Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen.
Avsnitt 51-60

Transkribering av avsnitt 51 (Inspelat 7 juni)

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

”Möt nya divisionschefen för område medicin”

Medverkande tituleras i transkriberingen: AG - Anna Granevärn-Sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall- Verksamhetsutvecklare

MS- Mattias Schindele

HL - Håkan Lundqvist- Programledare

HL:
Hör ni välkommen till det här avsnittet i region Jämtland Härjedalens podcast om vården och utvecklingen eller utvecklingen i vården. Det är det vi pratar om i de här avsnitten som ni har faktiskt nästan 50 avsnitt så där historiskt, ni som inte har hängt med riktigt och vill börja från start. Välkommen hit till Anna Sjövall hej ständig medlem i detta forum. Ja hur läget idag?

AS:
Det är bra ingenting att klaga på nu har det slutat blåsa det gör mig lite nöjd med cykeln hem sen.

HL:
Anna Granevärn hur är det med dig?

AG:
Jo men det är bra.

HL:
Jättetrevligt och sen har vi dagens gäst och du ska få berätta själv vad du heter. MS: Hejsan allihop, jag heter Mattias Shindele.

HL:
Vi tycker det är härligt att du är här, för du är lite så här om man får säga så, lite återvändare. Efter att du har gjort annat en liten tid. Men då en lång och gedigen erfarenhet inom vården från sjukhuset i Östersund.

MS:
Jag kom ju hit -95, så länge sen är det jag började jobba som AT läkare och sen har jag varit kvar och har varit narkosläkare under åren

HL:
Men du har också jobbar inom ledningsfunktion.

MS:
Det förstås, jag har parallellt med narkosläkare uppdraget hela tiden sett ett behov av att utveckla och engagera med andra, liksom angränsande saker som är viktiga för oss i vården att få koll på eller sätta sig in i eller om någonting inte funkar.

HL:
vilken bra utgångspunkt?

MS:
Ja, faktiskt kan det vara tänker jag så här: ”att det här borde vi kunna skruva på något vis”.

HL
Så du tillhör inte den där kategorin människor som sätter dig ner och ser när något inte funkar och säger det här funkar inte utan du tittar på en lösning.

MS:
Alltså om en Persien hänger snett. Då måste jag skruva runt fönstret och ordna det.

HL:
Men hör ni innan vi startar med allting så brukar vi prata lite grann om hur ni har det med träning och hälsa. Anna Granevärn.

AG:
Men jag var faktiskt i Dalarna i helgen och körde. (Cykel) Siljan runt och det är en väldigt fin runda som jag verkligen rekommenderar om. Vill man köra ett långt cykellopp som ändå inte är så extremt långt som Vättern och som ändå är lite närmare oss.

HL:
När du säger inte så långt. ska ju vara 16 mil?

AG:
Nu var den lite längre för de hade fått dra om efter samtal med Trafikverket som hade synpunkter på bansträckningen. Men det finns också 12 mil och 7 mil om man vill köra kortare.

HL:
Det är ett bra med alternativ, men du väljer som vanligt det längre, hur gick det, vad, vilken plats kom du in på?

AG:
Det vet jag inte riktigt, men jag lyckades väl hålla mig i den övre halvan i alla fall.

HL:
Bra jobbat. Ja hur många var det som cyklade?

AG:
Tror vad femtonhundra i 16 mil och sen var det ju fler i de andra klasserna också.

HL.
För sen splittras det upp och det blir klunga och så är det någon ensamseglare där ute som blev bortkollrad eller inte orkar haka på klungan hela tiden.

AG:
Det är ingen som vill cykla med mig. Jag gjorde de stora partierna ensam då.

HL:
Det är ju tufft. Sjövall. Hur har du det med löpningen nu för tiden?

AS:
Jo, men det går bra.

HL:
Ja då det säger du alltid.

AS:
Men det är för att jag tycker om att springa.

HL:
Ja precis och det är ju så när man tycker om att hålla på med någonting då blir ju allting mycket roligare så att man inte tvingar in sig i något som känns jobbigt och motigt.

AS:
Så har jag PT träff inbokad den här veckan också får vi se kanske får något nytt program tänker jag.

HL:
Är det någon överraskning varje gång du träffar en PT?

AS:
Jag har väl mål. Det beror på vad det är jag ska springa för då, ja vi får se men i nuläget då är det fart eller uthållighet eller styrka eller allround skulle jag säga, men jag springer ju långt ag tycker om att springa runt en timme eller två.

HL:
Det kanske blir Lidingö (Lidingöloppet) till hösten.

AS:
Vi får se det där kanske. Ja, jag ska inte tvinga dig att sätta ett mål eller säga här i podden och säga, jag ska springa Lidingö. Men jag noterar att det finns en önskan i alla fall, att kanske om jag får ihop det schemamässigt så blir det. Du får prata med Anna Granevärn, hon kanske kan fixa det där med schemat så tänker jag. Vi nämner inte Vansbro.

HL:
Mattias, hur gör du för att hålla din hälsa i bra Schack

MS:
Men jag tycker att jag håller en bra plats vid det här bordet i den här podden just nu, för jag gillar också att träna så att det känns bra att man har något att komma med i sällskapet.

HL:
Vad är det du, vad är det du gör när du tränar?

MS:
Sommartid är det mycket cykling faktiskt och inte bara på asfalt utan på grus och i skogar.?

HL: Ja, för det gör jag också både landsväg och grus och skogar, vurpat någon gång?

MS: Ja, det har jag gjort. Men det brukar oftast gå ganska bra.

HL: Oftast har det gått bra. Ja precis, det är skogen, men det är ju inte på landsvägen och jag. har haft mer vurpor på landsvägslopp. Då dyker det upp en trottoarkant och så knäcks man över den och då går det fort och asfalten är hård den.

HL: Hur gick det då?

MS:
Det blev väldigt mycket adrenalin resten av loppet. Ja så är det och sen tycker jag om att paddla så att jag växlar lite grann för att man ska göra olika saker. Det är bra för kroppen och träna olika delar och simma. Alltså. Jag ska inte simma Vansbro, men jag tycker om att simma.

HL:
Jag trodde du skulle säga simma Vättern runt. Men du allround och du håller igång.

MS:
Ja och så på vintern blir det mycket skidåkning som jag har förstått att ni andra också tycker det är kul.

AG:
Absolut, det är ju det bästa.

MS:
Och jag tycker det varierar vad som är bäst, om det är längd, för det är ju väldigt bra, speciellt om man får skejta på skare och så där, men det är ju väldigt kul att åka utför också och så är det kul att gå på tur och gå på topptur. Då har man på något vis kombinerat allt det där så att ja, det är tur att vi har en del snö och vinter har egentligen.

HL:
Mattias du bor på rätt ställe, det får vi ju säga.

MS:
Har flyttat hit av någon anledning och det där är bland annat anledningarna.

HL:
Och där har vi en rekryteringsgrej som har pågått i många år till den här regionen, oavsett vilka branscher det handlar om så är ju just friluftslivet och närheten till aktiviteter än vägande faktor, tycker rekryteraren i alla fall.

AG:
Och jag vet ju att du Mattias har berättat om när du blev intresserad och flyttat till Jämtland. Det var ju inte bara fjällen kanske, utan det var ju någonting i det här med köer också tycker jag du nämnde. Hur snabbt det gick att ta sig till jobbet och till dagis.

MS:
Ja, ja precis. Det var när vi hade ett år i Stockholm. Vi skulle fördjupa oss min hustru är också en doktor. Och bli specialister och då hade Jämtland, regionen eller landstinget då en reklamkampanj som var ett liv i lyx. Det gillade jag för att först var det så här ”ett liv i lyx” kunde man se på T-centralen och där det stod bara det och inget mer, så det var liksom liten cliffhanger och så någon dag senare så rev de av framsidan och då dök det upp vad det var. Det var 3 minuter till dagis, 5 minuter till skidspår. Och då var vi i Stockholm och sa att på ett sätt, med små barn så att det kändes så att den målgruppen kan man säga det till med. Jag tror att många, som jag menar under pandemin var ju det en faktor, att många kände att det är ”oj man kan bo utanför storstan ” och behålla kvalificerade jobb och alltså hela digitala systemet hade ju kommit och som möjliggjorde att jobba på distans och så. Det såg vi då ett resultat utav.

HL:
Men du nu när vi är inne på det här då, du har ju varit borta ett litet tag ifrån regionen och arbetet här. Men nu är du tillbaka och har en tjänst som divisionschef för område medicin. Varför fastnar du för det då helt plötsligt?

MS:
Det var egentligen inte så plötsligt utan ganska logiskt om man på något vis vet vad jag har gjort förut och jag kommer ifrån. Det är snarare så att den här pausen på ungefär 3 år kom sig av att jag inte kunde vara kvar i ledningen just där och då. Då gick jag tillbaka och blev narkosläkare, under pandemin var i första vevan och sen föll sig stjärnorna så att jag har en god vän som behövde hjälp i ett bolag i Stockholm och det passade mig jättebra där att kunna få fortsätta med utvecklingsfrågor och så, för jag kände att jobba 100 % som kliniker var på ett sätt roligt, men jag vill göra mer. Jag ville hela tiden hitta efter saker ja, någonting. Jag vill känna att det är en rolig sida av yrket att kunna få jobba med själva grunderna av det vi jobbar med. Samtidigt som man jobbar med det och jag hade den bakgrunden då, som jag precis innan jag slutade då var jag ansvarig för bland annat anordna den här nära vårdomställningen och vi pratade om tillgänglighets kluster och vi pratade om hur vi skulle ställa om verksamheten, så jag hade det med mig och innan dess hade jag varit chefläkare ganska många år. Och jobbat med den mer aktiva sidan av säkerhet. Det kan ju vara att man utreder när det går fel och det är en viktig de, l en haverikommission, men det känns också viktigt att man förebygger att det blir fel. Jag hörde Mattias Skielta här (i Podden) för en tid sedan och hann pratade just om risk och förebyggande arbetet.

HL:
Ja, han är ju chefsläkare, ska vi säga för er som inte känner till det här och ansvarar mest för patientsäkerhet.

MS:
Så vi delar den idén. De flesta som jobbar med patientsäkerhet och att man måste också ha ett proaktivt arbetssätt för att lyfta kvalité och komma bort ifrån osäkerhet och på något vis i den myllan har jag hela tiden velat vara. När den här tjänsten blev ledig här är vintras, då var det väldigt naturligt att liksom orientera sig tillbaka till regionledningen

HL:
Och tillbaka till lyxen.

MS:
Till lyxen, ett liv i lyx. Men du vet inte hur rätt du har Håkan därför att jag började känna på slutet. (I bolaget). Det här är en podd om utveckling och digitalisering bland annat. Men det finns gränser kände jag just i digitala möten som jag tror vi alla kan känna att dag efter dag efter dag så då blir det lite själsdödande och det var en del av mitt jobb i den här i det här läkemedelsbolaget att ha medarbetare utspridda över klotet faktiskt mest i Europa, men även i USA. Och det, det var ju svårt att möta alla. Det går ju inte utan då blir det väldigt mycket digitala möten och jag tyckte att det var okej, men känner igen känslan från vissa möten som inta ska vara digitala utan det är skönt att vara i samma rum. Sen, jag och min familj vi bor här, vill vara här, jag vill åka skidor och paddla och allt det där.

HL:
Men jag noterar ju då att du har ju din själ någonstans i utvecklingsfrågor även om du är narkosläkare så är det ju liksom utvecklingen och framtiden som etsar sig fast i din hjärnbark någonstans.

MS:
Men precis. Jag har så väldigt svårt för det här att se att det är lite fyrkantigt hjul som rullar och så acceptera det och så rullar det fast det är trögt. Det borde gå att svarva till det. Då tänker jag så när det dyker upp sådana saker så ja, det känner jag ju att jag går i gång på, det och att då få ett uppdrag där man har det som en del är att vara helt övertygad att som divisionschef så är allt möjligt. Det är nog rätt mycket fyrkantiga hjul som måste hanteras i den form de är, och några kanske man kan skruva på. Det är ju inte enbart utvecklingsuppdrag så klart, utan det är en förvaltning också. Men det känns väldigt viktigt. Det finns ju ett uttryck som heter KASAM känsla av sammanhang och mening. Kommer från Antonovsky, en filosof, och det där har jag liksom känt att ja, det där är ju viktigare. Man kanske tänker först och man har en känsla av ett sammanhang där man befinner sig och en mening med det man gör. Ja, men det och då är det viktigt. Och har man inte det då spelar det nästan ingen roll vad man får i andra typer av belöningar för att om man inte har sammanhanget och meningen på plats då är det liksom känns inget känns inte rätt.

HL:
När du säger du, vi pratades vid lite grann på telefon igår, då nämnde du det. Alltså inte bara att man är på rätt ställe utan att jag sa till dig då så här, att jag förstår vad du menar det. Det handlar lite grann om att vissla när man går till jobbet och inte när man går hem. Anna och Anna när ni hör Mattias beskriva här liksom vad, vad tänker ni om den här nya divisionschefen nu som står i startgroparna. Vi ska ta honom på pulsen lite strax om lite visioner och sådant där. Vi får också ha lite respekt för att han är hyfsat ny på posten så det finns en startsträcka.

MS:
Jag har ju 2 dagar bakom mig.

HL:
Du borde ju nästan vara klar, men hur tänker ni kring det som Mattias beskriver KASAM känsla av sammanhang för det tycker jag man kan identifiera med vården ganska mycket, att det finns en enorm trivsel på sin arbetsplats trots att det är oerhört mycket att ta i.

AG:
Absolut. Och det här, det kommer bli jätteroligt Mattias för att du är precis rätt på det. Du kliver på ett tåg som rullar och där du har massor av medarbetare som också ser fyrkantiga hjul och som behöver ditt stöd att ha rätt förutsättningar för att göra något åt det här och det är så vi hoppas att vi kommer att rulla framåt brett nu, att den här vågrörelsen som vi pratat om tidigare, att vi börjar ana att den ska fortsätta så att många ser och vill göra det här som du beskriver, att man går till jobbet då och visslar och ser fram emot att göra någonting idag också.

HL:
Sjövall, hur tänker du?

AS:
Men jag tycker det ska bli jättespännande att du är tillbaka Mattias. Vi har ju jobbat också ihop lite grann tidigare. Att tänka att den här, just den här utvecklingsdelen och som både jag Anna och min chef, även Elisabeth Liljeqvist, som är divisionschef för kirurgi. Det finns liksom en anda av framåtrörelse tycker jag. Som är väldigt rolig att jobba i hon är divisionschef för nära vård.

HL:
Bra, det är ju lite så här. Vi måste ibland vara tydliga med titlar och personer som vi inte bara namedroppar till höger och vänster och så sitter folk och inte vet vilka vi pratar om. Det är ju inte så bra. Nu reder vi ut det. Mattias då ska vi känna dig lite grann på pulsen, liksom vad när du kliver på det här uppdraget, har du några sådana visioner kring till exempel den digitala omställningen som du vet att här är man i alla fall inne på rätt spår och där den här biten skulle jag vilja kika lite extra på. Vi har ju pratat om egenmonitorering i den här podden och vi har pratat om nära vårdreformen som är på rull och de bitarna och vi har pratat om digitala vårdplatser med din företrädare då som var divisionschef innan dig så att vad väcker det för tankar?

MS:
Men jag tror ju att allt det där är bra steg framåt. Jag tror att mycket av det ska vi göra och tekniken finns ibland där redan och ibland finns den inte riktigt där. Det fungerar inte riktigt som vi hoppas, det tar tid och det är alltid frustrerande. Men jag undrar om det inte är en lika stor eller kanske större utmaning är att få med sig de som ska jobba i de nya systemen både kollegorna, vårdfolket och sen ska patienterna också förstå hur man förhåller sig till det här och beteendeförändring är ju också en utmaning. Där tänker jag att just personcentrering inom nära vård, att vad behöver Agda 87 här för att må bra i sin hälsa. Och liksom att vi alla enas om att det är det som är idén, varför vi har det, för att hjälpa Agda. Jag tror att en del, framför allt på sjukhuset har ibland lite svårt att se det där. Man tänker liksom att jag är på min mottagning. Här gör vi det här och så ska vi få så många patienter som möjligt igenom den här. Fysiska platsen när man ibland är helt säker på att det skulle kunna jobbas på andra sätt, så jag är jättenyfiken på att träffa de här verksamheterna. Som narkosläkare så är man ju ganska central i många olika funktioner på sjukhuset. Så jag känner mig hemma överallt. Vi sköter också intensiven. Det är oftast där jag jobbar. Det är ju som någon slags landningsplats för alla möjliga tillstånd. Så oavsett vad man kommer in med så kan man hamna där. Så att jag känner mig hemma i stora delar av sjukvården, men jag behöver ju verkligen träffa personer som jobbar för att höra hur de ser på tillvaron och vilka idéer dom har, vilka behov som finns för att kunna stötta dom på någon mer strategisk nivå och veta vad vi ska gemensamt lägga våra vårt krut liksom.

HL:
Låter spännande och det bli spännande processer. Och, och vad tänker du? Anna granevärn då som ändå är uppdragsgivaren i det här fallet? Vad, vad behöver Mattias, vad behöver man för det första för verktyg från er?

AG:
Men Mattias, ja, vi har jobbat tillsammans om klusterägare tidigare. Du var inne på det lite och var tidigt i arbetet med omställning till nära vård och digitalisering. Du hade väl uppdraget tillgänglighet och jag hade det fokuset kring de patienter som behöver mest vård egentligen. De som behöver många olika insatser och hur vi kan jobba då på olika sätt. Vi hade en pyramid där vi beskrev vad man kunde, om man kunde göra mycket själv, eller om man behövde mycket eller lite stöd från sjukvården, så det jobbade vi med tillsammans och Mattias är ju precis som jag är också väldigt driven med utveckling och visionär och ser saker som vi kanske inte har på plats, men ser det som möjligt och ser också att det finns en väg framåt och sen ha förmågan att få andra att se samma sak. Så jag tror ju att det här kommer bli riktigt, riktigt bra och sen behöver ju vi som är lite visionära omge oss med också fyrkantiga personer för att det ska bli en bra kombination och det har vi ju i Henrik till exempel som har varit här i ett avsnitt tidigare och pratat om operativ plan för hälso- och sjukvårdens utveckling bland annat. Henrik är vår absoluta struktur. Han är superduktig på att hålla ihop olika ärenden och rapporter och liksom få ner det i processer, han har de egenskaperna, ska vi säga. Olikheter är bra och en mångfald av människor alltid bättre än likriktad. Det är jätteviktigt. Sen är ju dina kollegor, divisionscheferna också väldigt utvecklingsinriktade, både Elisabeth och Anna och jag tror att det är bra att vi har det tänket på vår nivå som vi inte fastnar i något förvaltande för att vi har en så stor utmaning med den omställning vi måste göra tillsammans för att klara vården, befolkningens behov och ekonomin. Alla de svåra stora frågorna.

MS:
Jag tänker också att vi har liksom vissa fördelar jämfört med andra regioner. Det är ju att vi har ett journalsystem vi har haft ganska länge där alla är, primärvården och sjukhuset talar samma språk och kan dela information. Andra organisationer berättar ju om hur de sliter med att hoppa in och ut i olika system för att, beroende på vad patienten har varit tidigare, så finns dokumentationen inte alltid tillgänglig. Hos oss är det liksom tillsammans och det är en jättebra grej. Vi har ett sjukhus med ett konglomerat av primärvårdens hälsocentraler runt omkring. Det är ganska så här fysiskt greppbart. Det är långa avstånd, absolut. Jag tänker storleksmässigt är det en bra förutsättning, jättebra i vårt hela sjukvårdssystem. Vi känner varandra rätt väl, till och med jag då som varit borta några år känner ju igen väldigt många av cheferna och medarbetarna. Det är mycket enklare att jobba när man känner den där man ringer och mejlar och där man har relationer till, så jag tycker det är viktigaste faktorn när jag tänker på möjligheterna här. Att folk vill att det ska vara bra i Jämtland, och då till det räknar jag mig själv som är hitflyttad även om jag bott halva livet på annat håll. Det finns en stolthet att vara jämte och liksom, ”det här ska bli bra”. Vi ska klara det här och jag tycker väldigt många visar goda exempel på det om det är matlagning eller om det är turism det är, men folk liksom har en bra inre kraft att få till någonting.

HL:
Man jobbar ju åt det allmänna, alltså på en myndighet åt skattekollektivet eller vad vi nu kallar det på uppdrag utav politiken. Våra förtroendevalda som sätter ramarna och man måste kanske ibland sträcka på sig och känna att det här är ett fantastiskt fint uppdrag. Det vi håller på med oavsett vad man gör inom regionen, om det är vården eller vad man nu pysslar med. Att man känner den här stoltheten för att det är ett fint uppdrag. Nu är det ju dagen efter nationaldagen när vi spelar in. Nu var jag kanske lite väl nationalistiskt.

MS:
Men det var intressant, för jag var faktiskt på jamtli igår och då var presidenten (Eva Röse) där och höll ett jättefint tal. Där hon tog upp den här biten av att vi behöver hjälpas åt att förvalta det vi har gemensamt och att det är viktiga uppdrag. Hon ville liksom skicka med alla som lyssnade och alla medborgare att liksom det här har vi, men vi får hjälpas åt att bevara det och utveckla det. Jag känner rätt starkt för det den tanken.

HL:
Då har vi plötsligt en KASAM känsla över hela regionen. Till slut kanske vad vet jag? Ja, men just att känna stolthet är ett sådant där kanske slitet värdeord som används i många olika managementsammanhang och bikupor. Man sitter och pratar och man kommer fram till stolthet. Det är verkligen ett. Det är ett statement som vi ska stå för i våran värdegrund och det är ju viktigt att man menar allvar med den, att man förmår medarbetare att känna stolthet och det tycker jag som vanlig människa som betraktar det lite mer utifrån, att när man tittar på vården och pratar med människor som jobbar inom vården kanske mer ute på avdelningen och notera att de känner en enorm stolthet över det jobb de gör, även om det kan vara en frustration över att det är få vårdplatser och det är dåligt med resurser ibland. Att dom här hjulen som kan vara lite fyrkantiga som behöver fixas under resans gång. Men hur ska du få då medarbetarna att känna den här stoltheten då, att känna som du gör?

MS:
Ja, det är en bra fråga. Jag tror egentligen inte att man behöver få dom att förändra sig. Jag tror att det här finns i folk. Väldigt många som har sökt sig till vården och den verksamheten för att man vill göra val. Så att det är kanske möjligen att en del behöver påminnas om det.

HL:
Just det, varför är jag här egentligen? Vad var det jag tänkte när jag började studera till sköterska eller doktor eller vad jag är, vad var tanken med det där och hur kan jag bidra till någon högre funktion om det nu är kvalitet i eller patientsäkerhet eller vad det är.

MS:
Men alla är viktiga i detta och jag tror att det finns hos de flesta. Det som kan vara kanske lite längre bort, det är just patienten, fokus och den tanken. För då är det ganska lätt att tänka ja, men okej, vi jobbar ju på det här viset, men om vi gjorde på det här viset så blir det ju enklare för patienten och då kanske man ska tänka på någon om man har en äldre släkting eller något barn som är sjukt och hur skulle jag vilja att vården var för den personen?

HL:
Att kunna relaterat och du nämnde Agda här som ett exempel tidigare. Att titta på resultatet av vad blev det då? Hur, hur blev det? Hur gjorde vi för att Agda skulle få bästa möjliga tillvaro med sin ohälsa och kan ha ett schysst Sjuk. Det här kanske blir jobbigt för dig, men jag måste ställa frågan, känner jag? Vad har ni för förväntningar då på Mattias?

AG:
Ja Mattias förväntningarna är ju förstås jättestora, gigantiska. Ja, men jag tänker inte att det är svårt för dig för att du, du är ju den vi har rekryterat till den rollen för att vi tror att du passar allra bäst till att driva det här arbetet och det finns väldigt mycket som pågår. Egen monitorering, den har utvecklats mycket. Vi har många fler patienter i det systemet nu än vad vi hade tidigare. Det är implementerat i olika flöden från sjukhuset där man börjar ansluta patienter med olika diagnoser. Från din division där du jobbar nu. Vi har jobbat enormt mycket med webbtidbok men också under de här åren och det har gått upp och sen har det gått lite ner. Men det jag hör när jag är ute, bland annat på din division, är att medarbetare säger att det här skulle vi vilja göra. Vi vill införa webbtidbok för vi tror att det kan vara bra. Vi ska bara ha lite tid att ta tag i det.

HL:
Då har du det på din lista nu Mattias. Men du måste ju få bli lite varm i kläderna, men du får jag fråga en sak, du när du varit borta från vården här i den här regionen, den perioden du har jobbat med vårdrelaterade saker i ett läkemedelsbolag. Finns det någonting du tar med tillbaka för det är ju ibland bra att göra utflykter och hitta andra perspektiv och se andra lösningar och hur andra gör.

MS:
Ja, men det tycker jag. Det har varit en bra resa på så vis har lärt mig om ett fält som är precis angränsande till oss, men som man inte ser när man jobbar i vården, nämligen hur läkemedelsindustrin fungerar. Alltifrån liksom hela det här regulatoriska ni vet biverkningsrapporter. Hur man sköter det så att det återigen är patientsäkert men också hur man utvecklar en förståelse av en terapi det handlar om. Det är ett svenskt bolag som driver med intensivvård, så det är väldigt nära min grundprofession. Men hur bra var den här terapin som bolaget försökte utveckla? Ja, då får man forska för att ta reda på det och finns det gränser? Så det blev mycket forskning som jag ju inte håller på med eftersom jag är ingen forskare, men det har jag fått prova.

HL:
Om du har forskat så är det ju forskare.

MS:
Men jag är inte någon registrerad forskare, men det stämmer så det är 2 bitar. Och sen är det ju så att ett det är ett bolag som man kan karaktärisera som ett uppstartsbolag så det växte väldigt snabbt och hur gör man då? Hur hanterar man det? Hur tar man in? Tillfälliga resurser och se se till att ha rätt kompetens på plats och vi fick ju sträcka oss rätt långt tills armarna inte höll längre och då blev det en ny person och snabba beslut.

HL:
Så då har du med dig lite erfarenheter som kanske går att omsätta i ditt arbete som divisionschef?

MS:
Vi var ganska ordentligt mycket bättre på att hålla ordning på våra dokument och struktur, var vi lägger allting. Och vi ska ju vårda skattemedlen på samma sätt, tänker jag. Jag är ny chef på en stor division som har andra utmaningar utöver digitalisering och den som lyssnar kanske tänker mest på det just nu, att vi har ju inga sjuksköterskor här och vi saknar specialister på vissa håll. Men vi behöver ju också titta över och fortsätta att jobba med det. Som jag vet att ni har gjort Anna med hela arbetsmiljön och liksom hur man får personalen och komma tillbaka och hur man löser det som hela Sverige har problem med, personalbrist. Det kommer också att vara på mitt skrivbord.

HL:
Vad spännande för att då använder vi det slitna uttrycket arbetsgivarvarumärket som också är lite poppis och använda ute i vida världen till höger och vänster.

MS:
Och det är jätteviktigt.

HL:
Det är väl nästan dit jag ville komma att vi ser själva innehållet, inte bara att säga att vi jobbar med arbetsgivarvarumärket utan faktiskt konkret berätta OK, hur gör vi då för att inte sjuktalen ska gå i höjden, eller hur gör vi då för att kompetensutveckling ska finnas och att människor trivs och få det här KASAM liknande tillståndet?

AG:
Ja, otroligt viktigt och det vi tittar mycket på nu är bland annat personalomsättningen för att fånga vart är det mest rörelser, vart är det många som slutar Vi jobbar också mycket med rak. Det har vi gjort tidigare också. Men rak (rätt använd kompetens) och det handlar ju om att utveckla arbetssätt där en annan yrkesgrupp kanske kan ta över en arbetsuppgift eller att patienten själv tar över och gör vissa saker så att vi nyttja kompetensen rätt. Här pågår ju de här 8 genombrotten till exempel som vi har varit inne på i ett tidigare poddavsnittet om genombrott och då blir ju det satsningar på kompetensutveckling, fortbildning till personal som får göra andra saker.

HL:
Mitt intryck är ändå att ni håller på och vänder en atlantångare någonstans i ett lite för trångt badkar mellan varven.

AG:
Ja, ja, men det är lite så man kan tänka och tycka så. Därför är det så viktigt att prata om de här sakerna och göra verkstad utav det så att det blir de här resultaten man vill uppnå.

HL:
Mattias, nu är ju du ny på den här positionen, men du kan regionen historiskt sett och nu har du. Tror jag, en hel del bollar i luften som ska landa, så du får ett riktigt grepp om hela verksamheten och så vidare är det fjärilar i magen då? Eller är det bara lust och KASAM?

MS:
Ja, det är ganska lite fjärilar i magen, det kanske jag borde ha fler. Jag vet inte. Jag tänker att det hur svårt kan det vara tänker jag. Vi vet ungefär vad det handlar om och så kan det vara så att det är lite för mycket att göra i stunden och att det är för många bollar. Då får man prioritera och så får man göra det tillsammans. Vilka bollar jobbar vi med nu och de vilka kan vi parkera för stunden någonstans och vilka tar vi bort om det finns något sådant?

HL:
Mycket tack för att du kom hit, men innan vi rundar av när det gäller just jonglerande så jonglerar du med olika träningsformer. Det hörde vi ju här i början av på den vad står på tapeten idag? Vad är det som lockar och drar i dig?

MS:
Ja, just nu är det faktiskt att jonglera upp ett tält i trädgården. Jag har en dotter som tar studenten. Ja vad roligt, så att jag tror att jag ska prioritera det faktiskt.

HL:
Roligt. Det ska ju också vara ett minne för livet någonstans. Ja kul lycka till med de. Sjövall ja, vad har du på gång.

AS:
Då är det någon styrketräning i ikväll då. Jag och jag ska hem också, men det blåser ju inte lika mycket den här dagen. Kulturen till och från jobbet som också det är bar plågsamt.

HL:
Anna Granevärn vad har du för planer?

AG:
Men jag var ute och sprang på Anderssön i morse, så det blir nog styrketräning ikväll. Men Håkan vad ska du göra ikväll?

HL:
Jo, jag är lite inne på Sjövalls linje. För nu blåser det inte så fruktansvärt som det har gjort i ett par veckor. Jag funderar på Brunfloviken runt eller mot Åshållet och kanske klippa Rödön där är också fint,

AG:
Vet du varför det har slutat blåsa nu då?

HL:
Nej, förklara för mig.

AG:
Det är för att jag har kört mitt sista långpass,

HL:
ja tack Anna, ha det så bra hörni sköt om er hejdå

ALLA:
Hejdå!

Transkribering av avsnitt 52

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen-
Region Jämtland Härjedalen

Om Åre HC- som ska uppgraderas till närsjukhus

Medverkande tituleras i transkriberingen:
AG - Anna Granevärn-Sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall- Verksamhetsutvecklare

KN- Kerstin Norrbin- Divisionschef, Nära vård Krokom, Strömsund och Åre.

HL - Håkan Lundqvist- Programledare:

HL:
Anna granevärn är här.

AG:
Hej, hej.

HL:
Anna Sjövall är här.

AS:
Hej hej

HL:
Hur har ni haft det så här en bit in på sommaren?

AS:
Jo, men vi har det väl ganska bra.

AG:
Absolut så får jag några lummiga stunder i trädgården.

HL:
Ja, vad härligt allt är sig likt då på sommaren i Jämtland så det har varit en fleecetröja och skalplagg och så en kaffe ute man får vara flexibel.

AG:
Man får vara beredd på att ibland är det varmt och ibland är det kallt. Man får hitta dom där stunderna, liksom när solen väl är framme och värmer lite grann kuta ut lite snabbt.

HL:
Precis, om man inte har värmen som kan pågå i några dagar. Ja, det var det om vädret, hörni? Hur har det gått med träningen så här långt och man kan ju bli lite slö slapp under sommaren har jag känt.

AS:
Nej, men det tror jag inte. Jag måste ju hålla i gång, tänker jag.

HL:
Ja, du gör så, du ångar på så att säga.

AS:
Ja precis ja. Har provat på spinning också så att nu har jag ju lagt till den på CV.
Det var ju inte roligt, är inte roligt, det kan jag inte.
De farhågorna besannas att jag inte tycker att det är okej. Jag följer med min svägerska.

HL:
För er som inte vet, det är ju att sitta på en ganska avancerad träningscykel och ånga på i form av intervaller under en 40 till 60 minuter.

AS:
Det var lagom att börja så.

HL:
Ja, det kan vara bra att börja med.
Ja, du får hoppa på det där 90 minutaren sen med tunga intervaller.

Det är ju väldigt länge med 90 minuter tycker jag.

HL:
Men utomhus är det ju ingen match.

Anna Granevärn, du har spenderat många, många timmar i sträck på hojen ute på landsvägarna runt Storsjön.

Hur har du haft det med träningen så här långt då?

AG:
Jo, men fördelen med den här säsongen då, även om jag såklart saknar vinterns skidåkning så är det ju att man kan göra så mycket olika saker och få en väldigt stor variation. Så regniga dagar kan man fördjupa relationen med skiergen och andra dagar så går det ju att plocka fram rullskidorna eller cykeln eller löparskorna.

