Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen.
Avsnitt 21-30

Detta avsnitt finns tyvärr inte transkriberat.

Detta avsnitt finns tyvärr inte transkriberat.

Transkribering av Region Jämtland Härjedalens podcast om det digitala omställningsarbetet.

Medverkande:
AG - Anna Granevärn, T.f. sjukvårdsdirektör
AS - Anna Sjövall, verksamhetsutvecklare
RS - Rickard Sahlin, ambulanssjukvården
SL - Sofia Leije, läkare i Åre.
HL - Håkan Lundqvist, samtalsledare

HL: Ja men då är vi här igen i den lilla studion hos poddverandan i Östersund. Anna Granevärn, hej på dig!

AG: Hej Håkan!

HL: Hur står det till? Du har skidkläderna på redan!

AG: Så här när vi står här dagens sista arbetstimmar så det är klart jag har skidkläderna på.

HL: Vi har många gäster med oss idag, Richard Sahlin ska vi säga som är verksamhetsutvecklare på ambulanssjukvården bland annat, jag vet att du har flera strängar på din lyra men precis vi kör på det idag, känns det okej?

RS: Det känns okej, kul att jag fick komma.

HL: Välkommen hit, och på telefon så har vi faktiskt med oss Sofia Leije som är verksam i Åre hallå där.

SL: Hej hej!

HL: Och du har dubbla specialiteter vill jag vara extra noga med att säga.
Berätta lite vad har du för dubbla specialiteter.

SL: Ja men jag är ju läkare i botten då och först blev jag distriktsläkare, utbildade mig i Åre och sen så kände jag som det blir ofta med mig att jag vill göra någonting annat och då så valde jag går till psykiatrin, så jag är ju psykiater också.

HL: Ja så du har liksom pluggat ganska mycket kan man ju säga då.

SL: ja det kan man säga jag gillar jag gillar att göra det, gillar att lära mig nya saker. Jag gillar utmaningar kan man säga.

HL: Ja men då har du landat på precis rätt ställe i den här podden i alla fall för det här handlar ju om omställningsarbete utveckling och nya saker.
Anna Sjövall dig får vi inte glömma bort välkommen hit.

AS: Tack!

HL: Du är inte lika tränings klädd som Anna granevärn är idag.

AS: Nej jag är ju inte lika bra på att göra det på arbetstid, jag springer ofta på kvällen.

HL: Ja det har du berättat om förut och för övrigt så är det bara du Granevärn som är träningsklädd.
Med Sofia så vi vet ju inte riktigt.

SL: Jag kan berätta vad jag har på mig om ni vill veta, jeans och en fjälltröja kan man säga, blå är den och mönstrad.

HL: Det låter underbart!

SL: Tofflor på fötterna.

HL: Ja vi får bilderna i huvudet tack för det. Ja vi ska börja lite kort med Granevärn för att för nån vecka sen stod det klart att du blir tillförordnad sjukvårdsdirektör så det blir ju ytterligare nånting mer som du måste lägga till då på ditt visitkort.
Vad innebär det här nya steget för dig ja?

AG: Det här är ju en roll där man blir övergripande ansvarig för hela våran hälso och sjukvård i regionen och det är ju med väldigt stor ödmjukhet och nyfikenhet som jag tar mig an det här uppdraget då som tillförordnad, i väntan på att vi får en rekrytering av en hälso och sjukvårdsdirektör.

HL: Vad betyder det för det digitala omställningsarbetet att du kliver i den här kostymen?

AG: Ja det här är ju ett arbete som jag har haft med mig hela vägen från att jag jobbade som primärvårdschef och vidare i det operativa omställningsarbetet och även sen som divisionschef, så då tänker jag att det ligger mig varmt om hjärtat att fortsätta att driva den här utvecklingen som jag tycker är positiv för alla, vår befolkning och för våra medarbetare och patienter.

HL: Får du ett tydligare mandat på något vis att driva omställningsarbetet det digitala?

AG: Jag får väl en lite kortare beslutsvägar i så fall i dom beslut som jag hade behövt förankra annars. Jag tycker om när det går undan.

HL: Precis vad kul och grattis till nya tjänsten då för det måste man ju få säga.
för är man sugen på någonting och tar det då är det ju bara bra.

HL: Sofia nu ska vi prata med dig lite grann, du är alltså specialist inom allmänmedicin och psykiatri, du har tidigare varit chef vid Åre hälsocentral men är det inte det längre.

SL: Nej, jag var ju verksamhetschef eller nära vård, områdeschef i Åre och det är ju inte bara Åre hälsocentral utan det är Järpen och Hallen också. I de enheterna var jag fram till nyårsafton 2021 och nu har jag gått vidare i mitt yrkesliv kan man säga.

HL: om man om man låter dig vara lite supervisionär när det gäller digitala möjligheter och omställning och så vidare, vart landar du då är i en sådan vision.

SL: Nej men alltså, jag tänker ju liksom på de digitala besöken som en huvudtråd alltså inledande. Den större delen av vården ska ske digitalt med fysiska besök utifrån individens behov och önskemål och jag tänker att det är bara fantasin och tekniken egentligen och kunskap som sätter gränser så jag ser att här finns ju en otrolig utvecklingspotential.

HL: Om du då är lite visionär och ser oberoende av vilken teknik vi ändå har idag så vad skulle du önska att det landade i någonstans då?

SL: Nej men, i regionen där vi bor, ett glesbygdslän där många vill ju liksom inte resa till Östersund för sina vårdkontakter och så. Jag ser ju där att det finns en möjlighet att samverka med specialistsjukvården kring våra gemensamma patienter och spara resvägar. Att man inte behöver ta ledigt en hel dag för att åka till Östersund och sjukhuset.
Jag jobbar ju mycket med psykisk hälsa det är någonting som jag brinner för och där ser det ju också att det finns väldigt mycket stora möjligheter till digitala lösningar.
När det gäller vård och behandling kopplat till psykisk hälsa har vi ju redan påbörjat, vi har ju något som heter i KBT, alltså internetbaserad KBT.
Det har ju funnits i ganska många år nu men jag ser ju att det finns en utvecklingspotential, att man kan ha grupper och jag måste jag faktiskt skryta lite om vad vi har gjort i Åre. Vi har familjestöd online som vi drivit, det är ett projekt som nu slutar i juni men med väldigt god effekt. Alltså en föräldrastödutbildning där vi har haft en familj som kopplar upp sig från till och med från Portugal när de har varit ute och rest. Där ser vi att täckningsgraden, att det är bägge föräldrarna som går inte bara som vi har sett tidigare att det är oftast mammorna. Med det här kommer papporna också in på ett helt annat sätt. Det kommer vara intressant det händer någonting kring det här med hur tillgänglig man vill vara.

HL: Berätta mer om det där familjestödet, vad riktar det sig till för typ utav föräldrar?

SL: Vi har ju i Åre- och Krokoms kommun jobbat i15 års tid med en föräldrastödsmodell som heter ”Ömsesidig respekt” och den har inledningsvis varit ett komplement till den föräldrastödsutbildning som har funnits i många år i regionen och i Sverige.

Nu har vi faktiskt ytterligare ett projekt på gång som är kopplad till mödrahälsovården, att man redan när barnet ligger i magen så kan man få ta del av ömsesidig respekt och föräldrastöd det vill säga redan innan barnet är fött och inte bara efter.

HL: Den här tillgängligheten med digitala lösningen då att man gör det här, vad tror det betyder för medborgarna och även det som jobbar inom vården då?

SL: Ja men alltså vi måste ju med tanke på att vi har begränsade resurser och att vi kämpar med bemanningsproblem och på sina håll rekryteringssvårigheter och så där, så behöver vi ju tänka utanför boxen och hitta komplement till att ge våra medborgare den vård och behandling och stöd som de ändå har behov av. Jag tänker att dagens samhälle är ju så ja det har ju förändrats om man jämför med tidigare det är inte liksom att man jobbar 8 till 5 utan folk lever mer flexibelt liv och då måste också servicen till våra medborgare bli mer flexibel också.

HL: Det kan ju också ligga hos medborgarna själva, deras önskemål om att så här vill jag ha det.

SL: Absolut, jag menar om man tänker exemplet på pappan och föräldrastöd så kanske det är bättre att man har möjlighet att sitta kl. 11 och ta det på kvällen när det är lugnt i huset och man har hittat lugn och ro och ta till sig. Bättre det än att man inte får eller kan ta del av föräldrastödet överhuvudtaget mer än via barnets mamma då till exempel.

HL: Vad säger Anna granevärn när du hör Sofia om de här möjligheterna.

AG: Ja men jag tänker att det är precis den vägen vi vill gå, att det ska kunna fungera och vara enkelt. Att man ska kunna ta del av det och jag blir jätteglad när jag hör också att den här föräldrarstödsutbildningen i större utsträckning också kan nyttjas utav båda föräldrarna. Det är ju andra vinster som vi kanske inte har tänkt på när vi har påbörjat den här resan för då har vi ju tittat på tillgänglighet utifrån arbetsmiljö väldigt mycket och hur vi ska kunna få till det här. Det är väldigt mycket tekniska utmaningar men vi får ju andra vinster och det såg vi också under pandemin.
Vinsten med att vi skapade trygghet med digitala möten för att man slapp åka till en hälsocentral eller till sjukhuset, att man ändå kunde få genomföra sitt möte ja, så det här är jättepositivt att få med papporna på det här känner jag.

HL: Sofia, du har sagt så här på läkarförbundets webbplats i en artikel då du blev intervjuad tjugo tjugo tror jag det var. ”Jag vill att fler ska bidra med sin klokskap och sina kunskaper” vad menar du?

SL: I vilket sammanhang är ja det är kopplat till?

HL: Ja det var då kopplat till din roll som chef.

SL: Jag tror att om man har den inställningen i livet och sitt arbetsliv så spelar det ingen roll om man är chef eller vad man är för någonting, alltså jag tänker så här, att vi har ju fantastiska medarbetare i vår region och det har ju jag sett under omställning och pandemin hos mina medarbetare. Jag har känt mig otroligt stolt över den klokskap och kompetens som finns och hur och att när man ger medarbetarna möjligheten och förtroende, att de känner att man litar på dem så utvecklas de ju det och tar egna initiativ. För ofta så har man ju sin egen horisont och det är en otrolig samlad kompetens. Men man måste också fokusera på att lyfta fram och se det tänker jag.
Det är kopplat till ledarskapet att se de bitarna.

HL: Då landar man ju då i det här ordet” tillsammans”.

SL: Absolut ja och det tycker jag ser kopplat till digitaliseringen också att man inte är främmande för att prova nya arbetssätt. Man tycker ju att om man börjar är det som en sådan här ja vad ska man säga, man börjar och sen så knoppas det upp och man får idéer.
Funkar det här när det gällde den här biten då kanske vi kan göra det när det gäller det här, och det här.
Jag tänker på en sak som vi har som är ett kommunikationsstöd, ett verktyg som heter Link som är ett vårdplaneringssystem.

HL: Ja alla här nickar och förstår precis vad du pratar om!

SL: Ja och det är ju jättebra att man gör för det har ju fyllt en jätteviktig funktion och att man kan bära med sig att man kan kommunicera lätt kring patienter om man har en individ som är inskriven på sjukhuset och ska skrivas hem, så kommunicerar man behoven via det här Link.
Vi har ju till och med haft vård planeringsmöten på på länk där man kan ses i ett möte då blir det ju liksom det blir en annan kvalitet i mötet också, att man kopplar upp sig hellre än att man skriver. Att man kan prata om patienten och patienten kanske kan vara där i rummet med en anhörig.
Det blir ju på ett helt annat sätt.

HL: Jag tänker ändå på det där du sa här med att alla är med och bidrar på något sätt eller att man har någon form utav upptäckarlust eller en vilja att ändå haka på och omfamna ny teknik och så vidare vad tror du, hur får man ut det i den breda verksamheten om ni nu har varit väldigt skickliga där uppe i Åre hur får man ut till resten utav platserna i regionen?

