt tillsammans, så är det som att bygga en ny flygplats där allt måste klaffa.

Och vår verklighet är också att vi har ett ganska rejält ekonomiskt underskott. Vi kan inte finansiera det vi har i dag. Så det vi gör behöver göras på ett annat sätt. Det är en gigantisk utmaning och vi pratade om det här i hälso och sjukvårds ledningen och Mattias var med och Mattias.

Jag tyckte inte det blev en så bra utveckling eller reflektion i gruppen efter ditt inlägg så vill du fortsätta hur du tänkte kring den flygplatsen?

Mattias
Ja, jag tänkte att det är en ganska logisk förklaring till varför en vanlig flygplats fungerar. Det är ju att ansvaret för att ta sig till flygplanet är ju passagerarens i hälso och sjukvården i dag.

Jag styr ju väldigt mycket vad patienten ska ha undersökt om de ska göra det. Det ligger ju liksom hos oss hur många kontroller den ska göra och så bära det liksom.

Allting är väldigt styrt.

Vi frågar ju inte patienterna om de vill hamna i kontrollrum eller vart de ska och vi undersöker.

Så jag tror att det måste vara så. Det måste bli ett paradigmskifte i mindset hos alla som jobbar om att vi måste förflytta oss till att det är patientens ansvar över sin egen sjukdom och sin egen kropp och sin egen hälsa.

Både liksom primärpreventivt och sjukvården, att man kan hjälpa dem till att inte bli sjuka och så.

Sedan är man sjuk så att man, då man är kroniker, att man har ansvaret för att ta sina prover själv och man gör de här olika delarna och sen och att vi bygger våra digitala system utifrån att patienten har ett eget ansvar.

Vi kan ju dra en analogi till skattemyndigheten eller bankärenden eller ja, varför fungerar det?

Jo, det är för att det är gjort utifrån att ansvaret är medborgarens. Det är du som ska lämna in din skatt. Det är du som ska besikta bilen, det är du som ska ta lån.

Så har vi ju inte alls det i sjukvården, där krockar ju våra system.

Vi har ett behov av att ta ansvar för patienten och det måste liksom flyttas för att det är då vi kan skapa digitala system som fungerar.

Då kan patienten själv göra saker så att man kan kroka i på ett helt annat sätt.

Håkan
Det låter ju hemskt eftersom man förväntar sig att få det här inom sjukvården, att den talar om för mig som patient vad jag behöver.

Mattias
Ja, absolut. Och jag kan bara dra det själv. Jag går på medicinmottagningen och då fick jag ett brev av en kollega då som är min doktor då som sa att då man ska lämna prov, och när jag fick det hem? Så tänkte jag.

Hur många händer är det inom hälso och sjukvården som har tagit i just att jag ska gå och lämna ett prov i stället för att det är mitt ansvar.

Att min kollega då har sagt att ja men du ska lämna prover en gång per år.

Varför ska min kollega bestämma att provet ska tas?

Sen så är det en sköterska som ska lägga upp provet, eller läkaren gör det själv då ska man skicka ett brev hem.

Man ska betala porto för det och jag ska boka en tid på en hälsocentral för att ha emot ett prov. Sen så kan min kollega godkänna provet, ringa upp mig och säga att provet var bra.

Hur ska vi gå vidare i det här?

I stället för att man har flyttat ansvaret och sagt från början, att du lämnar proven, går i mål, du lägger upp provet själv och om provet ligger inom det här referensområdet, då gör det ingenting.

Sen så kommer vi att träffas om fem år eller någonting sådant där. Och är det så att du mår dåligt, hör av dig och inte att vi liksom hela tiden försöker jaga efter att kolla om de har det bra eller inte.

Håkan
Det här är ju liksom en hel samhällsförändring i grunden. Om en sådan här vision ska bli verklighet så krävs ju skolning från barnsben.

Anna G
Absolut, Det gör det.

Håkan
Även för läkarkåren och alla som jobbar inom vården.

Anna G
Men det har nog inte varit helt smärtfritt när den digitala deklarationen infördes heller. Och om vi drar den parallellen så finns det ju någon slags brevlåda kvar där man kan stoppa in det pappret om man vill göra det.

Om man inte heller trycker på skicka, klart innan så kommer vi också behöva ha det. Och vi kanske inte kan skrota den helt. Den kommer behöva finnas kvar.
Men alla andra bitarna så kan man själv boka, göra klart och när man har gjort det så.

Jag tänker på det vi pratade om innan. Mattias kring det här med höftartros spåret.
Bara som ett exempel: ”att vi tror att vi har det här”.
Men då gör du det här först och då kanske när man har gjort det, då blir nästa nivå tillgänglig att kunna boka in sig på. Det var lite så du menar.

Mattias
Ja, men exakt. Man pratar ju om personcentrerade vårdförlopp. Det har ju funnits. Eller finns det ett standardiserat vårdförlopp för det.

Utredning mot cancer till exempel. Och nu har man ju liksom lagt även det på andra kroniska sjukdomar. Ledgångsreumatism eller höftartros eller hjärtsvikt.

Eller att det finns flera olika signaler. Och där har man ju byggt och sagt olika delar. Vad är ett förlopp i det här.

Många kolleger tycker ju att man problematiserar och krånglar till det genom att man skapar någonting som kollegor då ska göra för att patienten inte ska göra en annan sak.

Men om man då flyttar det och säger att vi bygger personcentrerade vårdförlopp som du själv ska göra, då är det ju mycket enklare att man säger det. Du kan gå in på din hemsida, kolla ofta på de här olika sakerna som ska göras och då kan ju vi från sjukvården säga okej, du ska beställa de här grejerna, hos en sjukgymnast, gör de här övningarna och sen i slutet av det.

Då kanske man inte kommer fram till att det är nog höftartros och då kan man förskriva en egenvård, att genomföra.

Då. Som ett grovt exempel bara.

Men jag tror att det skulle vara mycket enklare för oss alla oavsett egentligen var vi jobbar inom hälso och sjukvården.

Om det var så att vi hade liksom en vision framåt, att det är dit vi ska för att då om patienten ska sköta det själv, då måste man bygga upp de här så att det blir enkelt för dem.

Jag tänkte på just flygplatsen också, det här att tittar man på flygplatsen så, du har ju fortfarande dem som behöver assistans för att ta sig från dörren till planet.

Om du åker bil och du sitter där och du ska ha dem som kör rullstol, de lyfts in, så att den delen finns ju även kvar på en ny flygplats eller den nya hälso- och sjukvården.

Men det kommer inte var så många så vi kommer kunna leda alla hela vägen utan det är de som behöver det, att ledas dit de ska. Och det ska ju vara så enkelt så att de alla ska kunna klara sig själva.

Håkan
Och det är specialbagage och sådana saker.

Mattias
Ja, exakt.

Håkan
Jag förstår. Men det kan ju vara en viss skillnad på att göra sin deklaration och ta ansvar för den och att ta fullt ansvar för sin egen hälsa. Vi har ju liksom byggt upp ett system under något hundratal år här.

Läkarvetenskapen kom Där ska vårt förtroende ligga. Vi förväntar oss att få hjälpen. Vad det nu månde vara när jag söker för något besvär.

Det är en total omställning att välta den här kolossen.

Anna G
Det finns ju olika sätt att tänka kring det här. När det gäller att betala skatt så har vi ju en väldigt…Vi har en väldigt stark tradition av att vi betalar skatt i vårt land. De flesta kanske inte försöker fuska, men skulle man fuska och det blir fel, då kanske man får något straff också på det. Och så funkar det inte riktigt i hälso och sjukvården utan där står vi liksom och försöker förstå, vad vi blir och det blir inte så att man hamnar i fängelse för att man gör fel, liksom i bokning i sjukvården, utan det är väl mer att vi ska kunna guida.

Det ska vara så tydligt skyltat, man ska hitta, man ska veta vart man ska, man kanske låser upp nästa nivå när man har gjort klart och fått provsvar.

Ja men då låg det utanför referens intervallet.

Nu finns det tillgängligt att då låses det upp att nu kan du boka en tid för du behöver prata mer eller träffa eller göra någonting.

Håkan
Ta ansvar för det. Du själv och jag behöver inte ha en massa andra händer inom sjukvården och administrationen som hanterar det här.

Anna G
Men det kanske behöver finnas en hjälpknapp där man kan räcka upp handen om man känner att det här blev övermäktigt för mig.

Ja, det här kan inte jag göra själv, men då kanske man måste få sätta upp handen så här och då är det någon som ser och kan hjälpa genom systemet eller till nästa nivå så att den här manuella vägen finns också.

Håkan
Det är otroligt spännande tankar och det är en spännande vision och frågan om en sådan som jag upplever det under min livstid.
Tveksamt, därför att det tar ju tid att ställa om ett helt samhälle till en sådan här typ av omställning.

Anna G
Ja, det gör det. Och det man också kan fundera på vad vi har för hinder. Finns det hinder i lagstiftning eller i andra delar?

Mattias
Alltså jag tror inte…. jag tror att man får bara bestämma sig för att det här är visionen, det är dit vi ska.

Sen så kommer alla ta sina olika steg för att det är olika saker som passar olika, oavsett om det är hälsocentraler eller om det är någon…en specialitet eller vad det är för någonting.

Allting kommer att vara olika och det är olika för olika medborgare, men har man liksom bara …. liksom inom hälso och sjukvården är målet att det bestämmer oss för att det är dit vi ska.

Då tror jag att vi alla samlas runt det, att det är dit vi ska och då jobbar man utifrån det.

Har ett exempel förut när vi pratade om hälso- och sjukvård och pengar och hur man liksom ska spara pengar.

Det är ju liksom en tradition på något sätt av att nu ska vi spara pengar, då kapar vi här och frågar inte hur drabbar det någon annan.

Jag tror att skulle vi här ha den där personen, då skulle frågan om vi…. kan vi göra så här för att underlätta?

Det blir en annan belastning på hälsocentralerna, än någonting…. att det blir som en annan kraft till att gå åt det hållet och att vi jobbar mera som ett lag än att vi är liksom är individuella.

Det är ett gäng forwards och backarna och alla sköter sig själva.

Men det blir mer att det är ett mål att samlas runt, vilket jag tror också kommer göra att vi som jobbar ofta ska försöka liksom härbärgera patientens oro och sådana här saker över att man är sjuk nu.

Eller jag är inte sjuk.

Jag tror att om vi då ska släppa det och låta patienter själv sköta de här sakerna och sen höra av sig om att …det hittills verkar som att jag kanske är sjuk nu, och behöver din hjälp för att bli frisk och jag tror att …Kan man släppa den oron eller känna känslan av att ”nämen det här känns inget bra” att jag släpper det här till en som är kroniker eller att man kan söka själv.

Och det är lite grann som du var inne på förut.

Just att man kanske inte kan bygga en hälso- och sjukvård utifrån att det finns de som kommer överutnyttjar sjukvården. Sen så styra då eventuella sådana som kanske överutnyttjar eller missbrukar förtroendet får man väl ändå säga att det blir att man nu får sköta det här själv.

Håkan
Det är ett enormt stort ansvar på mig som individ känner jag. Om man är konkret det jag står och tänker på, att det kan till och med vara svårt att få till en årlig hälsocheck på mig själv.

Jag måste i dag söka för att jag har besvär. Jag kan inte bara ringa till primärvården, säga att jag ska vilja gå på en årlig hälsokontroll.

Har du ont i magen kan ju svaret bli eller vad har du för besvär? Jag har själv varit med om det. Jag trodde i min enfald för några år sedan att det är väl bara att höra av sig så får man en liten status på hur läget är. Men det var kalla handen.

Mattias
Det där är att liksom …det är ingen som ifrågasätter om du ska flyga fyra gånger om året utan du får ju flyga hur mycket du vill och här tror jag också att det ska individanpassa.

Vissa är ju mer orolig för att bli sjuk eller inte och då måste man ju då kunna ha möjligheten själv att kunna fundera kring.