HL:
Jag tycker du uttrycker så bra att fördjupa relationen med Skiergen (Anm. stakmaskin). Det är alltså den här stakmaskinen vi påminner om det och ni undrar kanske varför vi pratar träning och sådana här saker varenda gång och det gör vi därför att vi tycker att det är viktigt med att ha en sund och hälsosam livsstil för det förebygger ju vissa sjukdomar som vi vet. Man behöver inte skierga i 2 timmar eller cykla i 8 timmar, men se till att få in lite motion och lite ordning på käket så kanske det ordnar till sig lite. Kerstin Norrbin, är du med oss?

KN:
Jajamän.

HL:
Där sitter du och lyssnar på lite distans. Ska vi ta en runda vem du är egentligen för den som inte har hängt med i svängarna?

KN:
Ja, det gör vi. Kerstin Norrbin heter jag och är verksamhetschef för nära vård i Åre, Krokom och Strömsund och nära vård då det omfattar ju både ambulanssjukvård och primärvård tillsammans.

HL:
Och du har ju varit med i den här podcasten tidigare och vi blev ändå lite nyfiken på att snacka med dig igen, kände vi.
Vi har ju pratat med dig förut när du hade din dina erfarenheter kring utlandstjänstgöring Kerstin när du var i Kuwait och byggde upp ett helt nytt sjukhus.

KN:
Det stämmer bra.

HL:
Ja, och det var det här som gjorde oss lite nyfiken på dig för att det pågår ju hela tiden utveckling och verksamhet inom vården när det gäller Region Jämtland Härjedalen och nu har vi förstått det som så att Åre nu ska klassas upp som sjukhus. Det pågår ett arbete.

KN:
Ja, du vet att jag har ju som sagt varit i Mellanöstern och byggt upp ett sjukhus och fick nu tidigare i år i vinter en idé om att, ja, vi kanske ska bygga ett sjukhus här i Åre också.

HL:
Jag kan tänka lite grann så här när du säger att ni ska bygga ett helt sjukhus då, då handlar det ju inte om att bereda mark och smälla upp en helt ny byggnad. Det ska vi vara lite noga med.

AG:
Jag måste bara kolla med tillförordnade hälso- och sjukvårdschefen. Är du medveten om de här planerna?

AG:
Ja, det här är ju ett av genombrotten faktiskt som vi följer.

HL:
I vår podd för tidigare i våras så gjorde vi ett avsnitt om genombrotten och där är ju också du involverade. Anna Sjövall, för du är coach där?

AS:
Ja, jag hjälper till lite grann i det här teamet som Kerstin har då.

HL:
Bra, då har vi rätt folk på rätt plats i podden, det låter tryggt och skönt Kerstin, men nu får du kasta dig över planerna, vad är det som har liksom, hur fick du idén och varför?

KN:
Jo, men det började så här i att jag satte och reflektera i samband med att vi skulle skriva en årsberättelse som man alltid gör då för att summera året som har gått.
Och det satt vi med det i januari och då funderar jag så här, vad är det som gör att vi
ska göra den här förändringen och omställningen till nära vård?
Om man tittar då på hälsovalet. Vad är det som gör att vi är bra och stark i Åre?
Vad kan vi bidra med som gör att vi blir mer konkurrenskraftiga också?

Jag funderade väldigt mycket kring det här och då slog det mig så här. Ja, men vi är ju väldigt, väldigt duktig på att ta hand om både planerade besök av invånare och turister, men också väldigt mycket akuta besök och då slog det mig så här ja.
Vad gör vi för någonting egentligen?
Det vi gör på plats. Det är ju otroligt mycket sjukvård som inte alla gånger beskrivs i hälsovalet. Kravspecifikationen, om man säger som så, utan vi gör ju en hel del som vi egentligen också skulle kunna utveckla ännu mer och då som sagt att sitta så här och läsa dokument och fundera fram och tillbaka, och i samma veva
fick jag också kontakt med miljösidan(fastighetsavd) som av en händelse. De sa till mig så här, att vi kommer nog att börja renovera de här fastigheterna som ni befinner er så att det kommer att bli en helt annan logistik för vår del, i hur vi går in i fastigheten och hur vi kan använda de här olika lokalerna.

Och då tänkte jag så här, ja, men nu har vi pratat om att flytta ut vård från specialistvård från sjukhusen till primärvården.
Vad kan vi göra?
Ja, tänk om vi skulle göra så att med ny typ av utrustning, till exempel eller med andra lokaler, eller att de är utformat på ett annat sätt, kan ha vårdplatser där vi
jobbar mer med teknisk utveckling och digitaliseringen, kanske har virtuella vårdplatser som vi monitorerar på distans då vi har fantastisk kompetens.
Då bygger vi ett sjukhus, tänker jag, och då är det ju inte som fastigheten i sig, utan det är ju processer, jag pratar om vad vi gör i fastigheten.

HL:
Så att saker och ting liksom föll på plats utifrån när du satt och reflekterade som du säger när du fick klart att här ska det renoveras lokaler så att det var en del av en pusselbit som ramlar in ytterligare.

KN:
Ja, och dessutom kom det ytterligare en pusselbit lite senare under.
vårvintern och det var att vi skulle lämna ett svar till IVO som hade granskat akutsjukhusen i Sverige och vårt i Östersund var ett, där det framkom en del brister och vi fick då på ett möte med alla verksamhetschefer frågan om vad, vad kan vi göra för att hjälpa till där?
Vad är det vi faktiskt kan ta för konkreta steg och aktiviteter i att nu göra den här omställningen?
Och då lämnade jag ett svar i samband med det som handlade om att ja, men kan vi få annan typ av utrustning som gör att patienterna kan vårdas här i Åre i stället för att åka i väg till Östersund?
Kan vi få annan typ av kompetens att börja jobba hos och kan vi använda lokalerna på ett annat sätt då kan vi också hjälpa till med att verkligen på riktigt flytta ut vården.

HL:
Anna Sjövall. Hur kommer du in som coach i det här genombrottet?

AS:
Ja, men jag är halv coach, kan man väl säga.
Det är Ingela Fahlquist som också var med i podden för ganska länge sen nu.
Hon är väl huvudcoach kan man säga, så vi hjälps åt att hålla i hela den här arbetsgruppen.
Det är spännande att vara med och det är fantastiskt roligt och härligt och lyssna på dom här.
Kerstin är väldigt bra enhetschefer också.
Det är jättejätteroligt att lyssna på dem. Det är många idéer som kastas upp faktiskt både högt och lågt.

HL:
Ja, och vi vet ju det Kerstin, du har ju berättat det tidigare hur ditt ledarskap funkar liksom att där är det mesta tillåtet eller nästan allt. Det är ingenting som är förbjudet när det handlar om att komma med idéer och förslag. Det händer någonting med arbetsmiljön och medarbetarna och det här drivet man gör tillsammans.

KN:
Det blir ju en sådan kreativ miljö också att tillåtas att prova, alltså att i tordas ta steget och det värsta som kan hända är att vi misslyckas eller körde i diket och får hoppa upp igen och prova igen. Så har ju jag jobbat många, många år och har mycket verktyg i min verktygslåda och det som vi ska göra nu är väldigt spännande för vi testar ett helt nytt grepp.
Jag har ju fått en idé, jag vet inte hur den ska rent konkret manifestera sig för det kan ju handla om som jag sa, ny teknik, utrustning, vårdplatser, att vi ska kunna göra hjälpa till med screening, göra återbesök hos specialister på plats eller kanske som är operationer eller infektioner, så det finns en uppsjö av saker vi skulle kunna göra för att äta ihop öppenvård och slutenvård och också samarbete med kommunen. Hemsjukvården på ett helt nytt sätt och för att börja då i rätt ände då tänker vi gå ut och fråga invånarna varför de att de har för behov av framtida vård i den här delen av regionen, så vi har bjudit in till dialog innan vi sätter i gång och tror en massa vad vi tror att de behöver.

HL:
Du är inne på ett spår som vi har diskuterat i tidigare avsnitt. Att vården vet hur man tolkar vad det finns för behov. Men de här samtalen med individerna eller patienterna kan utebli och det vill man bli mycket skickligare på, det hade vi väl också uppe i genombrottsavsnittet?

AG:
Ja, men det ingår ju i lite grann i det här. De här genombrotten, arbetena att vi ska ha med patienterna och medborgarna blir invånarna med i alla steg i processen, egentligen i alla de här arbetena.

Det är som är roligt med just Kerstins arbete är ju att dom på riktigt går ut och frågar öppet också.
Det är väldigt spännande.

HL:
Hur kommer de här dialogerna eller de här samtalen, mötena att göras?

KN:
Vi bjuder ju in då genom att gå ut i Media att med en annons om att vi vill ha dialog tillsammans med invånarna. Vi har då bokat en lokal i Åre och hoppas på stor uppslutning.
Där ska vi ha alltifrån runda bordssamtal till en paneldebatt och vi ska försöka inspirera också till att visa på vad man kan göra för det är ju kanske inte så lätt för dem som inte är helt initierad i vad sjukvården kan göra, vad de ska tycka till om så att vi både presenterar det här och också lyssna in vad deras tankar och funderingar kring framtida sjukvård innebär.

HL:
Jag ser rubriken framför mig på en inbjudan, så här: ”Vi vill bygga sjukhus, vad vill ni ha?”

KN:
Ja.

HL:
Det är ju rakt på liksom.

KN:
Ja och dessutom parallellt med det här så har vi ju också då dialog med medarbetarna för de är ju nyckeln i det här. Att deras kunskap är ju på något sätt det som ska möta det behovet som finns. Så parallellt med det så har vi också planeringsdagar där vi jobbar tillsammans med alla medarbetare som också får vara med att flytta om vad som är möjligt och se hur vi kan utveckla det här tillsammans. Det är ju en enorm kraft i det och vi har ju nu liksom i förstadiet.
Här kan man säga till den här idén kommunicerats väldigt mycket med olika intressenter, alltifrån medarbetare men också kirurger, ortopeder, chefläkare
Till det ska det tjänstemän, politiker och etcetera så att det pågår en väldigt
stor kommunikationsinsats kan man säga på olika sätt.

HL:
Vad är gensvaret då? Vill alla jobba där senare, eller?

KN:
Ja, det finns ett stort intresse. Det finns ett väldigt stort intresse och jag träffar ju människor från olika delar i Sverige och också ute i världen och de tycker att det är jättespännande det vi gör just nu.

HL:
Kan det betyda att ni suger åt er de som redan har kompetens som ni kanske saknar idag eller som känns det att det blir lite enklare när man höjer statusen på att det här blir ett riktigt sjukhus? Så era planer lockar ännu mer?

KN:
Verkligen, och vi har ju fått kontakter med andra specialiteter än vad man kanske normalt sett tänker när man tänker primärvård och eftersom det är ett sådant speciellt område också med ganska mycket akuta skador som dyker upp så har vi också tänkt på hur man kan jobba gränsöverskridande om man har flera olika kompetenser som jobbar tillsammans. Vad det gäller akutläkare och specialister i allmänmedicin som jobbar sida vid sida eller andra kompetenser. Så det beror lite grann på vilken väg vi tar framåt i också hur vi kan sy ihop uppdraget som en helhet, mycket spännande.

HL:
Åre hälsocentral är väl i Sverige kända för att vi brukar kanske mest gips i hela Sverige eftersom det är ganska mycket olyckor i backarna med stukade tummar och brutna ben och lite sådana saker.

KN:
Ja, det är ju det. Det är en stor lekplats för vuxna och barn. Det är mycket hög energi på trauma. Det är alltifrån skidåkning på vintern till cykling på sommaren och andra spännande aktiviteter, så det finns massor med saker att göra här.

HL:
Ja själv var det där 1986 med dubbla stukade tummar så jag fick ett gips på varje hand en gång i tiden, då var de så skicklig så att de gipsar det så att jag kunde greppa stavarna så att vi kunde fortsätta åka skidor.

Var inte det klokt?

KN:
Ja det kan man kalla specialitet.

HL:
Anna granevärn. Det är klart att du är har koll på de här planerna, men vad tänker du? Vad tillför det liksom för regionen som helhet?

AG:
Jo, men det här är det här är faktiskt jätteviktigt och det jag tänkte på när jag körde hit.
Är att när du Kerstin jobbade i regionen innan din utlandstjänstgöring, då vet jag att du hade blickarna lite riktat mot Åre den gången också. Då pratade vi mycket om det här med att transportera bort människor från området, för det var resursbrist. Ambulanserna åkte mycket, helikoptern åker och kan inte alltid vara på alla ställen samtidigt.
Så då pratade vi om tåg som möjlighet att flytta patienter och eller hur man skulle kunna på olika sätt lösa det. Och nu är det tvärtom. Nu försöker vi lösa det vi kan på plats utan att behöva transportera patienterna, det är ju tänker jag, att ibland behöver vi tiden på något sätt, för att man ska komma till den lösningen som faktiskt blev helt rätt.
Och det här är ju otroligt spännande och följa. Har du själv tänkt på det som vi pratade om då för ett antal år sedan?

KN:
Ja, jag tycker den är så spännande för och det är som du säger, ibland är det ju tiden och tajmingen att vissa saker måste få värka till, eller vad man ska kalla det, att det behöver gå några varv till och nu pratar vi ju ett helt nytt grepp att bygga upp en mer hållbar organisation i slutändan, där behovet av transporter kan komma att minska till och med. Samtidigt så tycker jag att det är fortsatt spännande att använda de resurser vi har, så jag har nog inte helt släppt det här med tåg.

AG:
Precis, men du använder ju ambulanserna på ett annat sätt i ditt närområde också. Om du slipper ha dem på vägen in till Östersunds sjukhus i den utsträckning som det är idag.

KN:
Ja och det finns ett lyckat exempel på integrationen mellan ambulanssjukvården och primärvården också.
Jag tänker på det vi etablerade tidigare i höstas och här håller vi ju på att testar oss fram i hur kan vi hitta samarbete mellan den akutsjukvård då som ambulanssjukvården kommer med och närvården med hälsovalet-uppdraget, att gifta ihop de två uppdragen är ju det som vi håller på att testar just nu.

Det har visat sig väldigt framgångsrikt och inte minst för dem vi är till för, patienterna tänker jag.

HL:
Hur, vad kan det betyda för Åre som kommun egentligen för ni har ju ett ganska stort upptagningsområde om man får kalla det så.
Jag kan tänka mig som kommunpolitiker jublar man ju om det faktiskt byggs ett sjukhus i Åre.

KN:
Ja, jag tänker, det ger ju en fantastisk möjlighet för jag tycker om att bygga utifrån våra styrkor istället för att fokusera på våra frågor så tittar vi på våra styrkor och det finns en attraktionskraft i det här området och det är expansivt. Det ringer människor som vill komma hit och jobba och vill flytta hit och då tycker jag att det är ju synd om vi inte tar vara på den kraften som finns i området.
Och att då bygga ett sjukhus är ju någonting som helt går II takt med den utvecklingen av att fler vill etablera sig här.

AG:
Jag kan ju inte riktigt släppa det där med dina tummar Håkan och det är det är ju faktiskt så att vi hade Anna-Karin Andersson har tillsammans med Elisabet Liljekvist i våras och pratade om just det här. Anna-Karin lyfte vad som är viktigt för patienten.

Det kanske inte var att det gjorde ont i armen, eller i ditt fall i tummen, utan det viktiga för patienten var att kunna hugga ved eller att veden blev huggen och i ditt fall så vad var viktigt för dig?
Det var att du fick åka skidor.

HL:
Du helt inne på rätt spår för att det var precis den frågan jag ställde. Jag kom ihåg det så väl, det här var ju ändå i slutet av åttiotalet och jag åkte väldigt mycket skidor är både då det viktigaste var för mig att kunna fortsätta vara i backen.

Inte att tummarna egentligen blev gipsad. Jag ville ju få det undersökt, för jag kunde ju inte röra dom.

Det är ju personcentrerad vård, och jag tror också att det byggde väl en hel del på erfarenhet av den som tog hand om mig.
För den var inte detta första gången den såg den här typen av skada.
Det var ett framåtfall där jag tog emot mig klassiskt med tummarna, det kanske ni har provat själva någon gång. Kerstin, har du gjort det?

KN:
Ja, ja, faktiskt.

HL:
Ja, vad ska man säga mer då om det här bygget? Hur ser tidsplanen ut? Kommer det bli stora investeringar håller budget alla de där bitarna för det är mycket som villkoras för att det ska bli verklighet med saker och ting.

KN:
Ja, det är ju det och just nu så pågår det en intensiv planering, för det är ju många parallella spår som vi behöver hantera och inte minst i att vi kommer nu till en fastighet som ska renoveras och den kommer ju oaktat de här förändringarna så att är mycket olika hänsyn vi måste ta i det här.Jag har ju en fantastiskt härlig grupp av människor kring mig. Det är medarbetare och det är enhetschefer och nu har vi hjälp utav coacher och stöttning med den här metoden, genombrottet och de skrattar nog lite grann åt mig, men jag säger så här att 1 oktobertjugotjugofyra så har vi sjukhuset etablerat.

HL:
Jag står och tänker, kan man då utifrån det arbete som pågår med omställningen till nära vård och så vidare faktiskt kalla det ”nära vård sjukhus?”

KN:
Ja, det skulle jag säga.

HL:
För det visar ju någonstans också att man sätter ett statement, ett märke där ute och visar allvar på det här, den här verksamheten vi bedriver nu med personcentrerad vård och nära vårdtimme och så vidare.

KN:
Ja, verkligen.

HL:
Anna Granevärn du står och viftar lite grann ivrigt.

AG:
Nu kommer jag att tänka på Göran Örnung som också har varit här och pratat om bland annat den här virtuella vårdavdelningen som han hade i planen från sjukhuset. Men det här är ju någonting som ni kan starta upp oaktat lokaler egentligen Kerstin. Det handlar kanske lite om utrustning och arbetssätt och så vidare. Men hur ser planerna ut med den delen?

KN:
Jag tycker att det behöver inte alltid sitta i det fysiska utan att vi med hjälp av den teknik vi redan har och kanske vi behöver klä på oss ut ytterligare med utrustning och annat, kompetensen finns. Ja, då skulle vi kunna köra i gång den redan i ja inom kort för att det är inte så mycket som krävs för att vi ska vara så i startgroparna för detta.

HL:
Och om vi bara ska förklara vad begreppet virtuella vårdplatser innebär för den som inte har hängt med och förstår så berätta Anna vad går det ut på?
Ja, det som Göran tittade på utifrån medicinkliniken handlar det om att kunna monitorera och ha patienter uppkopplat. Det fanns en plan, det fanns ansvarig sjuksköterska läkare, det fanns inbokade besök via telefon och liknande och att patienten hade en väg att också ta kontakt, framför allt de bitarna. Och sen är det ju utifrån behov vad patienten kanske mäter hemma.

Hur man lägger upp det så att det blir väldigt personcentrerat. Det är också utifrån förutsättningar och när allt funkar så innebär det att vårdplatser än är i hemmet eller på någon annan bekväm plats.

HL:
Precis vilket frigör andra vårdplatser på ett sjukhus till exempel och man får vara i en trygg och skön miljö sova i sin egen säng kanske och äta den mat man gillar, ungefär som det vi pratade om kring antibiotika pumpen som är ett annat av genombrotten. Det finns ett avsnitt om det också, ni kan backa lite grann, ni som är sommarlediga och sätta i gång och lyssna på det också i hängmattan.

Anna Sjövall har något du står och grunnar på?

AS:
Ja nej inte som jag kommer på nu. Jag tycker det bara det är jättespännande att få vara med på ett litet hörn.

HL:
Ja, det är revolutionerande kanske?

För det låter ju inte så vanligt, att man smackar upp nya sjukhus i Sverige lite hur som helst.

KN:
Nej, det är ju inte så vanligt.

HL:
Nej, det är det ju inte. och Karolinska kanske är det senaste exemplet.
Det var ju helt andra miljarder vi pratar om där. Men om man pratar om den här digniteten då Kerstin känner du dig som att du är med och revolutionerar vården lite grann?

KN:
Ja, jag tycker nog det för att jag inte är rädd heller. Att vara gränsöverskridande och det tror jag är en bra egenskap i de här situationerna. Att inte fastna i det som alltid har varit utan att på något sätt både utmanar jag mig själv och mina medarbetare och chefer i det här sättet att tänka att tordas, ta klivet, att göra något annat, vara den förändring vi vill se. Så därför känner jag mig trygg med att vi kommer att genomföra det här och sen i vilken form det blir.

Det är ju det som är så spännande med att vi börjar med att fråga dem vi ska vara till för. Vad det sen kommer att utkristallisera sig i slutänden, vad det blir att bygga ett sjukhus. Det är någonting som inte är så svårt som det låter. Det gäller att sätta ett tydligt, tydligt mål om vad det är vi vill uppnå, då blir det mesta enkelt.

HL:
När jag hör dig berätta så påminns jag om en sak som jag faktiskt swischade förbi II morse, förutom att jag swischade min son så läste jag en sak på sociala medier och det var ett det var en skärmdump ifrån. Ett jättestort företag som säljer sportprodukter och där hade man listat då 10 olika egenskaper som det här företaget stod för alltså statement och där stod det så här att.
Vi misslyckas hellre för att nå bra resultat för då kommer pengarna per automatik så småningom.
Det är så att våga ta steget.
Kerstin, en viktig medspelare för regionen och är ju också själva kommunen, liksom när det handlar om att bygga ihop det här personcentrerade och nära vård kring patienterna. Hur tänker du kring det?

KN:
Jag tänkte jag har inspirerats mycket i de här tankarna kring det här fokuset i utifrån glesbygdsmedicin och det de sjukstugor som finns framför allt i södra Lappland och de hanterar ju, de här läkarna hanterar ju allt ifrån akuta fall till geriatrik, palliativt vårdförlopp, liksom allting och de bedriver på både öppenvård och slutenvård och tillsammans med kommunen hemsjukvård så att kommunen är ju en jätteviktig spelare.

De har vi haft den första inledande dialog med för att jobba tillsammans med dem för att bygga upp en gemensam vad ska man säga kompetens, och också struktur för att kunna ta hand om alla från noll till hundra som har ett behov av vård så att inte fokusera för mycket på de organisatoriska gränserna utan mer på vad är behovet och hur kan vi tillsammans hjälpa åt att ansvara för vården och ge den vården som de behöver.

HL:
Tillsammans är ledordet.

KN:
Tillsammans är definitivt ledordet.

HL:
Ja, men då sa Kerstin Norrbin, tack så hemskt mycket för att du var med oss i det här avsnittet så här mitt i sommarvärmen.

KN:
Ja, du vet ju det är härligt med sommarvärmen här i Jämtland, den kommer och går.

HL:
Det kan man ju säga det är ett vågspel, brukar jag säga.
Ja ha det så bra nu resten av sommaren och lycka till med allting framöver. Vi kommer säkert att ha med dig i något mer avsnitt längre fram så klart.

KN:
Ja, ha en fortsatt fin sommar.

HL:
Ja och till Anna granevärn så är vi också tack och hej och även till dig Anna Sjövall. Men först innan vi liksom lägger på nödbromsen blir det träning i eftermiddag eller någon form av rörelseaktivitet.

AS:
Absolut

HL:
OK En löprunda?

AS:
Nej, styrketräning blir det

AG:
Jag har kört styrketräning faktiskt på morgonen. Men jag ska säkert ut också någonting och njuta lite av de här sköna sommarkvällarna.

HL:
Jag ska ta mig en cykeltur, tänkte jag, det blir väl den vanliga runt viken jag börjar komma ner på bra tider nu, jag tycker om det.

AG: Ja, det är ju jättespännande att följa det här Håkan. (skratt)

HL:
Ha det så bra nu tills vi hörs nästa gång hör ni

ALLA:
Hej då hej då hej då.

Transkribering av avsnitt 53

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Om Love Granqvist och problemlösningar och Novaplattorna

Medverkande tituleras i transkriberingen: AG - Anna Granevärn-Sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall- Verksamhetsutvecklare

LG-Love Granqvist-sjuksköterska, strokeavdelningen

HL - Håkan Lundqvist- Programledare:

HL: Ja, men det ska ju handla om vården och utvecklingen här i region Jämtland. Härjedalens podcast. Välkommen allihopa, särskilt välkommen till dig Love.

LG:
Tack så mycket!

HL:
Men du har ett efternamn också.

LG:
Ja, Love Granqvist.

HL:
Love, jag älskar det namnet. Vad tänkte dina föräldrar på?

LG:
Det finns faktiskt en berättelse om det. De förväntades ju att dom skulle få en flicka, men det visade sig inte vara så. Och min farmor jobbade på BB då och var ju en av dom som var med vid förlossningen och det var hon som tyckte att då går ju inte att kalla den där Lisa.

HL:
Nej, såklart!

LG:
Men det ser ni väl att det är en liten Love, sa hon. Vad hon fick inspirationen från det vet jag inte.

HL:
Men det fastnade och det var ju väldigt klokt och du är ju sjuksköterska.

LG:
Ja, jobbar på strokeavdelningen.

HL:
Men du är också en utav dem som letar problem och även föreslår lösningar och det ska vi snacka mer med dig om alldeles strax, men först ska vi säga välkommen till dom andra två ständiga gästerna, Anna Granevärn.

AG:
Hej!

HL:
Tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör.

HL:
Jag haltar alltid på det där långa titlarna. Hur är det med dig?

AG:
Jo, men det är bra.

HL:
Ja, det är fint. Ja, brun är du?

AG: Ja, jag har cyklat många timmar.

HL:
Ja, vi har ju haft några veckor här nu med riktigt skön värme. Anna Sjövall, verksamhetsutvecklare, och även coach för ett utav de åtta genombrott som man jobbar med inom vården. Det är ju många som gör jobbet tillsammans och det är ett nyckelord för att kunna jobba ihop, göra det tillsammans. Hur mår du idag?

AS:
Ja, men jag har gått från badhusparken först till jobbet för att vi var ute och käkade och sen så har jag cyklat hit och så är det ganska varmt. Ja precis i detta nu när vi spelar in den här dagen. Det är 2 dagar innan midsommarafton jag såg att det var runt 27 grader.

AS:
Ja, det är varmt. Ja, det stämmer nog.

HL:
Ja, och när det blir varmt ute då brukar ju sjukhuset bli lite belastat.

AG:
Jo, men så kan det bli och vi har ju märkt av ett ganska högt söktryck här, dom sista dagarna också och det kan ju bero delvis på värmen. Men det är väl lite så det brukar se ut också innan midsommar, att det rasslar in en del i början på sommaren innan lugnet lägger sig.

HL:
Hur har vi det med formen då? Vi ska snacka lite träning, lite rörelse så där, för vi tycker det är viktigt för folkhälsans skull så att vi inte blir sjuka på grund av att vi lever konstigt.

AG:
Precis, men formen är väl helt okej, jag har ju tagit mig runt Vättern ett varv på cykel. Det brukar ju som vanligt sägas att det här ska inte göras igen, för det är alldeles för långt.

HL:
Men du har väl redan anmält till nästa år?

AG:
Nej, nej. Jag har verkligen sett till att inte vinna något stort pris heller. Jag firar med att ta fram rullskidorna och köra rullskidor riktigt tidigt på morgonen. Det är skönt så jag gav mig på det och tänkte att nu är det rullskidor, men vet du vad som händer Håkan.

HL:
Jag ska gissa, säg inte att du har varit ute och vurpat?

AG:
Nej, men däremot så har jag ju inte sprungit så mycket, jag tänkte ju inte hålla på så mycket med löpningen i år för att jag skadar mig. Men då blev jag kontaktad av Sankt-Olofs loppets ena lag som jag sprungit i. Dom har lite kris så jag måste åka till Norge nästa helg och springa lite. måste åka så det kan ju inte lämna dom ju aldrig nej, ju bara kör på utan henne men det blir väl roligt.

HL:
Jag har sprungit det loppet en gång i tiden och det var väldigt trevligt.

AG:
Ja det är supertrevligt. Jättekul. Jag har ju inte så höga förväntningar. Det blir en ny erfarenhet, nya bekantskaper också.

HL:
Anna Sjövall som är en gedigen löpare borde ju också ha fått ett samtal?

AS:
Nej, faktiskt inte nej. Jag tror att kanske att åka till Norge och springa blir lite tajt i tidsplan.

HL:
Ja, det kanske blir det. Du har annat inplanerat. Hur får du ihop det med löpningen när det är så här varmt kör du också tidig morgon eller sen kväll.

AS:
Jag är ju ingen morgonmänniska, men förmiddag om jag kan ta lite flex om jag inte har något möte, så jag kan jobba hemma. Men sent på kvällen annars.

HL:
Ja där ser man, jag har varit ute och cyklat. Körde Brunfloviken runt senast, också varmt och man känner att värmen liksom blir tärande även om man har med sig vatten och lite gel och kanske lite vätskeersättning och så där, så är det väldigt mycket mer ansträngande.

AG:
Ja, men det tar. Det var ju så på Vättern också att det var väldigt, väldigt varmt, och det var många som satt i dikena på slutet och mådde lite dåligt.

HL:
Men det är roligare när man kliver ur utstyrseln och när man är brun från ett ögonblick på armen och neråt och likadant ben och resten är alldeles kritvit. Love, Hur får du till det med din motion?

LG:
Är liksom försiktigt med löpning.

Ja, jag höll på med det mycket tidigare, men har legat av mig lite, nu försöker jag arbeta in en liten rutt som jag sprang förut från Badhusparken och till andra sidan Vallsundsbron. Ja, det blir det en lag om runt femtusen meter eller mer tur och retur. Ute mycket, nu är det ju trevligt ut och fiska. Ja, mycket fiska, simma i det här vädret är det perfekt, annars är vi ute mycket i skog och mark. Det finns ingenting som motiverar som svampplockning och bärplockning. Då kan jag vara ute och traska genom blötmyr i flera timmar. En kompis har hotat med att vi ska ut och uttra någon helg, det vill jag. Det ser jag fram emot.

HL:
Nu ska vi glida in på det som är dagens ämne när det handlar om vårdens utveckling. Om jag säger Nova, vad säger du då?

LG:
Ett bra komplement till det journalsystem som används på vårdavdelningarna i dagsläget. En digital lösning, en bärbar digital lösning, att man har med sig journalen i fickformat.

HL:
Ja, du kan till och med ha den mobilen har jag fattat.

LG:
Ja, jag tror att det finns utvecklat, man kan ha det i mobilen också, men jag vet inte hur läsvänligt det skulle vara, det är en applikation och finns ju till vårdavdelningar det finns en modell för öppenvård.

Det finns även en modell för läkare. Det finns flera olika produkter som dom har gjort som är den här Novabiten. Men en förlängning men inte en ersättning till journalsystemet. Men man kan göra mycket i plattan där som man kan göra i journalen också på datorn.

HL:
Ja, hur länge har ni använt Nova då på den avdelningen du jobbar?

LG:
Vi började med det ganska strax efter jag började på avdelningen. Det var tjugohundraarton så det är några år. Ja, ganska snart när jag började så blev jag rekryterad att vara med i den här gruppen som skulle införa det på vår avdelning.

HL:
Hur kunde det bli så?

LG:
Vi har ju en chef då hon är mammaledig nu. Sara Magnusson, hon har alltid varit mycket för att utveckla vården. Tycker om digitala verktyg för att förbättra och effektivisera, ser potentialen. Och när hon såg att Nova är någonting som man ska börja med så frågade hon ”vilka är med?” Och jag nappade direkt. Det var jag och sex-sju till så det var driv från avdelningen att köra i gång med det här.

HL:
Vad skulle du säga är fördelarna med en sådan här digital lösning på journalsystemet jämfört med manuella bitar?

LG:
På den manuella biten är det traditionella arbetssättet med whiteboard, papper, penna arbetsblock, mappar, mycket papper. Postit-lappar, kollegieblock och allt möjligt sådant där. Man räddar ju träden. Ja, men också att när det är digitalt så att när det har gjort någonting i den här plattan så kan du ju checka av när en sak är gjord, planera och samordna dagen när du har bockat av då uppdateras det samtidigt för alla så det är ju ett väldigt bra verktyg för samordningen om man säger man ska mäta blodtryck på tider hos en viss patient. Så lägga upp det i plattan. Lägg upp tider. Då ser man ju också lätt om det är någon som har missat. Nu att det kan ju vara en annan sak på en akutvårdsavdelning som händer, så man kan inte vara där precis på minuten, men man ser att det ska göras, då går man dit, man tar den här kontrollen, checkar av den, man lägger upp värden också direkt i plattan så att det går in i journalen på en gång och alla ser att det är gjort. Mot det traditionella arbetssättet att man går till rummet till patienten mäter blodtrycket, skriver ner på en papperslapp. Går till en expedition eller en arbetsplats, loggar in sig på den. Loggar in sig i journalen. Skriver in den där och sen kan man kasta papperslappen.

HL:
Ja, jag förstår det blir många, många fler moment.

LG:
väldigt många, men det är ju väldigt många som fortfarande jobbar på det sättet på sjukhuset. Ja, jag tror det är lite både en, ovilja kanske är fel ord, men en man blir ju bekväm i rutiner och att arbeta som man alltid har gjort och sen kommer någon och säger att nu ska vi arbeta på ett nytt sätt. Det blir ju lite blandade känslor med sådana åtgärder och utveckling, men ibland kanske någon måste komma och säga att nu tänkte vi att vi skulle jobba på det här sättet.

HL:
Man behöver kanske inte peka med hela handen så utan se till och få med medarbetarna på tåget. Och jag vet att du har mycket tankar och funderingar kring det. Hur tänker du kring sådana processer?