SL: Ja jag tror att vi behöver liksom ha en samsyn kring saker och bli lite bättre på att prata med varandra om vad vi gör på våra hörn i regionen och säga att här håller vi på med, det här kan ni kolla på. Så här gjorde vi. Att har utbyte
Det är precis som vi har i Sverige med 21 regioner som sitter och snickrar på sina egna lösningar, varför ska vi uppfinna hjul hela tiden?

Så ett kompetensutbyte är väl jätteviktigt att, man har en sådan öppenhet och det är en annan sak som i mitt chefskap var väldigt viktigt, att jag är ganska prestigelös och att man är ödmjuk inför det att man faktiskt inte vet allt och att man är lyhörd.
Nyfiken. ”Här är ju några som håller på med det här det kan vi titta på kanske”

Vi kan använda det i vår verksamhet. Det handlar om att ha en speciell sorts glasögon på sig helt enkelt men också att ledarskapet är med att man absolut kan fortsätta på det när det gäller dom där glasögonen. Det är också jätteviktigt.

För har man en ledare som inte riktigt fullt ut leder i omställning och förändring då stagnerar man, då blir det ju liksom ingen utveckling. Det största hindret för att det ska utvecklas är ju konservatism, att man vill vara kvar i det gamla.

HL: Jag blir så glad när du säger så där, det ligger mycket i det. Om du fick önska någonting mer så här avslutningsvis kring den digitala omställningen och så vidare, går det för sakta, behöver det gå fortare eller behöver man växa i kostymen med all ny teknik som både finns och som kommer.

SL: Nej men jag tänker att man behöver ju ha informationskampanjer till medborgarna. Medborgarna måste ju hitta till de olika ställena där man kan, ja alltså de måste få en vetskap och kunskap om att det här är det uppdaterade sättet att söka sin vård.
Det finns många vägar in till vården så där ser ju jag ett behov av kanske en utbildningsinsats och kommunikation till medborgarna. Jag nördar ju ner mig ganska ofta i det som skrivs och omvärldsbevakar väldigt mycket också, enkäter kring digital vård får lite oförtjänt höga betyg för att de äldre kommer inte riktigt fram, de svarar inte på enkäter har det visat sig. Det är ganska ny forskning och då blir det lite missvisande. Vi får vi får ju inte tappa de äldre. Nu finns det ju de som är långt upp i åren och kan hantera smartphones och datorer det är inte det jag menar, inte att man kan mindre. Men jag ser här att det finns en risk och en utmaning med att vi behöver få med dem också och vara lyhörda.
Den biten tänker jag är ganska viktigt och sedan vad var det mer du sa?

HL: Jo jag snuddade lite grann vid det här med tempot om det går tillräckligt snabbt eller sakta?

SL:Då är det att det finns tekniska utmaningar vi ska hitta. Det är kopplat till sekretess och juridik, det ska vara säkert och tryggt och man ska känna sig säker som medborgare när man använder sig av digitala lösningar när det är vård och behandling. Att ingenting läcker eller någon får reda på saker så det ser jag ju att det finns utmaning i.
Det borde kunna gå lite snabbare kan ju jag tycka då precis som Anna Granevärn har jag lite bråttom så jag kan tycka att det kunde gå lite snabbare.

Men jag tänker att var sak har sin tid också, vi har precis kunnat lyfta blicken ur den här pandemin som vi varit i ett par år.
Så att nu kanske vi kan börjar fokusera på de här sakerna som vi faktiskt hade i pipen så att säga innan pandemin.

HL: Innan vi rundar av med dig, berätta lite grann just när det gäller pandemin hur ni hade det med att utnyttja dom här digitala verktygen som ändå fanns.

SL: Ja men det var ju verkligen sparken i baken som om vi bara legat och väntat. Nu fick vi ju liksom verkligen motivationen till att sätta i gång.

Då satte vi i gång med chattarna och det flöt ju på jättebra det är klart att det alltid knorras lite från medarbetarna att de ska göra ytterligare grejer och så, men ganska snabbt så kom dom in det. Det handlar ju om logistiken och planering och så, det har vi ju hållit på med och fortsatt.
Webbtidbok har vi också infört och utvecklat, vi har vårdplanering digitalt.
Men det som var under ett vinnande koncept för oss i Åre kommun där vi har så mycket turister och gäster, befolkningen ökar ju här så vi har ju väldigt mycket folk på liten yta i perioder, det var ju att vi startade upp tillsammans med kommun, polis, räddningstjänst, destinationsbolaget och Ski star, återkommande möten. Som pulsmöten kan man säga, där vi stämde av och informera varandra och kunde justera och hjälpas åt. Det gjorde vi ju via teams då. Då var det en bred samverkan helt enkelt, en bred samverkan som jag tror att hade vi inte haft den möjligheten och kommit i gång att ha möten via de här olika plattformarna så skulle ju det vara jättesvårt att koordinera så att alla skulle kunna komma ifrån och ses samtidigt.

Sen även med kommunen faktiskt så har vi också haft sådana möten återkommande för att stämma av hur det går, hur det är på de särskilda boendena vad behövs inledningsvis med skyddsutrustningar och kommunikation kring praktiska saker. Så digitala möjligheter till de här samverkansmötena och själva logistiken, Att se till att få ihop de här mötena hade såklart varit mycket krångligare och skulle dragit ut på tiden innan vi kom till skott och gjorde grejer. Nu kunde vi ju liksom korta ner, precis som Anna inledningsvis var inne på också, med att det är viktigt att de här olika beslutsvägarna blir så korta som möjligt så att vi kan komma i gång med saker och inte bara sitta och prata.

HL: Kan det vara så att digital omställning också påverkar den byråkratiska processen Anna Granevärn så att allting kommer att gå lite snabbare finns det en risk med det till och med eller?

AG: Det är ju viktigt att vi inte hoppar över några steg, vi behöver ju som Sofia säger också lyfta dom här juridiska bedömningarna så att vi hanterar information på ett säkert sätt och liknande men vi blir allt bättre på dom processerna vi har allt fler möten digitalt och det är klart att vi snabbar på dom administrativa processerna genom att dom blir så mycket effektivare och smidigare. Men också att vi lär oss.

HL: Och någonstans i en organisation som verkar ha ständig brist på resurser så kanske det frigörs någonting på andra sidan.

AG: Absolut!

HL: Sofia tack så mycket för att du var med oss och hoppas att du frisknar till ordentligt efter din förkylningsknäpp som du har haft.

SL: Ja, men tack! Det var jättekul att vara med, det känns som ett roligt och angeläget ämne att prata om.

HL: Du är välkommen att vara med flera gånger framöver.

SL: Det är jag gärna.

HL: Toppen, ha det så gott där uppe i Åre, ha det bra och hej då.

SL: Hej då på er.

HL: Rickard här står du tyst som en mussla, vad tänker du när du hör Sofia du som jobbar med ambulanssjukvård och verksamhetsutveckling.

RS: Där jag var nästan på väg att bryta in när hon pratade om att dom hade haft pulsmöten med polis och räddningstjänst, lite sådant där som jag efterlyst i min roll. Hon var inne på hur dom har genomfört det med teams möten och direkt kom det upp några funderingar från mig med strax före prat om säkerhetsklassning och sådant där. Vi har varit inne på det här med att få i gång digitala möten på ambulanserna också som liknar, ja vad ska jag säga, pulsmöten med daglig styrning på morgonen. Där vi inte har kommit i gång. Vi har kommit i gång i ambulans syd med det.

Härjedalen, Funäsdalen, Sveg, Hede och Vemdalen så att det var lite kul att höra att dom hade fått i gång det så bra i år, det hade jag faktiskt inte hört om.

HL: Hon pratade ju också om erfarenhetsutbyte och nu fick du det via att du är här och i podden, det är kanon. Ja in med alla i podden, det här händer.

RS: ja men det jag vet hur det är när jag diskuterat när jag lyfter den här frågan med att komma i gång med digitala möten då har det fastnat lite grann. Det är också det här med säkerheten i det vi jobbar med ändå. Med ambulans, polis och räddningstjänst det är säkerhetsklassat och om vi behöver gå ut med särskilt klassad information och hon säger att dom har gått i teams, så jag vet att ju att teams är inte riktigt godkänt vad jag vet.

Men man kanske drar i väg dra i väg i den här vägen med det här med säkerhetstänket men jag menar nu står vi här idag med ett säkerhetstänk som verkligen tvärvänt efter invasionen i Ukraina tror jag precis att det är inte så jäkla himla konstig frågeställning egentligen.

HL: Man kan ju tänka sig att formen för mötet, vad man faktiskt ska diskutera med dagordning också kan styra lite grann kring just när det gäller sekretess och annat att det vi pratar om på det här snabba pulsmötet det kan vi ta i på den här plattformen för att det inte är omgärdat av sekretess eller andra regler.

När du säger att du har kikat lite grann på det här med pulsmöten om man tittar då på ambulanssjukvården om du fick också vara lite supervisionär.
Vad är det du tycker att ni skulle behöva få fart på?

RS: Den biten behöver vi få fart på, att få till som en daglig styrning över hela ambulanssjukvården gemensamt så att vi vet vad som händer, då får vi också en samhörighet, att man ser varandra. Vi är utspridda över hela regionen nu egentligen om vi kan sprida information snabbt och direkt. Sen är det ju självklart det här med säkerhetsklassning och vad man kan skriva ner. Jag menar en ambulansbesättning kan till exempel vara ute på larm och inte kunna delta på mötet men det kan vara någon viktig information som har gått ut med.

Var ska vi förvara den informationen så att det ändå är öppet så att dom som är anställda ska kunna gå in och läsa ja.
Där har vi kört fast, inte hittat riktigt bra lösningar. Sen går det alltid jobba lite mer krypterat om man säger så att det kanske inte står tydligt utan det står mer ta kontakt för att få reda på någonting.

För det handlar då både om en kombination utav system och verktyg som fungerar utifrån sekretess och säkerhet men också utifrån typen av arbetssätt som man kan välja.
Jag tänker nu när man kopplar till det här med beredskapen eller information som vi får nu som kan vara viktigt att veta för oss med samhällsviktiga funktioner vad vi får för information som kanske klassas så. Det handlar ju om patientsäkerhet och sådant också som vi utbyter information med andra.

HL: Webbtidboken fick ju också ett litet lyft av Sofia här.

AS: Ja men dom gjorde ju precis som alla andra och erbjöd webbtidbok för vaccinations tiderna.

HL: Är det möjligt att göra webbtidboken till mer än till vaccineringarna?

AS: Det är väl främst vaccinations tider som bokas men det är ju också lite kopplat till vad man erbjuder från vårdens sida, lägger man inte ut några tider så kan ju inte heller medborgarna boka några tider.

HL: Men om du fick vara lite visionär och tänka då vad är det mer som webbtidboken då skulle kunna innehålla?

AS: Ska jag vara helt visionär så skulle jag ju vilja att det var mera sömlöst, alltså att man kanske har ett problem eller ett behov av vård och så kan man via 1177 eller en app. i telefonen söka fram och kanske få guidning i vad man kan använda för egenvårdsråd eller om jag behöver chatta med någon eller om jag ska boka en tid. Då blir guidad till vilken yrkeskategori och vart det finns tider lediga just nu eller när. Sådana saker är väl drömmen, om det var lite mer sömlöst och att det inte även i systemen finns många stuprör ja såklart men är man visionär kan man faktiskt dra det ganska långt.

HL: Ja men det är bra ja för det är ju ganska viktigt att tanken får vara fri. För någonstans landar ju Elon Musk inte direkt i sin elbil utan man hade kanske någonting annat innan det blev som det blev.

AG: Ja och lite mer pengar kanske.