Och jag skulle vilja göra den här hälsoundersökningen.

Eller jag ska väl lämna mitt pass där varje år när jag börjar när jag är 30 och låt den personen göra det då. Vad är annars riktlinjerna i Sverige om att komma fram till var man ska börja när man är 50 60 år sedan liksom? Och även om det då kommer de flesta kommer ta det, vissa kommer inte göra det heller för man har glömt bort det för att man inte tänker på det. Men, då får man kanske ha liksom någon form av hälsa när man går in i sin roll. Nu fyller du ju 50. Kom ihåg att du ska ta de här olika sakerna. Ja, det är lite av den delen av och det måste vara ditt ansvar och vi måste släppa det här att nämen så där kan du inte göra för det kommer generera jättemycket.

Håkan
Det var inte det jag ville komma för om jag vill ta det ansvaret? Nej, som det ser ut i dag, det går inte. Då lägger jag av. Eller ja, eller så drar mig lite tillbaka. Eller så blir jag kanske lite krasslig och förstår först. Då är det liksom läge. Och eftersom jag traditionellt.

Mattias
Precis då kanske redan är sjuk så kan det vara. Men samtidigt också är det ju att om vi då hela tiden säger nej så kommer du höra av dig ett par gånger till och då har jag nu gjort kanske gånger innan vi säger saker. Men det tar mig. Tror ni att man blir less eller? Man orkar inte. Men om du har tagit en gång så är du som förut med det och du kommer inte ens belastar hälso och sjukvården, det ser jag själv. Referensvärdena varierar, men jag tror att

det handlar om att våga ha den där, den vetskapen. Sen kommer det vara absolut jättemånga olika ställen och många som ifrågasätter och det kan göra att man inte tycker det liksom.

Håkan
Det är nästan det lättaste som finns, att probleminventera. Det är bekymmer och problem. Hur ska det här gå? Kritiska frågor. Men ni har inte tänkt färdigt kring det här.

Anna G
Det är en lång resa framför oss med många resenärer och tanken kan ju vara lite svindlande. Men ja, jag skulle vilja att alla kunde kliva in i den här nya flygplatsen och klämma och känna och bygga. Sätta dit lite legobitar och testa, provköra, provåka både medborgare och medarbetare så att vi tillsammans bygger upp det som blir bra.

Då tror jag att vi kan fånga det, men också att vi kan få den här rörelsen där man känner att man är med och skapar någonting och att det inte bara är ledningen som kommer med någonting nytt och säger att nu ska vi ha det på det här sättet.

Håkan
Det klassiska ja, eller som det brukar kunna vara ibland.

Anna S
Jag tror också att man måste våga misslyckas, inte att inte att man inte gör farliga saker. Naturligtvis inte.

Men jag tror också att det finns en inbyggd rädsla göra saker rätt, vi får inte tappa bort någon.

Vi får inte missa någonting.

Vi får inte göra fel. Men det görs ju. Det görs i dag också. Kanske fel för att vi människor och för att patienten gjorde någonting fel eller vårdpersonal gjorde någonting fel. Men vi kan inte.

Vi måste våga eftersom vi måste våga misslyckas faktiskt.

För det går ju att ändra. Det finns ju ingen som har facit. Så här gör vi och det blir rätt.

Håkan
Och det blir lite grann som flygvärdinnan?

Anna S
Ja! Men jag tror jag blev inspirerad av Anna när jag var i USA i somras och de är ju experter på att de har tänkt på allting kände jag.

Att gå in på en flygplats i USA, herregud, jag hinner inte ens dra upp handen. Så kommer någon och frågar vad vill du ha hjälp med? Ett leende, service!

Håkan
Själv flög vi hem från Thailand en dag för sent. Vi missade flyget.

Anna G
Men ni kom hem.

Håkan
Vi kom hem.

Anna G
Någon tog hand om er.

Håkan
Det var någon, kan berätta att vi skulle flyga den 22: a hade jag trott hur länge som helst eftersom jag hade tittat på biljetterna 25 gånger och när vi väl ska flyga hem så säger han, någon. Det här planet gick igår var vid min fru gick ner på huk och liksom blev alldeles yr och jag blev alldeles spattig och tänkte hur löser vi det här?

”Då kan du boka om resan men då har ett biljettkontor runt hörnet. Ni måste köpa nya biljetter” och jag börjar med telefonen och ska föra över pengar från ett konto till ett annat och jag tänker ”det här är svindyrt”. Hem kommer vi men, det kommer bli dyrt.

Så var vi ju nästan på.

Fick ångest och det fick även jag hantera på lite håll och….

Anna G
Panik.

Håkan
Och panik inpå det.

Jag förde över pengar till det här. Det blev faktiskt ganska bra. Det var humant liksom. Det kostade oss 7000 extra att ta oss hem.

Anna G
Sen kändes det som det var hjälpsamt att du sa till din fru ”det här blir dyrt”. (skratt)

Håkan
Något jag absolut inte borde.

Anna G
För hennes ångest. Det lindrade kanske att fylla på henne med ångest så att du lättade. Att man flyttar över lite ångest.

Håkan
Även om det inte var avsiktligt så blev det effekten.

Att allt löste sig inom loppet av 5 minuter därför att det fanns det arrangemang.

Anna G
Vilken lättnad.

Håkan
Jag är inte den första som har flugit fel eller valt fel datum, så de vet ju det här. Alla där vet hur de ska hantera det.

Anna G
Och inte fick du någon notis innan att nu börjar det bli dags.

Håkan
På mejlen och jag läste lite slarvigt och jag hade ju semester.

Tänkte det var som en dag innan, men det var ju bara några timmar innan jag fick notis. Så att jag förbannade mig själv att jag inte hade varit mer noggrann och även låtit andra titta på biljetten. Till exempel min fru kunde kontrolläsa här så ser vi att vi liksom har samma uppfattning. Så det lärde vi oss av. Så var det med det. Men tillbaka till den här versionen då.

Hur sätter man en sådan här vision på pränt och försöker hitta

vägar framåt? Man måste ju ta några steg. Vissa små steg kanske från början. Det går inte bara att vända på allting rakt upp och ner. Det blir förvirrande och smärtsamt.

Anna G
Men så är det. Och vi kommer ju behöva prioritera för att plånboken inte är stor. Men vi jobbar redan med någonting som vi kallar Färdplan 2030 och i den har vi milstolpar och egentligen handlar det om att förhålla oss till den.

Det här tankeexperimentet kring flygplatsen kan det vara hjälpsamt för oss att prioritera milstolpar i den här färdplanen.

Vi kanske behöver ha styrande principer eller strategier som vi behöver förhålla oss till så att vi kan ta de här besluten också i verksamheten, så nära verksamheten som möjligt. Förstå att när vi nu gör det här är det här en byggsten i den nya flygplatsen eller är vi på väg att bygga ut åt ett annat håll så vi tar rätt beslut på alla nivåer, men också att vi lägger tiden på rätt saker.

Vi hade på hälso- och sjukvårdsledningen den här veckan om informationssäkerhet och utbildning i informationssäkerhet.

Det som är självklart att det här behöver vi hantera och det kan ju i vissa ärenden kan vara lite så här torra ord, men det ska bara hanteras.

Men om vi tänker på hur viktigt informationssäkerhet är för den nya flygplatsen, då tar man den ännu mer till hjärtat och kanske leder, driver på det här ännu mer att vi måste jobba med de här frågorna.

Vi måste se till att alla är utbildade i informationssäkerhet för att vi ska våga köra flygplanen på den nya flygplatsen ännu mer.

Håkan
Och det är väl inte fel att titta på hur andra organisationer lyckas med det som liknar det ni behöver nå, till exempel flygplats? Ja, men förs de här samtalen på nationell nivå också.

Anna G
Inte på, inte som det här tankeexperimentet direkt. Men det finns säkert olika delar om man gör det på lite olika sätt. Men det kan kanske vara en resa för att den blir så genomgripande om vi också ska klara de ekonomiska målen eller egentligen de resurser vi har i vårt samhälle här i Jämtland. För att ha ett sjukvårdssystem.

Håkan
Mattias Kan man göra några andra jämförelser som du då tänker på?

Mattias
Ja, jag har pratat om vad hälso- och sjukvården måste bli. Då måste vi sträva mot ”Teslavård” och vad innebär det?
Ja, men om vi tittar på att vi har en fossilbil i dag.
Jag tror att vi inte kan spara några pengar därför att vi bedriver liksom en traditionell Volvoservice.

Det vill säga att du ska köra bilen dit, någon serva bilen och sedan gå och hämta den.

Man gör det och det vill vi väl också göra inom hälso och sjukvården.

Det är att vi försöker liksom måla om det lite snyggare.

Och också går vi in och träffar en personliga tekniker för att man ska liksom få sin bil servad.

Du kan boka via nätet då.

Och det här, det är liksom det är så långt man kommer där.

Man vet ju att du tjänar pengar på att du ska göra någonting medan med Tesla då är det som att det varit en bil på garageuppfarten.

Det är två helt skilda världar i hur man liksom tänker. Hur ska vi tänka med doktorn eller föraren?

De är ju ungefär som en liten mixer, lite grann som att köpa en laddhybrid.

Du kan gå in där och boka, men de kommer säga ganska snabbt att nej, du måste gå på en hälsocentral eller att de själva startar hälsocentral för är där de tjänar pengar.

Alltså, alltid så länge vi använder en människa som ska göra någonting så kostar det pengar och när vi tror ska underlätta för patienten så målar egentligen bara om och på något sätt stöper om ett gammalt arbetssätt i stället för att försöka liksom tänka nytt.

Nu blir det väldigt mycket företagande och man tycker att som ICA till exempel som har startat med ICA to go, det där du sätter upp en barack och du har mat där inne och du loggar in och går in genom dörren med Bank-ID och när du kommer in i den där lokalen.

Du är helt själv.

Du kan välja precis vad du ska handla där inne och du blippar och grejar och har det övervakat och sådant där och du kan gå därifrån.

Ja men tänk om vi skulle kunna göra en egen? En hälsocentral i form av en barack som du sätter upp uppe i arenan till exempel. Och så står den där och att du kan gå in där själv.

”Ja, nu börjar jag känna mig lite tokig”.

Och det finns en dator du kan titta på.
Vad är det för någonting?

Klicka på det här och vad är det som du ska göra?

Ja, med lite torrkemi kan du sticka dig själv i fingret, lägga på ett papper, lägga det på brevlådan.
Du behöver aldrig åka in, du behöver inte ta dig någonstans.

Det måste bli liksom lätt.

Men, det är ju liksom det i den där visionen.

Den där tanken som inte har några hinder för det.

För att det blir det helt annorlunda och det är det där steget som måste gå.

Att det är så annorlunda.

Att den som kliver in i det, de som öppnar en ny värld.

Att man tänker så.

Håkan
Bra liknelse. En obemannad, formad hälsocentral med vad den nu innehåller.

Mattias
Jag menar, det finns ju jättemycket i regionen som man skulle kunna testa där. Man sätter upp en stuga och så kan du sätta på en hälsocentral som liksom fortsätter finnas bredvid.

Sedan kan ju utbudet utvecklas allt eftersom, men i början är det bara att lämna kontroll, prover, blodsocker eller vad det nu är för någonting. Men, just det här att ja, vad vill man ha mer? Vad finns det mer här som jag skulle vilja göra? Vad är det? Går man via både via medborgarna, vad de vill ha men samtidigt också vad vi har en kreativitet hos oss för att underlätta för dem om vi har visionen. När jag pratar lite med Magnus Aspegren (Regional utvecklingsdirektör) att det finns ju ganska mycket inom kulturen och många som jobbar inom kultur som är otroligt duktiga på att forma sådana här visioner.

Så jag tror att det finns jättemycket inom regionen där vi tillsammans skulle kunna få till den här funktionen så att den passar alla medborgare och oavsett vad vi gör i regionen och inte bara hälso och sjukvården. Men det blir enkelt att samlas runt den och förstå.