LG:
Det som krävs, och särskilt med ett verktyg som det här Nova då som vi använder på avdelningen som ett verktyg för samordning och planering och kommunikation. I förlängningen att säger man att vi ska arbeta med ett kommunikationsverktyg då måste ju alla vara med för att om det är några som inte är med och kommunicerar, då hamnar ju de utanför eller så fallerar hela arbetet för att alla måste ju samarbeta. Alla måste ju kommunicera.

HL:
Men jag står och tänker lite grann på vem du är liksom i det här lagspelet när du räcker upp handen och är så här förändringsbenägen och vill lösa problem liksom, vart kommer det ifrån?

LG:
Jag är inte helt säker. Jag tror jag bara retade mig på att, varför gör man, som man alltid har gjort när det finns bättre verktyg och mycket kring bekvämlighet och rutiner Det är ju lätt att säga det sett utifrån, men man är ju också vanemänniska så att jag faller säkert också in där med några sådana fallgropar som jag kan förbättra mig på. Men ingen är ju perfekt brukar jag säga. Men man kan ju försöka åtminstone, jag tycker om att se på att, varför gör man på det här viset? Finns det bättre sätt att göra det på och hur kan man då förbättra det? Jag brukar säga att jag är, jag är en aggressivt lat människa så att gör man saker, effektiviserar saker, så behöver man ju inte jobba lika mycket.

HL:
Så det finns vinster både vad gäller kanske arbetsmiljön, i effektivitet och kanske mer tid över till annat viktigt?

LG:
Ja, absolut, ja, det finns ju mer tid till mer förbättringsarbete men det blir också mer tid till patienterna, och att se till patienten som människa, att sätta sig och möta människan.

HL:
Du ger ju liksom ett ansikte åt det som vi pratar ofta om i den här podden. Om medarbetaredrivna förändringsarbeten som kommer underifrån från er som är i verksamheten och ser och hör och märker saker. Men, och vi har pratat om hur man ska, liksom knäcka den här bryggan, lite grann med att förmå andra att känna sig för och testa. Och ibland känns det som att vi går lite försiktigt fram och kanske skulle kunna trycka på lite till, vad säger du Anna Granevärn?

AG:
Ja precis, det är ju det där som är svårt hela tiden med hur mycket ska vi gå in och styra uppifrån. Det behövs ju verkligen dom här personerna som du Love som kliver fram och sträcker upp handen och vill och som blir teamledaren i arbetsgruppen och som kan lyfta fram fördelar för att det jag hör dig säga är ju att det här faktiskt ger mer tid till patienterna och kanske mer tid för varandra och också förbättrar arbetsmiljön. Mycket lättare att samspela och hjälpas åt om någon har mycket och missar eller inte hinner göra en kontroll så ser ni, att ja, men här behöver vi kanske hjälpa till?

LG:
Jo, absolut det som är som jag nämnde med kommunikationen, samordning i det här verktyget är att rent praktiskt och konkret så kan man på varje patient lägga till markörer.

HL:
Och vad innebär det för den som inte förstår det?

LG:
Det innebär att då om jag tar fram den här plattan och tittar på en patient som jag inte har varit i kontakt med förut, någon kanske ber mig att gå in och hjälp till på det här rummet. Då säger jag bara, vänta en liten stund, jag tar fram plattan. Jag öppnar upp patientens sida och där ser jag. Vi har lagt upp lite markörer som för mig talar om ungefär hur mycket, hur ungefär självständig den här patienten är i omvårdnadsarbetet, omvårdnadsprocessen, vad har patienten för några kostbehov och kanske några särskilda krav som man behöver tillmötesgå där, om de behöver hjälp med matning eller någon anpassning eller något sådant där. Så det är helt enkelt att lära känna patienten. Jag får en grov överblick av patienten att jag kan känna att jag med trygghet går in på rummet där fast jag inte har träffat den här människan förut eller varit med i rapporten. Då kan jag i alla fall se att, vad behöver du som är mest grundläggande? Jag kan hjälpa dig från fåtöljen till sängen eller från sängen till ett toalettbesök på ett tryggt sätt och vet hur jag ska hjälpa dig på bästa sätt. Många gånger kan man ju kanske fråga patienten, men där jag jobbar, på stroke och neurologienheten där det är väldigt mycket kommunikativt som patienter blivit drabbade av. Man kan ha mycket svårt att uttrycka sig. Dels på kanske på grund av neurologisk skada eller något annat som gör att man inte kan uttrycka sig.

HL:
Det här medarbetardriven Anna Sjövall, vad tänker du. Skulle man kunna tillföra något slags ingrediens i omställningsarbetet som ni känner ibland att ni blir lite frustrerad över eller känner, att ska vi inte testa den här vägen också, förstår ni vad jag menar?

AS:
Jag tänker tillföra någonting sådant där som alltså flera som Love? Ja, det är ju det, man skulle klona honom så skulle det gå. Men det är ju det här som man ser när det lyckas. Om man tar Nova, så var jag med och jobbade i Cosmicförvaltningen då när det här körde i gång, och det var ju inte bara din avdelning som började då, utan det var flera stycken och så ser man vilka höll i och höll ut och vilka lyckades och till slut så var det bara stroken som liksom hade implementerat ett arbetssätt på riktigt och jobbade så. Jag tror att det är dels att ni är så drivna som alltså medarbetare, dels att ni har fullt stöd av närmsta chef

HL:
Har det varit en varit en nyckel. Att säga att ni har tillåtelse också att jobba med dom här sakerna och ni tror, liksom tror på det, och håller i och håller ut? För jag tänker att även för er har det varit motstånd ibland som det alltid är när man börjar med nya saker. Du står och nickar. Men om du pratar utmaningarna då. Vad har varit dom tuffaste utmaningarna och även framgångarna?

LG:
Till början så är det ju mycket att det är ett nytt arbetssteg, ett nytt arbetssätt, en ny rutin att lära in och där kan det ju vara många människor som inte är lika tekniskt erfarna och då kommer man med 1 nytt digitalt verktyg och säger, nu ska vi jobba enligt det här. Det är ju mer och mer att man använder sådana här surfplattor, Ipad och allt vad det heter i vardagen, men många av de som jobbar på sjukhuset idag tillhör ju generationer där sådant aldrig var någonting man växte upp med.

HL:
Nej, och det får man ju också ha en viss respekt eller man får man ha respekt för.

LG:
Ja, och det var vissa som sa till mig när vi skulle börja med det där och plattor och sådant att Love du måste komma ihåg att jag har andra goda egenskaper än tekniskt kunnande och då får man ju lägga lite mer tid och stöd till de personerna för att se över vad är det som känns otryggt? Eller vad är det som känns så att det strular och hur kan man då förbättra det? För det är också ett förbättringsarbete att de här plattorna ska kunna användas av alla som ska jobba med patienterna och jobba på avdelningen. Det spelar ingen roll vad man har för någon bakgrund eller för någon förkunskap om hur en platta fungerar. Så det är ju viktigt att ta med dom åsikterna och synpunkterna också för att föra dom vidare till utvecklarna att se över om det någonting som kan förbättras. Är det någonting som är otydligt eller någonting som inte är så bra som det kan vara?

HL:
Jag tänker på det här med att du får chansen att omfamna tekniken och att man kanske upplever att det finns inte alltid tid till det i vardagen när man jobbar, att jag inte har tid att sätta mig in i det här just nu. Går det att skapa det utrymmet i inom vården på sjukhuset Anna Granevärn så att medarbetare kan sitta ett par timmar i veckan och verkligen lära sig systemen och själv känna och se vad som är fördelarna?

AG:
Ja, men vi vill ju det. En del i det är ju det här vi brukar prata om med medarbetardriven, verksamhetsutveckling. Att det ska finnas tid att jobba med utveckling men också med att uppdatera rutiner som man har på sin vårdavdelning och annat som man behöver jobba med. Det finns ju massor med andra arbetsuppgifter också som man behöver ha tid för. Någon är ansvarig, kanske för något läkemedel eller någonting annat, och så, som man också behöver ha tid till, så det är viktigt att tiden finns och det är ju någonting vi också jobbar med när vi tittar på schemaläggning. Nu får vi lite nya förutsättningar från oktober när vi ska ha 11 timmars dygnsvila Det kommer ju påverka hur vi lägger upp arbetspassen och det här är ju också en sak vi har med oss in i det såklart, att man får liksom en digital timme i veckan eller vad det nu blir. Då är det liksom destinerad att här får jag möjligheten och det är ju utbildningar och annat som vi också behöver göra emellanåt internt och jobbar man inom vården och lyssnar man på det här så ska vi ju komma ihåg Roger Pettersson.

HL:
Exakt regionens IT pedagog ja, han är ju en fena på det här att se till och lära människor. Hur saker och ting funkar, så ring han hela tiden eller så. Ja, han är ju en superviktig funktion och han har säkert jättemycket att göra det misstänker jag.

AG:
Men ja, han brukar springa genom Nyfiket för han så bråttom. Nyfiket är ju vårt fik där

HL:
Ja, men så är ni nyfiken på Roger ta ett snack i alla fall och se hur ni kan landa. Love jag är fortfarande lite nyfiken på det här med vart det här liksom personliga drivet kommer ifrån för att det är ju alltid människor som ska göra grejen liksom. Det spelar ingen roll än har inte AI tagit över världen men alltså det är ju människor som ska göra jobbet och någonstans få ett mandat. Känner du att liksom eller blir det mera så här att ja, men ta det du Lova du är alltid på den där frågan eller kan du känna att du har en frihet att liksom koppla på det här förändringsdrivet, för du har ju uppenbarligen tid att göra det?

LG:
Ja, men lite grann, men tid och tid att göra det, man jag får hitta tiden ja, ta mig tiden.

HL:
Men hur gör du då?

LG:
Men från när vi började med det här så hade jag vissa dagar avsatta att bara jobba med Nova rent administrativt, titta på förbättringspotential, så jag har vissa schemalagda dagar då jag är mer frikopplad från vårdavdelningen och vårdarbetet och kan uppmärksamma saker och se att är det någonting som jag har att ”gnälla” på den här veckan.

HL:
Får det några konsekvenser då för verksamheten att du har den tiden måste man in med vikarie eller hyrsköterskor eller måste man göra någonting annat?

LG:
Ja, det blir ju lite. Det är ju någon till som måste ta den där turen som jag annars hade tagit. Men som på en akutvårdsavdelning eller en arbetsplats över lag, att om människor blir sjuk eller någonting får ju dom en mindre. 00:23:11 Ibland har vi fått skjuta upp till något annat tillfälle och så kliver jag in och jobbar på avdelningen.

HL:
Men jag tänker så och tänker lite grann på att det ändå måste vara någonstans väl investerad tid eftersom ni är dom enda som håller kvar vid arbetssättet.

LG:
Ja det tycker jag. Det måste ju vara resultaten där någonstans som talar för att fortsätta ja och de har ju blivit lite längre emellan för till en början så var ju de här turerna endast avsedd för Nova att utveckla att se att fånga upp problem att föra problemen vidare. Jag har ju inte så mycket makt att ändra i systemet själv. Jag är en sådan här superanvändare, heter det, någon som kan systemet lite bättre. Så att jag har ju viss tillgång till system, jag kan ändra färger på så det ser lite finare ut på plattorna. Men jag har ganska lite makt i det, men att jag kan ju ha ju kanske lite lättare att uppmärksamma vari problemen finns och felsöka och föra det vidare till de som kan föra vidare i hierarkin. Det är alltid att jobba nerifrån och uppåt och se vissa problem kanske kan vara nyckeln.

HL:
Jag har jobbat i organisationer där vi har haft superanvändare kring de digitala verktygen, för att då har man kunnat gå dit och fråga den ifall det är något man kör fast med och det den personen eller den funktionen har haft precis det du beskriver och det kan ju vara en utav nycklarna till att hitta framgång i det här medarbetaredrivna arbetet. Anna granevärn?

AG:
Absolut, just att den funktionen skulle kunna finnas den finns vad gäller Cosmic och journalsystemet faktiskt, okej.

HL:
Ja då vet vi det. Anna Sjövall ska alla uppfinna hjulet igen.

AS:
Nej, men alla ska ha superanvändare. Ja, sen om dom har det. Det vet jag inte nu, men det är sagt så. Ja, det är sagt så och så kommer verkligheten i kapp och så släpper man den tiden därför att jag behöver kanske ägna mig åt patienterna i stället eller nåt.

HL:
Men du Love om du blickar lite så där i backspegeln. Ni jobbar mycket med plattorna och så finns det andra då som kanske inte gör det alls. Har du något bra exempel, liksom på hur man ska kunna lösa ett bekymmer där den mottagande parten inte liksom är digital?

LG:
Ja, det är nog att börja med kommunikation, att se var problem ligger, vad är problemet? Vad är det som inte fungerar? Att hitta lösningen på det. Det senaste jag har tittat på är att se om man kan göra en mer modern lösning på hur vi hanterar magnetkameraremisser från inneliggande patienter på avdelningen. I dagsläget så skickas dom remisserna, dels i journalsystemet Cosmic, men dels så ska det också fyllas i ett formulär. Magnetkamera har en stor magnet i sig, inte så överraskande och då vill man vara säker på att finns det någon metall i kroppen hos patienten som man ska fylla i ett formulär där man går igenom det här. Det formuläret fylls i på ett papper och skickas med fax 7 våningar ner till magnetkamera-personalen. Det tycker jag att man skulle kunna lösa på ett lite mer modernt sätt.

HL:
Ja, och hur har du tänkt det här då?

LG:
Det finns ju en funktion i Cosmic, journalsystemet som används i huset med som heter blanketter, där finns det ju olika mallar redan, för till exempel vid sjukskrivning och försäkringsärenden och sådant där. Det skulle inte vara så svårt föreställa mig att man skapar en blankett som är exakt samma frågor som på det där formuläret och sparar det och använder det i Cosmic i stället. Då får du ju också fördelen att du har lätt att hitta rätt på om patienten har gjort tidigare undersökningar med, och hur det gick då. Om det var cellskräck till exempel för att det är en ganska trång kamera man ska fysiskt in i så det kan vara hemskt för patienten om man har svårt för trånga utrymmen och då blir det också mer av värde att se. Som sagt patienter kan ha svårt att kommunicera hos oss att veta om det tidigare har varit någon cellskräck och den här biten framgår ju.

HL:
Mm, men det här formuläret, ja, du har ju en mottagare där borta som står med sladden i väggen och faxen i högsta hugg. Och har du dragit det här tillsammans med dom?

LG:
Ja, jag har fört det vidare till dom berörda och dom ska se vad man kan börja titta på. För att lösa. För det är också det att dom också tittar på deras nuvarande arbetssätt, se över ett nytt arbetssätt för att dom arbetar inte lika mycket i Cosmic. De har ett separat system förstår jag för att hantera magnetkameran och det. Så då måste de också se över sitt arbetssätt, titta över nya rutiner, göra en risk och konsekvensanalys så att det är ju en det är mycket som ska klaffa innan ett nytt sätt påbörjas. Ja, bara att säga kan vi göra så här och nästa dag så testar man nej precis.

HL:
Varför kan man inte göra det då?

LG:
Ja, det undrar jag också. Men det kanske har med sekretess och annat att göra och sekretess. Ibland kan man ju hemfalla åt långa utredningar och så till slut orkar man inte fortsätta. Nej, men jag tror arbetet som det är i vården. I alla fall så är det mycket att se att om man ändrar systemet och arbetssättet från nu och man börjar med ett nytt, finns det några risker där är det någon som kan fara illa, vad behöver man förbättra? Man måste ju utbilda en personal på det nya arbetssättet.

HL:
Det handlar om patientsäkerhet och många patientsäkerheten, men ibland kan man strunta i hinder man måste över och så testar man och ser. Det är också ett sätt att lära sig.

LG:
Ja, men det gör vi också. Vi är piloter ibland. Men vi måste ha en viss koll på att ingen far illa. Men vi brukar göra piloter för att komma fram lite snabbare. Ja med att testa, det är utmärkt sätt att testa saker?

LG:
Ja, men precis det behöver ju inte vara liksom skarpt läge. Nej, utan man kan prova sig fram.

HL:
Jaha så att du och MR gänget, vi ska inte klanka ner på dom för dom är ju ändå på ja dom arbetar med de verktyg de har fått. Men jag menar dom är ändå på din idé och säger inte nej utan säger snarare ja.

LG:
Ja dom jag pratar med i alla fall. Jag tycker också att det verkar lite befängt att fax, började väl bli omodernt 95, när det blev mer och mer e-post och nu är det 20 år sedan eller mer.

AS:
Vi har ganska många faxar på sjukhuset. En del på hälsocentralen också tror jag.

HL:
Ja, men det är ju nötter att knäcka här för att komma vidare, men det tas ju steg framåt hela tiden. Det får vi inte glömma bort. Precis som du sa Anna Granevärn, så att jag inte står här och påstår någonting annat. Love, vad är nästa steg då som du ser det liksom? Vad skulle du behöva för att kunna kanske driva ännu mer?

LG:
Jag vet inte exakt, en sak vore ju önskvärt, att det här arbetssättet med Nova anammas på flera avdelningar.

AS:
Arbetet sker ju, men det går långsamt. Innan covid så hade vi ju en liten novagrupp som hade möten och med jämna mellanrum. Det blev ju slut med det med i och med covid, Jag tror att då tappade man lite och sen har flera avdelningar som skulle börja med det där haft stor ruljangs både på personal och omsättning på chefer och det blir ju svårt att få en sammanhållen riktning och arbeta när den som leder byts ut ganska frekvent. Så jag tror det behövs nog lite stabilitet, stabilitet och kontinuitet, stabilitet och kontinuitet och tydliga direktiv. Att så här ska vi arbeta, särskilt när man ska införa någonting. För det blir ju en hel personalgrupp som i stort sett måste utbildas i ett nytt arbetssätt. Men när man fått in det så att alla som kommer därefter inser, så här jobbar vi och då kommer in i systemet väldigt snabbt.

HL:
Om jag frågar dig så här då, vad har det betytt då för er att kunna jobba med den här digitala lösningen? Om man tittar då på hur ni har det med arbetsmiljön och stress och sådana bitar har det hjälpt er.

LG:
Det har hjälpt enormt mycket. Just det här att vi har väldigt täta kontroller på våra patientgrupper. Man måste vara där ofta och se efter. Så att bara ordna upp dom där tiderna i en checklista som uppdateras när man bokar av den är ju fantastiskt, innan dess så var man tvungen att se om man tagit kontrollen. Är det någon som har tagit den? Vem har tagit den eller är det nedskriven någonstans? Man vet vad som är gjort och det har då blivit färre vårdskador för patienter. Vi har ju använt det här också som ett förbättrings verktyg när det gäller. Man har uppmärksammat när de varit vårdskador, säg att man har fått en retning i ett kärl för att en venkateter har suttit kvar och retat eller gjort en inflammation eller en blåsa har överfyllnad, vanliga problem också. Det har vi åtgärdat med att vi sätter in dom här sakerna att granska det extra på patienter. Nu har vi det mer som rutin att vi tittar på alla mer ofta än vad vi gjorde förut och det har blivit nästintill inga av de sortens vårdskador längre.

HL:
Det är ju utmärkta resultat då.

LG:
Ja, det märks tydligt.

HL:
Nu har vi hört mycket om novaplattorna och då funderar jag att om ni fick fortsätta på spåret då Anna Sjövall och Anna Granevärn vad behöver mera?

AG:
Ja, men det jag tror, att love säger ganska mycket, där som är väldigt sant att det behöver vara lite stabilitet och just som jag sa tidigare också att den närmsta chef är väldigt, väldigt viktig. Det är klart att vi behöver en riktning från ledning och alltså högsta ledningen också naturligtvis. Men det är de som är närmast dagligdags. Alltså har man inte det stödet där, då är det svårt och tillåta. Då ska du får testa, utreda, det jag menar, det jag tror att det är en stor nyckel faktiskt. Sen att vi runt omkring behöver kunna stötta upp naturligtvis. Men jag tror att det är viktigt för att man tillåts som medarbetare också.

HL:
Anna Granevärn ramar och förutsättningar. Love till exempel skulle kunna vara, jag bara leker med tanken, en dag i veckan, en gång i månaden, vara ute och handleder andra som är sugen.

AG:
Ja, jag stod och funderade lite på det innan, hur man sprider det här och hur man delar med sig till andra som inte har kommit lika långt och då är det ju otroligt värdefullt att kunna dela ert exempel och att fler kanske får höra hur ni har jobbat och hur du har lagt upp det, hur du tänker och vi flaggar också för att man inte behöver uppfinna hjulet på nytt utan det är se och ställ frågor jag finns här. Ta kontakt och det använder vi också Teams för på arbetsplatsen och så finns det ju en liten grupp där med novaanvändare och novasuperanvändare.

AS:
Det fanns ju nova grupper en gång i tiden? Jag var faktiskt med. Det är nästan så jag glömt bort det, men jag var ju med när vi startade upp en sådan novagrupp för, känns som väldigt länge sen nu. Då var det en väldigt driven och rolig grupp att jobba med. Sen kom pandemin kanske man behöver starta upp igen.

HL:
Hörni love vad händer ikväll då? Eller ja, jag vet att du ska bjuda dina ungdomssläktingar på glass.

LG:
Ja, syskonbarn som jag har lovat glass bland annat det måste jag åtgärda.

HL:
Ja, det är viktigt.

LG:
Ja, man ska hålla sin sina löften ja. Annars blir man inte populär. Ja, det är väl det närmsta jag har tänkt just nu då som är trängande så får vi se om jag ska ut och simma någonting eller hur vi gör i värmen.

HL:
Så där, lite rörelse i alla fall lite i alla fall, toppen arbeta bort den här glassen också. Sjövall? Ja ja, ska jag köra intervaller ikväll får vi se hur jobbigt det blir. Imorgon köra ett lugnare pass tror jag, vi får se hur varmt det blir?

HL:
Nej, nu skjuter du upp det som är planerat bara för att det är lite varmt.

AS:
Nej, men man ska ju också få ut bästa effekten av träningen.

HL:
Ja, förlåt ja. Anna Granevärn? Har du något mer pass på gång idag?

AG:
Ja, men precis rullskidorna har ju har ju gått sin runda och det får ju bli varannan löpning nu då. Jag får väl ta på mig löparskorna för Sanktolavsloppet med respekt för övriga lagmedlemmar.

HL:
Ja, just det jag förstår. Ja, jag ska hoja idag, jag ska på fotboll i Krokom så då tyckte jag, då kan jag ju hoja dit, titta på matchen och hoja hem. Tack för att ni kom hit idag?

LG:
Tack för att jag fick vara med.

HL:
Jättekul att träffa dig Love. Lycka till med allt i framtiden och du får gärna komma tillbaka och snacka mer med oss.

LG:
Ja det kan jag göra.

HL:
Ja topp och tack till er också Anna och Anna.

AG:
Ja men tack själv Håkan.

LH:
Tackar.

Transkribering av avsnitt 54 Inspelat den 29 aug 2023.

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

”Om hur Frösö Hälsocentral övervinner hinder”

Medverkande tituleras i transkriberingen: AG -Anna Granevärn-Sjukvårdsdirektör

AS -Anna Sjövall- Verksamhetsutvecklare

HM -Henrik Modin- Distriktssköterska, Frösö Hälsocentral

HL -Håkan Lundqvist- Programledare

HL:
Ja, men det är ju säsongsstart på en helt ny säsong. Podden, som handlar om vårdens utveckling inom region Jämtland Härjedalen. Hej Anna Granevärn.

AG:
Hej äntligen tillbaka!

HL:
Ja, du har längtat.

AG:
Ja, ja.

HL:
Jag förstår och jag också faktiskt. Ja, är du fortfarande tillförordnad Hälso- och sjukvårdsdirektör?

AG:
Ja, det stämmer.

HL:
Ja, OK! Men nu är vi tillbaka och sommaren, hur har du haft det i sommar då? Anna!

AG:
Jo, men det har varit fint, jag har jobbat mycket hemma på min gård, det har varit målning och trädgårdsarbete och stenläggning och annat.

HL:
Jaha, full aktivitet, men jag har också noterat en sak som jag är väldigt glad över på regionens hemsida. Det har kommit veckorapporter om läget inom sjukvården så att man har kunnat hålla sig uppdaterad kring hur det varit med vårdplatser och bemanningen i sommar. Det har ju faktiskt varit ganska bra.

AG:
Ja, vad härligt och det är vi glada över, bra samarbete, bra dialog och bra flöden och vi har kunnat möta patienternas behov.

HL:
En ordentlig utvärdering och kommande plan inför nästa år sätter ni väl i gång med i höst också?

AG:
Ja, vi väntar bara på att vi ska segla in i hamn så att säga sista augusti är väl någonstans där vi bryter sommaren och börjar på utvärderingen.

HL:
Anna Sjövall välkommen du också, verksamhetsutvecklare som också är ständig medlem i den här podden.

AS:
Ja, men tack!

HL:
Ja hur har du haft det i sommar?

AS:
Jo, men jag haft det bra. Ja, hade önskat lite mer värme kanske. Men ja, jag var ju på hemmaplan. Jag var ju faktiskt också Västkusten, det var inget bättre där. Jag tycker ändå att i södra Sverige ska det väl vara lite varmare kanske? Men det har varit bra ändå.

HL:
Ja, men var glad att du inte har varit ute i klimatkrisens mellan- och södra Europa. Då hade du ju svettats ihjäl.
Extra välkommen till dig Henrik Modin, som är sjuksköterska eller ska vi säga distriktssköterska?

HM:
Ja, om vi ska vara petiga.

HL:
tack för att du är det. Distriktssköterska hur många år?

HM:
Jag blir klar med min examensuppgift här efter nyår så att den examen är inte så gammal. Men jag har jobbat som sjuksköterska sedan 1997.

HL:
Oj, det är ganska många år, då har du sett hur vårdens utveckling därifrån och fram till idag i alla fall har varit.

HM:
Ja, åtminstone har man väl fått se lite trender.

HL:
Idag ska vi prata om och ge oss i kast med det som vi har kunnat prata om i tidigare poddar.
Vi har också sett det i nyhetsmedierna, egenmonitorering, för vart är det du jobbar?

HM:
Jag jobbar på Frösö hälsocentral sen 5 år tillbaka ungefär.

HL:
Om jag fattar det rätt så har du varit drivande runt egenmonitorering. När det infördes för oss och hälsocentralen?

HM:
Ja, det blev lite på det viset. Jag ärvde uppdraget när det låg i sin Linda och det var under min studietid och då tyckte jag inte att jag hade riktigt tid till det. Så när jag var klar med studierna så bad jag om att få komma i gång och så blev det ett parallellt spår med lite tryck lite grann från ledningen.

HL:
Eller fick du frågan, ”Henrik är du är intresserad”?

HM:
Vi ska gå in på detaljnivå där men det var två parallella spår i alla fall och jag tyckte att det var konstigt att min lilla fråga tog sådan fart, men det fanns en agenda bakom och jag åkte med ja, fast det är ju hela hälsocentralen.

HL:
Ja, är du inte glad över det idag då?

HM
Ja absolut, det funkar mig alldeles utmärkt, för det är bra frågor och så får man plötsligt ett ansvar över någonting. Lite känslan att nu ställer jag en fråga och så ligger det startpaket klart här är det någon som trycker på en knapp och så får man en lavin över sig med massor med saker som ska hända på väldigt kort tid.

HL:
Ja, men det är ju bara hänga med, eller hur? Och så löser man problem under resans gång?

HM:
Ja, om det dyker upp sådana så.

HL:
Egenmonitorering, det är ju ett eget ord kan man ju säga, men det innehåller ju någonting. Anna granevärn vad är det för den som inte har hängt med i svängarna?

AG:
Ja, men det handlar ju om att man som patient kan göra en hel del själv, att man kan mäta värden själv i hemmet och har lite koll, men också att det finns lite uppsikt från sjukvården om det är någonting som avviker och man kan ha en dialog direkt ( värden som vården hela tiden kopplas upp emot och tolkas, reds anm) HL: Just det, ett samspel då mellan i det här fallet då, för jag sa hälsocentral och de listade patienter som ni har på egenmonitorering, det kan handla om.

AG:
Hjärtpatienter, och vi kört hårt med blodtrycks patienterna i första hand. Ja, sen kommer väl de med hjärtsvikt att hänga på

HM:
Ja, vi håller fortfarande på utökar antalet anslutna patienter, framför allt med blodtrycks diagnos.

HL:
Hur långt har ni nått ert arbete med egenmonitorering?

HM:
Ja, jag ställde frågan i oktober, november, någon gång och i december hade vi första öppet hus där vi började ansluta patienter. Jag har ju ingen exakt koll på siffrorna riktigt, men jag tror att vi har ungefär 150 patienter. Aktiva eller, mer eller mindre aktiva. En del är väldigt pigga på medan andra tar det lite glesare och så där.

HL:
När ni, om man får kalla det så, rekryterar dom här patienterna till den här delen av sjukvården som heter egenmonitorering hur går det till, vad gör ni med dem, hur säger ni?

HM:
Ja, där har ju jag, Linda och Nathalie, från ursprungs projektet i Ragunda som fint stöd och dom har hjälpt till att sätta ihop ett informationsbrev med inbjudan så att säga, så det är ingenting som vi på Frösön kan ta åt oss äran för, resten tar vi gärna äran för, men den biten är deras så från början så skickar vi ut ett pappersbrev. Andra vågen av anslutning skedde via 1177, med information till medborgarna som var utvalda och lite länkar och så där för nedladdning, appar och såna grejer.

HL:
Du nämner Ragunda.
Där det startade ju för 5–6 år sedan. Vi har ju pratat med i Maggie (patient) som ett lysande exempel i ett av våra första avsnitt om hur hon har det med sin egenmonitorering. Det avsnittet kan ni leta upp.
Hur värvar man en person som lider av någon form av kronisk åkomma, till exempel högt blodtryck eller nåt sådant som man behöver ha koll på, så att den ska känna att det är schysstare att vara på hemmaplan och sköta det här själv än att jag behöver traditionellt besöka en hälsocentral eller sjukhuset?

HM:
Ja, hur gör man? Det är ju de som är lite intresserade generellt sett och det är väl. 20 25 % tror jag som har anslutit sig av dom som har blivit erbjudna och varför dom andra inte ansluter sig det och det får man väl fundera över.

HL:
Om vi leker med tanken att jag är din patient och så där och jag är lite så där tveksam lite om fördelarna, berätta om fördelarna?

HM:
Man kan ju gå tillbaka till hur vi har jobbat traditionellt med patienter med förhöjt blodtryck på Frösö hälsocentral och då är det ganska enkelt man konstaterar att blodtrycket är förhöjt. Det blir ett läkarbesök, man går igenom med prover, riskfaktorer och sådana saker, och så påbörjar man en behandling och justera medicinerna tills man har uppnått ett bra blodtryck.
Sen är det väl lite nedtonat efter det att man får gå till vårt hälsorum där man mäter blodtryck lite då och då, så är det receptförnyelse en gång per år och åtminstone var fjärde år så är det läkarbesök och lite sådana saker med utökad provtagning och undersökning och så där. Och det passar ju inte för alla att springa upp för trappen och komma till oss mellan 08 och 16.45.
Sitta i ett rum där folk rycker i dörrar och grejer och skriva i lappar så att det tenderar ju att det inte blir av.
Nu har vi ju då folk som får med sig utrustning hem som kan göra det hemma och tycker det är mycket trevligare sedan när man lägger upp konceptet så.

HL:
Brukar de hänga med och känner de den där tryggheten då som patient? Med att vara i sin hemmiljö?

HM:
Ja, jag får den känslan ja, nu för tiden rekommenderas man mäta blodtrycket i hemmet också för att vi har ju lite så där ”tryckfenomen” som gör att man inte får så bra mätningar när man är i sjukvårdsinrättning.

HL:
Då pulsen går upp? HM: Lite sådana saker, och man behöver inte ens uppleva det. Det är bara händer. Ja, man behöver inte känna något stresspåslag. Så den, den grejen minimeras, så är det ju.
Man kan ju tänka sig att det är någon som köper en blodtrycksmätare. Har den hemma som man köper från apoteket. Man kollar sig och vet att det blir bra mätningar. Men informationen kommer ju inte oss tillhanda liksom, så jag ser det lite grann som att man har suddat ut gränserna mellan ren egenvård och sjukvård med egenmonitorering för att vi får vara där mitt emellan liksom och filtrera den information som kommer in och agera på den när den kommer om det behövs.

HL:
OK, så det blir ju en ökad patientsäkerhet på det viset. Vad bra du beskriver! Här är vi ju inne på de behov man kan känna som patient, alltså där det personcentrerade och där sjukvården mera ska ta i beaktning vad jag har för egna behov. I stället för att hålla på och åka in och ut på sjukhuset eller någon hälsocentral.

AG:
Ja, men exakt.
Ja, det här är ju en del i omställningen till nära vård som vi har pratat mycket om och som många andra regioner också gör samma saker kring. Det här har ju blivit jättestort faktiskt, om vi tittar tillbaka till tjugoarton när vi var ganska själva som började så tror jag inte att det är någon region som inte alls höll på eller inte övervägt att börja.

HL:
Det verkar också vara en utav de mer framgångsrika, liksom omställningar om man tittar på vad som är möjligt med digital teknik och sådant idag också inom utvecklingen inom vården.