HL: Ja eller skulder inte vet jag.
Rikard om man tittar då på ambulanssjukvården. Jag läste en artikel i från Sahlgrenska som handlade om ett testfordon och den var väl också något år gammal den här artikeln men man hade fyllt den här ambulansen med i princip allt som fanns tillgängligt i digital väg för att dels kunna forska och se vad och hur kommer det här att gå när vi tittar på hur de ska använda de här digitala verktygen och så vidare.
Om du fick tänka dig, vad är framtidens ambulanssjukvård?

RS: Ur ett digitalt perspektiv först, är det ju där att just nu först måste säkra upp att vi har uppkopplingen och det är det är där vi är och jobbar ganska hårt just nu att få till. Egentligen är det grunden för att kunna fortsätta utvecklas och det är ju det bygga ut så att vi har uppkoppling ut i bilarna i ambulansen ute i regionen idag och det har vi ju har stött på lite patrull med och det var väl det jag tänkte ta med mig hit och diskutera lite grann.

HL: Ja du får gärna göra det, diskutera det då ja, vad är problemet alltså? Är det geografin som ställer till eller att nätet inte tillräckligt utbyggt?

RS: Det är geografin eller alltså utbyggnaden av det mobila bredbandet i landet. Där vi trodde ju att, då vi var mobil med vår mätutrustning och digital utrustning som vi skriver journalen på och kan undersöka patienten med att ta EKG, blodtryck och så och har kommunikation med sjukhuset så hade vi ju en utrustning som funkade jättebra den är inköpt 2014 det var dags att byta den 2020. Vi köpte in toppmodern fin utrustning men så märker vi efter det vi hade kört en provning och använt dom i Östersund och prövat dom då funkade de ju skitbra.

Men då märkte vi att när vi kom ut med dom nya plattorna ut i ambulanserna så fick vi en jättefrustration från våra medarbetare dom kan inte sända EKG, dom hade problem att sända journaler när dom kunde sitta och skriva journaler blev de utkastade så att det skapar ju jättefrustration hos våra anställda när man trodde att, ja men nu har vi fått modern utrustning som är bättre och vi kommer kunna följa med i utvecklingen av digitaliseringen.

Den här plattan skulle vi kunnat ha videosamtal med. Vi ska kunna utveckla journalen mycket mer i den här nya plattan som vi har men det brast på att basic var uppkoppling och vi fick problem i stället.
Vi hade jättesvårt att förstå varför och då har vi ju trögheten i systemet, att vi jobbar mot många olika aktörer dom leverantörer som har en leverantör som levererar mjukvara ska vi jobba med, och så har vi en annan leverantör som levererar hårdvaran och det blir att man skyller lite grann på varandra där då, sen har vi även internt att det är svårt att för oss som slutanvändare på ambulansen vem ska vi vända oss till. IT eller digitaliseringsenheten och så är dom inte riktigt van vid vår utrustning som vi använder för det är inte samma som inne på sjukhuset.
Så att det blir lite svårt att hitta vägen och vem man ska vända sig till för att få hjälp.

HL: Så om jag förstår det rätt så fanns det invanda arbetssätt utifrån den teknik som fanns inköpt tjugohundrafjorton som för medarbetarna när dom får nya grejer så ställer det till det och de får backa tillbaka? Det lär liksom 2 steg fram och ett bak.

RS: Ja det blev lite så, men det är klart att det har funkat jättebra med. Men det vi kom fram till var att det var så enkelt att de gamla plattorna går på edgenätet som fortfarande är funktionellt ute på landsbygden men det kommer ju stängas ner jag vet inte om det är 2022 eller 23 något sådant där, och dom här nya plattorna går ju på 3 g nätet som inte är riktigt utbyggt då och vi har ju en mängd olika operatörer där ute och bredbandsleverantörer och dom som också ska bygga ut nätet runt omkring oss.

HL: Ja och här säger ju politiken att det här är en demokratifråga i hela Sverige och att det verkligen ska ta fart men det fastnar ju någonstans då utifrån hur du beskriver det?
Vad kan regionen då göra Anna Granevärn?
Här pekar man på problemet så klart men vad kan man göra mer. Ska man bygga ett eget nät?

AG: Ja precis det kan man fundera på, det här är ju om vi tittar på ambulanssjukvården så är ju det en väldigt viktig samhällsfunktion som alla vill att den ska fungera och jätteviktigt att vi har tillgång till de uppgifter vi behöver ute i bilarna för att kunna göra rätt bedömningar och kunna hantera patienten på ett ja, på ett korrekt sätt, och det här är ju någonting som vi har brottats med. Det problemet här som Rikard beskriver och du hade ju en runda där med routrarna Rickard vill du berätta hur det gick?

RS: ja men precis vi har ju killen som vi har som jobbar med det här som är digital Journal förvaltare för oss. Han är ju alltså, det är en drivande kraft, jätteduktig kille.
Hade inte vi haft hans intresse och kunnande i dom här sakerna så tror jag vi hade kört fast mycket mer än var vi är nu. Han har på egen hand och åkt ut med en ambulans, haft med skruvat i enheterna för att se liksom vad är det som inte funkar tills man kom fram till att ja men den här går ju på edgenätet, den här går på 3 g nätet och leverantörerna kunde inte tala om det för oss nej.
Det är han som kom fram till det, hur vi skulle göra då och då har vi kommit fram till lite olika sätt.

Vi kom åt det med att lösa problemet, en sak är att montera routrar ambulanserna så det förstärker signalerna det var det andra att jag vi i regionen har ju precis startat igång ett eget APN alltså ett eget nätverk så att som vi får när vi tecknar mobiltelefonkort och då tecknar vi regionens AP då det ändå är innanför säkerhetsväggarna och det skapar också en säker uppkoppling sen är det höja hastigheten på korten och sen roamingkort så vi har alltså kort som kan hoppa mellan olika operatörer och det har vi inte haft tidigare med Telia.
Det är många små knep som vi tror kommer hjälpa oss på vägen, ja och sen undrar jag vad mer jag hade att ta upp?

HL: Du har en lång lista ser jag?

RS: Ja men det är lite sådana grejer vi pratar om det här med routrarna, att få i gång det med wifi som funkar i bilarna.

HL: Men alla dom här lösningarna, alltså det du sysslar med är ju problemlösning. Och någonstans samlar ju ni på er dom här erfarenheterna. Och någonstans där borta så kommer ni ju inte att stöta på dem eller i vart fall ha ett verktyg för att snabbt åtgärda.

RS: Ja, det blir ju som att vi är lite föregångare här med den här den här utrustningen. Nu är ju primärvården på väg in i och vill jobba med den här utrustningen också vilket kommer underlätta deras arbete ute och då har vi ju förhoppningsvis varit banbrytare .

HL: Så vad betyder det för medborgarna att den digitala omställningen får ta fart inom ambulanssjukvården. Jag tänker på om man drabbas av en allvarlig sjukdom eller olycka eller någonting där ambulans faktiskt behövs och kontakten mellan ambulansen och sjukhuset måste gå blixtsnabbt?

RS: Ja men det betyder jättemycket för att du kan ju förbereda så att det blir ett bättre mottagande på sjukhuset, jag kan få råd från sjukhuset från en så att vi kan ju liksom få en bedömning direkt på EKG, om det vi ser är en hjärtinfarkt till exempel och sen kommer vi in på dom här nya platserna. Det är ju det här med att kunna ha en videouppkoppling också och det kan ju vara till medicindoktor, det kan vara till en kirurg. Det är det som ligger i pipen nu, som vi ligger i framkant med det är ju typ så som Sofia var inne på och det är att kunna ha uppkoppling med och prata med psykiatrin antingen en sjuksköterska där eller psykiatriker.

HL: I min värld då om jag står och tänker lite fritt så blir det så här att eran insats där ute i ambulansen betyder att jag som patient möter ett team med vad jag behöver på sjukhuset som är snabbare förberedda och mer klar över vad som ska göras?
RS: Ja, ja, likadant som att på grund av uppkopplingen idag kan läsa journaler. Det kommer vi, så när vi på plats går in och tittar i journalen så vi vad vi har för behandlings restriktioner eller vad du har för överkänsligheter eller har man någon speciell vårdplan i det här fallet.

HL: Vad betyder det för dina medarbetare då att få känna någon form utav tillfredsställelse eller framgång i jobbet eller hur man uttrycker det.

RS: När vi införde det här med digital Journal så tror jag att det är, ska man säga, arbetsförbättring och omställning i ambulanssjukvården som är bland det bättre jag varit med om från att vi gick från pappersjournaler till digitala journaler underlätta arbetet väldigt mycket för oss. Det blir lättare att skriva Journal så ingen behöver läsa min dåliga handstil.
Men sen och det här att vi kan liksom skicka in ett EKG, om läkaren kan se den direkt.
Det är ju fantastiskt mot hur vi gjorde ju tidigare.

HL: Innan vi startade inspelningen så pratade du och jag lite kort här och då berättar du om en hjälm och då trodde jag att det var en hjälm som ambulanspersonal ska ha på sig, men så var det ju inte. Berätta om den där hjälmen

RS: Ja men jag tror att jag undrar om det var den bilen vi pratar där nere på Sahlgrenska, att om man har haft en strokehjälm kallar man det, alltså det är en hjälm du sätter på patientens huvud som har stroke, alltså för symptom och då läser den av och hjärnan på patienten och kan se dem så ser du vad det är för om det är en stroke eller propp och du sänder ju det digitalt till en doktor som läser av det.

HL: Sofia pratade ju om drivna nyfikna engagerade medarbetare som har lust att liksom ta till sig ny teknik och få fart på saker och ting, prestigelöst nämnde hon ju också. Hur ser det ut hos er?

RS: Nej men det tycker jag att vi har. Många duktiga, drivna medarbetare som tar på sig roller. Utan dom så stannar verksamheten skulle jag säga eller utvecklingen i alla fall lite grann. Så är dom sjukskrivna då är det lite trubbel ibland. Så det är väl på gott och ont men vi klarar oss inte utan dom och i digitaliseringen här så ska jag väl säga att det är duktiga medarbetare som driver framåt. Jag nämnde ju bara han Per i Journalgruppen, men det är ju 2 killar till där som har är väldigt duktiga. Andreas och Tobbe då som alltså är dom som är riktigt duktiga på det här med journalerna och driver den utvecklingen framåt med att se både statistik och journalgranskning så att det är liksom återkoppling på det också.

HL: Så hur man än vrider och vänder på digitaliseringens verktyg, teknik och så vidare så är ändå människan i slutändan som höjer handen?

RS: ja jo!

HL: Hur brukar ni fira vi brukar prata om tårta i den här podden ?

RS: okej ja ja det vet jag inte riktigt, bjuda på tårta någon gång till dom anställda? ja ja det har inte blivit faktiskt. (Kan bli framåt)

HL: Ja det var jättekul att ha dig här Rickard är det någonting du själv känner som du vill föra fram när vi ändå är här ?

RS: Jag tror jag jag hann allt och hoppas att alla hängde med här på allt jag hade skrivit. Men det vart lite fritt.

HL: Ja ja men det jag tror jag. Det var väl allt för den här dagen tror jag. Anna Granevärn Anna Sjövall och Rickard Sahlin samt Sofia Leije, som ju redan lämnat oss. Hon var med från start.

Anna Granevärn du på väg ut i skidspåret. Du pratade om att du hade ställt dina klistrade skidor bakom.

AG: Ja exakt dom får ju stå i skuggan då jag inte vill få för mycket klister i bilen kanske.

HL: Jag förstår ja vad blir det då 18 20 ja 20 km?

AG: Någonting lite lagom, lite backar och så tänkte jag.

HL: Oj, lite backträning.

HL: Har vi pratat med dig efter Vasaloppet?

AG: Nej det har vi nog inte.

HL: Tjejvasan gjorde du ju 1,50 på det vet men på stor stora riktiga Vasaloppet då?