Håkan
Då krävs det att man börjar samtala med varandra, gå över gränserna inom olika verksamhetsområden i Abborrträsk har man en sådan här butik som är obemannad. Där var jag in och köpte två läsk och två glassar tidigt i somras.

Anna G
Vi har faktiskt en i Myrviken också som ligger nära där jag bor och jag bor inte jättelångt från stan, men den är vanlig på dagen.

Håkan
Det är otroligt enkelt. Mycket enkelt att utföra ärenden och allting. Det var ordentligt och det var klart på någon minut. (Köpet)

Mattias
En annan sak som jag diskuterat lite grand kring nu på smittskyddet. Regionen har instaboxar (utlämningsboxar liknande postens) som man bara ställer ut där man hamnar så jag behöver bara lägga ut proverna på de här ställena så kan man komma dit och hämta dem när man vill.

För det är ett problem, till exempel om det sprids magsjuka på ett dagis så säger man att man kan gå ner och hämta prov och så tar ni prov på ett barn som har symptom.

Ja men jag hinner inte före fem, okay.

Och så missade man för att det var stängt i stället.

Skulle man då kunna ha en instabox, ungefär som hjälpmedelscentralen tagit fram?

Där man då kan lägga ut en massa olika saker och hjälpmedel för de som är diabetiker eller vad det nu finns för annat.

Att du kan gå och hämta det när det passar dig.

Att det blir liksom att man förflyttar sig med tanken till att det är patientens behov. Vad är det enklaste för dem?

Håkan
Spännande att tänka och det pratade vi om redan innan vi började spela in. Att under pandemin så var ni och vi väldigt duktiga, vi medborgare att boka tider för provtagning.
Vi åkte till de här taxina som stod utställda runt om i regionen och lämnade våra prover. Satt i bilen där och kväljdes och snorade och spottade och allt det där. Vi fick det att fungera och då tar vi ansvar.

För du nämnde något om att när vi har en gemensam fiende och vi kallar det så, ja då blir då blir det mycket lättare för oss allmänheten att också sluta upp då. Absolut spännande!

Mattias
Det är lika stort ansvar att du inte går sjuk till jobbet som det är för oss på hälso- och sjukvårdens med behandling och det är lite mer preventivt.

Och det var ju väldigt mycket då.
Nu är vi tillbaka till att man går och hostar, om man har feber, och så går man tillbaka till jobbet ändå.

Håkan
Vi klev upp ett trappsteg och sen ramlade vi ner igen.
Då kanske ingen som tänkt riktigt så, men det är det man kan se nu. Kanske att de erfarenheterna borde stannat på det där trappsteget?

Mattias
Det är möjligt.

Håkan
Fast några kanske har gjort det.

Mattias
Ja, men när jag tänker just det här med mer anpassade arbetsplatser och att man kan jobba hemifrån och alla de här delarna, det är ju tack vare pandemin och.

Håkan
Det där, då tänker vi på webbtidboken.

Anna S
Ja, absolut, den finns ju.

Den fanns ju innan också. Men då kommer vi tillbaka till kulturfrågan för det funkade då för att det var så många människor som hade bokat så det förstod alla att ingen kunde sitta i telefon och ta emot precis allt.

Så många samtal gick inte.

Telefonerna kraschade första dagen liksom första minuterna.

Det gick inte, så det blev så tydligt.

Jag säger att det är en kulturfråga ute hos vårdpersonal att vi behöver våga släppa och släppa och lita på att patienterna inte bokar så mycket fel.

Jag tror ju inte att folk bokar jättemycket i onödan.

Jag känner mig själv. Jag känner inte jättemånga som springer till hälso- och sjukvården i tid och otid.

Håkan
Jag känner inte heller så många.

Mattias
Finns, även om de har fått en remiss och har blivit accepterad. Dock bör man ju kunna, om man nu ska skicka hem ett brev eller om det går via 1177 och säger du är välkommen till oss, boka en tid.

Och så har man lagt upp när det gäller nybesök, besökstider och när det är återbesökstid och när det är via telefon.

Du kan ju fortfarande ha en autonomi som kollega för att sätta upp ditt schema. För min del spelar det ingen roll om man kommer en torsdag eller en fredag eller vad man gör. Huvudsaken är att man har tagit de prover som man vill ha, att man är förberedd för att man ska komma dit på det besöket.

Och så blir det ju inte ett tomt besök där för att man har ju själv bestämt då.

Och sedan kan du ändra om du vill, ändra och flytta för att du ska ha en ny besökstid eller inte. Men, det finns liksom ett motstånd att säga att de kan ta fel och boka fel.

Håkan
Men det finns en tillit mellan sjukvården och mig.

Mattias
Ja, man måste släppa kontrollbehovet.

Håkan
Och det var du som sa de. Men man vill ju bli uppringd av någon som berättar att….

Mattias
Du har en telefontid.

Håkan
Telefontid då och då och exakt då kan jag inte det eller det datumet eller den och den tiden.

Och så sitter man och spenderar en 10 minuter i telefon innan man kommer fram till någon slags gemensam tid.

Här funkar det.

Anna G
Ja, men det är spännande och jag står och tänker lite på 11 7 också och hur väl vi nyttjar eller inte nyttjar det för det går ju som sagt ut många brev fortfarande. Men allt det som kommer ut på breven, det kan vi ju se om vi loggar in på 1177 och om man känner efter själv så är det kanske också tryggare att min information finns på 1177?

Att jag loggar in och läser där hellre än att det är far runt brev som hamnar i brevlådan eller i någon annans brevlåda där det står saker om mig som är mina uppgifter.

Håkan
Dessutom så delas ju posten ut….

Anna G
Inte lika ofta.

Håkan
Var tredje dag eller varannan eller ibland.

Anna G
Den kommer ibland.

Men jag tänker att den branschen har också gjort sin resa på väldigt många sätt och det kan man också reflektera kring ibland. Vilken koll jag har på mina försändelser. Jag vet precis när den har checkat in i Örebro och när den har gått vidare. Oftast så kommer det ju fram i tid och skulle det vara en försening då få notifiering om det också. Att nu ligger ett paket här och väntar och det har ju hänt någon enstaka gång att den har fått fel bil i Sundsvall och hamnat i Umeå, men då får vi veta det också.

Håkan
Jag fick ett samtal av min son som är i Gävle och ska plugga ”kan du posta mina fotbollsskor” Jag svarade såklart gör jag det men synd att du inte tog med dem här ifrån, men jag löser det”. Så det gjorde jag då. Jag gick in på datorn och gjorde adressetiketter på Postnord sida, skrev ut den, klistrade på lådan, stack i väg och lämna in den. Fick en kvittens. Kan spåra enkelt. Jag vill bara säga det.

Anna G
Mycket enkelt.

Håkan
Faktiskt. Mycket enkelt. Det var inte alls omständligt.

Jag vet inte hur du knyter ihop säcken på det här sättet. Det här kräver ju antal avsnitt till för att liksom hålla den här visionen vid liv lite grann.

Anna G
Ja, vi behöver. Vi behöver fortsätta med den. Det behöver vi. Men jag tyckte du knöt ihop det ganska bra med fotbollsskorna, för nästa gång är det kanske dags för blodprov. Du skickar i väg och har koll på vart dem befinner sig på väg mot laboratoriet.

Håkan
Finns ju redan så himla mycket, jag har en sådan där syremättnads apparat. Där jag kan kolla själv, den köptes under pandemin och jag var krasslig men det är ju bra.

Kan ha lite koll själv. Blodtrycks apparat köptes, vi kollar lite då och då här hemma. Checkar av och jag har inte behövt kontakta sjukvården.

Mattias
Nej men precis så är det ju så här också det kan bli om du köper de här grejerna. Och så tänker du sedan om det här kan var bra för att jag vill kontrollera mig själv.

I så fall ska du köpa det av regionen till exempel då att ja, men vi har.

Om du vill kontrollera dig själv för någonting, ja då har man det.

Men till det så kommer det någonting mer. Det vill säga att ja, men om det är så här då, då kanske du hamnar inte på grönt utan du hamnar på gult. Då ska du fundera på de här olika sakerna beroende på vad du har i grunden.

Säg att du har astma till exempel. Jag är undermedicinerad eller vad det nu är och du har astma.
Dubbla dosen och så kör du det i två månader och så.
Sen så testa de igen, hamnar på grönt och återgår tillbaka till normal dos.
Eller blir det inte det utan du successivt blir röd?

Då kanske jag sa att du måste ha vård.

Det ska finnas inbyggt i den här också. En egenvård i det här och jag tror

här kommer vi också få en helt annan bild, en helt annan, utifrån om man pratar procentsatser, faktorer att då lägger man ju över det på patienten.

Och många gånger har jag träffat patienter.

De har sagt vi kanske ska göra en undersökning.

Nej, jag har ingen lust, det är okej.

Då ska jag känna att jag du har ju ha hög sänka och du vill inte ha undersökningar, men då måste det vara deras ansvar.

Men så trycker jag på och så plötsligt blir det en någonting som skadar patienten.
Vems ansvar är det i det här då?
Att det görs för att min ångest ska dämpas för att man måste veta, ”den här är frisk egentligen” eller är det så att patienten säger ”nej, det räcker nu, jag vill inte det mer”, att det måste finnas den tilldelning också.

Håkan
Det går inte att tvångsvårda folk, nej. Eller ja, det finns ju lagar om det också nu såklart.

Mattias
Men man har ju en auktoritet inom sjukvården tänket.
Ja att man då lyssnar på det och kanske blir övertalad i onödan om man säger så. Jag ska ju inte säga att det är mycket, men alltså.

Men det finns ju liksom inbyggt.

Håkan
Och det är ju på god väg liksom. Det finns ju flera olika spår där ni har kommit en bit på vägen. Jag står tänker på hemtester för klamydia till exempel, som vi har pratat om, är jättebra och det kanske hänger ihop med ens integritet och så vidare.

Att just det där att få det där och ta till sig och ta sitt eget test.

Det finns ju redan i dag exempel på när saker och ting fungerar ungefär i den här riktningen som ni pratar om. Så det är lite spännande.

Anna G
Det är lite spännande. Vi behöver kunna visualisera helheten så att vi ser vart vi ska någonstans och det är jag tror att vi, när vi väljer att skapa de här förutsättningarna för människor att ta beslut kring sin hälsa eller ta initiativ eller göra val då, då får vi också till förändringen för att de allra flesta kommer. Precis som att de allra flesta väljer att deklarera digitalt när man väl har lärt sig och man fortsätter med sin Tesla så kommer man också välja det här och tycka om det och vilja fortsätta att göra så mycket man kan själv och lita på systemet. För det finns ändå i grund och botten ett stort förtroende för hälso och sjukvården som är en viktig grundförutsättning för att vi ska kunna skapa den här nya flygplatsen och den ska vara lika bra eller bättre såklart.

Håkan
Och vi ska inte förledas att tro att människor är oförmögna att ta ansvar för sin egen hälsa, för det gör ju miljontals människor varje dag. Absolut. Här handlar det mer om att vända på saker och ting och kanske gå några steg till någon riktning och få till den här helheten. Du pratar om preventiv resa, hälsoprofil, typer.

Mattias
Av preventivt arbete.

Håkan
Det leder oss in på vart vi står själva. Är det dags för vårt lilla hälsosamtal? Jag kommer inte ihåg hur vi hade det med det tidigare när vi rundade av förra avsnittet. Du var med då? Du ser fin och fräsch ut, du tränar en del eller håller i gång?

Mattias
Och ja, jag försöker med att bestämma någonting. Jag har bestämt mig för att cykla till jobbet nu där och sagt upp regionens parkeringsplats, så nu måste jag cykla.

Håkan
Och hur långt cyklar du?

Mattias
Då är det ju inte så långt, Frösön.

Håkan
Ja.

Mattias
Jag försöker.