AG:
Ja, men det finns ju också på man säger den privata marknaden väldigt mycket utav de här tjänsterna. Men finessen menar vi kan är att göra det i regionens regi. Det är ju just det här som Henrik beskriver att vi också får helheten kring patienten så att vi har koll, och när vi behöver så kan vi agera och vi har det ihop med all annan hälsa också kring de här patienterna, så det blir en helhet. Patientnära och personcentrerat.
Jag tycker du beskriver det så bra Henrik. Att vi befinner oss liksom mitt i limbo.

HL:
Ja, jag menar här kommer det input utifrån och så ska ni föra den vidare internt. Men när ni säger att ni filtrerar, hur går det till då liksom? Om vi säger att det landar in ett värde.
Det här ser inte så hälsosamt ut. Hur agerar ni då ett värde?

HM:
Det är inte så intressant, utan det som är intressant är att se en utveckling över tid. Ett blodtryck som är förhöjt över kanske en och en halv månad, då börjar det bli dags.
Vi har ju även hittat flera underbehandlade när vi har gått in i det här, folk som kanske inte har gått i hälsorummet och nu helt plötsligt får vi en mätningar en gång i veckan.
Några gånger i veckan så ser man en trend då så, det man kan säga att vårt gränssnitt som vi jobbar i där vi får upp en lista över varningar som har kommit in och när vi ser varningar så går vi in och tittar i varningarna, kollar hur blodtrycket ser ut och sen går man in i en vy där man ser trenden för just den här patienten och så ser vi ja, men okej, det här var en engångsföreteelse.
Så stänger man varningen och så går man vidare till nästa ser man att det är en trend, då går man in och öppnar journalen och tittar att ja, men här är det någon som redan har börjat. Och så vidare.
Då får man etablera en kontakt med patienten och förklara att nu kommer det här hända. Dina blodtryck såg inte så bra ut. Vi måste fundera på om vi kan göra något åt det. Och så kontaktar man doktorn och rapportera värden.

HL:
Vad spännande när du nämner det här med att ni har hittat flera som har varit underbehandlade och vad det kan bero på.
Det kan man ju spekulera kring, men här blir ju kontaktytan mot er inom sjukvården från patient håll ett stort kliv framåt om man nu inte har varit i hälsorummet eller kanske inte tänkt så mycket på sitt tillstånd och så vidare, så att går det att säga att ni har räddat liv?

HM:
Absolut. Tack vare det ja, så är det ja, vi har hittat flera som har alldeles för höga blodtryck och sen om vi inte är helt färdigbehandlade med dom ännu för att det tar tid att pressa ner det så är det ju sådana blodtryck som faktiskt kan leda till plötslig död. Ja, det låter ju hemskt, men så är det.

HL:
Ja, det är ju så verkligheten, men tack vare den digitala omställningen och tack vare möjligheten med egenmonitorering så har ni hittat flera sådana patienter?

HM:
Ja, man kan nog säga det. Det är min nyhetsnäsa som går i gång ifall ni undrar.

AG:
Vi förstår det.

HL:
Så jättehöga blodtryck är ju en allvarlig risk för svår sjukdom så är det. Hur reagerar ni på det när ni hörde ju Anna?

AS:
Nej, men för mig tänker jag att det är ganska självklart. Jag har också jobbat som distriktssköterska själv.
Man har ju också stött på de här patienterna som inte tar dom här kontrollerna eller man inte följer behandlingen, det är ju liksom inget ovanligt dilemma i vården ändå och jag tänker så här, jag tänker på när jag börjar jobba som distriktssköterska, då hade vi ganska många läkare som var skeptiska till att man tog blodtrycket hemma överhuvudtaget, folk köpte ju blodtrycksapparater och hade hemma.
De kunde komma med en papperslapp och säga, ”men jag har tagit dom här värdena” så fick dom ändå komma till oss och ta några gånger, så tänker att vi ändå kommit ganska långt på inte jättemånga år det tycker jag är jätteintressant.

HL:
Varför jag säger att vi har en. Jag vet inte vad, men det köptes en hit, så vi kollar av så där någon gång i månaden. Vi lider inte av något högt blodtryck eller nåt sådant där. Vi har inget sjukdomstillstånd, men vi har lite koll så där. Vi tycker det är lite kul att kolla. Hur gick det för dig idag? Ja, men det såg bra ut och för mig också.

AG:
Henrik jag måste få fråga också för i det här tidigare projektet som vi hade. Där hittade man också personer som var överbehandlade eller som lyckades sänka sitt blodtryck.

HM:
Jag har några sådana också faktiskt, förklarat vad det innebär, är att det alltså överbehandlades så de fick för mycket sjukvård i form av medicinering helt enkelt. Vi har en norm på hälsocentralen. En norm för hur man ska behandla så att säga, och så får man en behandling och så går man hem och sen hemma så har man inte det förhöjda blodtrycket som man har på hälsocentralen, vilket innebär att man då pressar ner blodtrycket för mycket.
Det ökar risken för att man får yrselanfall och simning och sådana saker, vi har faktiskt hittat några sådana hos oss också när man har legat på tok för lågt, så vi har börjat sätta ut mediciner helt enkelt.

HL:
Men här hittar vi flera nycklar till varför det kan vara schysst att vara i sin hemmiljö och göra de här mätningarna själva i lugn och ro och där man känner sig, kanske extremt mycket tryggare och säkrare på något sätt än att vara bland dom vita rockarna som du beskriver Henrik.

HM: Sen fanns det ju faktiskt en sak till som vi noterade tidigt och det var att när patienterna mätte själva och följde sitt blodtryck och också kunde koppla det till vad man hade gjort under dagen så fick många patienter också ahaupplevelser. Att om jag har motionerat eller om jag har druckit alkohol så påverkar det mitt blodtryck.
Det är ju flera som faktiskt har börjat tänka på sin livsstil och där har ju vi haft en möjlighet genom chattfunktionen då också att uppmuntra till det och skicka lite information.
Sund kurs, vi pratar mycket kost och motion med atienterna och det är ju primärt det som är intressant också. De flesta med förhöjt blodtryck har ju det på grund av blir livsstilsorsaker. Sen finns det dom som är trådsmala och gör precis allt de kan och ändå ha förhöjt blodtryck. Ja, men fine.
Men de allra flesta kan faktiskt göra någonting med att, genom att gå ner i vikt och röra på sig mer äta bättre.

HL:
Och du nämnde innan vi börjar spela in här så drog du till och med en siffra!

HM:
Ja, vi vet inte om det är exakt 80 %, men någonstans där våra kroniska sjukdomar vi har idag som är livsstilsbetingade. Det har ju med alkohol, tobak, kost och motion att göra.

HL:
Ja, och det är därför det ofta pratas om det så himla mycket, så att alla där ute nu förstår att det faktiskt spelar roll hur man försöker sköta sitt liv.

HM:
Så är det ja.

HL:
Det låter så pekpinnigt att vi inte ska hålla på och dutta med människor hit och dit, men människor kan ju behöva hjälp ibland lite råd och stöd.

HM:
Vi kommer ju från någon typ av människa som springer runt på en savann och letar mat och i princip har gått i periodisk fasta och sprungit runt. Nu så sitter vi på stolar och äter hamburgare och chips.

HL:
Ja gud, vad gott! Men man kanske inte behöver trycka i sig det varje dag?

HM:
Nej, sen finns det ju såklart olika sidor av myntet.

HL:
Det finns ju människor som fastnar i matmissbruk och sådana saker. Det är djupare orsaker än att man bara är hungrig och hemfaller åt den typen av kost.
Så hör du Henrik om du om du tittar framåt när det gäller egenmonitorering vi har två väldigt nöjda ”ANNOR” (Anna G och Anna S, res anm) här som har sett den här utvecklingen över tid och det ger bra resultat, vart tänker du dig att man landar någonstans om du får visionera lite grann?

HM:
Ja, jag har sagt det förut. Det är fantasin som sätter gränserna. Det här blir ju om man pratar om personcentrerad vård. Det finns ju så vida perspektiv i det hela, alltså att man tänker sig samhällsekonomi där vi har en befolkning. Snart kommer jättemånga vara äldre och det finns för få som är i arbetsför ålder och det ger ju ett problem och det här är ju ett sätt att möta det.
Sen när man pratar personcentrerad vård handlar ju väldigt mycket om att man ska fokusera på patientens behov och önskan om hur det ska gå till, inte att man står och talar om för någon att så här ska vi göra och strunta i åsikter utan det ska handla om patientens önskan. Hur vill man bli bemött, hur vill jag ha behandlats?
Och ja, både medicinskt och. känslomässigt och allting så där. Då kan man ju tänka sig en person som inte vill lämna sitt hem till exempel och i den mån det går att man kan ha ett videobesök, till exempel att man kan ha kvantifiering av sig själv, alltså mäta värden som är av vikt för vården i förlängningen.
Det kan man göra hemifrån. Jag har ju, vad heter det? Jo, Åkesson där nere i Borgholm. Han har ju ett väldigt framgångsrikt koncept som kallas för sjukhus i hemmet.

AG:
Jaha, jag stod just och tänkte på Borgholmsmodellen.

HL:
Vet du vad som dök upp? För mig dök upp en bild så här att man i en nära framtid går man in i någon slags kuvös och där mäter man ständigt med hjälp av AI och rubbet skickas vidare till sjukvården Och så får jag något gensvar, att komma in omedelbart eller du kan sitta lugnt i stolen. Vi hör av oss.
Jag tänker att det kanske inte är särskilt avlägset.

AG:
vi har ju sett olika sådana här innovationer över tid som har presenterats med att man inte skulle behöva ta blodprover på samma sätt till exempel utan det skulle kunna skannas av och drönare som flyger runt med utrustning, det finns ju så fantastiskt mycket som händer och frågan är ju när det droppar ner och blir en verklighet hos oss.

HL:
Fort går det och det som då reser sig det är ju den mänskliga kontakten som sjukvården kan behöva ha med patienter, dels för att det handlar om empati och förståelse. Riskerar den någonstans att utarmas eller?

AG:
Ja och nej. Om man förlitar sig helt och hållet på distansoberoende vårdkontakter. Så ja, då försvinner ju det helt. Men det här är ju ett komplement så vi kommer ju fortsätta behöva läkarbesök och sköterskor. Men dom delar där det inte nödvändigt, så finns det ingen anledning att ta folk till hälsocentralen.

HL:
Men här gäller det ju då att sjukvården har en lyhördhet och då ligger ju det också inom det som är personcentrerat. Att jag känner att jag vill träffa läkaren eller distriktssköterskan. Jag vill att vi ser varandra i ögonen och känner lite på varandra därför att vi är människor.

HM:
Ja, och de som vänder sig till oss då och ber om att få bli anslutna, för nu har det blivit så här att det har varit lite om detta i Teve och lite nyheter och sådana grejer Folk hör ju av sig och vill vara med utan att dom har fått inbjudan och då drar vi in dom i det hela.

HL:
Ja, men kom ihåg vart ni hörde nästan först i alla fall nästan först när vi startade den här podden.

HM:
Det här är ju personer där det passar att ha den typen av vårdkontakt och dom är aktiva i chattar och ställer frågor och så. Det händer ju att vi får begränsa folk också. Att när den här chatten kretsar kring er egenvård och blodtryck. Vi kan inte hålla på och diskutera dålig mage och eller hur?
Det var där jag förstod att det kan dra i väg.

HL:
Så att det man ser är också hur generationerna, den mobila generationen börjar komma in och vi som är mer teknikvana också. Det passar ju kanske främst de som är inte är mitt i livet som inte har tid.

HL:
Dom stressar sig fram till förhöjt blodtryck.

HM:
Ja kanske ja så kan det vara.

HL:
Hör ni om ni får visionera lite grann då Anna Sjövall köper du den där bubblan jag beskriver någonstans där i framtiden?

AS:
Ja, att vi kommer och kommer närmare det, det tror jag, men sen hur det kommer att se ut det vågar jag inte säga, en bubbla, kanske inte alla vill ha hemmet.

HM:
En fråga för att vi ska ha en jämlik vård tänker jag. Vi har ju många långa avstånd också och då är det ju också dom som har väldigt långa avstånd till hälsocentralen faktiskt som sitter långt ute och ibland, jag som kommer från glesbygd vet ju att de kan sitta hemma ännu längre. Då kanske man inte alls söker vård. Vi behöver liksom nå alla då, så det tycker jag är spännande att se utvecklingen på det.

HL:
Och där har vi pratat om diverse olika lösningar eller tester som ni har gjort inom region Jämtland Härjedalen med att ha särskilda uppsamlingsheat på någon hälsocentral för vissa patientgrupper så att dom inte ska behöva åka hela vägen in till Östersunds sjukhus till exempel.

AG:
Ja, men jag tänkte på Sveg när du säger så för Sveg var ju ganska tidig i det här med personer som skulle in på sjukhuset inför en operation, att man fick ta en del prover på hemmaplan eller på sin hälsocentral och kunde ha kontakt med sjukhuset. Man fick hjälp att koppla upp sig på videolänk, det var ju ett av de tidiga projekten egentligen eller testen som vi införde och där hade ju Anna Sjövall en roll också kring att det skulle bokas även i Cosmic.

AS:
Det var en liten, en liten roll, men det var ett roligt projekt för det var också ett sådant där projekt som gick väldigt bra, där alla var nöjda.

HL:
Har det överlevt. Projektet har överlevt det har fortsatt leva i någon form vet vi.
Men jag vågar inte svara på det, jag inte har inte kontakt med dem.

HL:
Vi kanske behöver bjuda in Svegs hälsocentral. Det var länge sedan vi hörde något från dem. Herregud, det är klart att de ska hit. Det får inte bli den där distanslösningar utan då måste de ju så klart komma hit.

AG:
De har ju en ny chef också, som heter Lina som vi gärna vill höra.

HL:
Ja vad kul Lina, om du lyssnar, vi vill ha dig hit så är det.

HM:
Lisa Bylander som jobbar på Imagine Care har ju varit drivande, bland annat med hjärtsviktspatienter där nya diagnostiserade hjärtsviktspatienter går hem från hjärtinfarktavdelningen med en våg och blodtrycksmätare och är i gång med egenmonitorering som jag förstått det när de är injusterade och klara så ska de ta sig till hälsocentralerna och det är ju inget problem på Frösö hälsocentral. Men det finns ju andra hälsocentraler där man inte är i gång ännu.

HL:
Jag tänkte vi skulle ta och runda av här lite grann OK, tacka dig för att du kom hit.

Men innan det så ska vi snacka lite livsstil och så där. Vi brukar ju prata lite träning och mat och sådant där i den här podden, kanske inte så mycket mat har det blivit, men mycket träning.

Anna granevärn, du är ju exemplariskt när det gäller att röra på sig AG: Jag har väl haft temabacke den här sommaren och det började egentligen i Norge när jag var där och sprang stafett. Alla de här motbackarna som finns i Norge som man ska ta i och kämpa sig upp för, det var röd zon hela vägen så jag har letat monsterbackar resten av sommaren.

HL:
Men du gör inte som en del gör när det blir semester, lägger av och tränar och tänker att de ska vara ledig från det också på något konstigt sätt.

AG:
Nej, men då har man ju mer tid att träna. Det är ju som när börsen går dåligt, då investerar vi mer.

HL:
Då vet ni vad ni ska göra med kulorna ni har över om ni har några sådana.
Anna Sjövall hur har du haft det med din träningssommar och så där?

AS:
Ja, jag tränar ju också året runt så det jag lägger jag ju inte av med, men jag kanske inte har varit lika fokuserad under sommaren för att det är andra saker man hittar på.
Jag ska väl ha något nytt träningsprogram snart igen och köra på. Det är ganska många långpass som blivit av.

HL:
Ja, Henrik går i gång här för att han är också löpare, men man behöver inte vara löpare för att hålla en sund livsstil och jag vill bara säga att det räcker med 30 minuters motion varje dag, hjärtat får pumpa lite grann, men Henrik du har ju legat lite lågt med löpningen, för du har ju flyttat till en gård så det har som varit fullt upp med det.

HM:
Ja och det är ju både sorgligt och fantastiskt på en gång för en gård om 16 hektar och lite ekonomibyggnader och ett torp i vård av eller behov av kärlek. Ja det blir annat som blir prioriterat före löppassen. Tyvärr så är det att jag har fått bygga andra typer av muskler och även en hel del blåmärken och rivsår etcetera. Jag förstår det är spännande men ändå fysisk aktivitet har det varit hela sommaren:

HL: Om ni undrar hur jag har haft det. Jag var ju i Thailand med min fru några veckor och då kom jag på att man kunde gå ner jättetidigt på morgonen sex draget och körde lite träning på stranden så det var mysigt. Det gjorde jag. Flera morna lyfte jag stora stenar gjorde benböj. Alltså använde det som fanns till hands. En morgon var det jag, en munk, och en herrelös hund. Och ja, vi hade det rätt trevligt.

Och så var det någon löprunda och lite så där och sen är frukosten extra god efter det. Och vi hittar en sådan kanonfrukostmed lite frön och det var lite yoghurt och det var lite mango och lite banan, ni vet en sådan där som man tycker om att trycka i sig.

Vi vill ju gärna att ni lyssnare håller i den här sunda livsstilen, så att ni känner er lite inspirerad när vi snackar träning här och mat. Henrik Modin distriktssköterska på Frösö hälsocentral. Tack för att du kom hit idag

HM:
Ja men tack!

HL:
Hade du kul? HM: Ja det här är ju skitskoj, det kan vi göra igen.

HL:
Anna Sjövall tack till dig också och tack Anna Granevärn dig också. Tills vi hörs nästa gång hej då:

ALLA:
hej då.

Transkribering av avsnitt 55

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Om: Hemtester ett framgångsrikt exempel.

Medverkande tituleras i transkriberingen

AG - Anna Granevärn-Sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall- Verksamhetsutvecklare

ASG: -Ann-Sofie Gullbranson, Barnmorska på STI mottagningen

HL - Håkan Lundqvist- Programledare

HL:
Det här är podcasten som handlar om vårdens utveckling i region Jämtland Härjedalen. Välkommen till Anna granevärn.

AG:
Tack!

HL:
Tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör.

AG:
Stämmer!

HL:
Hur har du haft det idag på förmiddagen?

AG:
Det har varit bra faktiskt. Vi har haft bra möten det har varit bra energi.

HL:
Ja se där, och Anna Sjövall den andre utav er två som är ständiga medlemmar i den här podden. Vad har du pysslat med idag?

AS:
Jag har varit på Åre hälsocentral, träffat några från personalgruppen där ja pratat genombrott.

HL:
Åh, vad kul. Vad gjorde ni?

AS:
Det kallas en flödeskartläggning när man går igenom olika processer eller floden. För att hitta nycklar till vad man vill förbättra eller justera.

HL:
Ja, kände du/ni av det medarbetaredrivna och engagemanget att här kommer det nu saker som pekar ut riktningen:

AS:
De är väldigt drivna där, de som var med skulle jag säga.

HL:
Vad tog du med dig därifrån mest?

AS:
Oj, det var mycket, men jag tar med mig generellt att det finns så mycket bra idéer och om man lyssnar på det och liksom försöker bena ut vad som är vad så finns det också ganska mycket man kan förändra och göra, men det behöver inte vara jättestora saker alltid.

HL:
Åre hälsocentral är ju inne i en utvecklingskurva som går spikrakt uppåt, kan man ju säga för dom ska ju bli ett närsjukhus i sinom tid. Det poddavsnittet kan ni lyssna på för det ligger någon månad tillbaka i tiden men gå in och kolla i lagret så hittar ni det, och sen speciellt välkommen till dig för du ska få presentera dig själv.

ASG:
Ja, jag heter Ann Sofie hoppas som barnmorska på STI-mottagning på sjukhuset här i Östersund. Vi träffar ju personer som vill testa sig för olika sexuellt överförbara infektioner.

HL:
Om man googlar på klamydiastatistik då dyker du upp.

ASG:
Ja, jag jobbar ju där ofta med bild. Ja ja nej, men jag har jobbat där i 12 år. Så tidning och radio brukar ju med jämna mellanrum, eller basis vilja ha lite uppdatering och då blir det en nyhet i medierna om hur det ser ut med statistiken i Jämtland Härjedalen.

HL:
Är det inte rätt häftigt ändå att få kliva fram och berätta om verksamheten och det ni håller på med?

ASG:
Absolut vi. Det är viktigt att uppmärksamma. Vi ser ju att fler människor behöver testa sig och vet man inte vart man ska vända sig så är det ju inte så lätt så att uppmärksammas är bra.

HL:
Vi ska prata med dig om något som heter hemtester. Vad är ett hemtest egentligen?

ASG:
Ett hemtest just för klamydia under är ett test man beställer på nätet och får hemskickat och sen utför man provtagningen hemma och så skickar man in testet till ett labb och sen får man sitt provresultat. Det finns ju olika leverantörer av hemtest, man kan ju googla, finns olika. Vi i regionen har ju då att man som inloggad via 1177 beställer hem sitt test

HL:
Så in på 1177 och fram med bank ID och sen är det bara att köra.

ASG:
Det är ganska enkelt att navigera sig fram nu. Det finns något, som när man är inloggad med bank ID som heter egen provhantering tror jag det heter och där är det antingen covidtest eller klamydiatest och så klickar man det man vill göra.

HL:
När ni började ni med hemtest?

ASG:
Jag antar att det är ett antal år sedan som själva idén föddes. Att det här ska vi göra.

HL:
Vad var det som gjorde att ni såg att det här är något som passar er?

ASG:
Nej, men dels så har vi ju så länge som jag minns brottats med att vi ligger ju ibland toppskiktet i regionen i landet över flest antal klamydiafall. Så dels på grund av det. Sen har vi ju sett att det är ju bara drygt 20 % män som testar sig. Det är ju ett att den tysta smittspridningen fortgår liksom, så att öka tillgången till provtagning och att det ska vara lätt. Så ja, vi har hållit på sen tjugosexton.

HL:
Så i vår region är karlar i allmänhet generellt då ganska dåliga på att testa sig?

ASG:
Jag kan inte svara för hela landet, men i region Jämtland, av våra 6500 prover så är det bara 24 procent män som testar sig.

HL:
Den här murbräckan, för det här tabut som ligger kring sexuellt överförbara smittsamma sjukdomar, att prata om. Kan man övervinna den då genom att det i stället finns hemtester? Att det känns tryggare och enklare då?

ASG:
Anledning att det inte är så pass många män som testar sig kanske inte är direkt kopplat till tabu, utan det är mer att kvinnor har en mer naturlig kontakt med sjukvården. Man går för att ta sina cellprover, då blir man alltid erbjuden klamydiatest så vi kvinnor erbjuds ju nästan alltid vid preventivmedel och cellprovtagning, klamydiatest och då blir vi ju också uppmärksam på att det är bra att testa sig, män har ju i regel inte den naturliga kontakten med sjukvården.
Som ung så jag tror att det kan handla om att man inte riktigt vet att man ska testa sig när man inte har några besvär.

HL:
Om vi uppehåller oss vid själva klamydia. Märker man om man har klamydia alla gånger?

ASG:
Majoriteten känner ju ingenting, men även om man är liksom asymtomatiskt bär på infektionen så är man ju smittsam så det är bra att testa sig efter oskyddat sex.

HL:
Vad skulle du säga att hemtesten har betytt från det att ni startade med dem fram till nu då?

ASG:
Ja, dels så känns det ju som att vi är liksom alla andra regioner som erbjuder den typen av lätt tillgänglig provtagning och det är ju att det aldrig skulle finnas ett alternativ nu att inte fortsätta med hemtesten. Vi har ju också de som inte har någon möjlighet att testa sig vid en mottagning eller som vi pratade om nyss.
Man bor på ett ställe där man känner alla, där är ju hämtest ett bra alternativ. Sen har vi ju dom som jobbar borta veckovis, men då kan man göra det på helgen. Jag tycker ju att för individen har hemtest medfört bara bra saker för vi har långa avstånd i den här regionen där vi pratar jättemycket om att det ser ut som det gör.

HL:
Anna granevärn väcker det några tankar kring eller förs det och andra diskussioner kring hemtester förutom för exempelvis det här vi pratar om nu eller covid.

AG:
Ja, det förs väl lite av och till, men det här är ett av våra tydligaste exempel och där vi har jobbat länge och är ju också faktiskt ett tidigt steg mot omställningen till nära vård för det här suddar ju ut avstånd och gränser och patientbefolkning gör en del själv i stället för att sjukvårdspersonal ska göra alla delar. Så det här vill vi ju såklart gärna se mer av. Jag stod också funderade lite grann på förutom det. Det är ju ett effektivt arbetssätt för oss, det ger ju en effektivitet, men vi vill gärna fråga efter resultat också när det gäller medicinska resultat och liknande ser vi eller andra regioner någon skillnad efter att man har tillgängliggjort det här?

ASG:
Jag har ju färska data ifrån Jämtland Härjedalen det vi kan se både nu och tidigare är att vi har fler andel positiva klamydiafall via hemtest runt 9 % av totalen testade och jämför man med mottagningar har man bara 5 % så att vi kan ju anta att vi når en mer riskutsatt grupp via hemtest så det är ju ett resultat.
Sen ser vi ju att antalet mottagningstider av hälsotest utfört på klinik sjunker och användandet av hemtest ökar. Så att det är ju också ett sätt som man som invånare vet att det här finns, men resultatet som man främst kan trycka på det att vi har fler positiva fall via hemtester. Vi upptäcker alltså fler infektioner och det kan ju bara vara bra ja.

HL:
Anna Sjövall väcker det några funderingar kring dig.

AS:
Ja, men jag tycker det är jätteintressant och det är. Man har ju pratat om det i flera år som sagt och man kan tycka att det är sådan enkel sak som kanske inte är enkelt att få på plats, men den har ändå enkel sak som medborgarna kan göra själva och som underlättar för vården och är en service också faktiskt till till alla medborgare.

HL:
Jag tycker det är ett superbra exempel, kan hemtest vi har hållit på med och egna tester kring covid också hjälpa till på något sätt att skapa ett mer, Vad ska man säga? naturligt beteende kring hemtest, oavsett om det är för klamydia eller andra saker som man söker efter?

AG:
Ja, att vi får in en slags vana hos befolkningen. Att det här är det här är ganska naturligt att jag som medborgare beter mig på det här sättet.

HL:
Det var en ledande fråga.

ASG:
I det här nya projektet med att automatisera hela flödet är det vi var inne med i sjukvården blev vi väldigt hjälpt av covid. Eller att man har redan gjort en massa saker i samband med provtagning för covid och vi kan haka på. Jag märker ju såklart att personer jag träffar på besök som har testats regelbundet med hemtest. Att de har ju gjort det liksom som en vana och så, så det är inga konstigheter, det verkar inte så och det kanske inte är så svårt. Det är väldigt noggranna instruktioner.

HL:
Finns det några liksom integritetsproblem i det här? Om man tittar kring patientsäkerhet och annat när det gäller hemtester som ni har fått brottats med?

ASG:
Nej! Det har ju varit någon gång när vissa invånare var väldigt innovativa och beställd test till någon annan för att jag inte vill ha hem till mig själv. Kanske mer bland yngre åldersgrupperna. Det man ändå inte förstår är att man gör det då i sitt eget namn, fast det är någon annan som har gjort testet. Vi har ju tänkt att utveckla det här till att kunna också ha hemtester på elevhälsan, alltså hos skolsköterskan, för att liksom få bort det här. Att jag beställer åt min kompis.
Men det är först när vi är i gång med den här nya processen som vi jobbar på så att det elevhälsan på sikt då ska kunna jobba med att du som är elev på skolan kan pipa förbi skolsköterskan och så kan man ta med sig ett test och så kan man göra det där eller så lägger man det bara på en postlåda så testet behöver inte alltså skickas hem till dig.

HL:
Jag förstår Hur långt bort är det då?

ASG:
Det vet vi inte riktigt nej. Men det finns en tanke på att det ska fixas det är lite fakturerings frågor som det handlar om internt.

HL:
Okej, vi ska inte ge oss in i interndebiteringen inom regionen, men jag tror Anna Granevärn här har den där bollen någonstans.

AG:
Ja absolut och interndebitering är ju något vi försöker undvika för det skapar så mycket administration.

HL:
Men jag vet att du har den bollen så att du har många bollar.

AG:
Ja, men så är livet och det är kul. Vi gillar bollar. Vi delar nog på bollen.

HL:
Och att lösa problem är ju alltid roligare än att leta skuld.

AG:
Ja, jag tänkte på det med cellprovtagningen. Du var inne lite på det och att man erbjuds klamydiatest. För nu erbjuder vi också möjligheten till cellprovtagning hemma. Har du varit med någonting i det arbetet? Nej, det är lite utanför min bransch så att säga fast i samma bransch. Jag kan inte mycket om det.

AG:
Det jag funderade på, själva klivet till att man då när man får göra cellprovtagningen själv hemma, att man också då lite lätt med låg tröskel erbjuds klamydia testet. Precis eller om de hänger ihop. Det vet kanske Sjövall om man får det samtidigt.

AS:
Nej, det har jag faktiskt ingen aning om.

HL:
Outforskat område för oss, spännande. Ja, det blir ytterligare en boll du får med dig då.

AS:
Ja, jag visste inte ens att man hade hem tester för cellprov.

HL:
Nej, men det är kanske någon som lyssnar på den här podden som jobbar med det som hör av sig och vill prata om det här. Pysslar ni med det och jobba inom sjukvården på rätt ställe så hör av er, det vill vi prata om ja, vi brukar ju efterlysa lite så där människor som känns lite intressanta eller funktioner, men bakom varje funktion finns en person. Om vi tar ett hopp också till någonting som Anna Sjövall har varit väldigt inblandad i, alla fall under pandemin så var ju det webbtidboken som vi har pratat om ganska många gånger i den här podden.
Men hur ser det ut för er när det gäller webbtidbok? För jag vet att ni har den i gång via 1177.

ASG:
Mottagningen har ju webbtidbok har haft kanske sen och 3–4 år, det funkar jättebra. Det är väldigt tydligt för våra patienter var och vilken tid man ska välja. Man kan välja på två tider och sen upplever jag också att det är färre patienter som kanske har bokat fel för att de tror att vi kanske gör något annat. Men vi har ju varit tydliga uppdrag med sexuellt överförbara infektioner. Det har ju verkligen sparat tid i telefonrådgivningen. Det är ju sällan kö till telefonrådgivning för att majoriteten bokar via webben och jag brukar fråga vad det beror på.
De tycker det är lätt. Det finns bra med tider. Det verkar vara tydligt.
Majoriteten är ju kanske mellan 18 och 32–35 år som är van att använda den här typen av. Verktyg.

HL:
De som har vuxit upp med mobilen i handen och har tillgänglig teknik, känns helt naturligt. Vad betyder det då för om man om man då kopplar på hur det ser ut i eran verksamhet, att inte sitta i telefonsamtal med medborgare, patienter när det inte behövs?

ASG:
Nej, men det är ju så att det underlättar ju, det tar ju det frigör tid till att göra andra saker, absolut sen så är det ju inte roligt heller när man innan man hade webbtidbok man säger hur patienten får sitta och vänta på telefon för man tappar alltid bort något samtal så kanske du lägger på och det kanske var det viktigaste samtalet, det vet man ju inte.

HL:
Men det här är ju bara framgång.

ASG:
Ja, det är bara positivt. Ja, det är inget dåligt med det alls. Ibland kan tekniken styra så att det kommer 2 samtidigt men det har hänt kanske 1–2 gånger. Ja ja okej ha så men kan du härleda det till att det är för att det är den här.
Vi har ju turen att få jobba inom ett väldigt smalt område så att det är ju väldigt tydligt vad man får hjälp med hos oss.

HL:
Den här tiden ni frigör då, vad gör ni av den då?

ASG:
Finns alltid något att stoppa den i. Det varierar väl från dag till dag. Tänker som vanligt så är det ju alltid mycket att göra, men det är klart att sitta och ringa till dem som jag följer upp och det är många som vill ha telefonkontakt efter besöket och det erbjuder vi alltid så att jag hinner med det mycket.

HL:
Och hur blir arbetsklimatet internt om du jämför med när du satte i telefoner jämfört med när webbtidbok boken?

ASG:
Det är bara positivt rakt igenom. Det kommer inga överraskningar liksom eller jo, det är klart att men det funkar bara bra så det blir effektivt och det blir bra och det betyder effektivt och lättarbetat.

HL:
Ja, det är så vill man ju ha det. Nu ska vi ju inte säga att det är förbjudet att ha kontakt med sjukvården per telefon. Det är inte det vi menar, men just i det här fallet så är det ju kul att höra hur den här gruppen ändå liksom inte ringer så ofta. Så ja, det här är ingen uppmaning till att börja ringa.

AG:
Precis vi gillar webbtidboken det frigör ju verkligen tid för dem som vill ringa att man kommer fram snabbare. Det har vi ju sett på fler ställen att vi får den effekten. Det är ju precis rätt det du säger för att kanske vi tycker att vi är så tydlig, men den kan ju finnas där när varken vi eller patienten tycker det är så enkelt att veta om man behöver utredas för olika saker och då ringer de och bollar, så det är du helt rätt i.

HL:
Du om vi backar tillbaka till hemtesterna igen under de här åren. Har ni sett någonting kring hemtester som har varit liksom lite avgörande när det handlar om att ställa diagnoser? Är du med hur jag menar?