AG: Ja det var en upplevelse jag fick uppleva att sitta fast väldigt länge i en klunga med ja jag vet inte om vi var 15 000 personer ungefär, alla skulle upp för samma backe. Så det var bara till att jaga och köra om så jag lyckades med mitt mål att köra mig trött faktiskt. Väldigt nöjd med detta.

HL: Vad hade du för tid då?

AG: 7,20 jag ska jag köra fortare nästa.

HL: ja okej ja det var kul att ha er här idag Anna Granevärn numera tillförordnad sjukvårdsdirektör och Anna Sjövall verksamhetsutvecklare och Rickard Sahlin som är verksamhetsutvecklare och mycket mer ska vi säga på ambulanssjukvården ha det gott tack.

Transkribering av avsnitt 24 ”Ambulanshelikopter och digitala spår”

Medverkande tituleras i transkriberingen:
AG - Anna Granevärn, T.f. Sjukvårdsdirektör
AS - Anna Sjövall, Verksamhetsutvecklare
JJ - Joakim Johansson, Narkosläkare, ledningsansvarig för Ambulanshelikoptern
PS - Per Schratz, Journalgruppen
HL - Håkan Lundqvist, Programledare:

HL: Välkommen till ett nytt avsnitt utav den här podcasten från Region Jämtland Härjedalen som handlar om den digitala omställningen, ett arbete som har pågått och pågår och kommer säkerligen att pågå för all framtid om man får gissa och sia lite grann eller vad säger du Anna Granevärn.

AG: Ja det här är ju ingenting som vi gör över några år utan det här kommer fortsätta under lång tid.

HL: Och med i studion är också Anna Sjövall, verksamhetsutvecklare, men vi brukar kalla dig miss ”webbtidboken” ibland också.

AS: Ja tydligen en tacksam titel eller, ja ja ja, det funkade väl bättre under vaccinationerna när det var som mest, ja nu vet jag inte riktigt eller vi ligger lite risigare till just nu.

HL: ja okej ja vad är det som behövs?

AS: Det är ju att man fortsätter att jobba med dom här frågorna, ja, vågar prova nya saker och lägga ut tider mer men jag tror att jag tror att det kommer absolut. HL: Det känns ändå rätt bra i magen?

AS: Ja men det tycker jag. Det är också mycket annat nytt ändå tycker jag nu efter pandemin så tycker jag. Man börjar träffa folk och som så, ändå är det lite nytändning inte bara kring webbtidboken utan kring många andra digitala tjänster och verktyg.

HL: Vad kul, känner du också av nytändningen Anna Granevärn?

AG: Ja men absolut och det är jättebra för att det är precis det här vi vill också, att få in det digitala i dom normala arbetssätten och att det inte bara är någonting vi har gjort under pandemin för att vi var tvungna, utan att vi också har hittat andra fördelar med det. Sen är det väl nytändning på många sätt, det är ju också att träffas fysiskt nu som blir lite extra kul jag tycker alla är väldigt laddade när vi träffas fysiskt i möten för vi är inte så vana vid det.

HL: det där känner jag igen det är jättekul att träffas in real life också. Ett speciellt välkommen ska vi säga till dig Joakim, men du ska få presentera dig själv och vad du gör för någonting.

JJ: Tack för det, och tack för inbjudan hit. Joakim Johansson, jag är narkosläkare och jobbar i regionen och har gjort det i 15 år som narkosläkare. Jag har också förmånen att jobba halvtid på ambulanshelikoptern och är medicinskt ansvarig för den. Så jag delar min tid mellan helikopterbasen I Göviken och jobbar egentligen som vanlig narkosläkare på centraloperation och på intensivvården på sjukhuset.

HL: Och på akuten?

JJ: Som narkosläkare jobbar man ju primärt kanske på operation och IVA men vi går ju till akuten när det behövs, och det behövdes tydligen en gång.

HL: Ja jag känner ju igen dig för jag var ju dit med min Covidsmitta och blev omhändertagen av dig. Ja inte bara jag utan många andra så klart. Men vi ska inte uppehålla oss omkring det för när du nämner ambulanshelikoptern, jag bor ju bara kanske 400–500 m ovanför Göviken och vi kan höra helikoptern.

JJ: Får be om ursäkt för det(leende)

HL: Det behöver du inte göra vi sover jättegott om nätterna men man hör den rätt ofta. Hur många utryckningar görs det på ett år?

JJ: Jag tror att det är 650 starter och därmed också sexhundrafemtio landningar då och så använder vi vanliga vägambulans också kanske trehundra trehundrafemtio gånger. Så nästan en gång per dag med ambulansen och 2 gånger per dag med helikoptern då, ja 3 jobb om dagen i snitt.

HL: Men då är du inte ensam som sköter den sysslan, det går inte att få ihop det på en halvtid.

JJ: Vi är 8 läkare och 5 piloter och det är ytterligare några, kanske 6 sköterskor som jobbar i helikoptern. HL: Sen har du också arbetat i Australien också? JJ: Ja och då jobbade jag och under ett år i östra Australien och i Queensland heltid med just preehospital vård i en ambulanshelikopter.

HL: Om man nu pratar digital omställning, och så pratar din långa erfarenhet inom narkosyrket och som läkare och så vidare, digital omställning, vad är det första du tänker när du hör dom här orden?

JJ: Ja, som jag kanske nämnde lite innan här, så tänker jag i första hand kanske på att det är inte så himla digitalt, det vi egentligen i slutändan gör. Jag vill verkligen betona det, att det hela ska sluta med en människa som behöver hjälp i omhändertagen av en annan människa eller rättare sagt ganska många andra människor och sen kommer in till sjukhus, det är preehospital vård och just i det här patientmötet så ska vi inte försöka för mycket och ersätta med teknik utan det är, det är, människor kött och blod och det är vi också, vi ska göra den bedömningen som vi alltid gör, vi bara flyttar ut den från sjukhuset, det preehospitala, men för att det ska bli bra så behövs det otroligt mycket utbyte av information i den här kedjan av händelser som ska fungera, och för utbyte av information så är ju digitalisering naturligtvis väldigt användbart och det ska vi ju ta fasta på det har vi gjort delvis men vi kan bli bättre och andra delar av världen har nog kommit ibland lite längre och ibland inte lika långt som vi.

HL: Om du tittar på dom digitala verktyg som ni har i den verksamhet som du sysslar med då kring ambulanshelikoptern vilka är dom, och vilka fördelarna tycker du?

JJ: De är så många så de är svåra att bara rabbla upp på en rad. Men man kan väl börja lite enkelt och logiskt och säga att det börjar ju med som sagt en människa som behöver hjälp och någon som larmar, antingen samma eller en annan och redan där så börjar det hända saker med det digitala. SOS kan ju idag till exempel bli uppringda av en app som en medborgare kan ha laddat ner och då kommer positionen patienten direkt. Positionering är ju grunden, vi kan inte hämta om vi inte vet var personen är, så det är bra om det kommer så snabbt som möjligt.

HL: Den appen har jag. Jag får lite notiser mellan varven om det händer någonting i mitt närområde jag får väldigt snabbt koll på om det har varit en olycka eller pågår något arbete den är suverän.

JJ: ja jag vill slå ett slag för den också jag tror att den har inte fått riktigt den spridning den förtjänar.

HL: Men vi kan förklara för den då som inte har den här appen om jag råkar ut för en olycka eller något liknande och behöver larma och har den här appen, på vilket sätt hjälper det er att den här digitala möjligheten då finns?

JJ: Jag skulle säga att det hjälper i första hand SOS- operatören som tar emot samtalet för de försöker att leverera en bra position till oss, och det kan dom göra med ett knapptryck om du har appen, om du inte har appen då skulle du behöva din adress om det är i ett bebyggt område, då löser vi där med en karta, och de gör så i princip med ett knapptryck. Sen kan det vara så att du befinner dig ute i ingenstans, vilket ju är vanligt i det här länet och då är ju appen ovärderlig då får dom en GPS position och sen så med ett knapptryck så går den vidare, ni slipper att diskutera om ni är på leden mot Sylarna eller leden mot Blåhammaren, i den och den korsningen och det är tjärnet. Så att du vinner tid och du vinner säkerhet, mer än en gång som vi har snurrat på fel ställe eller fel och fel, men vi hittar alltid rätt till slut. Men det går ju snabbare och enklare.

HL: Och det är så att tjänar man tid när det är bråttom och en utryckning så förstår jag alla rent intellektuellt att det är en fördel.

JJ: absolut en stor fördel ja.

HL: SOS-appen är ju helt fantastisk och den kan vi väl uppmana alla att ladda ner, gör det se till att ni har den i eran telefon. Finns det andra appar som du är lite nyfiken på och berätta om Joakim.

JJ: Ja det finns en till som jag faktiskt laddat ner själv egentligen mest för att jag tycker att den är en himla spännande och bra, tyvärr så är den ännu så länge inte i drift Jämtland Härjedalen men jag tror att den kommer och komma någon gång framöver och jag gjorde då på intresse. Det är ju den här som heter SMS- livräddare och den anknyter lite till SOS appen då kan man alltså som vårdkunnig person eller bara som vilken lekman som helst som har HLR utbildning ladda ner appen. Och vi h ar den ju gående i bakgrunden, då har man GPS positioneringen aktiv i sin telefon vilket ju i princip alla har nu så kan man också larmas om det blir ett hjärtstopp i närheten. Som lekman kan man alltså faktiskt rädda liv på det viset och så med hjälp av kartan så får man då också då en väldigt enkel och tydlig översiktlig karta. Du har ett hjärtstopp om 900 m vid torget, rör dig dit och på vägen så finns det då det en defibrillator.

HL: Det är fantastiskt. Varför finns inte den i drift här i länet?

JJ: Jag vet inte, jag tror att det är en ganska ny variant, ja den har inte funnits mer än ett ja kanske ett par år. I Sydsverige finns den men Jämtland Härjedalen inte än så länge men det kommer nog. Så håll ögonen öppna ni som kan HLR och det är ju många som kan. Man behöver inte vara någon stjärna på det, man behöver inte vara vårdpersonal, man ska bara vara en rådig person med 2 snabba ben och en hjärna.

JJ: Och det är speciellt så i vårt län, vi är ett län med speciella utmaningar, preehospitalt pratar vi om. och jag tror jag konstaterar någon gång när jag läste och skrev om det att vi har en yta motsvarande Danmark. En markyta så stor, vad har vi? hundratjugo tusen invånare eller något sådant?

HL: Ja, 129 eller närmare 130.

JJ: Väldigt mycket mer under vissa månader på året, men det är långt närmsta sjukhus det kan vara långt till närmsta vårdcentral och det är ibland långt till närmsta ambulans och då kan ju det här vara skillnaden mellan liv och död.

HL: det kan vara nära till en medmänniska med rätt kunskaper, den appen måste vi ha. Finns det några andra verktyg som ni använder idag som du kan liksom känner att det här att det här beror på den digitala omställningen som vi faktiskt gör och det underlättar för både oss och patienterna?

JJ: o ja, många! Vi var inne på det lite för att i försnacket och en sak som har funnits länge men som ju är någon form av digital ändå tjänst är ju att vi skickar EKG patient som har ont i bröstet. Det är en vanlig typ patient för oss och det vet vi alla att det kan vara allvarligt och vet hur bråttom det är, så tar vi till EKG. Det gör vi hemma hos en patient om vi kommer hem till dem och då har vi möjligheten tekniskt att skicka det till sjukhuset och så får en kardiolog titta på det och bestämma vidare handläggning, hur bråttom det är och vad man ska göra om man ska ge några specifika mediciner om man ska gå till akuten eller direkt till det här labbet som finns där man kan göra en ballongsprängning. så att det skickas digitalt om bilden kommer väldigt snabbt upp på sjukhuset.

HL: Om man backar lite grann till när du var i Australien och jobbar då finns det några lösningar där digitalt som du saknar här som man direkt har sett ja men det här borde man kunna göra.

JJ: Nej!

HL: Eller tvärtom?