Håkan
Fram och tillbaka är säkert bra. Käket?

Mattias
Tycker jag.

Håkan
Tar ansvar där.

Mattias
Jag tar ansvar.

Håkan
Och ibland är det gott med något annat och det.

Mattias
Är det absolut.

Håkan
Kul. Anna Sjövall jag vet att du är på väg till ett maratonlopp.

Anna S
Ja precis.

Håkan
Närmar det sig?

Anna S
Ja det är i oktober.

Håkan
Oktober, och du hur ligger liksom träningskurvan just nu? Bra känsla i kroppen?

Anna S
Ja, ja men det är roligt att träna mot något

Håkan
Och ni som lyssnar, det behövs inte tränas mot maraton eller åka Vasalopp.

Det är det vi pratar om här.

Liksom att hålla i gång lite grann så att man inte blir krasslig helt enkelt. För en lite halvkass livsstil leder ibland till att man bara mår lite dåligt.

Men jag måste fråga dig, du har lite drygt en månad kvar till maratonloppet.

Anna S
Eller typ fem?

Håkan
Och veckan innan då? Då Vilar du innan du.

Anna S
Ja, jag har ett upplägg.

Håkan
Tar ansvar för din egen träning?

Anna S
Ja, det måste jag.

Håkan
Och sen nämnde vi innan inspelning att du går tillbaka till havregrynsgröt på morgon.

Anna S
Ja det är ju lika trist som vanligt. Men det är väl bra, men gott är det inte.

Håkan
Ingen höjdare är det kanske inte, men det är kanske lite nyttigt.

Anna S
Men jag inte lika bra som Anna Granevärn som håller på och fixar en god gröt så att säga. Jag har mig själv att skylla.

Håkan
Ja, ja, så kan det vara. Men ibland kanske man inte orkar.

Man får skyffla i sig. Bara veta att nu är det på plats. Håller fram till elva fram till en fika, bra kul! Kul med Mara, Anna Granevärn du som är gröt expert. (skratt)

Anna G
Ska vi säga något om gröten är det gröt.

Håkan
Men hur står det till med din, din träning och din mathållning?

Anna G
Jo, men jag tycker att det går bra. Jag har fått träna upp min axel som jag skadade innan sommaren och nu är den stark igen och mår bra och då fortsätter jag med väldigt mycket styrketräning för att vara stark inför vinterns stakning och så.
Plus att skruvat upp till rullskidor, så det är på uppåtgående trend just nu hos mig.

Håkan
Lysande! Skönt att du har fått ordning på axeln.

Anna G
Mycket skönt och väldigt glad för hjälp från en duktig fysioterapeut som förstod vad jag behövde så där.

Håkan
Och så tog du ansvar.

Anna G
Jamen precis, jag trodde ju det här med lika olika som vi pratar väldigt mycket om att jamen man kan ge samma till alla patienter eller så kan man förstå att det kan man.

Man har olika krav för mig också.

Jätteviktig för att det är viktigt för mig att åka skidor, för det tycker jag om och då mår jag bra. Så jag ställer lite högre krav på min axel än en person som kanske inte stakar i skidspåren precis.

Håkan
Och då är man inne på Ansvar också.

Anna G
Ja, och personcentrerad nära vård.

Mattias
Ja, det var en koppling det.

Det är ju många inom citationstecken, som kanske behöver gå till sjukgymnast, men egentligen så tränar de bara när det är hos sjukgymnasten och så kör man där man sitter och sen så går man därifrån och sen så tycker man att det är ju helt meningslöst att gå dit för det blir ju inget bättre.

Håkan
Det blev inget bra det här.

Mattias
Ja jag måste byta till någon annan. Men om man skulle redan från början säga när den kommer. Vad skulle passa dig? Bäst är att du får råd av mig och sedan går hem och tränar eller vi har gruppträningar så då kommer du hit och så kör du den träningen här på gruppnivå. Kanske samma kostnad det blir i stället för att man har individuellt och så är det i grupp och man hittar hitta de där olika delarna också som gör att man verkligen vet att det vi erbjuder har effekt.

Håkan
Jag har så mycket att säga om just det där kopplat till arbetsgivare. Hur de kan erbjuda sina anställda friskvård på arbetstid i grupp därför att det finns så många undersökningar som pekar på hur sjuktalen minskar, välmåendet, ökar, folk slutar röka och arbetsplatsen bygger en helt ny kultur kring det beteendet. Men det kan vi ta någon annan gång. Jag har flera goda exempel.

Anna G
Jag har många goda exempel och jag vill också verkligen lyfta kompetensen hos fysioterapeuter, hur viktig den är för att kroppen ska funka och vi kan göra de sakerna som vi behöver för att må bra. Så att inte underskatta den och hela tiden tänka att alla behöver gå till doktorn utan använd den kompetensen, den är jätteviktig. Jag fick också hjälp att stärka mig så att jag kan använda kroppen optimalt för att inte belasta axeln fel igen.

Håkan
Så där.

Anna G
Förebyggande.

Håkan
Bra. Jag har vilodag i dag, men jag känner ändå för att träna.

Anna G
Men du kan väl alltid stretcha ut?

Håkan
Det brukar jag göra ibland faktiskt. Det blir viktigare ju äldre man blir. Kanske att slippa gubbstönet när man ska upp ur soffan. Jag får se hur det blir av det. Tack för att ni kom hit idag!

Tack!

Transkribering av avsnitt 79

Välkommet tillskott till folktandvårdens förändringsarbete!
I podden träffar vi en inflyttare, som lockades hit från Västerbotten för att ta ett nappatag med utvecklingen och förändringsarbetet hos Folktandvården. Vips fick Nälden en nyinflyttad familj, samtidigt som Region Jämtland Härjedalen fick en ytterligare kompetens i form av Frida Andersson, verksamhetsutvecklare med både ett kliniskt synsätt och utifrån att leda i förändring.

Lyssna eller läs! Podden - ”Vården utveckling i region Jämtland- Härjedalen”

Medverkande:

- Frida Andersson – Verksamhetsutvecklare på Folktandvården.

- Anna Sjövall – Verksamhetsutvecklare inom sjukvården.

- Håkan Lundqvist – Samtalsledare.

Håkan:

Jamen, välkommen till podden, Frida Andersson! Kan du berätta lite om vad du gör inom regionen?

Frida:

Nu är jag verksamhetsutvecklare på Folktandvården, och det här är min första månad där.

Håkan:

Välkommen till Jämtland Härjedalen! Har du hunnit landa? Du är nyinflyttad, eller hur?

Frida:

Tack! Ja, jag har flyttat till Nälden.

Håkan:

Spännande! Det ligger en bit utanför Östersund, i Krokoms kommun. Varför blev det just Nälden?

Frida:

Det blev Nälden eftersom min mamma och syster bor där.

Håkan:

Komma närmare familjen, alltså. Skönt, eller hur? Det kan vara olika hur man känner för det.

Blev det hus eller lägenhet? Nälden är fint. Är det i centrum?

Frida:

Jag bor lite på höjden i centralorten. Har du varit där?

Håkan:

Ja, jag har varit mycket i Nälden. Min son hade en flickvän där, så jag fick ofta åka dit och hämta och skjutsa honom. Men nu ska vi ju prata om förändringsledning. Du har en bakgrund inom det från din tidigare arbetsplats i Västerbotten. Berätta gärna vad du gjorde där.

Frida:

Ja, lite olika saker. Men framför allt jobbade jag på en innovationsklinik som tandhygienist i en innovationsgrupp där vi testade nya arbetssätt och digitala metoder som vi sedan utvärderade och utvecklade vidare.

Håkan:

Så det var som pilotprojekt, eller hur?

Frida:

Ja, hela projektet var stort och pågick under flera år, men inom det hade vi även mindre piloter. Samtidigt som vi jobbade kliniskt med vanliga patienter, testade vi nya arbetssätt och utmanade kliniska metoder.

Håkan:

Och de här erfarenheterna tar du nu med dig hit?

Frida:

Ja, jag hoppas de ska landa väl här också.

Håkan:

Anna Sjövall är också med idag, verksamhetsutvecklare och ständigt återkommande medlem i podden. Tyvärr är Anna Granevärn sjuk idag och kan inte delta. Hur är det med dig, Anna?

Anna S:

Jo, det är bra med mig. Tack!

Håkan:

Trevligt! Du har hört lite om Fridas bakgrund. Vad får det dig att tänka på?

Anna S:

Jag tycker det är spännande när någon kommer från en annan region med nya perspektiv. Innovationskliniker är alltid intressanta!

Håkan:

Jag hade faktiskt hört talas om det innan. Det pågår ju innovation här i Region Jämtland Härjedalen också.

Anna S:

Absolut.

Håkan:

Men vi har väl ingen direkt innovationsklinik här?

Anna S:

Inte på det sättet, nej.

Håkan:

Så det kanske väcker en tanke, att vi också borde ha det här. Hur såg ramarna ut för hur ni fick testa nya saker på kliniken?

Frida:

De förändrades över tid. I början jobbade vi tillsammans med universitetet och fick stöd för att utveckla nya arbetssätt inom innovation. Senare ändrades det, och vi fick andra samarbetspartner. Men vi jobbade mestadels kliniskt. I slutet fick vi mer utrymme att testa nya arbetssätt som regionen ville införa. Vi kunde till exempel testa förändringar i journalsystemet, identifiera problem och åtgärda dem innan de rullades ut i hela regionen. Det sparade mycket tid och frustration för andra kliniker.

Håkan:

Vi brukar prata om vikten av att testa och våga testa. Kan man säga att det var en del av filosofin på innovationskliniken?

Frida:

Ja, absolut. Det var mycket fokus på att våga prova nya saker. Jag hoppas att mina erfarenheter kan bidra här också.

Håkan:

Ja.

Anna S:

Äh, jag vet inte... Kommunikation är ju generellt svårt. Hur svårt är det inte? Och ibland är det svårt att hitta den där perfekta balansen som Frida pratar om. Det måste finnas en ledning som styr och säger: "Hit ska vi". Som vi pratade om tidigare, vilken vision har vi? Vilket mål jobbar vi mot? Samtidigt vill man att idéerna ska komma underifrån och utveckla verksamheten. Det är inte självklart enkelt.

Håkan:

Man behöver både kompetens och bra verktyg. Man behöver tid och mod för att våga köra på också. Hur har du hanterat det här med att skapa mod bland medarbetare och andra i ditt tidigare arbete? Att våga testa och till och med införa förändringar?

Frida:

Det är ju mod, som du säger, men också en del frustration. Och kanske en tillåtelse att få vara frustrerad. Framför allt handlar det om kommunikation mellan varandra. Hur gjorde du? Vad gjorde du som gjorde det lättare? Och sen ska man aldrig underskatta utvärderingarna. Att testa något och utvärdera under tiden gör det lättare att förändra i rätt riktning eller att släppa saker som inte fungerar. Utvärdera, utvärdera!

Håkan:

Utvärdera är ett jättebra ord, men det kan låta så stort och formellt. Som att man ska skriva en 32-sidig rapport med snygg layout. Men så behöver det ju inte vara.

Frida:

Nej, precis. Det kan vara små, korta utvärderingar under tidens gång.

Håkan:

Så som kontrollpunkter, där man ser om man är på rätt väg.

Frida:

Ja, precis. Är det här något vi vill fortsätta med, eller ska vi vända och vrida på det innan vi testar nästa sak?

Håkan:

Hela tiden inför andra eller nya arbetssätt. Men vad gör man om folk inte vågar? Hur når man fram så att alla blir med på tåget?

Frida:

Man kanske inte får med sig alla. Det kommer alltid att finnas de som inte vill.

Håkan:

Och i grupper så vill vi ju ofta att alla ska vilja något, men kanske olika saker.

Frida:

Exakt. Ibland kan det vara så att vissa stretar emot medan andra verkligen vill testa något nytt. Då kan det hjälpa att ha ett gruppkontrakt. Så här jobbar vi, så här förhåller vi oss till varandra. Det kan vara ett bra sätt att hålla riktningen även om det spretar. Ett gruppkontrakt säkerställer att alla är överens om hur vi arbetar framåt, även om vi tycker olika.