ASG:
Ja, jag förstår hur du menar jag så att det klurar på dig. Jag tror det är en jättesvår fråga men alltså jag tänker så här. Det finns ju de gånger jag jobbar mycket med smittspårning och människor vill ju väldigt väl. Man vill ju gå och testa sig för att man har fått det här brevet. Men kanske livet verkligen inte tillåter? Jag kanske jobbar borta, jag kanske sitter i en skogsmaskin i skogen från måndag 7 till fredag 15. Då är det ju liksom inte så lätt. Vi har löst saker som har tagits som omöjliga men det har funkat bra för att hemtestet finns.

HL:
Ja och jakten på tid brukar man ju säga är ju någonting som är symptomatiskt i vårt samhälle. Alla vi jagar någon form utav mer tid till någonting för och då är ju det här ett jättebra sätt för att slippa ödsla tid på någonting som jag faktiskt kan beställa själv på 1177.

ASG:
Det är ju det. Man har ju verkligen förstått dom som har haft dom här problemen så att det är ju inte det att man vill slippa undan. Men det är lite svårt att få till och då är det här är en jättebra lösning.

HL:
Vad är nästa steg då för er tycker du? Finns det en utvecklingsresa kvar att göra?

ASG:
Ett steg är att vi behöver bli mer inkluderande i provtagningen.

HL:
Hur menar du då?

ASG:
Man bör ju testa sig för klamydia beroende på hur du haft sex, och just nu så är det ju bara urinprov för personer med penis och vaginalprover för personer med vagina. Men har man haft analsex bör man ta ett direkt prov och med oralsex.
I Sverige finns några leverantörer som har den här möjligheten idag. Men det är ju också något vi behöver titta framåt. Man testar sig beroende på om man haft sex, men det är lite begränsade möjligheter just nu. Sen att webbtidbok skulle kunna utvecklas till att ha digitala besök. Om jag har valt att testa mig hemma då borde jag inte behöva kanske åka till sjukvården för att få min behandling.

HL:
Ja, undrar om den bollen landar hos dig då Sjövall, eller?

AS:
Ja, jag tänker på att vi har ju dom lösningarna sen om det är jag, jag tänker att det är ju behovet som måste styra vad, så det får man ju titta på då.

HL:
Ja, men med digital mottagning, vad menar du då?

ASG:
Jag tror att man ska kunna erbjudas möjligheten och antingen välja på ett telefonsamtal, vilket jag tror kanske många föredrar. Eller om man vill se oss så kan man få se oss(videomöten).

HL:
Och vad är det som hindrar?

ASG:
Det är tiden just nu. Men precis vi har ju de här lösningarna, de finns man kan få dem, men det är ju det här jobbet man behöver göra på sin egen arbetsplats också få till det med flöden, rutiner och arbetssätt.

HL:
Nu fick du en present med dig här?

ASG:
Ja, liksom en liten lyckokaka med saker tillbaka där vi startade det här.

HL:
Ta med det till medarbetare, här har vi ett litet spännande projekt som vi skulle kunna börja dra i.

ASG:
Men jag har som mål i år i alla fall.

HL:
Vad kul då pratar vi med dig igen den i januari då? Det finns all anledning och kanske återkomma till det och se hur arbetet går?

ASG:
Ja!

AG:
Jag står och lyssnar på dig då så tänker jag på att det här bygger på att fråga patienterna vad de tycker om hur det är att få kontakt, och hur det funkar, hur lätt det kan vara eftersom jag kommer från ett annat ställe där vi hade en patient med i ett i ett arbete, att ibland så tänker man att det är jättesvårt att få med patientens perspektiv, men jag tycker det är ett lysande exempel på att det inte är det

ASG:
Vi kan faktiskt ställa frågorna och det är inte så farligt. Det som är det som gör det enkelt i min värld är att jag är väldigt nära. Man kan fråga patienten, sen kan man direkt ändra någonting.
Man kan anpassa så att får man tillräckligt många eller då vi ser på saken på samma vis. Det är väldigt enkelt att ändra i de verktyg vi har i 1177, eller Webtidboken så att jag har ett fantastiskt jobb. Tycker ibland är det ju svårt att fråga någon för man tänker så här, ”jaha, vad ska jag hitta på?” ”Vad ska jag göra då?” förstår du, för vi är ganska bra på att tro att vi vet vad de tycker.

HL:
Okej, om vi uppehåller oss lite i det, varför är det så himla viktigt att få veta vad patienterna faktiskt tror?

ASG:
Hur vet vi annars, att förutom den medicinska kunskapen och liksom evidens att vi gör rätt saker? Vi är ändå till för patienterna och att vi gör rätt saker för att nå dem på bästa sätt, tänker jag.

HL:
Och då snurrar mitt huvud också kring det här med personcentrerad vård och Nära vårdreformen som är tätt sammankopplade med varandra. Att har man inte de här samtalen, då är man inte där i det här personcentrerade eller näravårdsammanhang. Hur mycket nära vård är ni, tycker du?

ASG:
Ja vi har ju en väldigt tydlig smittskyddslag som styr mycket. Vi är ju väldigt ja, men vi är väldigt styrd av smittskyddslagen. Vilken kan tvinga människor att komma och testa sig och så. Men vi brukar ju försök och alltid se individen såklart.

AG:
Men jag tycker det låter som att ni är väldigt mycket i näravård också det personcentrerade. Näravård handlar ju mycket om relationer, tillit att jobba tillsammans med patienten och utifrån patientens befolkningens individuella förmåga behov. Och det tycker jag verkligen att ni gör. Och du nämner ju det hela tiden faktiskt.

ASG:
Det är ju ett oerhört roligt och givande jobb, så att det inte är svårt med de här lösningarna som ibland blir, det är det som gör att jobbet blir roligt och givande då för att de är det här är unga, friska, tacksamma härliga individer. Det ger hur mycket som helst tillbaka.

HL:
Ja, får du energi?

ASG:
Ja!

HL:
Så du går inte hem från jobbet och är trött? Nej, sällan.

HL:
Vilken härlig feeling.

ASG:
Jag menar liksom att kunna känna så, men det är ju, det är ju det. Det är ju människor mitt i livet och vi kan ofta hjälpa till och det är såklart att det kan se olika ut beroende på vart och hur och vad man jobbar med på Östersunds sjukhus. Det förstår vi, men just ert fall är det jättekul att höra.

HL:
Kanske inspirerar andra lite grann? Vad härligt att få höra din story och vi kommer ju återkomma till dig som du har förstått nu då, så det blir ju efter årsskifte. Innan vi lämnar varandra så ska vi ju ha lite koll på hur det är med folkhälsan i studion här. Hur tycker vi att det är? Det är ju ett gäng träningsvilliga personer här, hur är det med dig? Får du in den dagliga motionen?

ASG:
Mer och mer efter ett litet sammanbrott med uppehåll.

HL:
Ja men ur sammanbrott föds genombrott brukar man säga. Men du får i gång lite motion mellan varven så du känner att du får lite ordning.

ASG:
Det är djur som ska aktiveras så att, ja.

HL:
Har du gård?

ASG:
Nej det har jag inte men två jakthundar.

HL:
Då får du det lite gratis där då?

ASG:
Ja.

HL:
Sjövall har ditt nya schema från den personliga tränaren dykt upp?

AS:
Ja, precis! Blev du glad och nöjd?

AS:
Ja, det är ganska mycket tuffare den här gången, men så hittar jag på tokigheter också. Om jag inte blir sjuk så ska jag springa ett maraton i höst i stället för Lidingöloppet.

HL:
Är det Berlin?

AS:
Nej, jag önskar att det var Berlin. Det är Umeå.

HL:
Men då har du satt upp det som träningsmål då och när vi pratar om det här bara så att alla förstår så och det har vi sagt förut, så behöver man inte kasta sig ut i vare sig vasalopp eller maraton, utan vi vill sätta fingret på att daglig motion är liksom en bra grej för det håller liksom träffen med doktorn borta. I många fall. Så nu har du ju då ett x antal pass framför dig. Vilket datum är det?

AS:
Här är ju viktigt att hålla reda på det känner jag? ja någon gång i oktober.

HL:
Det är ju snart. Okej, det är därför jag tycker att det är lite tufft.

HL:
Ja, jag förstår, men se till och genomför. Och du har ju legat i. Du har ju inte haft några avbrott så där, alltså genomföra går ju. I förra avsnittet talade du om att du sprang rätt mycket långpass i sommar.

HL:
Anna Granevärn, du har ju haft som utmaning att leta tunga uppförsbackar har det fortsatt eller?

AG:
Ja, lite backe är det fortfarande, men jag har inte de här monsterbacken på samma sätt som jag körde i somras. Då var det ju att jag hittade de värsta liksom. Nu är det rullskidor i regn som har fångat mig, och jag är kvar i den känslan för det var så mycket härligare än vad jag hade föreställt mig.
Det finns ju alltid ett litet motstånd när det regnar. Känslan bara känslan, friskt och fräscht och sen in och ta en varm dusch.
Och sen ska man ju tänka sig att det avskräcker lite grann att idag är det regn men sen när man väl kommer ut så jättehärligt så nu står jag bara och längtar efter startskottet för Tjejvasan.

HL:
Så den ska du åka igen?

AG
Ja, absolut.

HL:
Jag såg att det är inte så lång tid kvar innan det premiär på snö om det var i Vålådalen eller Bruksvallarna? Jag kommer inte ihåg riktigt? Det brukar vara första ja någon gång i oktober 14:e eller nåt sådant. Där har man lovat att det ska vara öppet. Det får man reda ut själv. Ja, det går bra för mig också. Tackar som frågar.

AG:
Ja det såg vi fram emot att höra faktiskt är det gymmet eller har du cyklat Brunflo viken?

HL:
Det har varit dåligt med cykling efter semestern kan jag säga, under semestern var det inte heller någon cykling, för då var det också annan träning så jag var en bra cyklist i början på säsongen. Men man kan väl säga att från semestern och fram till nu så har det inte cyklat speciellt mycket, men det blir ju andra motionsformer. Jag gymmar och jag kör lite så högintensiv träning och sådana saker så att det känns bra.

AG:
Det är ju snart vår igen Håkan så ta fram cykeln då.

HL:
Men först är det ju skidsäsong som man ska skejta sig igenom. För det gillar jag, då hör vi det här. Hör ni ta hand om er ni som lyssnar och motionerar, sköter maten och allt det där så håller ni er vid bättre hälsa. Det vet vi! Tack för att ni kom hit idag.
Anna Granevärn, Anna Sjövall och Ann-Sofie Gullbransson

Transkribering av avsnitt 56

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Om: Härjedalen och vårdens utveckling.

Medverkande tituleras i transkriberingen

AG - Anna Granevärn - Sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjöval l- Verksamhetsutvecklare

LE: -Lina Edborg - Verksamhetschef för Nära Vård i Härjedalen

HL - Håkan Lundqvist - Programledare

Transkribering av avsnitt 57

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Om: Genombrott hos Neurologimottagningen.

Medverkande tituleras i transkriberingen

AG - Anna Granevärn - Sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjöval l- Verksamhetsutvecklare

SS: - Sara Stare - Sjuksköterska på Neurologimottagningen

HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL:Hej Sara Stare! Välkommen!Den här podden handlar om vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen. du jobbar på en särskild avdelning?

SS: Ja eller mottagning, neurologimottagningen.

HL: Vad gör man där för den som inte riktigt vet vad neurologi är för någonting?

SS: Ja, men då får de som har neurologisk sjukdom i länet komma till oss för lite olika saker, oftast kanske läkarbesök, sjuksköterskebesök, olika behandlingar om man har exempelvis MS eller så kommer man då och då var tredje vecka, var fjärde vecka, var tredje månad. Ja, lite olika intervall.

HL: Och hur länge har du hållt på och jobbat inom det?

SS: Ja, på mottagning har jag jobbat snart 3 år. Jag jobbade på strokeavdelningen innan så det är ju med samma typ av patienter. Det är en superbra arbetsplats.

HL: Vad kul! Anna Granenvärn också här tillförordnad Hälso- och sjukvårdsdirektör.

AG: Hej, hej!

HL: Och Anna Sjövall är också här, verksamhetsutvecklare.

AS: Ja,

HL: Våra två ständiga följeslagare i den här podden. Du Sara när man säger omställning inom vården, vad väcker det hos dig för tankar och funderingar.

SS: Ja men det har ju pratats mycket om digitala verktyg och hjälpmedel. Sen tänker jag jättemycket på det här, att vi blir äldre och äldre och det är ganska många få eller få unga i vårt land och hur? Hur får man till vården då?

HL: Hur tänker du då? Menar du?

SS: Ja, men vem ska jobba inom vården? Vi är för få vårdpersonal så det räcker för alla äldre som kanske behöver mer stöd eller de som har kronisk sjukdom.

HL: Då är vi inne på den svåra nöten att knäcka, rekrytering. Som ni jobbar otroligt mycket med. Bara ett stickspår eftersom sommaren har varit och jag vet att ni har kikat på att utvärdera den och nu satt i gång att rekrytera för nästa sommar kanske?

AG: Vi rekryterar ju hela tiden. Vi är så stor arbetsplats eller väldigt många arbetsplatser hos på vår region och väldigt många som behöver rekrytera personal av olika skäl. Ibland så är det ju vakanser som det är på många ställen, men också att vi har pensionsavgångar eller man flyttar eller ska vara föräldraledig eller så, så att rekrytering är ju någonting vi jobbar med i princip hela tiden.

HL: Det förstår vi ju såklart eftersom det är en stor arbetsplats vi kanske inte ska landa i rekryteringsträsket för mycket nu, för nu är ju du vår specialgäst och det är därför det är så himla kul att ha dig här. Hur jobbar ni då på neurologimottagningen för att nå någonstans när det gäller liksom att ställa om både digitalt och kanske i slutändan också till nya arbetssätt?

SS: Nu håller vi på med det här genombrottsprojektet med epilepsiflödet och det är ju en tanke med det att det ska vara mer tillgängligt och kanske att vi kan ha väntelistor som ska bli lite kortare och kanske neurologernas också, så vi får väl se vart vi hamnar.

HL: Och det här är ju ett utav dem åtta genombrottsprojekt vi har pratat om tidigare. och det kan ni lyssna mer om ur tidigare avsnitt för det finns även ett specialavsnitt om det faktiskt, men om du är lite mer konkret då var befinner ni er just nu? Om vi tar just tillgänglighetsbiten då att människor ska kunna nå er och ni också dem i slutändan?

SS: Ja, men vi har ju kontaktsjuksköterskor till några av de neurologiska sjukdomarna och till oss kan alla patienter med neurologisk sjukdom ringa till oss, varje vardagsmorgon mellan 9 och 10, så det är ju en typ av tillgänglighet och sen så jobbar vi mycket mot 1177 och att man kan logga in med sitt bank ID och ha oss som sin vårdgivare och där kan man ju skriva, om man vill förnya sina recept eller man vill ha kontakt med en sjuksköterska eller en läkare och så, och det tycker i varje fall jag är superbra. Jag som har mycket unga patienter då är det ett jättebra hjälpmedel och verktyg som jag och patienterna använder flitigt, jag kan också skriva till dem där skriva in deras personnummer och skriva direkt till dem. Jag behöver inte ha att de först skriver till mig utan jag kan skriva till dem om jag har något och de inte kanske svarar i telefonen eller så.

HL: 1177 funktionen den har ni ändå haft ett bra tag?

SS: Ja, det har vi väl säkert alltså. Den har väl funnits de här 3 åren jag har jobbat. Jag har väl kanske kört på med det lite mer än vad mina kollegor har gjort tidigare för att jag tycker det är enkelt. Jag gillar att chatta. Jag tycker det är smart och smidigt.

HL: Ja, men det där kan vi ju grotta ner oss lite grann. Varför du skiljer ut dig lite grann då?

SS: Men jag tror att kanske det handlar mycket om vilka patienter jag har. Att det är unga patienter ofta, och äldre också såklart man har ju epilepsi alla åldrar i livet, men jag kanske har fler unga patienter än de andra sjuksköterskorna.

HL: Det finns något speciellt driv hos dig eller någon slags egenskap eller någonting annat som gör att ja, men jag tycker att det här är ett lättare arbetssätt eller enklare eller det förenklar i min vardag eller ja, men handlar kanske också mycket om det?

SS: Ja precis ja. Det handlar också kanske jättemycket om att jag har så väldigt många patienter, så jag har som inte tid, och då måste jag göra det snabbaste möjliga och då är ett snabbt litet chatt eller sms något som går jättefort för mig och det kanske sätt, men det går ju snabbt och så får jag ett lagom djupt svar tillbaka.Om de signalerar att jag måste ringa till den här personen eller kalla den på ett besök, då gör jag det.

HL: Jag tycker det här är intressant för att du klarar av att hantera ett stort flöde.

SS: Jag försöker i varje fall med hjälp av digitala verktyg.

HL: Det kanske du inte hade gjort om det inte var digitalt?

SS: Nej, jag hade nog inte kunnat ha så många kontakter under en dag. Tillgängligheten hade blivit ja, mer lidande.

AG: Det här känner vi ju igen från andra digitala arbetssätt där man lyfter just det här att kunna ha kontakt med så många fler för att det blir effektivare. Jag står lite grann och tänker också på att jag har ju faktiskt varit på en planeringsdag tillsammans med Lisbeth Gibson och pratat om just det här med digitalisering och olika arbetssätt och chatt och då var vi inne just på chatten som möjlighet för personer som också har talsvårigheter som jag tänker är en av era patientgrupper. Som också verkligen kan ha nytta och glädje av att det finns den här möjligheten att kommunicera utan att behöva prata i telefonen.

SS: Det är ju jätteviktigt att tänka på. Men jag jobbar ju specifikt med just epilepsivården, men på sätt och vis. Jag är ju epilepsisjuksköterska och den enda inom vuxenneurologen. Men jag har ju andra arbetsuppgifter också.

HL: Vad säger du då Anna Sjövall som står och lyssnar nu kring det du hör här? Du känner ju också klart också igen att vi har snackat om det här tidigare.

AS: Och det är ju ibland tror jag, att vi glömmer bort också de här enkla sakerna som du säger, att vi har haft 11,77 länge. Vi har haft den här funktionen i flera år, och det är ju inte jätteavancerat, men det är ganska effektivt ändå. Ja, det är också något som många använder redan och då är det bra att köra på med det tycker jag.

HL: Jag använder en sak idag. Kontaktade min hälsocentral. Ja och sen var jag tvungen att köra min grabb till tandläkaren och då var jag tvungen att ringa i stället och då hittade jag en bra funktion som jag inte har upptäckt tidigare. När man ringer till hälsocentralen. Jag vet inte om det är bara för Lungvik, men då kunde jag liksom knappa in och fick en tid när de skulle ringa upp och det var klockan halv 4 och det är ju 25 minuter sedan så det hann jag inte med för vi började ju spela in podd, men i alla fall, jag kunde välja och den där funktionen kände inte jag till. Gjorde ni det? Att man kunde liksom bo boka den där uppringningstiden själv.

AG: Primärvården håller på att införa det på alla hälsocentraler är väl tanken.Alla har gjort det än.

HL: Jag har varit så glad för att det gav mig då en valfrihet ett och det gav mig en möjlighet och nu har jag missat tiden så jag får ringa dit och be om ursäkt kanske. Klumpigt av mig ja. Jag skäms lite grann för nu gäller det att vara lite noga. Det bygger ju på lite ordning och reda det här, men det är ju väldigt skönt för alla att veta när man ska ringa. Till saken hör att idag har jag inte haft särskilt mycket ordning och reda, panikringde till Anna Sjövall och frågade om vi inte ska spela in podd då var kl. 15.15.Men det nog om detta. Sara om du fick liksom drömmer eller har visioner om vart ni skulle vilja nå när det gäller till exempel digitala verktyg som du känner till eller till och med får önska. Hur skulle det kunna se ut tror du?

SS: Ja, men nu håller vi på att kikar på två olika digitala verktyg eller hjälpmedel för oss då och ett är liksom genom neuroregistret som är vårt forskningsregister inom neurologisk sjukdom. Och det vore ju jättekul om vi kunde använda det eller om det kan utvecklas mer, för det är ganska, men det är lite underutvecklat kring i princip patienterna just och det skulle man ju vilja att det blir bättre och om vi kan hjälpa till att liksom driva det bättre eller få det att bli mer ett verktyg som jag som epilepsisjuksköterska kan använda och som även ger bra forskning. Då hade ju det varit guld tänker jag.

HL: På vilket sätt skulle det underlätta i ert arbete? Menar du?

SS: Ja, men då kan det finnas liksom enkäter som de fyller i någon gång i månaden, någon gång i veckan, någon gång om året lite beroende på hur man kommer överens och då skulle jag kunna titta på de enkäterna och det digitala, och utifrån de liksom prioritera min tid att jag alltid ringer till de som mår sämst eftersom vi är lite för få så kan jag tro att prioriteringen blir jättemycket bättre.

HL: Är det möjligt då?

SS: Ja, absolut. Vi kanske får skapa lite eller vi kanske får öppna upp samarbeten och vi får ja, men jag tänker den där forskningsdelen känns också viktig att det liksom bygger på. forskningen kring epilepsi och vad som är faktiskt bra för de patienterna.

HL: Det var en sak, men du nämnde att två är på gång.

SS: Regionen har ju ett samarbete med några som har hemmonitoreringssystem. Och det är inte heller liksom fixat. Det är ingen region som har epilepsipatienterna på det viset, men de har vi pratat med och de är ju sugna på att vi ska ha en hemmonitoreringsaspekt eller funktion för epilepsipatienterna. Då tycker jag det är tråkigt med den där forskningsaspekten då att det inte är det och det är ganska mycket jobb för att skala upp det tänker jag. Men det kanske är jag som är lat.

AG: Men detta beror väl på lite grann hur man gör det, för att vi har ju forskning inom egenmonitoreringen. Det blir data som samlas som man kan forska på. Sen är det ju inte ett kvalitetsregister på det sättet som kanske neuroregistret är då, men det går att göra forskning på olika sätt absolut, mer lokal forskning skulle det absolut kunna vara, men det är som inte över hela landet och det är ju neuroregistret.

HL: Men alltså ibland måste man kanske ta några små steg i taget och sedan trampa på framåt. Men nu har du sagt lat två gånger om dig själv, jag tror inte att du är det. Hur står det eran arbetsgrupp då? Hur fungerar det i arbetsgruppen när man pratar om sådana här saker som ändå är förändringar i verksamheterna så här som är ska vara medarbetardrivna och sådana saker?

SS: Ja, men vi fem sjuksköterskor och en undersköterska och så är det. 3 specialistneurologer och så ganska många ST läkare. De är väl fem- sex, och sen då är vi ganska beroende av stafettneurologer hela tiden så vi har alltid ja två eller tre hos oss hela tiden så det är många läkare. Det är det är en rolig arbetsgrupp och vi jobbar på alltså. Det är väl ofta så där, att man har lite för mycket att göra så att det är svårt att få näsan över vattenytan och bara kunna tänka utveckling och ta sig i kragen liksom. Om jag ska förändra något för att det ska bli lättare för oss och bättre för patienterna då måste vi liksom tänka lite annat och göra lite mindre av det där som vi bara känner att vi måste för att vi måste vara tillgängliga för patienterna. Det är väl jättesvår avvägning. När jobbar man med utveckling? När jobbar man med faktiskt patientmöten?

HL: Har ni hittat någon liksom metodik i det då så att ni får med utvecklingsbiten och att det blir medarbetardrivet och. Och sådana saker?

SS: Ja, men det här genombrottet var ju bra alltså. Min chef Evelina är ju en superstjärna så då blev det liksom bra att hon fick i gång det, hon hjälpte till att dra i gång det. Det var ju som inte jag som stod i första steget där, utan det har vi gjort tillsammans liksom. Men jag har ju alltid sen jag började pratat om att vi måste förändra hur det är, för att jag inte hinner med. Och då var det ju bra att regionen drog i gång det där genombrottsprojektet så kunde vi haka på det, då får jag ju tid tiden och tar mig tid hela tiden och vi har en bra vikarie som kan komma in och ta telefontiden i stället för mig. Då kan jag ha en hel dag med bara utvecklingsarbete, så det är ju lyxigt för mig. Väldigt lyxigt.

HL: Hur ser de dagarna ut då?

SS: Ja, men då har vi gjort olika projekt. Antingen har Evelina och jag suttit tillsammans och funderat på var vart är vi nu, vilket steg ska vi gå vidare med? Eller så har jag suttit, stått själv och skrivit eller så. Ja, det har varit lite olika, men vi har som en tidsplan liksom, och det ska ju pågå under ett år och det är ju ganska bra för då blir det lite att man måste ta sig vidare hela tiden, och man har liksom lite deadline som man ska presentera på nästa stormöte när alla grupper samlas.

HL: Och ja, det är bra, det händer något, men det är ju ändå ett projekt som ska drivas och det finns mål och det finns mening och någonstans ska det bli någon form av resultat där borta som ska kunna användas så att det inte blir en hyllvärmare någonstans.

SS: Absolut, och det kändes väl lite så här luddigt i början bara. Var börjar vi och hur gör vi och vart är det vi vill komma liksom? Och det kanske är lite luddigt fortfarande, men det är ju mycket det här med tillgängligheten och att liksom kunna få ner den där väntelistan faktiskt.De som ligger på väntelistorna ska vara de som faktiskt behöver mitt stöd.

HL: Det är ju lite okänd mark när man ger sig ut i någonting nytt och upptäcker saker. Det blir som ett lärande under projektets gång. Att det liksom fylls på i ryggsäcken lite grann eller minnesbanken eller vad man nu använder för någonting. Och när ni jobbar då i själva projektet då och du får en dag. Att kalla det lyxigt. Egentligen borde det vara liksom en självklarhet om man pratar om utveckling.

AG: Men jag förstår att det finns en historik som också spelar roll liksom. Men jag har precis träffat Socialstyrelsen innan jag kom hit. Vi hade ett dialogmöte kring just tillgänglighet. Och vi pratar såklart mycket om det. Vårt sätt att angripa det här som är medarbetardriven verksamhetsutveckling väldigt mycket, för att det är där kunskapen sitter. Ni ser och ni vet. Men det är så viktigt att vi kan hjälpa er att få loss tiden så att det inte blir det här som du beskriver att det ja, men så ska man hinna det också. Socialstyrelsen säger det att just att ha tålamod, låt det här ta tid, det kommer ta tid men ni är på rätt väg men ha verkligen fokus på att vi ska skapa förutsättningar. Jag vet att jag brukar tjata om det här, att vi ska skapa förutsättningar. Jag tycker det är bra, men det, det är precis det här det handlar om.

HL: Det blir väl också att man måste ha byggt en annan kultur tror jag, att man som jag sa nu precis, liksom faktiskt utveckla och ta sig liksom tiden att stanna upp och andas och titta mer på hela den här omställningen, så det är ju alltså som hela vården gör inom hela Sverige. Det är ju det är ju liksom också präglat av hundratals år av historik. Vad är det jag brukar säga? Man ska vända en atlantångare i ett badkar någonstans.

AG: Historiens vingslag.

HL: Tack Anna Granevärn för att du fyller på så vackert. Du kan snart ta över hela podden känns det som.

Man måste ju ha en ödmjukhet inför detta också och också hjälpa varandra tänker jag, alltså att man tänker på det kanske på APT eller bara över lag när man pratar med varandra att bara hjälp av varandra med tips.Ja, men får ni in det II? När ni träffas då medarbetarna, får ni in det resonemanget?

SS: Ja, men jag tror det blir som ett naturligt inslag, att det börjar landa liksom. Vi försöker,

AG: Gör ni studiebesök?

SS: Nej!

HL: varför inte?

SS: Ja men då ska man inte stå där vid sin dator hela dagen.

HL: Då måste man vara någon annanstans?

SS: Precis ja, men det är viktigt också att komma i väg och se någonting annat, även om vi tycker att vi är på gång och vi håller på med mycket så är det så nyttigt att få den här påfyllnaden och bara se någonting annat för mig som är epilepsisjuksköterska så är det jättebra. Då har vi som en gång om året att vi träffas alla epilepsi sjuksköterskor i landet och då får man ju mycket inblick i varandras vård och hur det är. Jag har varit på utbildning i Göteborg och då var det mycket kloka människor som pratade där, så då har jag fått inblick i hur det ser ut, absolut. Men sen titta på andra har vi kanske inte gjort så.

HL: Men när du nämner studiebesök, vad är det du menar då? Anna Granevärn, är det inom andra verksamheter på sjukhuset?

AG: Ja antingen att man vill titta på arbetssätt eller hur man har jobbat med olika digitala verktyg eller vad det kan vara för någonting eller tillgänglighet kölista. Men jag tänker nog mycket också på att komma i väg till andra sjukhus och se hur man jobbar där.

SS: Det vore ju spännande, jag har ju tänkt det och det är väl det där ta sig i kragen och göra det faktiskt. Och jag känner inte att det är någon som hejdar mig förutom jag själv. Så jag har tänkt åka till Umeå till exempel.

HL: Då är det där kanske kulturskiftet då att vi tar oss an det där och kanske utan en känsla av att man lämnar patienterna i sticket.

SS: Det får jag jobba med.

HL: Och det handlar ju om ditt engagemang. Det går inte att plocka bort utan så är det ju också. Du får komma tillbaka hit och berätta om studiebesöket. Det kan jag göra, men det är ju otroligt värdefullt att titta på andra goda exempel och även lära av det som inte har fungerat att se vad gick snett där men också se vad, vad var det vi lyckades med där borta som vi som kan ”planka” och använda oss utav.

SS: Verkligen.

HL: Då kanske det blir Umeå inom kort, vad kul! Om man pratar om hela den här näravård reformen som pågår. Tycker du att ni börjar närma er det här patientnära förhållningssättet när det gäller era patienter eller är ni där redan eller?

SS: Vi har ju vissa saker, men vi åker på lite hembesök och så, det blir ju som nära vård i det då.Och det är bra. Vi har varit på ett hembesök för en epilepsipatipatient och det var jättekul, så det är ju superfint att göra det. Vi försöker väl anpassa oss efter individerna, men det tror jag inte vik kanske lyckas jättebra med än, det får vi jobba på.

HL: Vad skulle du säga saknas då?

SS: Ja, vad saknas? Nej, men det kanske är lite det där, mer individanpassade liksom, vad passar var och en? Nu i det här projektet så hade vi intervjuer med fyra patienter och de hade ju väldigt olika åsikter om vad de tyckte var bra vård för dem. På något vis måste man ju fråga varje individ för att göra rätt till den och sen föra det vidare så att alla gör rätt.Hur gör man det liksom?

HL: Och det där har vi också lyft i något avsnitt om att fråga patienterna, att samtala med dem och få deras svar tillbaka i stället för att bara bestämma att nu ska vi göra så här med dig.Får ni ihop teamen då eller finns det problem att lösa där när det gäller runt en patient som det ska samverkas kring? Just det gäller det här med personcentrerad och god och nära vård.

SS: Nej, men det är väl lite klurigt. Socialstyrelsen skriver mycket om team. Teamvård kring epilepsipatienterna och vi har som i vår region lite olika team mot rehab mot psykiatrin mot habiliteringen så det blir lite spretigt och kommunikationsvägarna inte så enkla, så det är något som vi har jobbat med faktiskt under flera år, men inte kommit så jättemycket framåt.Men mot rehab, absolut, det är superbra och vi rondar med dem varannan vecka och det rullar på liksom. Mot de andra enheterna är det lite svårare att få till, så där behöver vi nog sätta oss ner och ha ett möte ordentligt och skapa en bättre samsyn eller hur man nu formulerar det, men att vi gör så att vi känner att vi är ett team eller att vi borde vara ett team. Men ja, det så är det väl. Ett team ska väl känna, allihop ska ju känna att de är tillsammans och det gör vi nog inte fullt ut.

HL: Ja funktionen kan ju bestå av team, de kan ju bestå av funktioner men behöver inte alltid vara samma personer utan bara man vet vad det är samarbetet skapar då när man är där. Så här finns det lite utmaningar att ta tag i, lite problemlösning helt enkelt. *Ja, är det svårt eller lätt tycker du att hålla blicken på att våra lösningsfokuserad liksom att hitta de här eller försöka hitta lösningar på knutar.

SS: Ja, men jag är ganska positiv människa, så jag. Jag är väl lösningsfokuserad i det, men sen är det väl det med tiden eller kulturen vi pratar om förut.Att det är lätt att det går en månad och så har man liksom inte gjort så mycket. För man har ju sin vardag och det bara rullar på. Det är många patientmöten i stället.

HL: Anna Sjövall, hur bygger man en ny kultur när man håller på och ställer om inom vården? Det var ju den lätta frågan. Jag tänkte du kunde ta den.

AS: Jag kan inte svara på det, men jag tänker att flera av de sakerna så har du ju nämnt. Det har vi pratat om förut, engagerad närmsta chef, att man får tid att som Anna säger förutsättningar alltså, det är ju att ge det tid, alltså som du också sa Anna att det tar tid , en kulturförändring sker ju inte över en natt, men om vi liksom hela tiden jobbar på så kommer det ju hända, tänker jag och då blir vi också mer tillåtande både mot oss själva och våra kollegor kanske. För ibland kanske man också och får dåligt samvete mot sina kollegor som kanske får mer att göra om jag avsätter tid för utvecklingsarbete och den är ju också lite klurig. Vi har ju också valt det här yrket av en anledning. Vi vill ju liksom jobba med patienter och hjälpas åt.