JJ: Ja ibland alltså, enstaka tillfällen, men jag tror inte det är… alltså det finns likheter och det finns saker vi kan lära men det finns också väldigt mycket olikheter i hur man jobbar och hur vården är uppbyggd. Det jag blev lite imponerad av där var att deras vård råkar vara uppbyggd så som kanske svensk i vård var för 20, 30, 40 år sedan. Dom har väldigt många små sjukhus som inte har stora resurser. om det här var Australien så skulle Funäsdalen vara ett litet sjukhus, Åre skulle vara ett sjukhus, Backe skulle vara sjukhus, Sveg skulle ha ett ganska stort sjukhus tycker de. De har en liten röntgen och kunde ha några läkare dygnet runt och har några vårdplatser för inneliggande dit kommer det patienter som är ibland ganska svårt sjuk eller till och med svårt skadade i den australiensiska modellen. och det kan man tycka vad man vill om men så är det i alla fall det ställer dom inför en del knepiga situationer en patient som är svårt skadad ska ju egentligen kanske inte in där men då måste tycker de av olika skäl och då hamnar dom där i akutrummet och så vet ingen riktigt vad som ska ske härnäst då ringer någon till den koordineringscentral som ska skicka en helikopter och där finns det en person som kan koppla upp direkt och få en kamera så att om de kommunicerar i realtid och ser patienten och ser alla övervaknings värden och kan ge tips och råd inför flyttningen som kommer och då larmas helikoptern och så är vi på väg och den personen som har hand om det hela ansvaret för det, ser vad som händer och kan instruera dem som finns där runt omkring patienten och förbereda vissa saker och det är ju jättebra när vi kommer. för då är allting dukat och klart enligt våra riktlinjer hur en kanske en intubation ska genomföras, de har rätt läkemedel märkta på rätt sätt och rätt verktyg framme.

HL: Så det var liksom det var bäddat och klart om man får säga så lite slarvigt och ja så när ni kom då var det bara att sätta igång?

JJ: ja verkligen vi vann mycket tid på det ja och det finns exempel på att man har som sådan här, koordinator på distans med mycket medicinsk erfarenhet guidat ganska oerfaren vårdpersonal igenom ganska avancerade ingrepp behöver inte gå in på detaljer men vill inte att lyssnarna ska må illa här. Men diverse olika saker har man kunnat liksom prata med vårdpersonal genom och lyckas med gott resultat

HL: Alltså på distans alltså det är nästan som har landa en jumbojet och när piloten har svimmat och kan någon komma fram och landa planet?

JJ:Nä, det är lite så här, är du högerhänt eller vänsterhänt ja jag höger men ställ dig där och så tar du fram skalpellen och så gör du så här

HL: Ja jag förstår men nu pratar vi alltså om vårderfaret folk i alla fall ja då herregud det är ju inte Kalle på gatan som kommer in.

JJ: Vi har ju inte det här systemet så tänkte jag att det kommer in en svårt skadad patient på ett akutrum i Funäsdalen eller någon som har legat där alldeles för länge med sepsis och inte riktigt verkar vända det här tillståndet utan bara blir sämre och sämre. Den situationen har ju inte vi så därför tror jag inte att det här är liksom så viktigt hos oss vi träffar bara patienter som inte legat där för länge och dom får åka ambulans. Med en svårt skadad patient tar vi ju aldrig vägen förbi en hälsocentral i Sverige utan vi åker till Östersund, och vi har bara ett sjukhus. Ja så det är den stora skillnaden.

HL: Om man då tittar på det här när du nämner det här med kamera är det någonting som du skulle tycka vara en bra idé då II den här verksamheten du är i nu jag kunnat jobba på det sättet?

JJ: jag har tänkt tanken men jag lite svårt att se hur vi…. faktiskt lite svårt att se var och när vi skulle vinna på just det systemet. Alltså om det skulle vara till någon nytta överhuvudtaget jag tror inte det.

HL: Nej men vi ska ju inte elda för kråkorna brukar man ju säga?

JJ: Nej precis!

HL: ja eller vad säger du?

AG: Nej men absolut, det är onödigt. Men jag står och tänker lite grann på situationen. Jag har ju ofta kontakt med vägambulansen, om den är på plats, och har kommit dit för er, men då kommunicerar ni tillräckligt bra utan bild?

JJ: Ja det händer då och då att det skickas bilder och då är det gamla…. alltså gamla …då är det en smart telefon och en kamera …av typen den här brännskadan har vi träffat nu i Sveg ska vi komma in med den eller ska vi ta det på hälsocentralen imorgon? Och är det lite större så är det så här …den här brännskadan kommer ni att få… ska ni åka direkt till Uppsala eller ska vi åka till Östersund så här ser det ut. Så ja så visst förekommer det att man behöver bilder det är ganska sällan och det går att lösa med den teknik vi redan har. Det här att ha en person framför sig och en och en skärm som verkligen… ja nej jag tror inte att vi att vi behöver det,

AG: Nej men just bilder är ju ofta bra, det har vi pratat om tidigare i olika sammanhang vi har ju den här så appen som vi har tittat på tidigare den har vi ju inte jobbat vidare med just nu utan vi försöker hitta lösningar i våra egna system men just värdet av att kunna titta på en bild och kommunicera runt den.

JJ: Absolut och det är ju en analogi med det EKG-t med berättar om för att det är sak samma om man skickar en bild av någonting och där finns det information.

HL: Fast den stora skillnaden i det ni pratar om Anna och Joakim är ju det Joakim du förhåller dig, och jag fattar det riktigt då till riktiga akut vård alltså när det larm utryckning men Anna du kanske pratar mer om bilder på sånt som kanske inte är så här super akut.

AG: nej men precis att få en bedömning ja att ja förtydliga egentligen då för den som sitter någon annanstans och ska göra en bedömning. Jag använde ju själv häromdagen faktiskt något liknande till hunden, vi har haft en skabbräv som har strykt runt vår gård och plötsligt tyckte jag hunden kliar sig lite väl mycket och hittade också en liten hårlös fläck med lite småsår så då har ju det försäkringsbolaget jag har för hunden en rådgivning, att man kan antingen ha ett videomöte eller ett telefonsamtal och ladda upp bilder så jag laddade upp bilder och hade telefonsamtal och fick en bedömning. Att det var läge att boka in sig hos veterinären med hunden enkelt det bedömdes som mycket sannolikt och då får man åka till veterinären och så får man en behandling det är hunden som man får göra.

HL: ja vad smidigt.

AG: Jättesmidigt

HL: Och då ska man ju veta att hundar försäkras som egendom.

JJ: Då fick jag lära mig något.

HL: Det fick jag lära mig när jag hade hund så ja det trodde man ju inte när man tecknade hundförsäkring, att men läste inte det finstilta, jag vet inte om det är så fortfarande men så var det i alla fall för något år sedan. Joakim inför det här poddavsnittet så har du skrivit ner massvis av punkter om man får kalla det så det är i alla fall ryms på ett A 4, tankar och funderingar kring både nutid och framtid Om du får önska någonting utifrån vad du är verksam inom när det gäller den här digitala omställningen och så vidare och vad skulle det kunna vara för någonting.

JJ: Ja men en sak som jag man fundera lite på som jag egentligen inte är så väldigt visionär kring, för att det faktiskt finns i princip redan. Det är ju så att vi har ständigt bär med oss väldigt många olika maskiner och apparater. Många är bildåtergivande… till exempel har vi då övervakningsskåpet där vi tar mäter puls och blodtryck och allting och sen så har vi också en mobiltelefon när vi kan ringa och prata med, vi har också en ultraljudsmaskin som vi använder för att visualisera kanske titta på hjärtat om det slår bra eller titta lungorna om det är mycket vätska i lungorna, eller i magen, om det finns blod, fritt blod i magen och så vidare. Vi har alltså 3–4 olika enheter med diverse olika skärmar, och i viss mån så kan dom kommunicera med akuten och med andra människor. Tänk om man kunde ha en sak i stället och bära i stället 3–4, och det finns.

HL: Det finns den typen av utrustning?

JJ: i vart fall flera av dom moderniteterna finns i en övervakningsutrustning…. alltså man kan ta fram sin lilla manick ställer den bredvid patienten kopplar på det här övervakningen som jag pratade om, som vi är så noga med att mäta, det blodtryck och det är puls och det saturation och det är andra saker och så finns det också ett ultraljud på samma maskin och nu vill jag se hur patienten ser ut på insidan så att jag får koll på problem och så tittar jag här och sen så kan man också kommunicera med den här maskinen in till sjukhuset till den så kallade bakjouren, eller en mer erfaren kollega så att de kan titta på. 1 blodtryck och puls just precis nu och EKG förstås 2 hur ser det ut när du lägger på den här ultraljudproben på hjärtat, pumpar hjärtat bra eller inte, Och nummer 3, vi kan prata med varandra och se varandra och ge varandra i instruktion eller den mer erfarna läkaren kan ge den andra mer instruktioner på ett ungefär det viset jag berättade om förut, att man hade på ett akutrum. Där man kan bära med sig den här enheten som är en som håller på och utvecklas och det är klart att jag inte skulle tacka nej till det kan hjälpa oss ibland.

HL: Ja och när jag kan sådant var verklighet och måste ju fråga dig Anna Granevärn, jag vet inte om du sitter på hela högen med pengar för att kunna investera i den här.

AG: Ja nästan. just nu i alla vi har alltid våra investeringsbudgetar och planer att förhålla oss till men så som vi jobbar så är det viktigt för oss att verksamhetsutvecklingen är medarbetardriven och att vi inte styr allt uppifrån med hur saker ska vara utan det är ju ofta så att från verksamheten får man det som faktiskt skulle göra skillnad och som gör att man kan jobba effektivare och i det här fallet kanske är effektivare att ha en apparat i stället för att ha flera stycken och då får man ju ha det med sig när det är dags att byta eller titta på något på något nytt. Vi har ju många satsningar som görs också på hälso och sjukvården just nu där vi har möjlighet att få medel för att digitalisera eller effektivisera göra eller pröva nya saker, så det finns ju många möjligheter och jag tycker det är det är positivt när vi får förslag på vad man skulle kunna se faktiskt gör skillnad.

HL: Största skillnaden gör det ju såklart för den som är drabbad, patienten.

JJ: Ja det i slutändan är det ju dit vi ska syfta annars så ska vi ju inte göra någonting höll jag på att säga, det handlar ju bara om att göra saker bra för patienter. Och sen förstås i andra hand utnyttja resurserna som vi har som är ändliga så bra som det går och allt det vi pratar om handlar ju om ett stort brett patients spektra där vi tenderar ofta att prata om dom här svårt skadade och svårt sjuka det blir ofta så för att det är liksom extra dramatiskt då, men 7/10 patienter som vi träffar i ambulanshelikoptern är inte alls speciellt dramatiskt svårt skadad eller svårt sjuk utan de behöver bara komma in till sjukhus och det är viktigt att inte glömma bort att den stora bulken av vårt jobb innebär……. ja en äldre dam som har andningsbesvär men som själv kan ta sin handväska och packa ner läsglasögonen och telefon och laddaren och sätta sig själv på båren men så måste komma in till sjukhus. och eller också behöver hon inte det och det är väl där någonstans som vi kan använda digitaliseringen så bra…. för att hon kanske kan slippa och åka in till akuten på kvällen och sitta där i 6 timmar och vänta på ingenting höll jag på att säga…nu var jag elak…. men hon får ju en bedömning till slut men det kanske inte varit bättre att vänta hemma och går till hälsocentralen dagen efter…. där kan vi ju som du sa Anna skicka lite bilder och så, vi kan kanske visualisera andra saker och till slut kanske blir så att vi kan göra en magnetkameraundersökning på henne i hemmet men där är vi inte riktigt än …och då kan vi skicka sådant som vi kanske behöver för att göra en bedömning.

HL: Väntar nu, magnetkamera det är dom här stora man rullar in i?