Håkan:

Gruppkontrakt, intressant!

Anna S:

Jag har nog aldrig hört talas om det förut. Det är jättespännande, men det är väl ett sätt att överkomma hinder.

Håkan:

Precis, en del av kärnan.

Anna S:

Vi behöver komma överens om vilka spelregler som gäller. Det är väl grunden.

Håkan:

Fast det är inte alltid självklart.

Anna S:

Nej, och vi är kanske inte alltid så bra på det.

Frida:

Nej, ibland behöver man formalisera det. Vi kanske har olika spelregler som vi inte är medvetna om, och därför spretar det åt olika håll och konflikter uppstår. Att synliggöra det genom ett gruppkontrakt kan vara hjälpsamt.

Håkan:

Och då krävs det ibland kompromisser.

Frida:

Ja, precis. Ibland räcker det med att förstå att vi tänker olika, bara att lyfta frågorna kan hjälpa. Att prata om det och sen formulera det skriftligt.

Håkan:

Och även om någon känner motstånd till ett förändringsarbete kan de se vinsterna längre fram. Kan man se hur individer förändrar sin inställning?

Frida:

Ja, absolut! Det kan vara spännande att se hur inställningen förändras när resultaten kommer.

Håkan:

Har du något exempel på ett förändringsarbete som gav en wow-känsla?

Frida:

Ja, ett exempel är när vi testade digitala möten inom tandvården. Vi gjorde en liten pilot där vi undersökte om vi kunde hålla digitala möten med vissa patientgrupper. En av grupperna var autistiska patienter som inte trivdes med att komma till kliniken och ligga i en stol och gapa. Det var en stor vinst för dem att kunna ha digitala möten.

Håkan:

Så patientgrupperna fick anpassade lösningar?

Frida:

Ja, precis. Det fanns tydliga vinster för vissa patienter, och det var spännande att se hur vi kunde anpassa vården till deras behov.

Anna S:

Jag hade inte tänkt på att tandvård kunde göras digitalt. Det är ju intressant!

Frida:

Ja, och vi insåg inte heller hur många fördelar det skulle kunna ge innan vi testade.

Håkan:

Hur blev resultaten för er och patienterna?

Frida:

Det var en liten pilot, men den rann ut i sanden eftersom det fanns andra hinder, som debiteringssystem och liknande. Det var kanske för tidigt, men erfarenheterna finns där och kan plockas upp igen.

Håkan:

Så det blev ingen fortsättning, men möjligheterna finns kvar.

Frida:

Exakt. Jag tror att det kommer, men ibland är man för tidig med förändringar. När tiden är mogen, blir förändringen enklare att genomföra utan motstånd. Det handlar mycket om timing.

Håkan:

Så man får vänta tills tajmingen är rätt?

Anna S:

Ja, ibland måste man det. Som Frida sa, om organisationen inte är mogen eller redo, kan det dröja. Men när tiden väl är rätt, kan efterfrågan komma från både patienter och personal, och då känns det som om förändringen sker naturligt.

Anna S:

Och plocka upp det precis som det var tidigare.

Håkan:

Ja, beroende på var man har lagt det.

Anna S:

Precis, och under tiden har det hänt saker, både med teknikutvecklingen och arbetssätten. Samhället ser ju också annorlunda ut, vi är mer vana vid digitala verktyg nu.

Frida:

Det stämmer, vi testade detta precis efter pandemin. Patienterna var väldigt positiva till digitala möten då, så det drevs verkligen av patienternas efterfrågan. Men regionen var inte riktigt redo, och inte heller alla människor.

Håkan:

Ja, vi har hört tidigare hur pandemin skyndade på användningen av digitala verktyg för att hålla kontakten med vården, inte minst för att minska smittspridning. Vad tänker du, Anna? Blir du inspirerad när du hör Frida berätta?

Anna S:

Ja, absolut! Jag blir alltid inspirerad av nya erfarenheter, särskilt sådana jag inte själv har stött på tidigare. Jag gillar verkligen konceptet att testa saker och utvärdera dem. Vi är generellt sett ganska dåliga på det, vågar jag påstå. Vi testar saker, men gör ingen ordentlig uppföljning. Det behöver inte vara stora utvärderingar, men regelbundna och planerade utvärderingar där vi skruvar på saker och provar igen är viktiga. Det är så vi kommer framåt.

Håkan:

Hur viktigt är det då med en plan som innehåller alla dessa delar – att utvärdera, skruva på saker, och ha tydliga tidsramar?

Frida:

Jag tycker att det är otroligt viktigt att ha en plan som innehåller utvärdering under processens gång, och också en tydlig stopp-punkt där man beslutar om man ska fortsätta eller inte.

Håkan:

Precis, man måste komma till en punkt där man fattar ett beslut.

Frida:

Ja, exakt. Då måste man ha en ny plan – ska vi fortsätta på den här vägen eller inte? Det är väldigt viktigt.

Håkan:

Intressanta processer! Men vi återkommer till det här med att vara modig. Vi vet ju att Region Jämtland Härjedalen har mycket befintlig teknik på den digitala sidan, men det är fortfarande svårt att få medarbetare att våga testa. Vad skulle du säga är nycklarna för att få fart på det?

Frida:

Som medarbetare är det svårt att ta sig tid att testa nya saker. Det måste finnas en växelverkan – någon måste vara där och plocka upp bollen, stötta och hjälpa till. Det handlar om att skapa rätt förutsättningar, både i form av stöd och tid.

Håkan:

Ja, det räcker inte bara med att säga att det ska vara medarbetardrivet. Det behövs resurser och stöd.

Anna S:

Precis, det handlar om vilka förutsättningar man har. Många av våra gäster har pratat om hur viktig närmsta chef är – att denne är engagerad och ger tid och utrymme för att testa nya saker. Om de förutsättningarna saknas, blir det svårt.

Håkan:

Det känner man ju igen även i det vanliga livet.

Anna S:

Ja, verkligen.

Håkan:

Vi är nog på rätt spår här, tycker ni inte?

Anna S:

Jo, absolut.

Håkan:

Frida, vad tänker du när vi pratar om långsiktighet i förändringsarbete? Hur undviker man att det bara blir en engångsföreteelse?

Frida:

Det handlar mycket om implementering. När vi har testat något, utvärderat det och kommit fram till att vi vill fortsätta, då behöver vi en tydlig implementeringsplan. Vad har vi sett som vinster, och hur kan vi hjälpa de som ska börja använda det nya arbetssättet? Det gäller att identifiera hinder och underlätta så att förändringen blir bestående.

Håkan:

Det låter som att det är viktigt att medarbetarna är involverade från början till slut, inte bara när planen slås fast.

Frida:

Ja, det beror på hur stort beslutet är. Om vi till exempel ska införa ett nytt journalsystem i hela regionen, då kanske det inte är så mycket att tycka till om. Men man kan alltid hjälpas åt att utvärdera hur vi kan göra det på bästa sätt. En bra idé kan vara att ha "superanvändare", alltså medarbetare som är extra insatta i det nya systemet och kan stötta sina kollegor.

Håkan:

Precis, "superanvändare" är något jag också har hört om. Det kan vara en trygghet att ha någon nära till hands som kan hjälpa till när det behövs.

Frida:

Ja, det är verkligen ett bra sätt att underlätta förändringsarbete. När man är under tidspress kan det vara lätt att lägga bort saker, men om man har någon nära som kan stötta, går det lättare att hålla sig på rätt spår.

Anna S:

Vi har superanvändare inom vissa områden, men det finns säkert utrymme att utveckla det ännu mer. Det gäller att sprida kunskap och engagemang, så att fler ser vinsterna med det nya arbetssättet.

Håkan:

Just det här stödet är så viktigt. Jag har jobbat i organisationer där det fanns personer att fråga när ny teknik infördes, och det gjorde hela skillnaden. Man kände sig trygg och visste att det alltid fanns någon att vända sig till.

Frida:

Ja, det kan verkligen vara avgörande.

Håkan:

Har du följt med i diskussionerna om flygplatsvisionen vi pratade om innan vi började spela in?

Frida:

Ja, lite grann.

Håkan:

För er som inte känner till det, kan ni lyssna på vårt tidigare avsnitt om flygplatsen för mer information.

Anna S:

Ja, men det handlar väl om att vi ska underlätta för våra medborgare och patienter att hitta rätt i våra system och organisationer, och att de vänder sig till rätt ställen vid rätt tid. De ska kunna göra saker själva på ett enkelt sätt. Det vi inte behöver göra åt andra ska de kunna sköta själva, och det underlättar både för patienter och personal, tänker jag. Sen pratar Anna Granevärn kanske lite mer visionärt än jag.

Håkan:

Bakgrunden var att Anna blev kontaktad av en patient som sa: "Varför kan det inte fungera som på en flygplats?" När du kommer in genom dörrarna vet du vart du ska gå, det är väl skyltat, och du vet vilka knappar du ska trycka på. Du kan till och med boka din egen biljett. Det handlar om att göra mycket själv.

Anna S:

Ja, man blir guidad hela vägen.

Håkan:

Ja, precis. Det finns också personal till hands, redo att hjälpa till vid behov. Informationsdiskar där man kan få rätt vägledning. Hur viktiga är sådana visioner, likt den med flygplatsen, i förändringsarbete? Är de bra verktyg, tillför de något?

Frida:

En vision är alltid bra, tycker jag. Det skapar en målbild och inspiration. Man kan plocka in de bitar man vill jobba med och ha ett stort mål att sikta mot.

Håkan:

Vi har ju pratat om flygplatsvisionen i tidigare avsnitt, och det är intressant hur det dyker upp i många olika sammanhang.

Anna S:

Ja, absolut. Jag tror att en tydlig målbild och vision är väldigt värdefull. Den behöver inte vara helt färdig, men den ger inspiration och en riktning. Då vet man vad man jobbar mot, och sen gäller det att bryta ner det till vad det betyder för den egna verksamheten.

Håkan:

Inom folktandvården, hur ska ni få fart på era digitala satsningar? Hur jobbar ni med att sprida kunskapen till övrig vård?

Frida:

Ja, det är en bra fråga. Inom hälso- och sjukvården...

Håkan:

Om ni hittar bra lösningar inom folktandvården, kanske det är något som resten av vården skulle ha nytta av? Hur sprider man sådana idéer?

Frida:

Det är svårt att svara på. Kanske genom att skapa kanaler, plattformar eller mötesforum.

Anna S:

Ja, det är lite det vi håller på att bygga upp på olika nivåer. På vissa chefsnivåer jobbar man med goda exempel och dialog mellan chefer. Vi har också nätverksträffar för verksamhetsutvecklare inom hälso- och sjukvården där vi kan dela erfarenheter och dra nytta av varandra.

Håkan:

Det låter som ni börjar skapa en slags "hängränna"-diskussion, där det inte bara är hierarkier som styr. Men sjukvården har ju fortfarande starka hierarkier. Behöver man bryta de mönstren?

Frida:

Det är en väldigt komplex fråga. Hierarkier kan vara både bra och dåliga.

Håkan:

Ja, hierarkier har ju en funktion, men de kan också bli ett hinder.

Frida:

Precis. Det positiva är att hierarkier kan skapa tydlighet i arbetsfördelningen. Men utmaningen är kommunikationen mellan olika nivåer. Det är viktigt att samarbetet fungerar.

Håkan:

Och ibland behöver man vara ödmjuk inför att andra kanske vet bättre, även om man själv sitter på en högre position.

Frida:

Exakt. Hierarkier finns överallt, både i små och stora sammanhang. Det viktiga är att förstå sin egen maktposition och hur man kan använda den för att öppna dörrar för andra.

Håkan:

Hur skapar man ett öppet och tillåtande klimat?