HL: Tänker att när du berättar står jag och tänker på flera olika saker när det gäller kulturbygge. Det är klart att det tar tid, men det finns några saker som jag står och tänker på. Det är också modet att våga. Våga släppa det gamla lite grann för att haka i det nya och även begreppet öppenhet när du säger att man kan få dåligt samvete gentemot sina kollegor. Hur resonerar man om det på arbetsplatsen? Vad har vi bestämt, hur ska vi ha de samtalen då utan att någon känner sig liksom prickad eller får dåligt samvete? Det är ju saker jag står och tänker, ni behöver inte hålla med, men så står jag och tänker om man ska liksom försöka greppa en resa som man ska åt det här hållet.

SS: Jo, man får väl både ta den där platsen och bara köra liksom på något man tror och vill och om det kommer någon stress eller någon tanke att nej, men nu tar jag någons tid så får man väl låta den passera och sen får man väl vara öppen med att just nu kör vi epilepsiprocessen och sen kör vi Parkinson nästa gång och så turas vi om att få ha lite extra tid.

HL: Att tänka att man vågar säga de här sakerna till varandra, liksom att ”du för mig blir det här för mycket, vi behöver hitta en annan lösning” så att man får det öppna samtalet så att man inte liksom håller sig själv tillbaka. Är ni med hur jag tänker?

AG: Ja, och nu står jag och tänker på vårt förra avsnitt när Anna var här och berättade om deras sätt att jobba med förändringar i sin grupp som jag uppfattat att alla var väldigt engagerade och hjälptes åt att dra framåt. Och då finns ju också den här förståelsen när man är många som vill. Du får rätta mig Sjövall. Men jag uppfattade att det var ett väldigt stort engagemang i hela arbetsgruppen och alla trivdes på jobbet ungefär.

AS: Och det är väl en grundförutsättning att man trivs tänker jag, det vill vi att man ska göra absolut, sen tror jag ju på ledarskap för det sätter ju också tonen. Har man en närmsta chef som har en öppenhet och ett tillåtande klimat så tänker jag att det ändå spiller över liksom på hela arbetsgruppen och ni har ju en jättebra chef?SS: Ja, men det sa jag ju förut.

HL: Nej, men det behöver man kanske processa i arbetsgrupperna också, liksom skapa de här kanske lite halvtråkiga dokumenten, men överenskommelser i alla fall. På det här sättet arbetar vi här med att nå åt de här hållen. Du, finns det något sådant här digitalt hjälpmedel som skulle omedelbart hjälpa er? Jag står och tänker på Anna Sjövalls paradgren. Webbtidboken används den.

SS: Ja vår fysioterapeut eller förra fysioterapeut hade den i varje fall. Och jag tror det funkade hyfsat.

AG: Det var väl kring huvudverks patienterna? Så där kanske det finns ett litet arbete att kika på?

SS:Ja ja absolut ja.

HL: Det är roligt att ha dig här Sara.Vi ska runda av lite grann tänker jag och vi ska titta lite grann på hälsosamtalet som vi alltid har i det här poddavsnitten för in i studion så kommer faktiskt Anna Granevärn fullt träningsklädd och du har förberett dig nu inför dagens motionsövningar.

AG: ja, men precis, om temat är ordning och reda och lite struktur i vardagen så gäller det ju att klämma in det där när både mamma och pappa jobbar mycket och få till det. Och jag har ju faktiskt lyckats redan morse med ett pass på SKIergen(stakmaskin), för det har varit ett sätt för mig, att jag har en sådan hemma, då kan jag köra den när jag har tid och nu planerar jag, eftersom det här är dagens sista aktivitet på plats här, att stanna på hemvägen och springa en sväng i en fin höstskog.

HL: Ja, och när man pratar om att få in det här med motion i sin vardag och så vidare så är det ju så lätt att stöta på det där motståndet.Sjövall kommer du att motionera idag?

AS: Ja, men jag sprang ju min maratondistans i lördags faktiskt. Så jag ska springa kort idag bara för att återhämta mig.

HL: Ja, för er som inte har hängt med och så, Anna Sjövall anmälde sig till ett lopp. Men på grund av omständigheter som hon inte riktigt råder över om jag får säga så räckte gick det inte att genomföra loppet, men då tog du tag i det ändå i lördags och sprang 42 vad är det 4 mil och 195 m? Eller?

AS: Jag kan inte exakt jag sprang 42 km, jag tyckte liksom.

HL: Du skulle ju springa med din man vet jag.

AS: Han vek ner sig efter 5 km och klagade på vaden. Så att jag fick springa själv, men jag hade jättemånga poddar att lyssna på så det var bara bra.

HL: Hur hade du liksom förberett dig? Det här är ingenting som alla behöver hålla på med. Jag vill bara säga det, utan det här är ju lite mer åt det extrema hållet. Men hur hade du förberett dig med vätska och intag av socker och sådana saker som man behöver?

AS: Ja, jag är ju inte det, om Anna är jättestrukturerad så är jag inte det, så att jag hade med så att komma ihåg och dricka under tiden.

HL: Men sprang du en runda eller flera rundor runt samma spår.

AS: Ja, en runda kan man säga.HL: En runda okej? Ja, grattis!AS: Tack!HL: Tiden då?

AS: Springa med ryggsäck och ensam då går det inte fort. Under 5

AS: Ja. Jag vet faktiskt inte exakt. Jag kollade faktiskt inte i tiden.För att jag ville genomföra det.

HL: bra mål för det var exakt det svaret som jag blev så glad över att du sa nu faktiskt, att det faktiskt handlar om att genomföra. Det behöver inte vara så att man behöver uträtta något stordåd utan gör det som behövs.Sara, hur har du det med motionerandet?

SS: Ja, men jag tycker också det är lite svårt att få till det i vardagen jättebra att gå och träna, så då kör jag på det här med att cykla till och från jobbet. Det tycker jag är bra. Jag har 12 km så det blir ju 24 om dagen. Det funkar bra för mig och det är kul. Jag brukar ha träningskläder jämt, men nu skulle jag ju vara fin.

HL: 24 km på cykel låter ju som att, har man aldrig cyklat tycker man och det är ju jättelångt, men på cykel är ju är ju den klart lämplig distans att hålla i gång på. Kul och du kör gravelbike, har du berättat?

SS: Det är min ögonsten.

HL: Yes och gravelbike. Vad är det då Anna Granevärn?

AG: Ja, det är ju en sådan man kan köra på grus.

HL: Ja, just det, som en landsvägscykel, men för grövre underlag kan man säga ja. Men ingen motion i dag då det motionerades igår, för mig. Ja, jag var på gymmet. Det blir mycket häng på gymmet för min del och vad gjorde jag igår? Jo, igår körde jag ben, ganska tunga benövningar så att och det är också bra att man får upp flåset om man liksom håller på med lite tempo ja så det kan vara lite noga att hålla på med. Då får du både styrka och kardio, alltså hjärtträningen och idag ska jag också träna har jag fått veta. För jag har ju en annan person i mitt hushåll som håller reda på strukturen. Ja, det är så det fungerar. Ja, ni förstår vi brukar alltid fråga på morgonen: ska vi träna idag? Jajamän, brukar svaret bli Bra säger jag och så blir det av. Ja, det är min fru. Ja, hör ni vad roligt att ha er här igen i detta avsnitt av denna podd.

Sara lycka till i framtiden och vi vill gärna höra mer om genombrottsprojektet när det har kommit en liten bit till på vägen får du gärna komma tillbaka.Ha det så gott!

SS: Detsamma!

HL: Tack till er också Anna Sjövall och Anna Granevärn

ALLA: Tack så mycket tack!

Transkribering av avsnitt 58

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Om: Framtiden.

Medverkande tituleras i transkriberingen

AG - Anna Granevärn - Sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare

SL: - Sara Lewerentz - Regiondirektör

HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL: Det här är podden om vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen, och idag är vi lite extra glada att du är här, Sara Lewerentz,

SL: Vad roligt, Tack! Jag är också glad att få vara här.

HL: Ja, för vi har ju dragit i dig lite grann. Jag tror att du har haft rätt mycket att göra för du är ju regionens nya regiondirektör och vi ska prata jättemycket med dig, tänkte jag. Med oss idag också, tillförordnad hälso- och sjukvårdschef Anna Granevärn.

AG: Ja, direktör faktiskt! Jag har haft så många titlar under åren här.

HL: Ja, just det. Det är ju jag som har gett dig dem också.

AG: Ja, några extra.

HL: Anna Sjövall, direktör på verksamhetsutvecklingsfabriken, hej! (skratt) Det är ju verksamhetsutveckling, välkommen till dig också.

AS: Tack.

HL: Jaha Sara berätta varför tog du jobbet?

SL: Jag har ju ett förflutet i Jämtland, eller min pappa är härifrån. Jag gillar länet jättemycket. Jag var på väg hit tidigare, men då kom det inget bra jobb. Så nu när jag såg den här tjänsten och blev kontaktad, då kände jag att nu är det dags. Äntligen ska jag få flytta till Jämtland och jobbet är också jättelockande så att det känns jättekul att vara här. hl. Vad är det med länet som lockar och drar?

SK SL: Det är tillräckligt lite folk för att jag ska gilla och vara här. Jag gillar landsbygd, jag älskar fjällen och ja…...

HL: Jag vet att du har en hundvalp ute i bilen.

HL: Och så har jag 3 till hemma. HL: Du är jägare?

SL: Ja ja!

HL: Hur mycket jakt blir det?

SL: Man vill ju alltid jaga mer, men vi jagar både på Gotland, i skogen här och på fjället så att ja helger i alla fall. På Gotland jagar man rapphöns och fasan.

HL: jaha, okej !

SL: Egentligen är det fågel på fjället ripor, och i skogen är det ju orre och tjäde.

HL. Vad är det för hundraser?

SL: 3 pointrar och en ungersk vissla, det är som en forsteriknande hund kan man säga.

HL: All right, här får vi lära oss en hel del känner jag. Du komer ju från Region Västerbotten och har väl ungefär haft samma typer av frågor på ditt bord, men då var du inom digitaliseringen och IT avdelning och nu är du mera inne på helheten.

SL: Det är som du säger, utmaningarna är ju ganska lika i Norrland men hela Sverige. Nu har ju ganska stora utmaningar regionerna så att jag känner till dem. Jag hörde ju på nyheterna senast i morse det är idag är det alltså måndag när vi spelar in och det är den 30 oktober och ekot rapporterar om att 10 miljarder kronor ungefär ska sparas bland regionerna II Sverige.

00:03:34
För att ekonomin ser inte så bra ut helt enkelt.

00:03:37
Var du aldrig rädd liksom? Ta i den här tjänsten, för det var ju lätt att förutse att man hamnar i ett litet getingbo.

00:03:50
Ja, vad ska jag säga? Det utmaningar är alltid utmaningar och att man är ju inte ensam på jobbet heller så jag tänker att tillsammans kommer vi att fixa det här. Men det är klart att det är stora utmaningar. Man får ju göra så gott man kan och jag hoppas att jag kan bidra framförallt tillsammans med övriga Anna granerberg. Jag har ju frågat dig lite grann så här, hur går det med rekryteringen av regiondirektören?

00:04:12
Precis, och då har du lett lite grann, alltså gett mig ett leende sagt det går bra, har du sagt? Och sen när det blev klart med ara så frågade jag igen och då var du extra glad. Kom ihåg ja, för du var lite extra nöjd. Det kändes väldigt bra för jag tänker att Sara kan hjälpa oss framåt i de utmaningar som vi har suttit väldigt mycket i kring IT digitalisering där vi har det. Vi gör väldigt mycket, men det är väldigt svårt att.

00:04:42
Få allt hela vägen. Och?

00:04:45
Prioriteringar är ju något vi pratar mycket om, men också att den här bottenplattan själva grunden. Allt det här måste funka och det har vi inte alltid riktigt haft med oss när vi har gjort våra projekt eller provat olika sätt att utveckla vården.

00:05:00
Sjövall, hur tänker du samma banor ungefär? Eller ja, men absolut jag. Jag tror att det här kan bli jättebra. Jag tänker att jag hör senast förra veckan så satt jag med 1 antal verksamhetspersoner när man pratar om man saknar den här riktningen har man saknat.

00:05:16
Ett tag att Högsta ledningen också visar vägen så här dit ska vi det här ska vi göra så börjar det komma falla på plats lite mer och hur välkommet? Det är att det liksom för det tröttas ju ner ändå. Jag tänker, det är viktigt det vi gör längst ner i verksamheterna, men det behöver ju komma uppifrån också just den här riktningen att vi ska faktiskt hit bort det kan.

00:05:39
Det kanske uppstår en tydlig skillnad. Fanns det mer kravprofilen också att man hade din bakgrund svara lite grann från att driva förändringsresor och.

00:05:49
Den digitala biten tror jag kanske spelar den väldigt stor roll om jag får spekulera. Jag vet inte, du vet att nu har jag ganska dåligt minne. Jaha, men jag har gått vid annonser. Nej, men det är som du säger omställning och förändringsarbete var ju uppe, kanske inte liksom tydlig digitaliseringsbakgrund nej, men absolut förändringsarbete.

00:06:10
Och det har vi pratat väldigt mycket det. Det var ju därför den här podden kom till. Det började med att det skulle handla om den digitala omställningen. Med sen har vi liksom justerat under resans gång.

00:06:20
Så att nu handlar det om både digitala omställningar, med verktyg och så vidare, men också hur man ställer om och förändrar med hjälp av medarbetarna.

00:06:31
Om jag säger medarbetardriven förändring.

00:06:36
Vad säger du då, Sara? Ja.

00:06:38
Men jag säger att det är väl den enda vägen att gå. Det är där kompetensen finns i organisationen och vi är ju alla medarbetare också. Det är medarbetarna som driver om vi ska få till 1 förändring.

00:06:51
Lite som ni säger också det vi kan göra som ledning är ju att prioritera, bland annat bland alla förslag och det som det som görs i en riktning. Men riktningen kommer ju också från underifrån, men för oss gäller det ju att spetsa till prioritera och och peka ut det som också redan görs så att det är ju hela tiden att fånga upp organisationen, för det är där kompetensen finns det.

00:07:18
Hur låter det när granen är världen för ni kommer ju att jobba ganska tajt ihop så klart.

00:07:23
Kontakt? Ja, jag tycker att det känns väldigt bra och jag är väldigt nöjd med att vi får det stödet att prioritera och verkligen satsa på det som vi behöver satsa på så att det går framåt för vi fastnar ibland i olika saker och så äger vi inte hela frågan i verksamheten, för vi har väldigt många funktioner runt oss som har sina prioriteringar och nu kan vi prioritera tillsammans.

00:07:48
Sara, har du sett någonting så här? Du har inte varit på Posten så länge ska vi säga, men har du har du hunnit?

00:07:56
Sätta dig in ju och liksom se vad det är för typ av prioriteringar och sånt som du känner att det här är viktigt att driva. Jag har ju.

00:08:07
Jag har ju gjort det jag har kunnat. Jag hade ju en naiv bild att jag också skulle hinna runt i all verksamhet. Jag först innan sommaren tror jag, men nu även i höst så att jag är ju ute så mycket jag bara kan i alla verksamheten och då hör man ju som ni säger det finns ju behov önskemål prioriteringar. Vi har också jobbat med alla chefer.

00:08:27
Och fångat in de behov som finns. Vi håller på att konsolidera det och så nu är det ute hos alla medarbetare också. Vad behöver vi satsa på i regionen för att ta oss mot en målbild? Och nu har vi som ett 20, 30 perspektiv då som vi tror att det är ungefär rimligt att titta mot 20, 30 för att se vad det är vi ska prioritera så att det är som du säger och då och då inte helt otippat. Som vi säger så är ju digitalisering i fokus. Man lyfter det väldigt mycket och det är lite som Anna säger. Vi ligger ju långt fram inom vissa delar.

00:08:58
Kanske inte inom alla och vi kanske inte helt synkroniserade. Har bra förutsättningar för att ta oss vidare och de behöver vi ju titta på det. Vad är det då vi behöver?

00:09:11
Sätta in insatserna nu då för att få mest pang för pengarna. Mest pang för pengarna. Lyssna då politiken tror du på det du har att komma med hjälp av dig själv och medarbetarna. Och ja, det tycker jag och vi har haft en ganska under den korta tiden som du säger.

00:09:27
Vi står inför så enorma utmaningar i regionen så att det som vi har pratat mycket om är ju att ha just ett långsiktigt perspektiv. Det går ju att dra i någon form av hamnbroms, vilket vi ju inte vill och där är vi ju som överens. Så nu lägger vi ju ett 20, 30 perspektiv även kopplat till våran ekonomi som gör att vi kan ju i lugn och ro i lugn och ro ska jag inte säga fortsätta den utveckling som redan är startad för att få hem effekter.

00:09:56
Och se en förändring och det är ju det vi tror på. Det är väl att vi måste ju visa också att vi gör det såklart, men det tycker jag. Jag tycker politiken är med oss i det Anna granwern, har du lämnat någon önskelista till svarar henne att de här och de här sakerna tycker jag är extremt viktiga att få lite ordning på det har vi gjort allihopa faktiskt. Alla har fått vara med och bidra till de här listorna med förslag och prioriteringar och vad som behöver göras och det fina med. Det är ju att alla medarbetare har.

00:10:28
På nåt sätt kunnat bidra i den här processen och att Sara kan också matcha lite grann från alla de olika spåren med vad IT har för behov och behöver prioritera och vad vi har för behov behöver prioritera så att vi kanske gör samma prioritering och alla andra stödfunktioner runt oss också. För det handlar ju inte bara om vad IT avdelningen och vi gör, utan det är ju HR är jätteviktiga. Många processer, kommunikation, ekonomi och ja, hur många som helst. Vi har så otroligt mycket funktioner på gång.

00:10:59
Regionen som är viktiga i den här omställningen.

00:11:04
Nu brukar det ju vara så att man får inte med sig alla när det är förändringsarbete så kan det vara. Det vore ju naivt att tro att precis varenda individ är med. Man är kanske med, men kanske inte hela vägen och så stöter man kanske på lite motstånd eller kritik till och med internt att. Varför gör vi så här och såna bitar? En sak som vi har pratat en hel del om i de här poddavsnitten. Det är just de här tekniska lösningarna när det gäller digitalisering. Att system som inte pratar med varandra.

00:11:34
Man kan ana en viss uppgivenhet hos medarbetare att här försöker vi verkligen, men vi kommer inte framåt för att just den här tekniska lösningen pratar inte om den där tekniska lösningen.

00:11:46
Nu tänker jag inte av kräva dig på något recept så där, men ser du hur du ska kunna tackla det för det är ju ändå någonting som är väldigt konkret att få fart på för att man ska komma lite längre i förändringsarbetet just när den digitala omställningen? Jo, men dels tror jag att det här är ju också ett en nationell utmaning. Att vi vill ju också att informationen ska gå mellan regioner och myndigheter och där.

00:12:11
Det är ju också en utmaning, men om vi bara tittar hos oss så tänker jag att jag har redan själv mött på flera system som egentligen stödjer samma processer. Och kan vi då ta ett grepp om hela digitaliseringen så måste vi också prioritera och det betyder ju att välja bort. Vi måste välja bort vissa system som inte stödjer framtiden eller som dubblerar och skapar ännu mer administration än. Tanken är ju att vi ska minska den administrativa bördan inom hälso och sjukvården till exempel.

00:12:39
Så det är ju någonting att titta på hur vi avvecklar system som inte stödjer framtiden eller varandra. Men vi har ju också alltså. Det är ju stor organisation och vi har haft teknik länge så ofta så sitter man ju också med 1 hel del gamla system så att det får man ju ha respekt för. Men vi måste på frågan nu är det här detaljfrågor jag förväntar mig inte att du som regiondirektör inom liksom petar i vi ska ha den där eller den där, men du kan ju ha det övergripande strategin kring som du nämner här.

00:13:11
Vart lite, varför jag ställer den här frågan här för att jag lyssnade på eller jag tittade på en intervju med dig på internet och där handlade en del av intervjun om en rätt stor gemensam upp.

00:13:26
Från 17 av 21 regioner i Sverige. Känner du igen det här kan ni inte ha varit 9 eller det kanske var 9? Ja, jag talar om det system. Ja, det kanske var jag gör så här.

00:13:41
Och i den intervjun så nämner du att ni har samverkat när du var i Västerbotten kring just det här med att handla upp tjänster för att kunna ställa krav på leverantören av tjänsterna.

00:13:55
Är det en nyckel? Ibland funderar man ju så här, varför kan inte alla 21 regioner liksom köpa ihop samma system?

00:14:04
Ja, det kan man verkligen. Som betraktare kan man ju tycka att det blir lite korkat om vi får lite så här vårdslös i språket.

00:14:10
Varför gör man inte en gemensam insats och nu?

00:14:14
Och nu är vi ju några grupper i Sverige då precis som du säger här i Jämtland är man ju med i någonting som heter KGC och där tror jag Anna emman. Hur många regioner är man?

00:14:23
Sjövall har varit kvar. Jag vill bollar till dig Anna Sjövall ja, är det 8 regioner och en privat kan det stämma kanske just det och samma gjorde vi då i Västerbotten. Då hade vi som 9 regioner som kravställer, så det är som du säger men oavsett om vi har samma system så måste de ju ändå kunna prata varann och det är ju de regelverken är ju också väldigt viktig nu att vi liksom trycker oss fram nationellt i den frågan. Nu pågår det ju en del statliga utredningar kopplat till det där, men där måste vi ju framåt.

00:14:54
Men, visst är det bra att vi samlas och då samlas man ju också kring att informationen ska se likadan ut i flera regioner och bara det är ju bra så, men vi är inte riktigt framme som du säger, men det där har ju med konkurrens att göra och andra delar.

00:15:12
Som styrlagen om offentliga upphandling, det är bara att försöka upphandla någonting någon gång så förstår man ju att det är otroligt omständligt mellan varven. Ja, det kan det vara. Vad skulle ni vilja ställa för? Fråga till Sara, anna och Anna nu när det är.

00:15:29
Ändå ha en här framför ögonen.

00:15:32
Ja, men ska jag börja då?

00:15:35
Då skulle jag vilja fråga om det var som du hade förväntat dig eller bättre eller sämre.

00:15:40
Alltså, jag tycker att det är mycket bättre. Jag hade ju någon förhoppning. Den här regionen är ju inte så stor och tänkt så här. Man borde ju vara lite närmre varandra och kanske var lite. Man borde ju kunna vara lite snabbare i omställningen också och det tycker jag att jag ser och när jag är ute också att känslan av att man är närmare varandra och tar hand om varann lite mer tycker jag.

00:16:01
Ja, jag är väldigt positivt överraskad över det och hur välmottagen jag har blivit så att mycket bättre.

00:16:11
Finns det en skillnad här mellan? Ja, det gör det där du var tidigare. Ja, det tycker jag. Det tycker jag. Ja, det var ju en större region och som och då ökar ju också komplexiteten och kulturen i organisationen också. Ja, men vi är det är den vi hinner och snuddar på här lite grann. Det är ditt svar känner jag för att någonstans finns det ett kulturbygge också som pågår inom Östers sjukhus i alla fall och även inom primärvården. Just det här med att.

00:16:37
Kanske vara lite mer omtänksam se varandra, för det kan man ju koppla ihop med vad man ska ha för arbetsmiljö i grunden. Ja, hur man ska vara med varann på jobbet och så vidare. Och jag tänker också ni pratar ju om det medarbetare drivna och jobba mycket med det och det skapar ju också en kultur av att ha en dialog att bli lyssnad till, även om det är som du säger att man inte alltid såklart kan göra så att alla blir nöjd. Men det är ju som dialogen och och.

00:17:04
Känslan av att finna sig i ett sammanhang och driva saker framåt som också skapar en kultur där man vill vara tycker ju jag.

00:17:10
Och då är man ju inne på det som vi också har lyft i några avsnitt när det handlar om de här mellanmänskliga, lite mjuka frågorna. Det här med öppenhet att kan man som ledare leda med öppenhet och vad menar man med det? Vad är det för dig idag? Jo, men för mig är det ju att inte dölja saker vart man är på väg, inte lyssna, inte svara, kunna svara på varför man tar de beslut man tar, även om vi har lyssnat in hela organisationen. Ja, men det vi gör nu, vi måste prioritera. Vissa saker måste prioritera sport varför?

00:17:40
Det måste vi kunna förklara.

00:17:43
Så tänker jag, nu är det klassiska löpsedelstestetkan kan man inte ge svar, då behöver man inte ta beslutet. Nej, det kan man säga i mediabranschen ha anna. Du har inte ställt någon fråga än till till sara, har du grunden på någonting nu? Ja, men jag är lite nyfiken. Då för har jag hört har hört ryktas om att du pratar om teknikskutt. Jag har är lite nyfiken på vad du menar, menar med det att vi ska ta teknikskutt och inte fokusera på på det som snart är daterat så att säga vi ska.

00:18:13
Hoppa över där vi är intressant undrar vad sa jag? Ja, men jag kan i alla fall jo, men jag tänker det och jag såg en lista på vad Sverige ligger i digitaliseringen nu alldeles nyss. Det såg inte bra ut. Vi faller ju II listorna nu i en internationell jämförelse. Det går snabbare på andra håll kan du snabbare? Sverige tror att vi kanske har lutat oss tillbaka och tycker att vi är så digitaliserade i det här landet, det är vi inte längre. Ett tiotal år sedan så var vi väl bland de främsta så var det, det gäller inte och då är det som du säger, då måste vi ju titta framåt. Det är också därför våran forskningsverksamhet och innovations.

00:18:50
Verksamhet också är jätteviktigt, utan nu kan vi också lära oss de som ligger lite längre fram vad man inte ska göra om och så kan vi ta nästa steg tänker jag. Undrar om det kanske var så? Ja, men det var säkert låter skrämmande med teknikkött, men spännande. Det var inte mitt och du ville säga, det var någon som sa det till mig ja nej, men oavsett vilka skott man gör så man hoppar ju kanske inte rakt ut i avgrunden liksom utan hur många av er tar emot? Ja precis vad bra.

00:19:20
Där står alla medarbetare och patienter och samhället och tar emot ja. Hur ser du då på på dina kunder patienterna?

00:19:32
Vad kallar du de, kunder?

00:19:36
Det tycker jag. De betalar ju både skatt och besöker primärt så att det och på akuten så det måste vi ju få kalla den. Jag tänker säga det. Det är lika viktigt som medarbetar. Drivet är ju såklart invånare och patient drivet. Ja, för det var lite grann min fråga inspel från allmänhet, det handlar ju mycket om vad man har för.

00:19:54
För behov och då är vi ju nära den här nära vårt reformen då. Ja, och nej, men jag kom.

00:20:01
Nu kommer nu har jag bara lite för kort tid. Det enda jag vet är ju att jag har hört av hälso och sjukvårdsledningen. Hur man att man jobbar med alltså patientinvolveringen. Men det där är ju inte heller helt enkelt, men jag vet att vi på frågan eller hur anna absolut och det har varit tydligt i de här genombrotten som vi jobbar med. Där har vi patienter med.

00:20:22
Just det för att gå i genombrotten, där är ju du väldigt inblandad också. Anna sjövall? Ja, på ett litet hörn i väldigt kul men liput litet hörn. Men du är så blygsam när jag säger att du är väldigt inblandad. Då är du väldigt inblandad mer än du tror tror jag. Ja, får väl andra avgöra men nej, men där finns det ju tydligt. Vad ska man säga uppdrag i de genombrottsarbeten? Att man ska ha patient involvering eller medborgare involvering i varje genombrott? Det är tydligt utpekat.

00:20:53
Att man ska det och det är ju detta projekt som håller ja håller på. Sen är det en utmaning ibland och så gör man det större. Man behöver ibland och det är allt ifrån att man frågar en patient när man går hem från ett besök, hur det var hur man upplevde besöket till att man bjuder in till medborgardialog stora fokusgrupper eller precis. Men just det där lilla samtalet kan ju vara väldigt viktigt. Det kan vara väldigt viktigt att tvång tror man ibland att man behöver göra några stora insatser, men vi behöver ju också bli bättre på att bara lyssna.

00:21:27
Och våga fråga våra patienter och medborgare hur man upplever saker och ting.

00:21:33
En stor utmaning är ju också för alla regioner i hela landet och det handlar ju inte bara om vårdsektorn, utan det handlar om många andra sektorer i samhället. Men om vi om vi pratar nu om vården, det är ju rekryteringen och när vi har pratat om de här frågorna tidigare. Andra gröna människor har du sagt i alla fall att du vill absolut se till att världens bästa arbetsmiljö ska finnas på östersundssjukhus.

00:21:55
Ja, men det vill hon ganska vågat. Det är en vågad vision. Ja ja, eller är det ett mål? Ja, det tycker jag att det ska vara och det finns ju en väldigt tydlig, ett väldigt tydligt regelverk när det gäller arbetsmiljö och egentligen hur svårt ska det vara och?

00:22:12
Hur tänker du kring de frågorna då som regiondirektör sara? Nej, men dels är jag ju väldigt glad att man jobbar så mycket med frågan så jag känner. Jag känner som Anna. Det är klart vi ska ha den ambitionen. Sen måste vi också där hjälpas åt. Se vad funkar funkar inte kunna ställa om när vi ser.

00:22:31
Ja, men lite så testa sig fram och se vad. Vad är egentligen framtidens attraktiva arbetsplats? Det kan ju vara olika för olika och då måste vi också vara flexibla. I det tänker jag. Men det görs ju ett väldigt bra arbete, men jag tänker att jag är ju här själv för att jag tycker att den här regionen är den bästa arbetsgivaren. Och ja, vi måste hjälpas åt och och sälja in och skapa skapa förutsättningar och vi pratar ju om kulturen nyss. Det är klart att man vill vara i en involverande miljö där man utvecklas och där man kan ta hand om.

00:23:03
Invånare och patienter eller vad man nu gör på regionen ska vi säga och och få till den där kanske nöjdheten tillfredsställelsen man har för att man har valt vårdyrket. Jag kikade lite grann i handlingarna från senaste.

00:23:20
Hälso och sjukvårdsnämnden och då noterar jag att och det här är inget trendbrott. Det behöver inte vara, men notera det i alla fall att sjuktalen hade sjunkit från 7,1 till 6,1 på den korta sjukskrivningen.

00:23:33
Och det tyckte jag var en glad nyhet. Ja, jätte.

00:23:38
Är det kan man kan man säga att det då rullar åt rätt håll eller behöver man se dom här siffrorna kanske lite över längre tid så att kunna liksom säga något om den trend och i sådana fall? Ja, men det här vill vi se över en längre tid, för vi vet att det kommer saker som påverkar. Det kommer en influensasäsong och och covid och annat som kommer att påverka siffrorna och som också har påverkat siffrorna bakåt.

00:24:03
Så absolut en längre period. Eller vad säger du som vår statistik expert anna?

00:24:10
Inte HR frågor, då skulle jag säga att det är du som får de tuffa frågorna?

00:24:16 Så är det väl tänker jag. Vi följer väl, följer ju dem och det är väl du behöver man säga. Jag tänker under pandemin så var det väl ganska mycket korttidsfrånvaro som också liksom påverkade ja förstås. Nu var det här bara en liten indikation som jag uppehöll mig vid. Men det är alltid kul att se när de här såna typer av siffror kommer.

00:24:35
Och det kan ju också vara något att liksom ventilera internt att så här är läget. Så här ser det ut just nu så att bra jobbat. Ja, det får man väl säga. Den är vi jätteglada för att vi är också glada för att beläggningsgraden på sjukhuset har sett betydligt bättre ut också än tidigare. Ja.

00:24:56
Men vi följer beläggningsgraden och det är för också kopplat både till patientsäkerhet och arbetsmiljö. Att vi ska ha en rimlighet i det vi gör, att vi har koll på läget och då måste vi ha tillräckligt många vårdplatser.

00:25:06
I förhållande till antalet patienter och att det behöver finnas någon liten luft i systemet för byten av patienter som skrivs in och skrivs ut och liknande. Och det har vi lyckats hålla på en bättre nivå nu än än på länge då.

00:25:23
Hur ser det ut med hyr? Vad är ditt förhållande till hyr personal då? Sara, det är inget fel på personalen, det är inte det jag menar, men just att sitta fast i det systemet mellan varven för vi styrs ju av lagar och och sånt som gör att vi måste ge mig människor vi ser. Jag är ingen läkare.

00:25:39
Jag håller ju på det, ja, nej, men det är som du säger, det är ju nödvändigt som det ser ut nu, men det är ju inte våran långsiktiga ambition. Vi måste leverera på uppdraget, men vår långsiktiga ambition som också en del har målet. Det är ju så klart att ha en balans som vi ansvarar för. Vi vill ju ha så mycket egen personal som som möjligt apropå arbetsmiljö, kultur och ja, men en långsiktighet och kontinuitet i organisationen, men där är man ju också på väg eller hur? Anna, absolut, och det är ju jätteviktigt också för utvecklingen att vi har egen personal som kan vara med och driva alla förändringar.

00:26:14
Nyckeln är alltså att det är så himla trivsamt att jobba i regionhjältan Härjedalen så att man man vill inte vara någon annanstans då minskar behovet av speciella grupper som man hyr in i alla fall så vissa kanske man inte kommer ifrån utan man kanske måste ha inte vet jag så är det med väldigt smala specialiteter, till exempel hör ni det är en ny budget för tjugotjugofyra var det tummen upp tummen mitt emellan eller tummen ner.