JJ: Ja nu var jag inte så visionär. jag tror …jag tror vi måste fokusera …om vi ska tänka vart samtalet ska gå och vart vi är på väg så tror jag att digitaliseringens roll i preehospital vård just, om vi pratar om det…. tror jag handlar om resursutnyttjande mer än att rädda de här extremt få ändå men väldigt svårt skadade patienterna eller svårt sjuka patienterna så den handlar om att använda resursen så bra som möjligt och därmed kunna underlätta och kanske rädda några till för att vi har lediga ambulanser. Vi vill inte åka med en patient o onödan ifrån Funäsdalen till Östersund och sen får de bara åka hem efter några timmar, då har vi inte använt för resursvärld, eller hur.

AG: nej då blir det ju tomt i Funäsdalen också.

JJ: ja det är långt närmsta ambulans granne.

HL: Det här har vi ju pratat om tidigare i tråden i andra sammanhang kopplat till digitala omställningen så att vinsten ligger där någonstans eller effektiviteten eller omsorgen för den som behöver, att behövs det inte så med hjälp av det digitala så kan man ju faktiskt slippa.

JJ: och vi pratar mycket på våran ….du var inne på det här med Rakel, som är vårt sätt att kommunicera inom preehospitala vården och även inom räddningstjänst och av polis och ja det funkar ju jättebra tycker vi även om man är utanför mobiltelefontäckning ofta, så går det ofta att få kontakt med vägambulanserna ….och de kan prata med oss. Vi kan prata med dom och göra upp om att lämna hemmet ibland och så där…. de konsulterar oss då och då.

HL: Vad tänker du Anna Sjövall som också är med här i samtalet, du står och lyssnar mycket. Vad händer i ditt huvud när du förhör Joakim berätta här.

AS: Nej men jag är ju inte särskilt insatt i just helikopterverksamheten det jag tänker på är det du säger, och det som du också Anna pratar om. Just det här att det är medarbetardrivet, det är en nära vård, det är rätt vårdnivå, alla de här sakerna som vi liksom alltid pratar om att vi ska göra och vi har liksom…. vi måste nyttja resurserna på rätt sätt. Jag tänker att det spelar liksom ingen roll om det är helikoptrar eller hälsocentral eller på sjukhuset så det liksom ringar in vad det är vi behöver satsa på tänker jag.

HL: Ni jobbar ju inom region Jämtland Härjedalen och vi har hållit på med den här podden under en tid och jag undrar lite grann så här, när vi står här och pratar om digital omställning känns det ju självklart för det är det vi ska göra. Men pratar man på arbetsplatserna där ni befinner er om de här frågorna, lyfts det vid fikabordet eller i mötet med arbetskamraterna. Vad säger du Joakim, dyker det upp så där lite naturligt någonstans.

JJ: Nej det tycker jag nog inte, men då får man komma ihåg att det är redan en naturlig del tycker jag i ganska hög utsträckning i mitt jobb och är det några som är teknikoptimister och så …är det ju helikoptermänniskorna, helikopterpiloterna och teknikerna. Om dom inte tror på tekniken vem ska då våga åka med dem höll jag på att säga, de använder det här hela tiden, de kollar väderkartor med sina appar och de titta på webbkameror för att få olika väderinfo och dom använder sig av det här hela tiden så där finns det liksom ett givet mindset utifrån var man är.

HL: Hur får man det här mindsetet att sätta sig i region Jämtland Härjedalen då? Det är knäckfrågan.

AG: ja ja men precis, jag får ju ofta dom här frågorna men det är ju kanske inte så konstigt eftersom jag ofta är i dom sammanhangen så när någon ser mig och har någon idé så är det ju lätt…. att då passar man på och lyfter den och jag gillar ju det ……jag tycker ju om när man vill komma med förslag eller idéer och så.

HL: Hur tar du emot medarbetarens förslag då om du inte träffar dom? Mejlar eller ringer man eller knackar de på din dörr?

AG: Ja det kommer mejl ibland och ibland är det någon som ringer eller kommer förbi eller skicka med något till något möte via sina chefer- Det finns alla varianter där man passar på passar på.

HL: Ja ja precis vi har ju nämnt ambulans här lite grann och för var det förra avsnittet vi hade med oss Rickard ja och vi pratar om mellanstor då snappade vi upp en sak ifrån det avsnittet som handlade en hel del om hur tillgängligt det var med Wii och annat för ambulanserna när dom är ute, och blev vi lite nyfiken på en kille som heter Per som på eget bevåg suttit i ambulansen och kartlagt ungefär vart man har bra uppkoppling och mot vilken leverantör av tjänsten och det där tyckte ju var lite spännande så vi ska ta och ringa och prata med honom.

Ringer

PS: ja det var Per.

HL: hej Per.

PS: hej Håkan

HL: hur står det till idag?

PS: jo men det är bara bra med mig.

HL: Jag backade lite grann för ditt efternamn och jag kände mig osäker på hur man uttalar det men du har ju ett efternamn så det får du gärna säga.

PS: ja Schratz

HL: okej ja då fick vi det jaha är det föräldrarna eller?

PS: nej morfar är det väl som har kommit hit efter kriget.

HL: ja då vet vi det om det är ju också…. ja ja vi fick ju veta någonting när Richard Sahlin var här som är verksamhetsutvecklare inom ambulanssjukvården bland annat. Att det fanns en person som på eget bevåg hade begett sig ut i ambulans för att kartlägga hur det är med uppkopplingen mot ambulansen och då fick vi veta att det var du. Vad är det du har gjort för någonting och hur gick du till väga?

PS: Ja men vi köpte ju ny utrustning för att hänga med i utvecklingen liksom och kunna ta del av nya teknologier med videosamtal och sådana här saker plus att vår gamla utrustning hade varit med oss i några år och började falla i bitar rent fysiskt och det fanns liksom inte reservdelar att tillgå och då köpte vi nytt. det senaste som man hade och erbjuda och det där började vi …..ja vi testade såklart först ….i Östersund här och sen börjar vi montera det där i ambulansen här i regionen och det tog inte så jättelång tid förrän användarna började höra av sig och tyckte att de hade dålig mottagning och man kunde ibland inte skicka EKG och såna här saker när man vill, så då var vi ju tvungna att liksom ta reda på vad beror det här på? och då var det logiska steget att sätta sig själv och åka runt och titta lite hur beter sig det här för jag kunde ju se i loggar och sånt där som man skickade att det ser ju ut som att det är problem och det kunde vi ju bekräfta då också när vi åkte runt på det viset och sen fick vi ju klaga till företaget som har sålt på oss grejerna men det har ju varit svårt att komma fram den vägen för oss som kund och då tänkte vi att då måste vi titta lite bredare och hur vi liksom kan lösa det här varaktigt så att säga.

HL: Men den teknik ni köpte in då, fanns det garantier eller löften om att det här kommer absolut att fungera som tidigare ?

PS:Ja alltså den stöder ju liksom på pappret de här nya 4 g nätet och 3 G app men sen så är det ju liksom en skillnad och den är ju avsevärt mycket sämre än mobiltelefonen jag håller i handen på att fånga upp samma signal på samma plats så att säga, men här hamnade vi lite grann i det där att tillverkaren vill inte se det här problemet och då det är ju så att vi köper ju de här utrustningarna som den medicintekniska produkt så de är ju SE märkta och sådär så vi kan ju liksom inte handla vilken hårdvara vi vill så som vi kanske privat skulle göra. Då hade vi nog gått till affären och bytt ut den här och tagit en annan i stället men så funkar det liksom inte de är inte certifierade tillsammans med de här komponenterna som krävs för att kunna ta blodtryck och saturation och EKG och sådana här saker ute i bilen alltså det blir ganska komplext när man får sådana här bekymmer.

HL: Den här komplexiteten hur löste ni den och framförallt hur gjorde du? Vad vi förstår så satt du i ambulans och åkte runt liksom på ställen runt om i Jämtland för att både kartlägga och vad funkar vart?

PS: Ja vi jämförde ju då den gamla utrustningen när den nya utrustningen och fann ju en avsevärd skillnad där och det är ju att den äldre utrustningen kan ju utnyttja en utav de här mera basala teknikerna för mobiltelefoni det här edge-nätet som förvisso håller på att avvecklas då, men det har ju väldigt god yttäckning och förmåga här uppe i våran del av landet, och det stödet finns inte i de här nya plattorna då som vi hade köpt eftersom det är en teknik som kommer att avvecklas det vet vi ju. och då måste vi ju liksom försöka titta hur kan vi lösa det här på något annat vis ,och då finns det ju olika varianter på marknaden men ett sätt är ju såna här mobilrouters som man kan ha i sin sommarstuga till exempel för att få lite bättre mottagning om man sitter där och jobbar det vill säga att man får ett litet eget Wii i bilen då som är kopplat mot mobilnätet med antenn upp mot taket på stugan eller i det här fallet då ambulansen,

HL: Men det var så det var så ni löste det här bekymret då eller?

PS: Ja det vi bestämde oss för att det är den vägen vi ska gå så vi håller på montera det här systemet i regionens ambulanser och vi är ju inte riktigt i mål med det arbetet än eftersom vi dessutom ska nyttja regionen, de har ju tecknat avtal med eget sånt här mobildata liksom för att man ska hålla trafiken inom regionens brandväggar för att säkerheten är ju viktigt i det här, och som det har varit hittills så har vi ju haft en extern leverantör för data-uppkopplingen, så man kan säga att nätet har varit Telia som vi är beroende av och de som hanterar datatjänsten ett tredjeparts företag och sen så har det ju liksom varit våran egen IT- infrastruktur, så när någonting felar i den kedjan så ska man liksom felanmäla till rätt instans men framöver då när någonting kommer att fela i den här kedjan så är det ju regionens ordinarie hälft som vi kommer ta kontakt med så får det bli deras bekymmer att nästla dig bar någonstans felet ligger för det blir ju sårbart när man ska vara detektiv så där det har ju mycket byggt på att jag eller 2 av mina kollegor i den här Journalgruppen som jag har inom ambulansen har kunnat svara och vara tillgängliga

HL: ja Rickard hissade faktiskt dig till skyarna jag vet inte om du har lyssnat på poddavsnittet men det kan vara kul för dig att veta?

JJ: Men alltså nej rent förenklat då rent förenklat av här kan man säga att det är det du säger är att regionens intranät inte längre bara finns inom sjukhusets väggar och inte inom hälsocentral och landsvägar runt om utan också att regionens intranät finns ute i varje ambulans snart då, kan man säga, är det så vi ska tolka det?

PS: Ja det är så det ska tolkas och därigenom så kommer man ju liksom att kunna använda alla de tjänsterna som normalt sett finns i regionen det vill säga stöd och riktlinjer men även att till exempel använda såna här journal plattor, Cosmic nova som används på vårdavdelningar idag kommer man ju att kunna nyttja i ambulanserna också när vi får till det här så att det här är ju liksom en nyckel den vanliga nyckeln till alltihopa.

HL: Tack Joakim för att du gjorde den här förenklingen på ett sätt så att det blir begripligt jättebra, och vad tänker du då Per för medarbetare och andra, uppnår man någon form utav effektivisering kring det här tycker du?

Detta avsnitt finns tyvärr inte transkriberat.

Transkribering av avsnitt 26 ”Verksamheten behöver utvecklas” från Region Jämtland Härjedalens podcast om den digitala omställningen i vården.

Medverkande:
AG - Anna Granevärn, t f sjukvårdsdirektör.
AS - Anna Sjövall, Verksamhetsutvecklare
AB - Anette Boije, Verksamhetsutvecklare
HL - Håkan Lundqvist, Samtalsledare

HL: Det är vår i luften. Det är för lurigt och kallt och ibland är det varmt och Anna granevärn här.

AG: Hej, hej!

HL: tillförordnad sjukvårdsdirektör men också den som är pådrivande när det gäller det digitala omställningsarbetet på Region Jämtland Härjedalen. Anna Sjövall här. Verksamhetsutvecklare, eller miss webbtidbok har vi ju kallat dig tidigare också.