Frida:

Det är en fråga för både ledningen och medarbetarna. Alla i en grupp är beroende av varandra för att skapa ett öppet klimat med bra kommunikation och respekt.

Håkan:

Precis, och det leder till en bra arbetsmiljö. Spännande! Ska vi gå vidare till vårt hälsosegment?

Anna S:

Ja, jag är redo för det!

Håkan:

Känns det som vi är klara med ämnet, Frida? Finns det något mer du vill utveckla?

Frida:

Jag tror vi har täckt det mesta.

Anna S:

Ja, jag tycker det känns bra.

Håkan:

Vi har pratat om tillit, kommunikation, ledarskap och hierarkier – viktiga aspekter i förändringsarbete. Och även om vi inte har djupdykt i digitalisering, så har vi nog berört det tillräckligt.

Anna S:

Ja, poängen ligger kanske mer i hur man jobbar med innovation, tester och utvärderingar.

Håkan:

Precis. Vi har pratat om gruppkontrakt, att sätta stopp-punkter och avgöra om man ska fortsätta eller inte. Jag tycker vi har fått med det mesta.

Frida:

Ja, det tycker jag med.

Håkan:

Tack för det här, Frida! Det låter som att du kommer bli en stor tillgång för regionen.

Frida:

Tack så mycket!

Håkan:

Och nu när du bara har varit här i en månad, hur känns det? Har du hunnit lyssna på några poddar?

Frida:

Inte riktigt, faktiskt.

Håkan:

Då är det dags att introducera dig för vårt hälsosamtal. Syftet med det är att människor ska må lite bättre och därmed minska behovet av att besöka sjukvården. Ju färre, desto bättre, eller hur?

Anna S:

Ja, precis. Ju bättre människor mår, desto mindre behöver de besöka oss i onödan.

Håkan:

Så, Frida, lever du en sund livsstil?

Frida:

Ja, jag försöker! Jag har till exempel infört ett godisfritt år för hela familjen, och vi får en belöning i slutet av året.

Håkan:

Hur gamla är dina barn?

Frida:

De är 10 och 12 år.

Håkan:

Hur reagerade de på idén om ett godisfritt år? Var det jubel och klang?

Frida:

Det var faktiskt min yngsta som kom med förslaget först. Så vi hoppade snabbt på det.

Håkan:

Jag har hört om andra som försökt med sådana utmaningar men gett upp efter ett par veckor. Hur går det för er?

Frida:

Det går bra, vi håller oss aktiva och jag har tillsammans med en fysioterapeut satt upp träningsmål som jag tränar inför.

Håkan:

Vad tränar du för? Löpning, skidåkning?

Frida:

Framför allt löpning. Senaste loppet jag deltog i var Tavelsjö Halvmaraton.

Håkan:

Tavelsjö Halvmaraton låter kanske inte som ett jättestort lopp?

Frida:

Nej, det är ett litet lopp utanför Umeå.

Håkan:

Men ändå spännande! Halvmaraton är ju 21 kilometer, och om man är tävlingsinriktad så kanske man siktar på att klara det under 2 timmar. Eller vad säger du?

Frida:

Det är klart att det är ett mål, men för mig är det viktigaste att ha något att träna inför och att känna att jag har gjort något bra, oavsett om det tar 2 eller 3 timmar.

Håkan:

Precis, det viktiga är ju känslan efteråt. Har du hittat några träningskompisar?

Anna S:

Ja, precis! Jag ska till Umeå nästa vecka för att springa ett maraton.

Håkan:

Umeå maraton? Är det ett litet lopp?

Anna S:

Ja, jämfört med andra maraton i Sverige, som Stockholm Maraton, är det nog ganska litet.

Håkan:

Sen har vi halvmaror som Göteborgsvarvet och andra större lopp. Hur känns det inför maratonet nu när det bara är drygt en vecka kvar?

Anna S:

Det känns bra, nu gäller det bara att hålla sig frisk med alla förkylningar som går runt.

Håkan:

Ja, vi vill ju att du klarar det här utan problem. Lycka till!

Anna S:

Tack, det var snällt sagt.

Håkan:

Du har ju gjort det här förut, så det borde inte vara något nytt för dig.

Anna S:

Nej, men man vill ju alltid känna att det blir ett bra lopp.

Håkan:

Ja, såklart. Hur går det med din träning då?

Anna S:

Jo, det går bra! Jag tränar regelbundet på gym och försöker få in lite cardio också. Det är viktigt att hålla igång.

Håkan:

För mig går det ganska bra. Jag var iväg och tränade igår, men det är svårt när det blir mycket folk på gymmet. Det känns som om alla tränar på samma tid. Men samtidigt blev jag glad över att se så många vara aktiva!

Anna S:

Ja, jag brukar tänka så också när jag stör mig på att det är mycket folk.

Håkan:

Precis, man får vara positiv. Har du något tips för att undvika trängsel på gymmet?

Anna S:

Ja, prova tidiga lördagsmorgnar! Då är det nästan inga människor där alls.

Håkan:

Bra tips! Jag och min fru tränar ibland på lördagar, och då kan vi klara av det tidigt på dagen och ha resten av dagen fri.

Håkan:

Frida, har du något träningsmål du siktar på nu?

Frida:

Jag måste sätta upp ett nytt mål! Jag har ett gym här nere vid sjukhuset som jag skulle vilja börja gå till.

Håkan:

Det låter som ett bra första steg. Hoppas det går bra, så ses vi nästa gång!

Anna S:

Jag tror inte vi hinner ses innan loppet, men lycka till så länge!

Håkan:

Tack! Det kommer gå bra. Ni ser ut att vara redo!

Frida:

Ja, det tror jag också!

Transkribering av avsnitt 80

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Medverkande tituleras i transkriberingen:

Medverkande:

Anna Granevärn, hälso och- sjukvårdsdirektör
Anna Sjövall, verksamhetsutvecklare
Emma Elisson, enhetschef, psykiatrin
Håkan Lundqvist, programledare

Håkan

Då är podden här igen och här igen är också hälso och sjukvårdsdirektör Anna Granevärn. Hej hej! Vi saknade dig förra inspelningen.

Anna G

Saknade er också. Det är hemskt att bli förkyld, eller hur?

Håkan

Men nu mår du bättre?

Anna G

Ja nu mår jag toppen.

Jag är tillbaka i god form.

Håkan
Vi ska ta en liten temperatur på formen i slutet av podden där vi snackar om hälsa och livsstil och sådant där.

Anna G

Det finns en överraskning.

Håkan

Spännande!
Vilken cliffhanger!
Anna Sjöwall, hej.

Anna S

Hej!

Håkan

Hur är läget?

Anna S

Det är bara bra.

Håkan
Vi ska ta en liten koll med dig också i hälso samtalet sedan.

Nu har det skett. Ditt mål för hösten.

Anna S

Mitt maratonlopp!

Håkan

Precis, så det tar vi mot slutet och då vill vi att du lyssnar ganska uppmärksamt för att det är bra att röra på sig bra och käka sunt osv.
Så slipper man gå och träffa Granevärn vän och kompani på sjukhuset alltför ofta.
Vi ska säga hej till vår gäst som i dag är med på telefon, hej!

Emma

Hej.

Håkan

Jag tycker alltid det är kul när folk får presentera sig själva, hur och vad de gör och vad de sysslar med.

Emma

Emma Elisson, jag är enhetschef på beroendeenheten på vuxenpsykiatrin i Regionen och är hemma i Hammarstrand. Jag har varit chef i 1,5 år.

Håkan

Du har varit chef i 1,5 år säger du.
Har du varit chef innan dess också? I något annat sammanhang inom Regionen eller är detta ditt första chefsuppdrag?

Emma

Det är inte mitt första chefsuppdrag, men jag har inte varit i regionen, jag har varit i kommun. Jag har jobbat i Ragunda kommun i ett antal år och då varit chef inom skolverksamheten.

Håkan

Okej och spännande! Grattis till regionen och till dig då får vi säga. Man brukar alltid fråga hur går det med men det kan ju vara lite upp och ner i både yrkesliv och privatliv och så vidare. Men de här 1,5 åren, vad tycker du har varit det bästa? Om man tittar på det?

Emma

Ja, men hur det går? Det går bra och det är otroligt spännande.

Jag tycker att regionen är spännande för att man får nå hela länet man får jobba med bredden. Sen tycker jag psykiatrin är en fantastisk arbetsplats. Jag har haft förmånen
att få en väldigt bra introduktion.
Det är e n härlig arbetsgrupp som jag jobbar med och ett spännande område där vi kan utveckla mycket och det drivs jag av.

Håkan

Vad kul!

Introduktion har du här! Anna Granevärn, det har vi haft på tapeten i den här podden och att det har funnits ett större behov av det inom regionen.

Anna G

Men precis, vi jobbar med det på lite olika sätt. Men en stor bit har varit de här sommar -introduktionsprogrammen som vi har tagit fram de senare åren.
Sen har vi också chefsprogram och chefsintroduktion som också är under utveckling och försöka förbättra.

Det är ju svårt att möta upp nya chefer en gång per år eftersom nya chefer kliver på hela tiden löpande. När vi gör rekryteringar, då kan det ibland bli lite längre tid och väntan på att nästa chefsprogram ska startas. Och det är väl mycket det vi har diskuterat. Hur kan vi göra det här lite smartare och lite enklare?

Håkan

Hur viktigt har det varit för dig Emma, att få den här introduktionen så man inte bara kastas in i någon verksamhet och behöver ställa tusen frågor?

Emma

Men otroligt viktigt tycker jag. Jag gick ju det chefsprogrammet Anna pratar om en bit in efter jag börjat, men sen så var det också väldigt mycket på psykiatrin att man hade gjort ett introduktionsprogram för mig där.

Jag hade någon vecka innan jag började med två månaders program.

Jag visste vart jag skulle vara och jag fick träffa alla mina kolleger och träffa viktiga samverkansparter på ekonomi, hr och annat. Och det var otroligt viktigt, framför allt att få bygga relationer och att veta när det dök upp frågor vart man kan vända sig.

Håkan

Det är bra att ha den här tiden och rusta sig inför uppdraget så att man i vart fall får en av de här relationerna och lite ansikten och koll på funktionerna så att man inte bara landar rakt in i ledarskapet.

Emma

Verkligen så.
Och det var något som jag tidigt tog med mig själv då när jag sen introducerat nya medarbetare.
Men det här var en bra start, att både få bli välkomnad och få lite förutsättningar. Men också mycket fokus på att bygga relationer, få ansikten och veta att när frågorna dyker upp. Det gör de hela tiden.
Att då ska det kännas tryggt att fråga.
Det är lite svårt när man under introduktionen blir inpräntad massa saker de första tre dagarna, och då försöka minnas det, utan man får mer tänka långsiktigt så att det blir hållbart.

Håkan

Så det är en investering för dig och en investering för Regionen. Här kanske det finns något för andra enheter inom sjukvården att lära av om man vill utveckla sin introduktions plan?

Anna G

Jag tror att det är jätteviktigt att man får de här relationerna tidigt. Jag var ute och pratade med några enhetschefer för några veckor sedan och de beskrev att de har till exempel över 30 olika system som de ska hantera.

Vissa gör man dagligen och andra kanske bara någon gång per år.

Men att sitta med det utöver sitt ledarskap såklart och allt annat praktiskt, det är inte så enkelt att fixa det här en gång per år.

Eller man blir ju som nästan alltid ny på det och då är kollegorna superviktiga, att det finns någon att fråga, att man vet att det finns relationer eller man vet var man ska vända sig.

Håkan

Bra, en fråga Emma. Hade du någon blomma på skrivbordet när du började jobba? Där det stod välkommen!

Emma: Ja, det hade jag.

Håkan

Det tycker jag är så fint.

Anna G

Jättebra!

Håkan

En sådan fin gest att man känner sig så himla välkommen. Var det en krukväxt eller?

Emma:
En orkidé var det.

Håkan

Lever den fortfarande?