00:26:44
Jag tycker att ni är tjänstepersoner, men jag ställer frågan så i alla fall nej, men jag tycker att det är tummen upp. Vi hade många diskussioner i ledningen och med politiken också och nu är det ju så att vi får ju behålla ungefär den den kostnad som vi har idag eftersom de tror på den utvecklingen vi är inne på apropå medarbetardriven utveckling också så kan vi bara bryta trenden nu så kommer vi att kunna hålla de utvecklingar som vi har tänkt göra. Menar du minska kostnadsutvecklingen är rimligt takt utan att dra fullständigt. Det handlar om bromsen.

00:27:18
Kanske vi lägger till något annat. Det är ju att kunna fortsätta utveckla och då behöver vi kunna ha lite hyr kvar och vi behöver ha egen personal. Vi behöver kanske kunna göra vissa upphandlingar och införa saker så att vi kan avveckla andra saker och då behöver vi ha den här lite större kostymen ett tag för att få plats med alla de sakerna. Men målsättningen att bromsa kostnadsutvecklingen.

00:27:42
Annars brukar det ju vara populärt när det blir lite halvdåliga tider att man börjar liksom skala av de här lågt hängande frukterna och.

00:27:49
Och så är det de som får ryka först och så är det det man kallar kärnverksamhet ska vara vara kvar så så brukar det generellt kunna gå till och vi ser det också i andra regioner och det är väl därför vi också är väldigt nöjd att vi nu har ett långsiktigt perspektiv. Sen måste ju vi visa då på effekten av det vi har lovat såklart i långsiktigt för att det inte ska drabba även vår region som vi inte vill, men ni får fortsätta hålla koll på resultaten både rum kortsiktiga och de som ska komma om ett halvår, ett år eller.

00:28:21 Hur det nu är tänkt och så får ni vara noga med att kommunicera ut det till medarbetare och allmänhet så folk förstår, tänker jag du? Vi brukar ju som hålla på med lite hälsosamtal i den här podden.

00:28:35 Därför att Anna sjövall springer maraton eller är långdistanslöpare brukar jag säga.

00:28:42
Några maraton. Jag är lite taskig mot dig hela tiden så här, men du du gillar ju löpträning, det är liksom din. Det är din grej. Ja, min träning form av ja ja, och nu kommer nu börjar vintern närma sig och.

00:28:55
Spik skorna framme nu eller eller dubbskorna än så länge har du varit torrt så nu är jag det. Än så länge går det bra men de kommer fram snart. Jag springer ju hellre med broddaren och åker skidor så att ja och du tillhör den kategorin du vet sara, vi pratar om det här därför att du vi tycker det är viktigt med 1 schysst livsstil för då slipper man vara hos er. Har du sagt flera gånger för att det är så många sjukdomar och tillstånd som hänger ihop med hur man käkar och tränar och och lever sitt liv, så det är därför vi snackar om det.

00:29:26
Och sjövall är ju alltid frisk nästan.

00:29:30
Det haglar överdrifter idag tror jag, ja, det är mina barn är lite större. Det kanske är det som är är effekten snarare? Ja, men det finns ju mängder av forskning som stödjer. Vi står och pratar om här. Om vi nu ska falla ner II den sitsen lite grann gran och värn. Jag var och lämnade in mina skateskidor igår på stenslipning och grundvallning och lite fix sådär så att jag är redo när de öppnar.

00:29:56
Härligt skidstadion här, förhoppningsvis kommande helg. Ja, det väntar vi på. Ja, då ska vi vara där. Ja, precis. Jag förbereder mig genom att springa mycket med stavar, nu springer ute. Det har ju fryst till lite ute hos mig så jag kan springa på skoterleden med stavar. Det är perfekt, det är jättenajs och så känner man den här snödoften lite grann i luften när det är kallt och vi kan ana det. Ja, vi kan ana, det svarar när du ägnar så får jag. När du hör detta får du prestationsång, nej, men det, det är inte det du vill förmedla här utan vi brukar säga.

00:30:29
Vi brukar se ungefär som forskningen ger en halvtimme om dagen så får du alla hälsofördelar. Den kommer på köpet och då pratar vi om en promenad. Men jag antar Om du är jägare så håller du dig i form.

00:30:43 Fast, jag hade ju önskat att jag höll mig ännu bättre form. Jag har ju också tänkt att nu när jag flyttar hit då ska jag bli som en version bättre än tidigare blir det lite mer hälsosammare. Jag liksom inspirerar ju till det hela länet tänker jag nej, men jag löp tränar också.

00:31:00
Och åker skidor, men då ska vi tänka då att det är på mycket lägre nivå. Jag har ju mina hundar som drar mig fram med löpspåret och drar mig fram med skidspåret så att jag borde ju såklart träna mer själv också. Men jag tycker att det är väldigt roligt. Jag är ganska dålig skateåkare så nu har jag också tänkt att nu ska jag gå på kurs här. Absolut finns många skidprofiler som bor i det här lönet som brukar hålla i lite utbildningar, så jag tänker att det där jag tänkte inte på mig själv. Nej, OK.

00:31:28
Jag såg att ut. Nej, förlåt, ja, men det är ju härligt och med maten. Hur är det för alla som jobbar inom regionen egentligen? Här idag äter ju jättemycket havregrynsgröt havregrynsgröt fisk, ja massor med grönsaker bär.

00:31:45
Någon alltså? Jag håller också på och försöker sköta maten så mycket det går, men då då var det en en person jag känner som en sån här PT som frågade så här, ja, hur går det då? Ja, men jag tycker inte det går så bra, sa jag för att den här lilla kul magen, den försvinner ju som aldrig trots att jag tränar och äter bra.

00:32:01
Du ska ha du äter för lite?

00:32:05
Du tror inte, sa jag. Jo, det gör det visst det, för jag berättade om hur jag brukar käka du ska ta en dag i veckan då du smackar på lite grann. Då vart man ju glad vilken tur du har hamburgare.

00:32:17
Hamburger pizza och allt det där, vet du? Ja var det det han menade då? Nej, det var det inte. Men han menade för att du kunde överdriva liksom intaget i alla fall en dag i veckan så att du inte omkring och små svälter på dagarna och det ska man ju inte göra. Man ska ju må bra också. Ja, liksom njuta lite grann.

00:32:34
Och sova och sova är bra. Ja sara, det var otroligt trevligt att få ha dig mer som gäst i den här podden. Kul att vara här ja otroligt ska få komma hit någon fler gånger. Det brukar vi säga vad snäll? Ja, ja ja Anna Sjövall, tack till dig också Anna Granervärn får vi säga, vi hörs.

Transkribering av avsnitt 59

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Om: Vuxenhabiliteringen visar vägen

Medverkande tituleras i transkriberingen

AG - Anna Granevärn - Sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare

ASG: - Anna Svangård - Logoped på Vuxenhabiliteringen.

HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL: Hör ni välkommen hit allihop. Vi har tre ”Annor” i dagens poddinspelning. Anna Granevärn till förordnad Hälso- och sjukvårdsdirektör på sjukhuset i Östersund, sen har vi Anna Sjövall verksamhetsutvecklare och ni två är ju alltid stadiga medlemmar i den här podden. Det vet alla som lyssnar stadigt och sen har vi den tredje Anna Svangård logoped på vuxenhabiliteringen.
Ska vi börja där tänker jag, för habilitering och rehabilitering för den som inte riktigt vet vad är den stora skillnaden?

ASG: Det är nog lika vanligt att ta miste på dem, som att man tror att en logoped jobbar med fötter för att det liknar ortoped.
Nej, men habilitering, är - göra skicklig, habil om vi pratar om, rehabilitering göra åter skicklig, det vill säga då man förlorat något, då är habiliteringen de medfödda funktionsvariationer, svårigheter eller tidigt förvärvade man kan ha. Nej, det har hänt.
Rehabilitering, då har man varit utsatt för någon form av skada.

HL: Då har vi förklarat det här lite grann för de som lyssnar som kanske inte jobbar inom sjukvården. Men du sa också till mig att inte ens inom sjukvården så är man helt på det klara med vad skillnaden är.

ASG: Vi kan vi ju få remisser med önskemål om att vi rehabiliterar patienten från sin autism.

HL: Ja vad bra, då folkbildar vi lite grann här.

ASG: Det är jättebra.

HL: Schysst, ska vi passa på att säga något om vad en logoped gör också för det är ju premiär här i podden.
Det är ju inte fötter?

AG: Nej, det förstod vi.

HL: Jag är lite okunnig här. Varför kopplar man ihop det med fötter, menar du?

ASG: OK pedis.

HL: Nu var det längesen jag läste latin.
Vi tar orden där också logo.
Det ingår då i logopedagog.
Det är bredare om man jobbar som logoped.
Det blir mer kring kommunikation där.
Och där ingår ju både språk och tal och röst och stämning också.
Och så har vi också sväljfrågan om sväljproblematiken eftersom det är ju lite samma apparat.
De ligger lite bredvid varandra där i
halsen, det låter logiskt.
Det är så vi rent fysiskt ser ut vi människor.

HL: Vad spännande och du är ju här för att vi ska prata med dig. Lite grann om eran utvecklingsresa inom vuxenhabiliteringen och så säger du till mig om jag får problem med det här med att skilja på vad som är vad.
Ja, så om vi börjar där om vi tar det stora bilden där ni startade er resa med att utveckla er verksamhet och varför? Varför var det nödvändigt?

ASG: Det var nödvändigt för att det alltid är nödvändigt med utveckling och anpassa sig efter nya förutsättningar.
Och skapa nya förutsättningar för god och nära vård som ju också är på frammarsch. Det var väl i och med att vi fick en ny enhetschef skulle jag vilja säga.
Vi får ge henne lite kredd.
Märit Bergström-Isaksson, som såg det här behovet av att vår lilla enhet, vi är ganska små, elva personer, behövde utvecklas och tydliggöras i vad det är vi gör och utvecklas i det som vi faktiskt ska leva upp till, vad det är vi ska göra.

HL: Var det många år sedan, eller?

ASG: Nej, det är bara 3 år sedan.

HL: Var du inblandad i den rekryteringen Anna Granevärn?

AG: Nej, det var jag inte, men däremot så har jag träffat Marit. Hon har haft en fantastiskt fin föredragning för oss som handlade om nära vård för alla.

HL: Precis, det är lite ursprunget här.
Det du beskriver är ju liksom vikten av att någon tar taktpinnen lite grann och sätter i gång ett arbete med att nu ska vi gå åt det här hållet och få med sig resten.
Hur skulle du vilja beskriva att Marit gjorde då för att skapa, liksom det här medarbetaredrivet och att ni kände att wow, här finns det lite power.

ASG: Först fick vi ju ta reda på vad det är vi saknar eller vad det är vi skulle vilja göra.
Hur vi skulle vilja att det ser ut eller vad vi inte kan tillgodose idag vad vi behöver ändra på och så.
Ja, men vi gjorde lite listor på vad det var för utvecklingsprojekt vi ville göra.
vilka som kanske var viktiga att göra och prioritera det och vilka som kan få stå på väntelistan ja så det fanns någon slags begränsning.
Vi kan ju inte göra allt samtidigt. Man får göra en sak i taget eller i alla fall lite parallella saker. För sen har vi varit i små arbetsgrupper i vår lilla enhet så det blir väldigt små arbetsgrupper som ibland överlappar varandra lite grann och faktiskt fått väldigt bra avsatt tid för att jobba framåt med det.

HL:
Man hör lite nycklar här att det finns tid till att vara med och göra den här utvecklingsresan och att det finns ett tillåtande klimat och där har vi varit inne på i många andra poddavsnitt, liksom, att det här är extremt viktigt.
Ibland lyckas man bra och ibland lyckas man lite mindre bra därför att vardagen kanske kommer i kapp eller?

AG: Exakt, men det är så viktigt att vi avsätter den här tiden för vi tjänar ju någonting på det också när vi gör det från början. Att vi har med oss medarbetarna i processen att ta fram. Vad för någonting vi behöver utveckla i stället för som vi kanske har gjort många gånger också, att vi tar in någon utifrån eller vi kommer med något uppifrån.
Då har vi hela förankringsprocessen också att jobba med för att det ska tas emot på ett bra sätt. Det är ju så mycket lättare ifall att man är där från början och kikar på: vad är det vi behöver jobba med hos oss eller vill jobba med?
Just för vi jobbar ju inom vården med människor och då har vi kanske hamnat här av en anledning och vi har väldigt svårt att släppa fokus på att ta hand om och hjälpa människan, så vi måste tillsammans, gärna med en chef i ryggen, se till att sätta av tid för att annars så tar vi gärna hand om människan först.

HL: I ett kortsiktigt perspektiv, jag tror inte det är någon dålig egenskap.

AG: Nej, ingen dålig egenskap, men vi kämpar emot.
Kämpar emot den i just en sådan sak som utvecklingsarbete, det får ofta bli lite haltande.
För patienter slutar inte behöva oss.

HL: Nej, men då kan man ju titta på vad det ger för resultat att avsätta den där tiden för patientens räkning i slutändan också.

AG: Och det blir ju oftast bättre.

HL: Anna Sjövall, du står bara här och nickar och det är inget fel i det. Men vad reflekterar du över?
AS:
Nej, men jag håller med det Anna säger om att det kommer från medarbetarna så tänkte jag på det här med prioritering.
Det är ju också en sådan viktig sak att man hittar en lista på saker man vill göra. Det kanske kommer massa med idéer också, bara att sätta sig ner och prioritera. Vad ska vi börja med? Vad ska vi göra?
För ibland kan det ju bli övermäktigt också att se.
Oj, vi skulle behöva göra allt det här och så är det ingen som orkar liksom ta tag i det.
HL:
Ja, så att avgränsa och ha sin plan och pinpointa några specifika saker att starta med.
AS:
Men också prata om vad man kan göra sen så att alla känner att ja, men det där som jag brinner för det är inte så att vi tappar det. Vi kommer att utveckla det också när vi har kommit dit.
HL:
Hur byggde ni liksom en tidslinje då? För att kunna genomföra vissa saker som ni ville utveckla eller se förändring kring om det var digitalt eller arbetssätt eller både och?
ASG:
Vi försöker jobba med måldokument. Det är lättare sagt än gjort, men när ska vad göras och när ska vi vara klar? Sen kanske man inte alltid hinner dit, men att man i alla fall har en plan och att man vet vad det är man pysslar med.
Särskilt som man parallellt måste ju faktiskt jobba med habilitering, patienter och andra uppdrag som vi har.
Vad var frågan igen?
HL:
Ja, jag pratade om tidslinje och då började du prata om måldokument och ja, sådant som kanske en del kan uppleva då som tunga administrativa sysslor, men som ändå kan vara nödvändigt för att man måste. Ibland måste man få ner saker på pränt.

ASG:
Vi ha gjort det ganska informellt.

HL: Men det är ert lilla som ni rör er kring och sen levererar ni resultat då, förstår jag det som.

ASG: Det är ju det som ger liv till våra dokument också som kan upplevas väldigt långt ifrån och.

HL: Vad fint, det låter som en saga nästan, men det är lite så här processerna behöver fungera.
Om man är lite mer konkret då logoped-Anna säger jag nu eftersom vi har tre ”Annor”. Om man tittar på den digitala sidan, vad är det ni har gjort där för någonting som ni tycker har varit framgångsrikt då?

ASG: Ja på den digitala sidan, det vi har börjat med är ju dels en intervention eller insats som vi kan ge digitalt. Jag tror att det har tagits upp tidigare i den här podden med stöd och behandling vi initierar plattformen och har köpt in en kurs som Norrbottens region har gjort för psykoedukation om autism.
Om man har fått en ny diagnos eller av någon annan anledning känner att man behöver lära sig mer om sin diagnos för att förstå sig på vad man behöver

HL: Menar du då, är kursen för er eller är den för patienten?

ASG: Ja, patienten.

HL: Okej har den har den varit framgångsrik?

ASG: Ja. Vi har ju gett psykoedukation tidigare, men då individuellt och mest av från vår psykolog som hade väldigt mycket att göra eftersom det bara är hon. Men nu är det ju en plattform som patienten kan göra det mer även hemma. Det blir oberoende av geografi och så vidare och vi kan också vara fler i teamet som ger insatsen, för vi har ett väldigt gediget material att luta oss tillbaka mot, även om man skulle känna att. Oj, jag har inte gått psykologutbildningen.
Och vi kan glömma bort att vi faktiskt också kan ganska mycket även vi som inte är psykologer, i och med att vi jobbar med den här patientgruppen.
Med det börjar vi också bli tryggare och så med olika individuell anpassade återkopplingar.
För det är ju ändå en väldigt heterogen grupp vi jobbar med så det funkar digitalt.

HL: Då är ni ju liksom i begreppet och reformen nära vård och omställningen till att ta hänsyn till individens kanske egna behov att kunna göra det här på plats hemma framför en dator då eller?

ASG: Ja, telefonen.

HL: Era kunder då, patienterna, hur gillar de det eller vad får ni för kommentarer?

ASG: Som är allt annat, så funkar det jättebra för en del och för andra inte så bra.
För vissa kanske inte det skulle ha gått att ta sig till oss för att det är så jobbigt att komma i väg och komma ut och det blir för mycket intryck och då passar det här jättebra.
Men andra kanske har svårt att komma igång egna drivet ,att komma igång eller avsluta och behöver istället faktiskt få dem yttre ramarna från oss, kanske mer genom individuella besök, men det är också därför som vi har börjat ha den här kursen på plats i grupp, både för mervärdet av att om man är en grupp så kan det bli en liten synergieffekt av att man ser andra med samma problematik och diskutera tillsammans, men också för att man kanske inte klarar av att få det gjort hemma.
För mig är det samma sammanhang och behöver inte kännas något konstigt kring det, HL:
Utan här är det flera som är på samma spår så att säga informationen.

ASG: Ja precis.

HL: Berätta mer om andra digitala grejer.
Ni har hittat på som hjälper er och era patienter i förlängningen.

ASG: Ja, men precis som komma skall kanske . Det är ju också det att vi omvärldsspanar ganska mycket och försöka att inte uppfinna hjulet, för det är ju faktiskt samma process. Som håller på att hända i hela Sverige. Och det har också startat lite med vår enhetschef som började med ett nätverk med andra enhetschefer inom vuxenhabilitering så de träffas regelbundet så man kan snappa upp hur andra enheter löser olika saker och vad de har tagit fram och utvecklat.

Och nu har nästan alla olika professioner hos oss något sådant nätverk som de antingen har startat upp eller hakat på inom norra sjukvårdsregionen.

Eller för min del blir det nationellt för det är inte så himla Många vuxenlogopeder där ute i Sverige.
Så då plockar vi ju in vad som finns eller håller på att hända redan där ute och då vet har vi kontakt med någon region som håller på också med ett liknande psykoedukativt material, alltså information till personer med intellektuell funktionsnedsättning som behöver förstå sig själva mer.
Det är också en annan region som håller på att digitalisera sin kurs om hälsa och levnadsvanor för vår målgrupp så att det hoppas vi ju är sånt som vi ska kunna ta del av och också kunna ges som en digital insats till dom som behöver få det digitalt.

HL: Det är lite intressant det här med att uppfinna hjulet igen och jag vet att man på regionen är och inom sjukvården är det rätt skicklig på att ha dom här nätverken. Det finns inbyggt i arbetssätt, men kanske inte överallt. Hur ska man stimulera för att få i gång sådana saker för att slippa sitta på kammaren själv och hitta på någonting som redan är uppfunnet?
Vad skulle ni säga är nyckeln?

AG: Ja, men vi jobbar ju jättemycket nu inom kunskapsstyrningen där vi har väldigt många nätverk på olika sätt.
Många arbetsgrupper, till exempel de här regionala programområdesgrupperingarna där man träffas. Personer som jobbar med liknande befattningar eller samma frågor och jobbar man ihop kring vissa delar.

HL: Men det här är ju också ett sätt att utbyta erfarenhet och att man träffar och hittar varandra och jaha, håller ni på med det här?

AG: Ja, men det kanske vi ska ta hem till oss att vi träffas mycket mer och många av de här mötena är ju också digitala. Vi träffas fysiskt ibland, men digitala möten har gjort det möjligt för oss också att träffas mer och dela fler saker med varandra.

HL: Och på det här sättet så försvinner ju kanske de här stuprörsorganisationerna mer och mer och man får till de här.
Hängrännorna som man brukar prata om inom verksamheterna.

AG: Förvaltningen och vi pratar ju mycket om jämlik vård. Ja, att det inte ska skilja om man bor i Strömsund eller om man bor i Göteborg.

HL: Det är viktigt och det här som du beskriver det är ju ypperliga exempel på personcentrerad vård!

AG: Vi har många gånger tänkt att, men hur? Hur ska vi göra vården mer personcentrerad? Men när vi tittar på det vi gör och det vi faktiskt har gjort och man tittar längre bakåt så har det ju hänt otroligt mycket.

HL: Hur jobbar ni för att kunna utvärdera och se resultaten då utav ert arbete?

ASG: Det är genom att ge utvärderingsblanketter och annat efter våra insatser och så långt så att vi har någon statistik att sammanfatta har vi ju inte kommit än.

HL: Jag hoppades på att droppa någon siffra.

ASG: Det är klart att vi måste kolla hur väl det faller ut då om det uppskattas och justera utifrån vad som framträder och lite sådana saker.
Någon personer som vi inte har nått tidigare med det vi tänker skulle vara bra för dem till exempel.

HL: Är det här från din sida, annars liksom när man göra andra insatser för att stimulera det här ännu mer inom sjukvården, att få igång ännu mer nätverkande och ännu mer gränsöverskridande och såna saker, tror du?

AG: Nej, men jag tror att det här är ju ett av alla sätt vi kan för att lyfta goda exempel.
Eller var i olika nätverk, både på ledningsnivå eller på som vårdpersonal och allt det bidrar ju till det tänker jag.
Sen är det så roligt att höra det du berättar Anna.
För mig är det så klassiskt förbättringsarbete man gör, man hittar någonting som man behöver förbättra, man gör det, man utvärderar och justerar.
Ibland tror jag att vi också är kanske lite så där ja, men det måste vara ett stort projekt.
Eller det måste vara färdigt innan vi börjar och det är ju inte det som är grejen. Vi lär oss ju, vi lär av varandra, vi lär av andra, vi lär oss av våra patienter.
Det är, det är ju en process, det slutar ju inte.

HL: Men det här med att man tar i för mycket då, att man alltså menar att man måste ha så mycket bäddat och klart eller det ska vara ett stort projekt eller det ska vara en massa olika dokument och måluppfyllelser och 10 möten innan man kommer i gång och sådant där. Hur ska man tänka då för att koka ner det? Ibland brukar jag tänka på en bok jag brukar läsa ibland, brukar gå tillbaka till den, om stora företag som är multijättar som har varit otroligt framgångsrika.
Många av dom har aldrig haft en plan, utan dom har bara startat och löst problem på resans gång och det är rätt imponerande. Ja, det kan handla om jätteföretag som McDonald’s och Coca-cola och Ford biltillverkarna och sådant där. Men hur får man i gång ett sådant tänk i en organisation så att det verkligen fäster?
Vad tror ni? Ett sätt är ju att göra podd då om det såklart att berätta mer om det, men.

AG: Precis vi har ju ett beslut också från Hälso- och sjukvårdsnämnden att vi ska jobba med medarbetardriven verksamhetsutveckling.
Så det här är ju någonting som alla vill.

Sen finns det ju de här stora projekten också där vi måste ha en projektplan och vi måste ha en extern finansiering som är lite tyngre att driva.

Men vi tror ju verkligen på att det arbete som görs och att vi skapar förutsättningar och att man får göra de här små förändringarna hela tiden nära och i verksamheten, att det är det som i slutändan kommer göra skillnad och att vi faktiskt lyckas ställa om till en god och nära vård och personcentrerat arbetssätt.

HL: Anna Svangård på det här mellanmänskliga planet, när man pratar om medarbetardrivet så här.
Vad har du liksom? Vad får du för känslor i ditt jobb? Har du roligt på jobbet?

ASG: Ja, men det har jag.

HL: Det var ditt jag ville komma, försökte göra en enkel fråga besvärlig och omständligt.

Men det är grunden kanske till att få till det här medarbetaredrivet och att ni som
jobbar känner att ni har en möjlighet att påverka och hjälpa till och utveckla verksamheter att ni måste må bra och ha och ha en bra miljö och trivas och att alla är snälla mot varandra.
När det dyker upp motstånd då eller konflikter eller annat, hur hanterar ni det då?

ASG: Alla kan ju inte tycka lika jämnt, så alla kan ju inte bli nöjda jämt.
Men vi har väl ännu i alla fall inte råkat på någon sån polemik där det blir riktigt osams.
Men det kan ju komma.

HL: Nej, men med konflikter menar jag inte att man behöver bli osams, men man kan ha olika uppfattningar om hur saker och ting behöver göras och så vidare och någonstans måste man ju ibland vika ner sig för majoriteten eller för ett beslut?
Gilla läget ändå därför att jag är ju där för att jobba.

ASG: Ja.
Det du beskriver är ju en arbetsplats som låter rolig, spännande och då för det oss in på det här begreppet som är lite slitet, men som alla brottas med, attraktiv arbetsgivare, känner du igen det?

HL: Ja, tror du att det här, hur ni har det på eran arbetsplats är det nyckeln till att vara en attraktiv arbetsgivare?

ASG: Det tror jag.

HL: Det är ledande fråga!

ASG: Men det tror jag både för den stämning vi har på jobbet, och för att vi det går ju inte kanske i alla verksamheter, men vi har ett väldigt flexibelt jobb så som det är, och vi kan anpassa utifrån våra behov. Bara jobbet blir gjort, lite så.

HL: Vad står ni inför för stora utmaningar, tycker du då? Om du tittar där borta lite grann och kanske ännu längre? Vad skulle du vilja säga är en stor utmaning?

ASG: Här den stora utmaningen är ju att nå ut. Vi ska ju vara ett komplement till den andra vården och med habiliterande teaminsatser, men vi ska ju också vara kunskapscentrum och just kunna finnas där för övriga vården när de ska möta patienter som tillhör vår målgrupp och ge dem primärvård eller specialiserad vård, men alla har rätt till likvärdig vård.
Oavsett vad man kommer med för funktionsvariation. Men det är klart att vi kan ju inte blunda för att ibland kan det vara svårt och man kan vara oerfaren eller en som använder annan vårdgivare och då ska vi ju finnas där för att kunna stötta och hjälpa och få det att hända med vår kompetens. Men nå ut med det är även vår utmaning.

HL: Så det är liksom inte självklart för en läkare inom primärvården och veta eller ha klart för sig att jag ska vända mig till vuxenhabilitering här för att lära mig mer eller hjälpa den här patienten.

ASG: Så blir det kanske mer att, oj, det här kan jag ingenting om.
Det måste vara jättesvårt.
Det här blir en remiss till habiliteringen i stället för kanske någonting som skulle kunna göras närmare patienten, men man behöver kanske anpassa sitt bemötande eller tänka på andra medicinska saker som hör ihop med målgruppen och kunskapen finns att få. Men det svåra är att nå ut till dem och lite det som man inte vet att man kan veta är ju svårt att ta reda på.

HL: Har ni någon plan då för hur ni ska göra den resan?

ASG: Bland annat den här podden!
Sträcka ut oss och ut och göra oss hörda och finnas tillgängliga.
Vi har också tagit fram en webbsida som lite komplement.
Alla har ju 1177, men den är ju väldigt ja stram får man säga, med informationsrik för det man behöver om man behöver kontaktuppgifter så har vi länkat därifrån till en egen webbsida.

HL: Ligger den på regionens plats då?

ASG: Precis så att vi kan ha lite olika information där både till medborgare, patienter men också till andra vårdgivare.

HL: Blir det en välbesökt, vet ni det så att man söker?

ASG: Ja den statistiken har jag inte heller.

HL: Nej, men det kanske vi får reda på.

ASG: Den är ju väldigt ny också?

HL: Ja ja men, sök på Vuxenhabiliteringen Östersund, ja, då vet man ju att ni som lyssnar också för säkerhet skull, och alla andra vårdgivare som har lite halvdålig koll då skriver ni ner det här och lägger in det i minnesbanken någonstans.

ASG: Och så var lite snälla mot er själva. Det man inte vet att man kan veta kan man inte veta vad bra, hon säger mycket bra, vi finns där.

HL: Men jag tänker, det är väl som det alltid är med kommunikation och lärande och att veta och som du säger med tiden att man ska både förstå och tidigt ta reda på saker. Det är en utmaning i alla verksamheter tror jag som vi behöver bli bättre på.

Vad tänker du Anna Granevärn?

AG: Ja, men absolut, information är ju något av det svåraste och det har vi jobbat jättemycket med.
Hur får vi ut information, hur får vi de som vi vill ska kunna ta emot den här informationen att ta emot den? Och det är jättesvårt.

HL: Man kan ju veta vilka målgrupperna är ja, men hur ska man vara säker på att dom faktiskt tittar där.
Jag jobbar ju också med kommunikation och då brukar jag tänka för att bli säker så måste man hela tiden ha kontinuitet, uthållighet att fortsätta att fortsätta kommunicera samma typer av budskap i olika former, olika kanaler för att till slut ska det fästa någonstans.
Det är som med Nobelpriset, till slut vet alla vad det är.
Igår så att jag googlade jag på prissumman.

AG: Ja, vi är nyfiken! Vad får de egentligen?

HL: Ja men tio miljoner kom jag fram till, består Nobelpriset utav och ibland får de ju dela tre. Det måste ju vara lite halv tråkigt.
Skönt att vara ensam, på ett sätt.
Hur tänker ni kring tillgänglighet då? För era målgrupper kan ju ha vissa svårigheter jämfört med andra målgrupper när det när det handlar om den biten.

ASG: Vi har börjat ha digitala workshops och för att förtydliga så är det inte en workshop som är digital på teams utan en workshop om hur man kan ta till sig olika saker digitalt för vår målgrupp.
Alltså, hur fungerar bank ID, Freja ID som finns om man inte kan ha bank ID. Var
Är 1177.
Vad kan man använda det till?
Det har funnits ett tag ett tag, men det är ändå många som även de som inte tillhör vår målgrupp, som inte vet vad det är, och vilka möjligheter som finns att de kan kontakta oss där på ett patientsäkert sätt.
Vi har ju många patienter som gärna inte vill ha kanske telefonkontakt och vill mejla och skriva och SMS och det ska de ju inte göra ur ett patientsäkert perspektiv. Så 1177 är ju jättebra att få dit dem till och så just stöd och behandling som också ligger där, men man kan ju också via bank ID och Freja ID komma åt sådana saker som
Vad heter det? Mina intyg och läkemedelskollen?
Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har ju också sådant här och alla banker, så det finns ju fler ringar på vattnet av att ge informationen till vår målgrupp hur de kommer in på 1177?

HL: Så ni utbildar helt enkelt?

ASG: Vi kan ha våra andra öppna workshop nu i höst.

HL: Ja, jag förstår, men vad har ni fått för kommentarer då och feedback då?

ASG: De som kom tidigare var jätteglada för det var verkligen handfast att sitta och testa själv och komma in och klicka vidare.
Det man behöver ofta om man har svårt att ta sig till information teoretiskt.
Man behöver få prova på man behöver få göra riktig verkstad helt enkelt.

HL: Det är bra, tycker jag. Det brukar jag ägna mig åt också om det är något jag inte kan, går det att göra verkstad av det här?

ASG: Ja, så man jobbar ju med sina sinnen och man jobbar med sina verktyg. Det är så det funkar.
HL: Det har varit jätteroligt att ha dig här och man märker att du brinner för ditt arbete?

ASG: Ja.

HL: Ja men brinn inte upp, brukar jag säga, det är viktigt.
Vi brukar också prata så här i slutet utav podden i stället för att prata om det i början som vi har gjort tidigare.
Hur vi har det med vår livsstil, mat och träning och rörelse och sådana där saker hur har du det?

ASG: Ja, jag tycker om rörelse och jag får många trappor hemma och på jobbet. Fyraåringen är också ganska tung att bära, ja matkassar med för den delen.

HL: Är det vardagsbestyret då som håller dig i lite i form då?

ASG: Ja någon schemalagd träning är lite svårt att få in i ett jobb med tre barn.

HL: Jag förstår, har du 3 småbarn? Ja, bra jobbat.
Anna Sjövall.
Du har ju faktiskt lovat att springa på maratonlopp vilken dag som helst.

AS: Ja, det kanske blir helgen då?

HL: Har du lovat för mycket, eller?

AS: Nej, men det blir inget lopp. Blir inte därför att livet är kommer ju i vägen.
Maratondistans blir det fast hemma.
Jag ska nog faktiskt imorgon springa 42 km.

HL: Åh, vad häftigt har du sett ut sträckan?

AS: Nej, det får vi göra ikväll till.

HL: Det går bra lycka till.

AS: Ja, men tack, jag tänker att jag får ha några slingor så att jag kan byta om jag
tycker det är trist.

HL: Du har ingen följebil.

AS: Nej, men jag ska springa med min man så att vi är ju två i alla fall.

HL: Jaha, så han ska också riva av 42 kilometer?

AS: Han är ju snabbare, så han kommer efter en stund tycka att jag är långsam och springa iväg.

HL: Den är ju genomförd när ni lyssnar på det här, så att vi får fånga upp hur det var tänker jag.
Och varför pratar vi om motion och sådana här hälsosamtal varje gång, Anna Granevärn?