AS: Ja, får dras med det.

HL: Ja, du får göra det lite grann, men du får ju säga till om det blir oförskämt för då slutar vi med det.

AS: Helt okej.

HL: Vad skönt och jag heter Håkan Lundquist som leder den här podden för region Jämtland Härjedalens räkning. Hör ni hur har ni haft det på slutet tycker ni?

AG: Vi har väl haft det ganska bra faktiskt. Vi kan ju jobba så mycket digitalt fortfarande.

HL: Även om pandemin är över?

AG: Ja, vi har ju valt att behålla dom arbetssätten.

HL: Ja, och vad har varit positivt med det tycker du?

AG: Det är att vi kan vara lite flexibla, att vi kan få ut näsan i solen mellan mötena i stället för att vi ska springa och byta lokal till exempel. Det är positivt.

HL: Vad tycker du, Anna Sjövall?

AS: Ja, men jag håller med. Det är väldigt flexibelt. Jag tycker det är väldigt, väldigt bra.
Idag har jag bara digitala möten och sen det här på lunchen.

HL: Men finns det ingenting som är också är negativt med den här delen?

AG: Det är väl när vi planerar in för mycket möten för att det är ju lätt till att man lägger väldigt många möten som går direkt in på varandra och då kan det ju faktiskt bli så att vi inte hinner resa på oss och ta den där pausen som man behöver.

HL: Blir det så att man blir lite så här blir någon slags övertro på att de här snabba teams-möten eller vad vi nu kallar det? Ja, jag sitter ju redan vid datorn så då kan jag köra på med nästa ja men då blir det ju också en lärandeprocess om hur man ska planera och ta hand om sin arbetsmiljö.

Så är det med det och vi ska också säga hej till dig Anette Boije.

HL: Hej hej. Du, du är ju så mycket så du får presentera dig själv, du har varit med i den här podden ett antal gånger.

AB: Jag jobbar som verksamhetsutvecklare i primärvården och jag håller med föregående talare när det gäller det här digitala arbetssättet. Det är ju också så att de här digitala arbetssätten kom till mer, av en tråkig anledning (pandemin reds anm.) men vi har ju också lite snabbare insett vilka fördelar det finns med just digitala arbetssätt.

Men också det här med att det finns ju också nackdelar som man behöver ha en balans i det hela. Men jag tror pandemin bidrog ganska mycket till det.

HL: Vad kan du tycka är en nackdel då ibland.
AB: Ja om man har dålig uppkoppling, då är det ju inte bra att ha digitala möten eller digitala arbetssätt och det där är ju någonting som också går över till verksamhetsutveckling, för vi har ju vita fläckar egentligen likaväl som vi har vita fläckar hela landet när det gäller bra uppkoppling för både vårdgivare och patienter. Det kan ju vara en sårbarhet.

HL: Men regionen i det här fallet. Hur kan regionen liksom lobba? Man förstår att politiken kan lobba för att bredbandsutbyggnad och tillgänglighet ska ta lite mera fart, men vad kan man göra mer?

AG: Vi måste ju komma med förslagen och då behöver vi också vara uppdaterade på hur det ser ut i våra egna inomhuslokaler också faktiskt, där vi många gånger kan ha några problem med täckningen och som försvårar när man är i ett vårdärende som man vill sköta digitalt då man kan ha med sig en platta eller en telefon som funkar hela vägen till exempel.

HL: Men då pratar du om eran interna IT miljö och hur den ser ut?
med Annette kanske pekar mer på vita fläckar utanför huset, alltså ute i gles och landsbygd och så vidare.

AB: Ja, en kombination faktiskt, för att om inte det fungerar där personalen ska möta patienten digitalt så är det lika illa som att patienten inte har möjlighet att koppla upp sig. Nu finns det ju visserligen teknisk utrustning som kan förstärka sådana här signaler, men det är också en kostnadsfråga och ska man titta ännu större på det här med tillgänglighet och att alla ska ha vård på lika villkor enligt lag så att det är ju ett ganska starkt argument.

Då behöver det här arbetet med vita fläckar både internt och externt jobbas på vilket det gör. Man kan ju kalla det här för verksamhetsutveckling nu, hela den här digitala omställningen i Sverige.

HL: Resan som ni gör är ju också en del utav verksamhetsutveckling att hitta nya digitala arbetssätt och använda den teknik och de möjligheter som finns till buds för att möta vårdbehoven där ute. Men om man tittar då på sjukhuset om det är då till exempel på sjukhuset eller vårdinrättningar så att det är taskig uppkoppling och tekniken inte fungerar, då är ju ni själva som äger den frågan så att säga. Går det trögt att få fart på det eller var sitter knuten så att säga är det inte bara in med ett gäng som drar lite kablar och ledningar upp med prylar så funkar det?

AG: Ja, det har ju inte varit så enkelt alla gånger, men jag tycker att vi har fått lite bättre gehör för det här nu, för det blir så tydliga problem. När vi verkligen började med digitala möten och personalen skulle ha ett digitalt besök inte kunde få till det för att det inte fanns täckning där man skulle koppla upp sig där man skulle sitta utan, fick springa runt och hitta något annat ställe där man kunde vara, eller turas om med en lokal som funkar.
Så kan vi ju inte ha det utan vi måste ju ha lite bättre förutsättning.

HL: Det låter både omodernt och opraktiskt!

AG: Mycket, för någonstans i slutändan ska det här komma medborgarna till gagn och även medarbetarna och då kopplar man ju på arbetsmiljö och annat i att hitta smartare och andra arbetssätt så att man inte blir så tyngd. Anette Boije, om vi pratar lite kort med dig om en plattform som man hittar på 1177 som heter stöd och behandling.
Hur fungerar den?

AB: Det är ju en plattform som vi har haft inom regionen och på många andra ställen också ganska länge och det är egentligen en teknisk plattform där vi utifrån våra behov kan lägga in olika aktiviteter eller olika åtgärder som exempelvis kognitiv beteendeterapi KBT.
Det kan man numera göra via nätet och det går ju exempelvis då genom den här stöd och behandlings plattformen. Om jag ska fortsätta att ta det som exempel så blir det ju alltid ett fysiskt möte från start.
Det först och där är man då överens, vårdgivare och patient om att det här kan vi göra digitalt?
Jag behöver inte åka in som patient varje gång utan jag kan göra saker hemma och så möts vi digitalt eller så kan vi ta ett fysiskt möte däremellan.
Men hela vitsen med en sådan här sak. Det är ju att både medarbetare och patienter kan tjäna på det. Patienten kanske inte behöver åka in alla gånger utan man sätter i gång en behandling och så kan man göra saker digitalt och man kan också ses digitalt.

Man kan ha återbesök digitalt och det här var ju bara ett exempel och det finns som sagt vara på 1177.

HL: Det som krävs är då en första träff med den en läkare då eller motsvarande som ser till att man kommer överens om att vi ska jobba via den här stöd och behandlingsplattformen.

AB: Ja en läkare eller kanske psykolog om vi pratar om exemplet.

HL: När man jobbar på det sättet, vad får det för konsekvenser för medarbetare och arbetsmiljö och sådana saker?

AB: För medarbetare blir det ju att kanske att man tjänar och kan frigöra tid.
För patienterna inte ska behöva åka till exempelvis hälsocentralen och komma in på besöket.
För när man jobbar digitalt har exempelvis psykologer redan sett vad patienten har gjort och man kan fokusera mötet på att diskutera en upplevelse eller att utvärdera det som har hänt så att det är tidsbesparande för både patient och medarbetare.

HL: För en konsekvens är ju inte alltid negativt.
Det kan ju också vara positiv att det blir lättar upp någonstans i ens egen arbetsmiljö och att man ger utrymme för eller annat.

AB: Ja, absolut, och förutsättningen för medarbetaren är förstås att man ska känna sig trygg i de digitala verktygetn Det är alltid så oavsett vad det gäller.

HL: Anna Sjövall, du nämnde ju också inför inspelningen här artrosskola och hjärtskola, och det var det du sa fanns på den här plattformen?

AS: Eller ja, det finns ju många olika behandlingar.

HL: Om man som medborgare vill ha lite koll på den här stöd och behandlingsplattformen är det bara att gå in på 1177 och se vad det finns där, eller hur funkar det?

AS: Vet inte till 100 %. Det enda jag vet är att man kommer överens med patienten, men jag tror att eftersom förutsättningen är att ha ett fysiskt möte, så kanske när man har kommit fram till att patienten är i behov av exempelvis det här så får man frågan, så har jag förstått det.

HL: Men då kan man ju tänka sig så här då om man är medborgare och söker för någonting och lyssnar på den här podden då kan man ju lyfta det här tillsammans med sin läkare eller psykolog eller vad det nu är man söker för hos en vårdcentral eller hälsocentral så kanske man kan få upp det till en diskussion i alla fall om jag känner att det här skulle kunna vara någonting för mig som fungerar. Att man tittar på det tillsammans?

Anette, vi har ju pratat med dig ett antal gånger och i din roll som verksamhetsutvecklare och vi har ju pratat en del om primärvården online. Nu har vi kommit en liten bit på resan.
Så känns det som kan du se någonting hos medarbetarna, någon tendens eller något litet lyft som har skett så här de senaste månaderna?

AB: Ja jag, jag tycker faktiskt det och det kanske också delvis har att göra med att vi jobbar mer digitalt utifrån den här pandemin som vi pratade om tidigare, men just det här att man ser större möjligheter att använda digitala verktyg idag än vad man bara gjorde för ett par år sedan, och det kan vara digitala verktyg för specifika professioner, exempelvis sjukvård eller där det finns terapeuter.

Det kan vara att man kanske har behöver använda sig av digitala psykologbesök för att man har långa väntetider.

Alltså. Jag tror verksamheterna börjar se den här möjligheten på ett annat sätt än tidigare.

HL: Kan man likna det vid att vid att den här lilla omogna tomaten börjar mogna på sig mer och mer. Är du med?

AB: Ja, ja, det var faktiskt en ganska bra beskrivning till just det här. Vi har ju har ju olika digitala verktyg när vi pratar om den här plattformen.
Vi har ju webtidboken då jag som patient kan boka tider eller vi har egenmonitorering där jag kan ha den typen av kontakt med min hälsocentral.
Vi har också den här chattfunktion som jag pratat om tidigare. Det är ju olika funktioner, antingen att jag kanske kan ha ett digitalt psykologbesök eller att jag kan ha chattkontakt med en hälsocentral eller att jag har egenmonitorering eller att jag har de här digitala verktygen som jag som patient också kan få stora vinster av och egentligen så, om man tänker sig så här, så är ju är det ju ganska mycket tillgänglighetsaspekter i de här delarna också.
Så att vården blir mer tillgänglig. Vården kanske bara är ett sms bort. Om du nu tyckte om tomatliknelsen, så kan man säga att tomaterna mognar kanske lite olika snabbt då det får man ju komma ihåg också.

Den är mer röd på vissa ställen och mindre på andra.

HL: Just det, och mycket beror ju också på vad man har för förkunskaper och vad man vill tillägna sig för nya kunskaper och då börjar man ju prata om kompetensutveckling och sådana bitar. Hur ser det ut på den där fronten när det gäller den här digitala omställningen för medarbetarna? Erbjuds de den här delen av kompetensutveckling, kurser, utbildningar, webbinarium och sådana saker.

AB: Ja, det finns ju väldigt mycket sådant att välja på. Det är ett jättestort smörgåsbord externt. Hur mycket som helst egentligen.

Behoven ser väldigt olika ut och jag tror att det har att göra med en kulturfråga och att jag ska tordas lita på tekniken.
Jag ska känna mig bekväm med teknik och att patientsäkerheten inte blir sämre. Det är nog den sista som kanske är den största knuten att lösa.