Emma

Alltså jag skulle vilja säga ja, men nej den ser lite lätt vissen ut.

Anna G

De brukar alltid komma igen. Jag har inte lyckats döda särskilt många faktiskt. (skratt)

Håkan

Därför ska man välja en blomma som är livskraftig.

Du får kolla om det går att göra någon liten åtgärd på den.
Anna Sjövall står du och tänker på något, när det handlar om det här, introduktionsplaner och ny som chef och sådana saker?

Anna S

Jag tänker som Anna säger att det är ju superviktigt.
Det är ju också det som Emma lyfter också, vid introduktionen av nya medarbetare är det lika viktigt att det genomsyrar liksom från ledare till medarbetare. Så får man också den röda tråden.

Håkan

Så det kanske är lika viktigt för medarbetarna att få ta del av den här introduktionen som jag som chef också är involverad i?

Anna S

Eller att man liksom gör en ordentlig introduktion. För nya medarbetare också, att man inte bara att kastas in på ett nytt jobb.

Håkan

Emma, du jobbar ju inom beroendevården. Kan du beskriva den lite kort? För den som inte riktigt har koll på vad den går ut på?

Emma

Som det ser ut hos oss.

Vi jobbar med samsjuklighet hos patienter. Det betyder att patienter som har både skadligt bruk och beroende, i vårt fall i Regionen jobbar vi med dem som exempelvis har ett narkotikaberoende och i kombination med någon annan psykiatrisk diagnos.

Det är uppdelat mellan två huvudmän och det är både kommunsidan och Regionen som håller i det området.
Vi jobbar under olika lagrum Hälso och sjukvården för oss och socialtjänstlagen för dem.

Och ja, ett komplext stort område med stor potential för utveckling, kan man väl säga att det är.

Vi har insats för ungefär 200 patienter hos oss. Men tänker att det är ett enormt mörkertal vi skulle kunna försöka hitta åt.

Men så ser det ut idag.

Håkan

Du pratar om två olika lagstiftningar som styr beroendevården. Den ena har kommuner och den andra har sjukvården. Hur samverkar ni där, lyckas ner knäcka de koderna på ett bra sätt?

Emma

Men både och det är väl en av de delarna förbättring som vi skulle kunna göra och det är ju i hela landet.
Det kom två större utredningar som gjorts de år som ligger närmast bakåt i tiden och det är samsjuklikhetsutredningen och narkotikautredningen som ligger som förslag till regeringen att fatta beslut om.

Och där har vi samsjuklighetsutredningen så är det ju ett förslag att man ska göra om det här så att det blir en huvudman. För den gruppen, att det ska flyttas in i hälso -och sjukvården.

Och det grundar sig i att det är otroligt komplext när det blir två olika lagrum och huvudmän och det är lätt att det blir organisatoriskt komplext vilket ofta tyvärr drabbar både patient och arbetsmiljö för medarbetare.

Det är det jag har upptäckt under den tiden jag varit chef att det är svårt att få till samverkan och vi är ett stort län med olika kommuner som har helt olika förutsättningar. Det behöver vi ha respekt för och hitta former kring.

Det är ett av de områden vi jobbar med just nu var att underlätta för patienter och medarbetare.

Håkan

Ni hade ju för en tid sedan något som ni kallar för beroende dagen. Vad var det för någonting?

Emma

Ja, det var en konferens som vi anordnade tillsammans med Regionen både psykiatrin och folkhälsoenheten. Med länets kommun- och samordningsförbund.

Och det grundar sig i att vi från vår enhet gick ut i vintras i alla kommuner i länet för att träffa både primärvård och kommunsidan för att se hur vi kan samverka mer.

Vi gick ut lite med det som grund att vi vill hitta former för det här och vad behöver ni från oss för att vi ska nå en närmare vård och hitta former för samverkan och bli bättre.

Och då det vi mötte då vi var runt var fantastiska träffar, väldigt välkomnande i alla kommuner och det vi märkte var att behovet av mer kunskap inom området var jättestort.

Primärvårdssidan med sina utmaningar och lite rädslan inför om det blir det här med samsjuklighetsutredningan att primärvården tar ett större ansvar, hur ska man klara det inom ramen för deras bredd av verksamhet och hur kan vi då starta upp?
Men då var det ju en kunskapsutveckling inom området mellan de olika parterna. Och en av de sakerna var ju att vi gjorde detta med konferensen då, vi bjöd in aktörer i länet som alla möter medborgarna med skadeberoende och det blev en helt fantastisk dag. Jätteuppskattad.

Håkan

När du pratar om de här olika samarbetsformerna, det olika lagrum som gör att man förstår att det kan vara en hel del sekretess problem här när det handlar om individer som är inom det, beroendevård och så vidare. När vi pratar om former för samverkan så pratar man ju ibland om olika tekniska lösningar eller andra typer av former som ska underlätta och så vidare. Är det någonting ni har pratat vidare om också eller?

Emma

Ja, och det finns ju, från kommunsidan finns en del appar, digitalappar.
Östersunds kommun har jobbat fram fantastiska appar med både nätbehandling och anhörigstöd och hur man själv kan boka tid och söka hjälp.

Och alltså en av förslagen som kom när vi var ute var ju, alltså, för patienter som bor långt bort, då man behöver komma till oss för läkemedelsbehandling till exempel.
Det blir väldigt mycket i vardagen, att man kan åka buss in och att åka buss är komplext och det är också en riskmiljö att samla personer på en plats.

Och då var ett av förslagen som kom var att jobba mer med e-besök.
Det är något vi tittar på framåt.
Vi håller på och bygger upp ett rum nu med bra konferensutrustning och så, för att kunna möta patienten där de sitter på sin hälsocentral och kopplar upp mot oss, det tittar vi på mycket inom vården fram och tillbaka.

Håkan

Några reflektioner från Granevärn och Anna. Vad tänker de när ni hör Emma berätta?

Anna G

Ja, men det är ju omställning till nära vård som pågår här och jag tänker också till ett mer personcentrerad arbetssätt, att möta upp patienter som bor långt ifrån.
Men det kanske inte behöver vara den enda faktorn, att möta upp för ett digitalt besök. Det kanske finns personer också som bor närmare som föredrar den formen. Har ni jobbat någonting med och tänkt kring det?

Emma

Ja, att vi tänker på bredden av hela kommunen, att den möjligheten finns oavsett vart man är. Och det är ju återigen där de kommer till oss på flera sätt.
Vi har ju liksom i alla patientgrupper en bredd i gruppen, alltifrån patienten och kanske en hemlös eller om man bor utanför samhället.
Till att man har ett utmanande liv, man har en pågående behandling och där det av olika skäl kanske inte alltid är lämpligt att vara, och vara i en enhet.

Och då behöver vi absolut utöka hur vi kan mötas digitalt eller det via mobila lösningar. Vi kommer åka ut mer och träffa patientgrupper där de är, och det är bra.

Håkan

Det är komplexa frågor när det handlar om beroendevården. Det kanske kan skilja sig mot traditionell sjukvård på många olika sätt. Vad skulle du säga är absolut största utmaningen för er där ni står i dag?

Emma

Jag tror ju att den största utmaningen vi har är att vi är många aktörer inblandade som det ofta blir.

Vi har en bakgrund i att jobba med människor på olika sätt och som står utanför, och att den är i behov av mycket insatser från samhället och då är det många parter som ska samverka och jag tänker att vi allihop har hört om dessa stuprör och om hur vi behöver bryta det och jobba med det. Och där tror jag att vi har ett jättearbete att göra. Vi behöver hitta former där vi samlas kring medborgarna mycket, mycket mer och det är något man pekar på. Om man tänker sig från vården att jobba med. Det här med att ha någon som blir koordinator och där vi öppnar upp för det är ju det är svårt att hamna utanför samhället. Att behöva ha många kontakter där det ställs olika krav och olika frågeställningar och olika typer av mål och man jobbar med det här, samtidigt som man också ska ha jobbat med att ha fungerande vardag och att man har barn och familj och annat och som ska funka.

Jag tänker absolut att nu det är det klurigaste vi har jobbar med. Det är att få till den här samverkan kring att vi går från att bli väldigt fokus mycket och organisatoriskt till hur vi funkar eller inte funkar till att vi verkligen har fokus på personen.

Håkan

Ja, det låter klokt med en koordinator så här spontant känner jag, det för det kan ju vara ett heltidsuppdrag för era patienter i er inom beroendevården att hålla ihop det och till det ska man också känna sig motiverad.

Emma

Absolut, och där är väl lite av min erfarenhet av det.

Oavsett vilken målgrupp det handlat om och man har behov av mycket insatser så är min erfarenhet av det, att det lite svårt att veta vilken part ska ta det uppdraget.

Vem ska vara koordinatorn då?

Eller vem kan säga att nu, nu håller VI ihop det, utan det blir många olika parter som är viktiga och vill vara viktiga.

Det finns jättemycket faktorer i det här som spelar in och där tror jag att vi behöver samlas. Som vi gjorde på den här konferensen, något alla pratade kring och försöka se framåt. Hur vill vi bygga upp det här? Att det blir mer än en sammanhållen vård.

Håkan

Men samtidigt så pratar man ju i generella termer när det gäller nära och personcentrerad vård att man också ska ägna sig som medborgare åt mer kring att intressera sig för sin egen vård och ta ett mycket större ansvar och sådant där blir det inte en liten konflikt i det här som vi och pratar om nu. Förstår du hur jag menar?

Emma

Men jag tänker att det är olika och det jag var inne på tidigare när bredden i målgruppen med en bredd innefattar och hur det kan se ut.

Vi vill ju och sträva mycket efter den egna individens möjlighet att ta ansvar för sitt eget liv och hur livet ser ut där och då.
Men det är något vi alltid måste ha med oss och även ett ansvar när vi gör det.

Vi vill ju jobba med att de ska ta ansvar för sin egen vård och hur det funkar.

Sen tror jag att det behöver se olika ut och då bör man också tänka att ska man ha koordinator och det behöver finnas den kompetens hos den rollen att bygga och göra den avvägningen att här kan vi peppa mer eller här behöver vi av olika skäl ha mer att backa upp med eller ha mer kontroll eller så där.

Håkan

Så nära och personcentrerad vård är egentligen inget formulär ett a?

Anna G

Det är inte superenkelt på något sätt. Men jag har också funderat lite grann på om det finns, finns det någon nationell eller internationell förebild?

Vi pratar ju om det i lite olika sammanhang i olika delar av vården. Att man är väldigt framgångsrik i Alaska till exempel på delar av det vi tittar på när vi ställer om till nära vård. Men vad skulle du säga som förebild?

Emma

Nu känner jag att jag har alldeles för dålig koll på det. Då kan jag ju säga att tittar vi på bara våra grannländer så ligger ju, så har ju Sverige ag har ett jobb att göra när det gäller beroendevården. Vi har ju enormt hög dödlighet i narkotikarelaterade dödlighet i Sverige och vi har byggt system som är väldigt komplexa och gör att vi inte riktigt når fram och vi hade kunnat titta på bara i närområdet i Norden. Men jag är lite dålig på att uttala mig helt i den frågan.

Håkan

Vad säger patienter och hur upplever dem liksom omställningen? Känner de sig ens intresserade eller hur tänker man?

Emma

Jag tror att det för dem patienterna är olika, men över lag så är det bilden av att det är svårt. De vill ju ha hjälp och när det blir olika om det blir olika på olika ställen med olika idéer kring hur man får göra och göra eller vad man kan få eller inte så blir det ju svårt. Och när det blir svårt och vi höjer trösklarna för att få hjälp och stöd så är ju det slitigt och det får vi ju höra om att man vill ha mer.

Väldigt sällan så är det ju svårt få samtycket till att prata ihop sig eller, att de vill ju också gärna. ”Kan liksom inte ni i kring prata ihop er så att jag får hjälp framåt?”
Det är ju olika så klart, men över lag säger man att man bara vill få hjälp.