AG: Ja, men det är ju viktigt för oss att hålla oss friska och starka i våra kroppar också så att vi kan må bra genom livet. Styrketräning är ju någonting som du brukar slå ett slag för Håkan, som är jätteviktigt för alla att göra och man behöver inte tänka att man ska ha de där jättestora musklerna, utan det är ju bara egentligen att man ska faktiskt kunna bära upp sin kropp genom livet och klara sina vardagsbestyr. Tänkte på det när du sa Anna Svangård, om barn och sådant att herregud, när man släpar de här barnvagnarna och matkassarna och barnen uppför trapporna för att hissen hade gått sönder. Ja, men man måste ju klara sådana grejer.

HL: Men viktigt med befolkningen som också åldras, och det är att det aldrig är för sent att sparka i gång någon form utav aktivitet. Det vet man ju via forskning som man har gjort på långt äldre människor än mig faktiskt.

AG: Ja, det gör ju skillnad, även om man är åttio och börjar styrketräna så gör det skillnad har man sett.

HL: Vi vet ju att du Anna Granevärn är förlorad i kardiovärlden men även styrkevärlden. Men det är mycket skidor åkning och det är löpning och det är cykling och det är simning och allt möjligt.
Och nu håller du på att ladda skidsäsongen. Ja, hur tycker du att det går så här på din försäsongsträning? För du tränar ju?

AG: Nej, men det, det går faktiskt bra. Det gör det. Jag har ju ändå hållt mig i hyfsat skadefri hela det här året och kunnat hålla i gång som jag har velat. Så nu ser jag fram emot att det börjar dyka upp lite snömoln i väderprognoserna.

HL: Och då undrar ni hur det går för mig?
Den stora frågan här jag pratade ju tidigare här om det här med kontinuitet, och att hålla i, och det är ju också ändå så nycklarna till att känna att kroppen funkar bra och det jag har lyckats bra med det faktiskt.
Jag pratar mycket om min kettelbellträning.
Ni vet när man står med sådana här runda kulor och träna med olika tyngder och olika tekniker.
Och jag fortsätter med det, ja, så idag så är det ett högintensivt pass med fem olika övningar som man gör tio rundor. Sen brukar man sova rätt gott.

AG: Vad härligt. Det är också en effekt så man får en bra sömn.

HL: Tack så mycket för att du kom hit idag Anna Svangård.

ASG: Tack så jättemycket.

HL: Hade du roligt?

ASG: Det hade jag ja hemskt trevligt att prata med.

HL: Ja, vad kul. Tack till dig Anna Granevärn

AG: Tack så mycket.

HL: Och Anna Sjövall, tack och lycka till.

AS: Ja tack.

Transkribering av avsnitt 60

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Om: Nu sjösätter vi två onlinetjänster inom vården.

Medverkande tituleras i transkriberingen

AG - Anna Granevärn - Sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare

YL: - Ylva Lundstedt - Verksamhetschef 1177

CGL: -Catharina Gützkow Lundström - Verksamhetschef på Ungdomsmottagningen

HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL: Ja, men vad spännande det är idag i det här avsnittet av ”Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen”. Vi har två gäster med oss här idag plus de ständiga gästerna. Anna Granevärn tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör.

AG: Stämmer bra det.

HL: Tänk att jag fick till det där den här gången, var inte det härligt. Anna Sjövall verksamhetsutvecklare.

AS: Ja.

HL: Ja, och så är de gästerna som jag pratar om. Ni ska få presentera er själva, vi börjar med dig.

YL: Ylva Lundstedt heter jag, verksamhetschef på 1177-telefon.

HL: 1177 på telefon. Ja då skiljer det sig alltså. Vad är skillnaden mellan att vara på telefon och vara på 1177? Så vi benar ut det.

YL: Ja, vi har olika ansvarsområden inom 1177 i regionen, så kommunikationsavdelningen ansvarar för skriften via 1177 och vi har de digitala tjänsterna på e-tjänsterna. Sen har vi telefonin också.

HL: Så är du liksom chef över när man ringer till 1177, är det du som basar över alla som jobbar?

YL: Ja.

HL: Vad kul att du är här, och du har ju varit med om något särskilt även vår. Vi ska komma om det till dig alldeles strax, och så har vi dig.

CGL: Ja Catharina Gützkow Lindström heter jag och jag är verksamhetschef för ungdomsmottagningen i Region Jämtland Härjedalen.

HL: Och ni är jättevälkommen båda två. Varför har vi er båda med?

Jo, för att just den här veckan och speciellt idag för dig då Ylva, jag vet inte om det är så för dig också på ungdomsmottagningen Catharina. Så dras det i gång två digitala ingångar för medborgarna?

YL: Det stämmer.

HL: Ja, det stämmer bra. Det är samma dag alltså.

YL: Nej, vi är lite före här. Ja.

HL: På 1177?

YL: På 1177.

CGL: Vi får en hel veckas frist. Och kommer i gång på måndag.

HL: På måndag och då heter ungdomsmottagningen bara så att invånarna förstår vad de ska vända sig till, vad ska man leta efter?

CGL: Ja, vi har valt ungdomsmottagningen online, namnet kommer sig av att i många andra ungdomsmottagningar i landet kallar de sig så, så vi har tänkt att igenkänning är. bra.

HL: Så att bygga ett varumärke så att så att det fäster ordentligt så att människor fattar.

CGL: Ja, vi tänker att det är bra, så.

HL: Ja, och Ylva vad kallas er digitala ingång till vården? Som har premiär idag.

YL: Den kallas 1177 direkt.

HL: 1177 direkt och idag är det 14 november. Det är det som är det heliga datumet för er på 1177 direkt. När du kom in här så var du lite så där pirrig och nu ska jag bli lite personlig för du sa så här: ”jag har varit med om en förlossning” Beskriv vad du har varit med om.

YL: Vad har jag varit med om på morgonen här tillsammans med mina kära medarbetare? Vi har förberett under en tid här nu för att ta emot våra vårdsökande digitalt. I morse kl. 8 då öppnades möjligheten via telefonsvaret. Att när man ringde till oss så fick man två olika val. Vill du prata med en telefonsjuksköterska eller vill du chatta med en sjuksköterska på 1177 direkt?

HL: Och hur var det då sitt sitta där i realtid och vänta på att klockslaget rullar i gång?

YL: Ja, nu skulle vi ha haft med oss Åsa Lindgren här. Sjuksköterskan som tog emot vår första chattande medborgare. Det var jättenervöst. Samtidigt så var det en otroligt skön känsla. Vi testade telefonsvararen som vi hade beställt och Bank ID, att allt funkade. Alla inställningar som vi hade konfigurerat, och vi hade funderat på och tagit många varv på alla möjliga konstellationer och allting satt. Så vi var jättejätteglada kl. 08.08 och vi konstaterade. att allt fungerade.

HL: Men det är ju någonting högst mänskligt, liksom, med att man kanske är lite pirrig och lite nervös och så där. Kommer allting att funka? Man håller på att förbereda sig månader, i det här fallet kanske ännu längre tid, och testar sig fram och medarbetarna ska vara med på tåget och allt sådant där, så det är väl klart att man kan ligga lite sömnlös natten till idag.

YL: Visst har det varit så, nu ser man svarta ringar under ögonen här.

HL: Jag tycker inte du ser ut som om du har svarta ringar under ögonen, men jag är likadan, jag tror vi människor är så. Är inte du det Anna Sjövall?

AS: Man blir nervös? Ja, jo, det känns igen, ganska mänskligt.

HL: Ja man ligger och skruvar lite på sig och har svårt att somna. Hur ska det gå? Sen kommer förlossningen, när man märker att allting funkar, pustar ut och liksom släppa hela vägen från höften och uppåt.

Om vi fortsätter prata lite grann om 1177 direkt.

Hur har det varit det här arbetet med att liksom skapa den här digitala ingången?

YL: Om man tar det ett steg tillbaka så är det ju nationellt så, att det finns ju många olika lösningar på 1177 direkt och vi i vår region har haft ett arbete där det har varit väldigt många som har varit involverade och det har varit otroligt bra. Vi har jobbat väldigt nära med Ungdomsmottagningen också. I och med att vi är de som. Startar upp nu i närtid då som har den här möjligheten att kunna erbjuda de här ingångarna in. Så det har varit mycket arbete och det har varit hårt arbete, väldigt roligt och väldigt, väldigt nödvändigt för våran Region.

HL: Varför är det nödvändigt då?

YL: Det är ju utifrån den tid vi lever i. Vi har ju också sett att det är många som önskar att komma i kontakt med. Vården inte bara via telefon, utan via en enklare väg in, en digital väg in.

HL: Det kanske är många som pustar ut, för det är ju ändå tjugotjugotre och att här gäller det att hänga på, tåget gick för länge sen, så vi kan ju inte stå kvar där borta och titta på nu. Utvecklingen ramlar på. Det finns ju grupper i samhället som inte är digitala, det ska vi komma ihåg, men då finns det väl andra kontaktvägar in.

YL: Absolut. Vi kommer aldrig att släppa vår telefonrådgivning. För dom som inte har möjlighet, som kan eller som verkligen bara känner att jag inte orkar prata med någon idag. Då är det här en möjlighet att kunna ta kontakt och få råd och stöd.

HL: Och vi har ju generationer som växer upp som har liksom vi brukar kalla dem den mobila generationen, så slitet det där uttrycket, men där vanor ser ut på ett helt annat sätt än för. Mig eller mina gamla föräldrar en gång i tiden och så vidare, så att här gäller det att hänga på.

YL: Visst är det så, sen vill jag också säga att i dess nuvarande form så är det en ganska enkel lösning. Det är telefonsjuksköterskorna på själva 1177 som du möts av och vi ger råd och bedömning av symtom och om det är möjligt hjälper vi till att boka tid på din mottagning samma dag. Om det bedöms akut för dagen. Men det här är ju någonting som vi verkligen hoppas att vi kan utveckla så att det blir bredare och större. Att vi kan erbjuda mer och kompletterande vård i det här forumet det är ju ambitionen, så att vi börjar lite smått men hoppas att kunna utveckla och göra någonting riktigt användbart och riktigt bra av det här.

HL: Hur säkrar ni kvalitén då på det här då så att man liksom kan vara säker på att allting fungerar? Ibland kanske man skriver något man inte riktigt förstår som patient själv, om man ska beskriva sitt ärende eller vad det är för någonting. Förstår du vad jag menar?

YL: Vi har ju gjort ett upplägg där det bakom chattarna alltid finns en person, en sjuksköterska. Vi har ju begränsade öppettider, inte som andra regioner, att man kan påbörja ärenden när som helst på dygnet, utan vi har öppet chatten för att kunna starta upp då helgfria vardagar 8 till 16 och då finns det alltid en sjuksköterska bakom varje råd och bedömning där.

HL: OK som håller ett vakande öga? Kan man säga så?

YL: Ja

HL: En slags kvalitetssäkring så att det inte drar i väg åt något annat håll.

YL: Vi har fantastiska medarbetare.

HL: Ja, men om vi uppehåller oss kring medarbetarna för att är det någonting Regionen vill så är det ju att förändring ska ju ske, och den ska vara medarbetaredriven? Hur har medarbetarna varit med på tåget?

YL: Alla har fått tycka till och tycker till ständigt och i och med att vi ser det som en början så finns ju möjligheten att vara med och kunna påverka hela tiden. Sen så har vi ju två superanvändare så att vi har två av sjuksköterskorna som kan lite extra mycket om själva systemet då. 00:10:08

HL: OK! Så kallade superusers. Anna Sjövall när du hör det här, du som är verksamutvecklare, vad tänker du?

AS: Men jag tycker det är roligt att ni har kommit i gång, för det har varit en lång process och det tar tid med utveckling också för att man ska säkra alla arbetssätt och alla rutiner ska sitta och så. Det är ju jätteroligt att ni är i gång verkligen.

HL: Ja och kom första chatten exakt när ni öppnade Hade folk förstått?

YL: Ja vi satt där och väntade.

HL: Och sen har vi då UM (Ungdomsmottagningen) som har en vecka till på sig innan ni lanserar eran ingång till er.

CGL: Det stämmer ja.

HL: Och hur har det varit där då?

Ylva säger att ni har jobbat mycket ihop. Hur har det varit för er på UM då? För ni har ju en liten annan målgrupp, en yngre målgrupp kan man väl säga 13-.23 eller?

CGL: 13 till och med 22.

HL: 22 har ni sänkt för jag trodde det var 23.

CGL: Ja, det är till och med den dagen jag har fyllt 23.

HL: Tack för att du klargjorde det.

CGL: Ja, men det är samma åldersgräns som vi har för alla våra mottagningar, fysiska mottagningar också så att den kör vi samma.

HL: Och hur skulle du vilja beskriva det här arbetet och nyttan? Vad kommer nyttan att vara?

CGL: Oj, ja, jag skulle vilja säga vi har hållit på också i ganska många år, och funderat på hur chatten skulle se ut, och då har vi ju jobbat tillsammans med andra ungdomsmottagningar i resten av Sverige som har kommit lite längre. Eller som inte gjort så bra utan fått börja om, och så, vi har ju jobbat med det här i perioder. Sen liksom kanske inväntat någon tjänst som skulle kunna passa till det här. Och så fick vi ju nys om den här 1177 direkt och vi tog kontakt, det har blivit fantastiskt bra att få samverka kring det här.

Jag kände just det när du berättar nu hur tufft det var i morse då tänkte jag, nu hinner hon lugna ner sig tills det är dags att jag ska börja. Det har varit ett jättefint utbyte, även om vi kommer ha lite olika tjänster. Ja, på vår digitala ingång då. Ja alltså ungdomsmottagningen online.

Den kommer då att innefatta dels då en chatt som är live under en viss tid och det är eftermiddagar 13 till 16,30 och då får man alltså svar utav antingen en sjuksköterska med barnmorskekompetens eller så en kurator som man kan välja. Och så kan man då chatta alltså om allt möjligt.

Vi har inte satt några liksom regler för vad man inte kan söka förut, utan det kan vara högt och lågt. Tänker vi. Det kommer att det kan komma vilka funderingar eller frågor som helst. Det kan vara allt från öppettider till att jag har någon fundering över min kropp eller hur jag mår, eller jag kan inte sova. Alltså oavsett vad det är så kan man ställa frågan och det som är lite fiffigt i det här tycker jag det är att om jag väljer en sjuksköterska med barnmorskekompetens och sen under chattens gång så kanske jag upptäcker att kanske både som vårdgivare och som person som söker, att nej, men det här vart ju fel.

Det var ju fel person.

Då kan vi i det här systemet faktiskt lotsa in dem i den andra chatten, för den kommer att pågå samtidigt.

HL: Alltså i den andra chatten, vad menar du med det?

CGL: Kurator om du som har sökt, man kan nämligen välja i den här tjänsten. Vem vill du chatta med?

HL: Vi säger att jag är 15 år ung kille och vill prata med en kurator så upptäcker ni att, nej, han behöver ha någon annan profession.

CGL: Ja kanske utöver det kanske kommer fram någonting annat också. Ja, eller tvärtom, och då kan vi liksom bjuda in till den andra chatten så att personen inte själv behöver söka om, och det känner vi är jättebra. Det är ganska svårt ibland att veta, vilken yrkesgrupp ska jag träffa nu då? Så det är den ena delen och den kommer ju då vara bemannade en viss tid precis som på 1177 direkt då.

Men sen har vi den här funktionen att du kan skicka dygnet runt, ett meddelande ja, men som ett mejl ungefär där du kan beskriva också vad du vill.

Det som är viktigt i den bara det är att det inte finns någon akut omhändertagande. Så är det, så att om man faktiskt behöver hjälp här och nu, då kommer man att bli rekommenderad att antingen om det är väldigt akut ringer 112, men i annat fall ringa 1177. Men det får man svar på inom 2 helgfria vardagar och sen kommer man också att kunna förnya recept på preventivmedel så det är som flera delar där och så finns det andra delar där det handlar om att ja, men önskar du boka tid och då är det en länk till våran tidbok som vi har i 1177 som vi redan har idag.

HL: Okej, men om man uppehåller sig lite grann vid att ni har samverkat brukar ni alltid samverka?

CGL: Ja, den är ju lite kuggfråga.

HL: Ja, ni får säga nej eller ja.

CGL: Ja, men jag skulle vilja säga vi har mer och mer samverkat, och jag känner att med den här samverkan så kommer vi att samverka ytterligare mer framöver, för det har varit väldigt, väldigt hjälpsamt.

HL: Ja, och varför jag ställer frågan är för att vi har pratat rätt mycket om stuprören inom myndighetsvärlden och den existerar också på Region Jämtland Härjedalen, målet är ju mer samverkan för att få till hängrännorna istället, och då kanske ni är jättebra exempel på det. Hur kom det sig då att ni sökte er till varandra?

CGL: Jag skulle vilja säga i vår organisation så sitter vi rätt nära varandra. Vi är ju som lite udda fåglar kan man väl säga. Ja, så vi har väl liksom suttit med i samma ledningsgrupp, så det var väl så vi lärde känna varandra lite grann. Men sen i och med att den här tjänsten som vi då köper för den digitala ingången, då blev det ju intensivt så att nu har vi ju suttit med i möten varje vecka. Och där vi har kunnat ge varandra om väldigt, väldigt bra tips och det som är så fint med det. Det är att du kan ställa dig utanför och se, man blir gärna lite insnöad när man är inne själv i sin verksamhet. Man ser inte liksom det som är utanför. Där har vi, tycker jag, hjälpt till.

YL: Ja, jag kan bara instämma. Det har varit jätte, jättevärdefullt.

HL: Men alltså, jag går tillbaka till ordet samverkan för att det du pratar om. Det är att ha relationer och för att kunna ha relationer måste man ju träffas ibland och ses. Prata, och därefter förstå att ja, men här har vi ju en möjlighet att göra någonting tillsammans. Håller ni med att det att det kan vara en utav nycklarna för att liksom hitta vägen fram?

YL: Eftersom vi inte har samma, vi har inte samma tjänst. Så har det ändå, liksom i och med att vi har kunnat prata om tjänsten så har vi kunnat sett ändå det som är lika och det som inte är lika och hur vi kan i sådana fall komplettera varandra lite grann, så att jag upplever att det man får inte vara rädd för att ge sig in i samverkan med någon som inte jobbar med samma.

CGL: Jag tycker det där var väldigt huvud på spiken och jag skulle bara vilja lägga till nyfikenhet generellt.

HL: När det gäller samverkan var inte rädd. Var lite nyfiken skulle jag vilja säga, utveckla mera.

CGL: För det där tycker vi är lite spännande för att plocka bort rädslor och ängslan och sådant där. Nej, men jag tänker ofta det och om man ser hela vårdapparaten och hur det fungerar i alla stuprör. Det finns ingen som har fullständig kontroll på vad alla gör. Men de här samarbetena som brukar det är enligt min erfarenhet blir de bästa och ger bäst resultat. Det är när man sätter sig in i den andres behov och verksamhet. Och vad kan jag göra för dig och för att kunna göra det måste man vara en liten nyfiken.

HL: Ibland kanske man måste ta på sig en lite större kostym än vad man behärskar. Det man kallar utmaning. Det här är en ny utmaning. Jag måste lära mig någonting nytt som leder till någonting. Anna Granevärn, här har vi ju två utmärkta exempel på hur man löser knuten med samverkan, man träffas.

AG: Precis och jag. Jag blir lite extra glad för att det här är ju någonting som vi inte har pratat jättemycket om, att driva utvecklingsprojekt med olika saker, men tillsammans i samverkan. Jag tänker lite grann på genombrotten som Sjövall sitter i, där vi har många utvecklingsarbeten parallellt, men det här har vi inte pratat så mycket om tidigare. Att vi gör olika saker och hjälper varandra samtidigt när vi driver utveckling så det fastnade lite hos mig här, spännande.

HL: Vad kul! För att kan det vara så att man sysslar med en verksamhet och så sysslar man med en annan där borta och sen vet man inte så mycket om den andra. Men när man väl ser så träffas och börjar prata så inser man ja, men här skulle jag kunna bidra med något från min verksamhet som kanske funkar hos er också?

Hur får man då resten av regionens vårdapparat att anamma detta?

CGL: Ja, det som jag tänker att vi har väl ändå du och jag har stöttat varandra där eftersom vi ändå plötsligt hittat någon bekväm relation som du sa, eller samverkan till varandra, och då kan man dra nytta av varandra för man blir liksom starkare. Annars har vi varit lite ensamma i våra roller och kan känna mig. ”Oj, är det bara jag som tänker på det?”

HL: Du beskrev ju er som en udda fågel. Men kanske inte udda ändå.

CGL: Men just det här att när man sitter kanske i olika sammanhang så tänker vi att det här är nog jag som har missat, eller det här är bara jag som inte förstår eller nu är jag utanför, så det har jag känt. Styrkan nu att faktiskt kunna våga ställa också de ”dumma” frågorna och outa sig lite och det upplever jag att när vi i våra ledningsgrupper har börjat med det, för det har faktiskt du och jag försökt att vara lite sådana. Så skapar det ju väldigt härlig stämning och så får man bjuda på det då.

HL: Det här är så jäkla kul att höra för att det här har vi också ett lyft i något sammanhang i någon podd. Just det här med modet att när du säger den dumma frågan att faktiskt våga blotta sig lite grann och inte vara så ängslig för om någon annan tycker någonting. Men herregud, kan inte du hjärnoperationer eller herregud kan inte du det utan att man liksom vågar vara lite sårbar, det man är ute efter är ändå utveckling? Anna det här modet, hur ska man vrida upp temperaturen på det så att fler vågar vara mer modig?

AG: Ja, men vi behöver vara tillåtande och vi behöver jobba tillsammans och det kanske är ett jättebra sätt att blanda lite också mellan verksamheter, att ha lite utbyten, att lära av varandra, då är det kanske inte så konstigt att fråga om man inte är i sin vanliga verksamhet heller. Då kommer det helt naturligt.

HL: Ja, och utifrån det så kommer det kanske utveckling, vad spännande. Du ska i gång om en vecka Catharina och Ylva låg då som hon beskrev en halv natt och beskrev det som att det äntligen var ”förlossning”, klar här på morgonen och den 20:e ska ni i gång. Hur kommer den här veckan att vara för dig på sluttampen här?

CGL: Jag kommer att dra nytta av Ylva på något sätt, det har jag redan gjort idag.

HL: Jaha, så att det är i full gång?

CGL: Nej, men det är väl acceleration? Absolut, så att jag kommer nog också vara ganska sömlös på natten mot måndag. Men det är acceleration, för nu kan ju vi också rätta till det då som inte Ylva har riktigt hunnit. Vi kan ju dra lite nytta av det.

HL: Ja, men är inte det bra?

CGL: Jo, det är jättebra, det känns jättebra.

HL: Att dom får gå lite före så där och ni märker någonting och så pratar ni ihop det så blir det en liten höjning där borta hos er på UM, men medan vi står här och pratar så flyter det upp ett gammalt blysänke som kallas tidböckerna. Vad är det för någonting?

AG: Ja, men vi har ju ett dilemma i vården med olika ingångar och olika mottagningar och någonting som vi har pratat om i väldigt många år är de här flödena vi har på telefon och sedan behöver man träffa någon på hälsocentralen. Telefonköerna på hälsocentralen kan ge man kanske ringer till 1177 och Ylvas gäng för att det är lättare att komma fram och smidigt. Man får en rådgivning. Kanske är jag inte säker på att jag behöver ett besök. Det finns många olika sätt att vägar, men om Ylvas sjuksköterska bedömer att den här personen behöver träffa någon på en mottagning. Då vill vi ju inte göra den bedömningen en gång till i en annan telefonkö, utan vi skulle ju vilja att den personen kan bokas in helst på sin hälsocentral eller mottagning där man ska gå och det här hade ju varit fint att få till när vi samtidigt tittar på alla olika förändringar.

HL: Ylva du lyser upp lite grann nu när vi pratar om det här finns det färdig lösning och i såna fall vad sitter det i att vi inte får loss det? YL: Ja, det här är ju? Vad ska man säga, en problematik som jag också har hört talas om ända sen jag började på regionen för 5 år sen som Catharina nu ska hjälpa till och vara en liten pilot i att vi ska se hur vi kan lösa digitalt.

HL: Så nu gör du något litet. Försöksprojekt helt enkelt?

YL: En liten pilot här framöver för tidböckerna som de kallas. Det är ju tider hos läkare på hälsocentralerna helt enkelt, som bokas av personalen på hälsocentralerna, men även ungdomsmottagningen har ju dessa tidböcker.

HL: Anna sjövall, varför har inte det här skett tidigare?

AS: Oj bra för fråga alltså nej, jag jobbade på en central för massa år sen. Då pratade man om det redan då och det gjordes faktiskt tester från 1177. Att dom bokade dom första tiderna på morgonen på en hälsocentral om man bedömde det ja, så det har provats och man det har runnit ut i sand av olika skäl, men jag tror att alla är överens om att man vill, man vill gå åt det hållet så för patienternas skull som ska slippa sitta och säga samma sak två gånger men också kanske för personalen slippa ha ett telefonsamtal extra i kön. När bedömningen redan är gjord. Men, men så länge jag har jobbat som sköterska i den här regionen så har vi pratat om det.

HL: Okej, är det slutsnackat snart, eller?

YL: Nej, ja och för min del och för telefonsjuksköterskorna på 1177 är det inte det? Nej, vi önskar ju att det ska vara en väg in.

HL: Det var det jag menade med slutsnackat, att man ska slippa dra det där två gånger. Men har ni hittat då någon samverkan mellan 1177 direkt och Ungdomsmottagningen online då kring det här?

CGL: Ja, eftersom jag också har varit med i den här dialogen och lyssnat och så tänkte jag att ”varför gör vi inte en pilot då med oss?” Och då har ju inte vi möjligheter till att öppna upp för läkartider, för vi har lite för lite läkartid, men däremot att kunna boka till en barnmorska eller boka till en kurator. Det ser jag absolut kan vara möjligt just för att ungdomen ska slippa att behöva ta ny kontakt för vi vet att vi tappar en del ungdomar när vi hänvisar vidare så är det inte så säkert att man orkar ta en ny kontakt. Utan, oavsett om det är då digitalt eller om det är fysiskt, ibland så följer vi också fysiskt just för att säkerställa att det här verkligen blir av.

HL: Men det är väl också en kvalitetshöjning? Jag kan fungera likadant. Min andra kontakt med Skatteverket kanske inte alls känns så där jätteroligt att behöva ta en och dra storyn igen. Nu har inte jag så mycket kontakt med Skatteverket alltså. Ni vet det var bara ett exempel för att det handlar ju också om ett mänskligt beteende. Någonstans beror ju så klart på allvarlighetsgraden så klart så den största förtjänsten här då Anna Granevärn det är både för medarbetarna och för medborgarna.

AG: Ja, det blir ju en vinst för båda och med våra bekymmer att bemanna och klara köer och annat och väntetider, telefon och liknande så är ju det här ett jättebra sätt som inte kostar oss någonting egentligen utan vi bara tjänar på det.

HL: Då hoppas vi att den här ska vi kalla det pilot. Ni gjorde det själva här att det faller väl ut och så kanske det blir dags att så fint som det heter. Implementera då i några verksamheter för att. Fortsätta utveckla och se till att det kommer på plats.

AG: Ja men precis.

HL: Okej ni samverkar men ni har lite olika inriktning på verksamheterna. På Ungdomsmottagningen finns det någon specifik sådan där liksom särskild utmaning som ni har sett?

CGL: Vi har ju sett att under pandemin så har ju fler unga fått eller skaffat själva bank ID eller Freja ID som krävs för att gå in och använda sig av både 1177 och .se tjänsterna och nu även då den här digitala ungdomsmottagningen. Så att vi förstår ju att vi har ju en grupp unga där ute som inte kommer att kunna gå in den här vägen så att vi behöver se till att vi når dem. Därför är det fortfarande viktigt att ha telefon för de som önskar det, men vi vill ju också komma ut nära ungdomarna med våra närmottagningar. Så nu gjorde jag lite reklam för dem också.

HL: Att du gjorde du rätt i, tycker jag. Ja just det, men vad innebär det här då ska ni ut och kampanja ska ni förklara för ungdomarna hur det fungerar när man skaffar bank ID och Freja ID för att komma i kontakt med er och så vidare.

CGL: Ja, den är ju jätteviktig för dom unga som har den relationen till sina vårdnadshavare, men vi vet ju att det är ju inte alla som har det. Så att vi behöver ju se till att vi även hittar dom, att dom hittar vägar till oss snarare då.

HL: Men oavsett om man kommer åt det via Ungdomsmottagningen online, så är ni ändå alltid tillgängliga. Och mamma och pappa behöver ju inte veta.

CGL: Nej, nej precis, utan har du bank ID och går in så är ju det sekretessbelagda uppgifter i hela vår chatt så att vårdnadshavare eller andra vuxna kan ju bara gå in och titta på tjänsterna. Men man kan inte använda dem för då är det bromsat. Det är jätteviktigt. Vad bra att du tog upp det.

HL: Tack! Det är ju så himla kul att få höra om de här Onlineverksamheterna och om vi kallar dem de digitala portarna som ni öppnar för. Allmänheten och får med medarbetarna och den här samverkan som ni har hittat med varandra. Tack för att ni delar med er jättekul. Vi har ju också någonting som heter hälsosamtal i den här podden. Visste ni om det?

YL+ CGL: Jag har ju lyssnat.

HL: Vi snackar lite, träning, motion och lite så där och mat och havregrynsgröten står ju som spön i backen hos Sjövall och Granevärn varje morgon. Själv åt jag chiafrögröt på morgonen.

AG: Var det gott.

HL: Nej. Men min fru frågade ”ska du ha chiagröt? ” Ja ja, jag kan prova sa jag och så låg de där i fil över natten i kylskåpet. Jag tyckte inte det var så gott, men ska tydligen vara bra. Man kan säkert göra det på många olika sätt, så det är väl bara att laborera med ingredienserna, men jag öste mango och blåbär över.

AG: Men det behöver ju inte blandas med fil. Du kan ju blanda det med något annat. Jag brukar ha lite chiafrön, lite havregryn och sen blandar jag ihop det med lite god kvarg och kanske lite havremjölk eller någonting.

HL: Ja, det tar jag till mig. Jag ska testa det, tack, så då fröerna bli något slags komplement känner jag. Ja, det är nödvändigt.

AG: Sen kan du ringla på lite, god honung.

HL: Det brukar jag göra, överdriva faktiskt. Det är så gott med sött. Idag ska jag åka skate uppe på Nationalarenan som har haft öppet nu några dagar. Skitbra förutsättningar, förlåt svordomen jag var tvungen att ta till det uttrycket för jag tycker det är så bra. Vad ska ni pyssla med idag? Blir det någon motion för eran del? Granevärn?

AG: Jag har varit ute och skejtat en dryg timme, växlade lite med stakning faktiskt. Det är ju dags. Nu att börja staka.

HL: Bra jobbat Granevärn. Sjövall, löpningen, vinterlöpningen?

AS: Ja den är i gång. Det har ju kommit lite snö kan man ju Säga ja, men broddarna är framme, så jag springer.

HL: Ja bra, vad blir det idag då?

AS: Det kan bli löpning eller så blir det styrkepass ikväll. Vi får se det beror på lite logistik.

HL: Jag förstår! Ylva, ja, jag vet ju att du, nu får du rätta mig om jag har fel, eftersom jag känner dig lite grann sen tidigare. Visst är du Yogafantast?

YL: Ja!

HL: Är du det fortfarande?

YL: Jag håller i min yoga, det gör jag, sedan många år tillbaka så att det blir något litet pass här framåt eftermiddagen kvällen.

HL: Men, du har väl också varit instruktör?

YL: Jag är utbildad i yogalärare.

HL: Kör du kurser fortfarande och sådant där eller tolerant.

YL: Tyvärr, jag gör inte det. Nej, det gör jag inte. Nej. Men för egen del så jag var tvungen att sätta den på paus här när det vart pandemin. Det vart mycket regelverk som skulle hållas och han helt enkelt inte med men.

HL: Du tar hand om dig själv?

YL: Jag tar hand om mig.

HL: När man håller på med yoga äter man något särskilt då.

YL: Nej nu äter jag inte så mycket kött i vanliga fall heller, men nej.

HL: Jag har ju provat yoga någon gång och det är för er som tycker att det ser ut att. Utom att det är enkelt så kan jag faktiskt stryka under på att det är det inte. Jag var otroligt slut efter ett yogapass för jag ville testa. Det var otroligt jobbigt, så att hur är det med dig då, Catharina? Vad har du på tapeten?

CGL: Ja, jag tänkte nog inte ha någon sådan där motionspass förutom snöskottning. Väldigt mycket snöskottning idag, så nu kommer jag gå hem och skotta snö och sen tänker jag nog ägna mig åt min keramik. Jag håller på rätt mycket med lera så det brukar liksom gå en stund att jag måste liksom jobba med leran och den kan vara lite aggressiv. Man får slänga leran och få ur luften ur den. Det är jättebra.

HL: Har du sådan här drejskiva?

CGL: Nej, jag formar. Kan vara allt från kroppsformer till. Jag har en snippparad hemma.

HL: En snippparad?

CGL: Det är min lilla, jag älskar att göra snippor.

HL: Men du snöskottning är ju det dåligt, passa ryggen bara, den där medvridningen du vet. Det är lätt att man hamnar på en sjukvårdsinrättning om man får ett ryggskott. Lycka till numera era projekt framåt.

YL+CGL: Tack så mycket.

HL: Ha det så gott. Och tack till er också Sjövall och Granevärn, ständiga medlemmar i denna podd.

AS+AG: Tackar. Tack tack.