Anna S

Men jag står och funderar på det här med att få med medarbetarna och jobba med medarbetaredriven utveckling som vi pratar om i podden ganska ofta.
Hur ser klimatet ut hos er? Hur jobbar ni med det här? Inom systematik eller liksom är det högt i tak och alla idéer välkomna eller hur tänker ni kring det? Och du som chef.

Emma

För mig är det oerhört viktigt.

Jag tänker att man det är medarbetarna som är experterna på området. Jag är chef och skapar ramar och förutsättningar. Vi pratar ju ganska mycket och tätt utöver APT, då.

där vi har mycket fokus på arbetsmiljöarbetet.
Men vi har uppstartsträffar och områdesträffar varje termin och där tittar vi på olika fokusområden att bevaka för året och vad funkar, vad ska vi ha för fokus framåt.

Och det var ju också en stor grej i den här konferensen där det medarbetare deltog.

Det var mycket diskussioner kring varje bord och de skickade in förbättringsförslag och vi har ju en mängd förbättringsförslag från medarbetare i länet på hur vi skulle kunna jobba framåt och det är grunden, det arbetet, och på många sätt att få med dem och göra dem delaktiga.

För de möter patienterna, medborgarna, oavsett om man är i olika verksamheter medarbetare och chefer. Det är jätteviktigt att fånga upp och att de kan vara med och driva det arbetet.

Håkan

Men har det så här bra metod för att när de fångat upp dem också ta dem vidare och förvalta dem och sätta dem i verket så gott det går?

Emma

Jag hoppas ju det!

Och jag tänker att de grejer som är gjort som både att åka runt och det vi gjort och konferenser, att man har efterfrågat mer kunskap och det där.

När jag får de förslagen så är det ju mycket upp till mig att hitta hur gör vi det då?
Alltifrån att vi diskuterat föreläsare vi velat ta in, till exempel

Ekonomin gissar jag att ni har pratat om många gånger också, men finns mycket externa medel man kan ta hjälp av.
Och vi har fått under det här senaste året, både utbildningar för personal och enskilt hos oss.

Och med andra parter och så, och allt vi gjort har ju grundats i att det är medarbetare som uttryckt frustration, önskemål, depression uttryckt en önskan eller uttryckt en berättelse från patienter som återkommit och hur man gör annorlunda när.

Håkan

Jag tycker det låter så spännande för den generella bilden eller mediabilden kan vi kalla den, är ju att psykiatrin har långa väntetider och det speglas oftast i en ganska negativ bild.

Och ni har haft era bekymmer, de förstår var och en. Men hur firar ni de här framgångarna som man så sällan ser rent allmänt i samhället? För vi förstår att de finns.

Emma

Och det gör det ju. Det är ju väldigt olika inom vilket uppdrag och vilket område man jobbar med.

Kollar man på NPF som exploderat och bara ökar och ökar i landet och därigenom och vilket innebär att områdena har ett mörkertal.

Vi har inte väntetider och vi skulle ju vilja nå många fler med, vi tror att det finns många fler.
Men hur vi firar så är det ju dels såklart att vara noga gruppen att prata om, att vi ser det som också går bra, att vi lyfter varandra.
Och åter till den här konferensen.
En av de viktigaste grejerna när vi satt och planerade för den var att

medarbetare inom offentlig sektor behöver få känna sig viktig, var och en i det arbete de gör och bidragit med väldigt mycket varje dag.

Vi såg till att man blev bjuden på lunch och fika och man skulle känna sig viktig, att det man fick med hem att känna att man gör ett otroligt viktigt och värdefullt arbetet.

Håkan

Och det här är ju.

Anna G

Det här är jättebra.

Håkan

Jag ryser. Det rinner kalla, inte kalla kårar. Jag får ståpäls som Gunde Svan sa. Alla vi som någon gång har jobbat inom det allmänna i allmänhetens tjänst känner igen det här och att det är oerhört många, väldigt skickliga medarbetare som behöver få den här feedbacken hela tiden.

Anna G

Och det är sådan otrolig kraft i det engagemanget som blir när man lyckas skapa en sådan här sammanhållning och verkligen gör det tillsammans.

Emma

Jag håller helt med och att man liksom kan…

Vi behöver det.
Jag har en bild av, nu har jag jobbat i tio år snart i offentlig sektor.

Jag tänker att när man pratar runtom i landet, det är likadant, att ibland är min upplevelse av att bilden är att det bara är tungrott och det är långa beslutsvägar och en dålig ekonomi eller andra saker.

Men min erfarenhet är ju att det finns så otroligt mycket att göra och man behöver hitta vägar för det, och som ni är inne på.

Och att det finns så mycket kraft och kompetens hos våra medarbetare kan man liksom uppmuntra det och motivera det och hitta via externa medel eller via samverkan.

Det är ju häftigt att få göra det och att det går ju också, även om vi inte kan ha kickoff hela tiden.

Eller vi kan göra andra saker som privata där vi kanske inte stå upp senare när vi använder skattemedel på det sättet och det finns mycket mer vi kan göra som kraft.

Håkan

Ja, det är så mycket mer en glädje och spänst i allmänhetens tjänst det rymmer så himla mycket mer.

Och det måste man fortsätta våga prata öppet om också som medarbetare.

Jag känner stolthet över mitt arbete därför att vi uträttar stordåd hela tiden och det måste man liksom våga lyfta i olika sammanhang.
Det är härligt att ha dig med i vår podd. Jätteintressant att få höra om hur ni har jobbat med den här beroendedagen och vilka utmaningar ni står inför.
Några som också har haft några utmaningar senaste tiden.
Det är ju Anna Sjövall framför allt, som har varit i Umeå och avverkat ett maratonlopp. För nu ska vi in i det vi brukar kalla vårt lilla hälsosamtal.

Och här vill vi liksom, hur ska man kort beskriva det?

Vi vet att mängder av människor blir sjuka i hjärt- kärlsjukdomar för att man kanske har en halv osund livsstil.

Det finns mycket man kan pyssla med själv.

Man behöver inte springa maratonlopp men liksom föra in den här motionen i vardagen och kanske ha lite koll på vad man käkar och så vidare.

Så det är det som det här samtalet egentligen handlar om.

Men vi måste ändå fråga hur gick det på maraton eftersom du är löpare?

Anna S

Det gick jättebra. Ett väldigt, väldigt roligt lopp. Och Umeå är fint det var strålande sol.

Jättekul, det vet jag, men det var en bra känsla.
En bra tid. Jätteroligt var det!

Håkan

Om du fick skryta lite grann över din egen insats nu då, eftersom jag vet att du har tränat målmedvetet och hårt och gett dig ut på regniga och blöta vägar med målet att liksom komma i marathonform inför den här dagen.

Om du fick skryta lite grann. Vad tycker du har varit din absoluta bedrift?

Anna S

Apropå utmaningar, utmana mig själv. Ja, man måste utmana sig själv. Det är det någon som har sagt till mig om det också. En som jobbar som PT.

Så det tog jag med mig. Man kan mer än man tror och man behöver pusha sig själv lite. Och det jag tycker jag att jag lyckades med.

Håkan

Bra. Jag tycker du säger lite man kan mer än man tror för det är så lätt att säga upp ur soffan och ut och motionera och man måste alltid börja någonstans.

Anna S

Man måste börja någonstans.

Håkan

Börjar man aldrig så blir det ju aldrig någon början. Och du har gjort en bra tid också. Om vi nu ska ge oss in i tävlingsträsket.

Anna S

Ja, för mig var det en jättebra tid. Finns ju de som är mycket, mycket snabbare än mig.

Håkan

Ja, det ska gudarna veta för att du inte springer i landslaget. Men i alla fall. Berätta om tiden.

Anna S

Jag sprang på 03:57.

Håkan

Extremt bra som mot motionär. Helt Okej fyra under 4 timmar på ett maraton. Det hade känts bedrövligt om du hade sprungit 4 timmar och typ en sekund eller.

Anna S

Om du hade varit så nära. Ja.

Håkan

Vad kul! Emma Hur? Hur pysslar du? Hur tar du hand om dig själv med livsstil och hälsa och motion och mat och allt sådant där?

Emma

Ja, med mig själv. Jag tänkte på det du sa där om att det var mycket bakom att verkligen börja smått och tänka att allt man gör är bättre än ingenting.

Men ja, promenader, äta bra.

Jag har ju den fantastiska möjligheten att dock sitta när man åker buss. Jag pendlar ju till Östersund, men jag vet att återhämtning och att när man vet att man ska in på en buss och bara landa innan och efter jobb och sen kan man fylla på med annat, äta bra och bara ta hand om barnen.

Håkan

Du får inte känna att det är en samvetsfråga utan att det är mer en viktig fråga?

Emma

Med tanke på området jag jobbar inom är det ju en oerhört viktig fråga för mig.
Men det är ju någonting att komma ihåg att det är en helhet, mår vi fysiskt bra så tendera ju det att spilla över på det psykiska.

Håkan

Ja och ja, tack för den klokskapen Emma och Granevärn, du har ju dragits med en lite tråkig förkylning eller om det var influensa. Har du rett ut vad det var för någonting eller red du bara ut stormen?

Anna G

Ja, men det gick över till slut. Det mesta gör ju det.

Håkan

Bra! Och hur ser det ut? Har du varit i Vålådalen än? För de har ju haft premiär på snö.

Anna G

Självklart.

Det var det som var förra veckans belöning och det var belöning för att jag tog mig igenom en utmaning faktiskt.

Håkan

Och är det nu det kommer cliffhanger?

Anna G

Jag har tränat rullskidor med instruktör och här på skidstadion.

Håkan

Var det en kändis.

Anna G

Ja, det är en av åkarna i ett av långlopp, Stina faktiskt.
Det tycker jag är helt fantastiskt när man bor här där vi gör, att de här skidskyttarna är så tillgängliga, man kan boka in en lektion och få superproffsig hjälp.
Men för mig är det stora egentligen att övervinna min egen ångest för att åka rullskidor i de här backarna.
På skidstadion. Det var det stora för mig. Men det var väldigt, väldigt fint. Att få den hjälpen och övervinna ångesten.

Håkan

Och ångesten ligger ju såklart i att det är backar upp. Det kanske inte är det värsta utan det är backar ned.

Anna G

Backarna på rullskidor som kan kännas lite svårt när man inte är uppvuxen på de här grejerna.

Håkan

Det verkar gått bra jag ser inga skrubbsår i ansiktet.

Anna G

Jag höll mig på benen.

Håkan

Du fick bra konkreta tips. Så här gör du nu.

Anna G

Jag har mycket teknik tips i stakningen och diagonal och även stakning med frånskjut på rullskidor. Det är inte helt lätt att stå på ett ben. Skidor.

Håkan

Men vad bra för att du tar ju in ditt intresse liksom på en annan nivå kan man säga. Det här är inte bara motion för dig utan för dig. Det är en stor del av livet.

Anna G

Och att fortsätta kunna utvecklas i det ja.

Håkan

Det får ni gärna fråga hur det går för mig.

Anna G

Ja det är ju lite mer ett förhör för att du försöker smita undan varje gång.

Håkan

Ja, jag smiter inte undan med mitt motionerande.
Igår var jag och körde ett pass för mina ben, ganska intensivt och då kände jag, jag var tvungen att säga det till min fru. ”Alltså det är inget bra flås”.

Så det blev lite tungt för flåset så jag insåg att jag måste som konditionsträna och måste konditionsträna mer. Det där duger inte.

Anna G

Rullskidor Ja.

Håkan

Inte kanske rullskidor jag vill att snösäsongen kommer i gång faktiskt på allvar.

Anna G

Det är inte långt borta.

Håkan

Emma. Sköt om dig och det var jättekul att ha dig med podden!

Emma

Tack snälla! Tack för att jag fick vara med.

Håkan

Och till Anna och Anna tills vi hörs och ses nästa gång. Ni får ha det så bra!

Anna G och Anna S

Detsamma.