HL: Det handlar ju om omsorg i slutändan, men jag bollar frågan till dig Anna Granevärn eftersom det handlar om en kulturomställning, det kan man ju säga.
Och vad svarar du på den här frågan?

AG: Jag stod och funderade lite på det och faktum är att vi ser ju fler och fler sjuksköterskor som droppar in till regionen som har e-hälso kompetensen med sig. Det här såg vi inte för ett antal år sedan, i den omfattningen. Nu kommer dom ju ändå eller dom läser till det här, till sin tidigare kompetens och vidareutveckla sig och har ett fokus i den här riktningen och det tror jag är bra för att alla tomater, men många av dem blir ju till slut ketchup, eller hur Håkan?

HL: Okej, det är dem som kan komma nya då eller nyrekryteras och så vidare.
Men jag tänker mer på den personal som redan finns. Hur jobbar ni med dem då för att få dem att tillskansa sig ny n kunskap och känna att det här är någonting som jag vill vidareutveckla mig i.

AG: Ja, men dels så ser vi ju att en del väljer själva att söka en vidareutbildning inom e-hälsa och väljer att gå den.
Vi ser ju också att nu har det ju varit pandemi och det har ju påverkat jättemycket, men vi har ganska goda möjligheter att erbjuda fortbildning. Vi har fortbildningsdagar för alla yrkeskategorier där man kan träffas regelbundet och ha olika utbildningsaktiviteter.

Sen har vi också valt ett arbetssätt nu efter pandemin, där vi försöker att samordna oss lite grann när det gäller vilka utbildningar vi skickar personal på så att vi inte ska missa någonting ifall att det är några som har hittat något bra så är det kanske fler som ska få den kompetensen eller vi ska ta hit någon som utbildar ännu fler.

HL: Utbildning kan ju låta så tungt, att man ska sätta sig på skolbänken ett halvår ett år, men det är ju inte i kanske det handlar om. Ibland kanske det handlar om att bara lära sig ett en ny teknik eller ett nytt verktyg. Det kan ju handla om ett par dagars seminarium eller en dag, ett webbinarium eller vad det nu är för någonting.

AG: Ja, och sen har vi ju en annan viktig erfarenhet och det är ju också från de införandeprojekt som vi har haft där Anette ofta har varit med att för att få en bra utbildning i början av arbetet när vi ska starta upp med något nytt

HL: Vi får inte glömma bort IT-pedagogen Roger Pettersson.
Han är superviktig och är en kraft för er som medarbetare. Ni som lyssnar på den här podden, ta kontakt med honom.
Han är ju jättevillig på att ställa upp och kommer att göra mogna tomater av er. ja. Ja, det låter trevligt.
Anette, när du tittar på den här digitala delen utav verksamhetsutveckling och hur den hänger ihop med förbättrad arbetsmiljö, kulturomställning och så här. Det låter ju ganska mastigt låter som ett jättejobb om man tittar på sjukvården som helhet.

AB: Ja, det kan låta som det, men jag tror att en framgångsfaktor är att vi behöver lära oss att ta med de här aspekterna redan från första början av ett utvecklingsarbete och att vara tydliga i, att om vi gör på det här sättet, vad har vi då för förväntningar, syften, målsättningar med det?

Många gånger så kan det ju vara om man gör en digital väg in för patienter som i exempelvis egenmonitorering kan jag se att det är tydligt. I stället för att patienter ska komma på återbesök.
De är trygg med att hälsocentralen vet om det eftersom det är en sådan lösning och då skapas det ju tid för andra saker.
På den tiden som annars skulle ha gått åt till exempelvis då årsbesök så att det är ju det som man behöver se.

Om de provar det här digitala arbetssättet, vad förväntar vi oss då?
Och dessutom då, om det skulle vara så att man provar och testar ett digitalt verktyg, får vi det utfallet som jag hade trott eller kan vi få ett helt annat utfall.
Okej, det kanske vi kan använda på det här sättet och är det så att vi inte tycker att det var ett bra utfall alls då att inte se det då som ett misstag utan som en lärdom för det tar man med sig nästa gång när man gör sådana här utvecklingsarbeten, så lite grann så är det små steg i taget, men att man breddar även där det blir en förändring.

HL: Hur känner ni själva att ni hänger med i den digitala omställningen när det gäller liksom kunskapsbiten? Hur är det för dig själv?
Anna Sjövall, känner du att du hinner med att sätta dig in i och att förstå?

AS: Det beror på! Jag har faktiskt gått en sådan här kurs för sjuksköterskor med e-hälsa.
Jaha, det var ju faktiskt lite roligt på universitet, dels var den ju helt digital och det var ju hundratals sjuksköterskor från hela Sverige som var med, alltså det var ju jätteroligt.
Men sen diskuterar man digitala arbetssätt och utmaningar, etiska aspekter.
Inte liksom inte tekniska lösningar så mycket utan mera. hur man kan tänka omvårdnad och som sjuksköterska.

HL: Vad slutar det med? Att du får det i ditt omdöme, ditt betyg eller får du en licens eller att det är dokumenterat och klart att den här kompetensen besitter du?

AG: Ja, det är många som går den, precis som Anna nämnde tidigare och det är väl också naturligt som en del av hela samhällsutvecklingen att det är så här det ser ut och. Det är hit, det måste gå på något vis.

HL: Ja ja. Anette, har du gått någon sådan där då?

AB: Nej, faktiskt inte men då måste man säga att jag ändå har gjort en lång resa för när Hälso -och sjukvården skulle införa digitala journaler.
Ja, då var ju ett läge där jag tyckte det var hemskt att trycka på on knappen på datorn tänk om det står ERROR i stora röda bokstäver?

HL: Du har lärt dig att omfamna nya arbetssätt och ny teknik.

AB: Ja, det har jag gjort utifrån att man testar och lär och testa det där, och testar och utvärderar framför allt systematiskt.
Sen att man håller i så att man också ser att målet eller det här arbetet syftade till det här och det visade sig att vi nådde det målet. Med det här arbetssättet.

HL: Och då står jag och tänker på att ni blir ju alla någon form utav tomatodlare.

AB: Absolut. Absolut vill hålla kvar vid tomaten, för det handlar ju ibland om att inspirera sina medarbetare att peppa att förmå andra, att våga och ta några små kliv.

HL: Ja och hur gör man det? Det kan man ju bara göra genom att peka, inte med hela handen, men utan med uppmuntran.
Ja på något sätt skapar det här kulturen eller klimatet inom den enda egna arbetsplatsen och organisationen att det är tillåtet att gå ut på nattgammal is.
Och när man får en sådan liten sandlåda att testa sig fram i och kanske ibland gå utanför någon ram och så där så upptäcker man till slut att det är inte så farligt att misslyckas heller.

AB: Nej, absolut inte. Det kanske inte är ett misslyckande utan vi lär oss på det.

HL: Låter underbart Anette, det var ju kul att få prata med dig än en gång och det kommer säkert att bli fler avsnitt med dig i framtiden.

AB: Det tackar jag för.

HL: Sköt om dig så länge?

AB: Ja detsamma.

HL: Ja, det var Anette Boije. Hon är ju så här lite stående eller återkommande gäst i den här podden mellan varven.

AG: Ja, hon har ju drivit många digitala projekt och då halkar man ju in här ha det.

HL: Då var roligt att ha er här idag igen. Anna och Anna. Vad är det som står på tapeten resten av dagen?

AG: Ja, nu blir det några möten förstås i teams.
Vi har lite olika saker vi ska reda ut, bland annat ett avtal som vi tittar på.
Vilka tilläggstjänster vi ska ha.

HL: Okej, spännande ja och då kan ni kanske komma fram till att det här och det här ska vi ta och besluta om. Det är ju delen verksamhetsutveckling det också.

AS: Jag har också teamsmöten ja, och sen blir det väl någon löptur. Ikväll tänker jag.

Transkribering av podcast om den digitala omställningen inom region Jämtland Härjedalen. Avsnitt 27 ” Specialisttandvården går i framkant”

Medverkande:
AG - Anna Granevärn, T f sjukvårdsdirektör
AS - Anna Sjövall, Verksamhetsutvecklare
LG - Lars Grangert, Specialisttandvården
HL - Håkan Lundqvist, Programledare

HL:
Då säger vi hej till Anna Sjövall, hejsan, hej hur är läget med dig idag?

AS: Ja, men det är bra.

HL: Ja och för er som inte vet det så är du faktiskt verksamhetsutvecklare, har man hängt med i den här podden från start så vet man ju det, men man kan ju vara en nytillkommen lyssnare.

AS: Ja, jag jobbar mot division nära vård där vi har, primärvård, ambulans, folktandvård.
Och barn och unga vuxna.

HL: Fick du tänka till lite grann?

AS: Jag var tvungen att tänka vad det heter.

HL: Men så där kan det ju vara med många bollar i luften det. Det betyder ju inte att du har glömt bort något.

HL: Den här podden handlar ju om den digitala omställningen inom regionen i Jämtland Härjedalen och vi ska också säga hej till dig Anna Granevärn som är tillförordnad sjukvårdsdirektör.

Men det är också du som har liksom sparkat i gång kan man väl säga med god hjälp utav många medarbetare på allvar, den digitala omställningen inom region Jämtland Härjedalen.

AG: Jag har ju jobbat jättemycket med det sen jag kom hit 2015 så det har ju faktiskt blivit lite grann mitt spår där ja.

HL: Och ni är båda så härligt sommarklädda idag. Jag ser ut som vanligt brukar.

AG: Lite mer vältränad börjar du bli Håkan?

HL: Tack, jag såg på mig själv i spegeln igår och jahaja nej men det går framåt med min träning om vi kan börja i den änden faktiskt. Jag har haft en mycket bra period utav träning och välbefinnande ända sedan nyåret och det var inget nyårslöfte utan det var mera att jag tyckte att nu var det dags att göra ett ryck. Framför allt på matsidan. Det är där det sitter för en sådan som mig, men det har blivit mycket löpning och blir mycket längdåkning och det blir mycket gym och jag håller i det. Nu har jag varit lite halvkrasslig senaste veckan och då vet ni hur det är när man håller på och tränar och har kommit in i det.

AG: Då blir det ju jobbigt.

HL: Ja precis, då vill man ju väg ja.
Så igår blev det träning runt kl. 21.15. Det är inte likt mig.

AG: Men det är ju skönt nu på kvällarna.

HL: Ja, så är det. Hur går det med er träning? Det är ju både Vansbrosim och det är ju Lidingölopp och det är Vätternrundan och du håller på med klassiker.

AG: Och så blir det lite andra lopp också som vi tycker är roligt springa på fjället och lite cykelvasa och sådant. Men jag hade en jättebra vecka. Förra veckan fick ihop 15,5 timme ungefär. Så det var 6 timmars cykel 6 timmar terränglöpning och resten rullskidor.

HL: Ja Anna Granevärn, du är ju vad man brukar kalla då elitmotionär.

AG: Kanske kvalar in där.

HL: Men alltså nästan 16 timmar träning på en vecka. Det är ganska mycket.

AG: Ja, det är mycket, men nu blir det en vecka där det är lite lugnt.

HL: Man behöver återhämtningen också. Anna Sjövall hur var din senaste vecka?

AS: Nej, men det går bra. Jag är jag kör mitt träningsprogram just nu så att jag går strikt efter vad jag är tillsagd att göra. Där ingår inga 16 timmars träning

HL: Vad härligt så att det går bra, så det är backpass och det distans och det. Det är långpass och det är i intervaller och det är backintervaller.

AS: Ja, ja.

HL: Lars Grangert hallå där? Blir du inspirerad?

LG: Absolut, jag sitter ju inte sommarklädd här utan jag sitter ju i den här ljusblå tröjan och vita byxor, det vill säga arbetskläder och jag har precis haft en skön morgonpromenad till jobbet här i solskenet och försommar eller sen vår eller vad man nu ska kalla det för någonting.

HL: Det är ju korta mellanperioder här i Östersund, men vi vet ju att du också är intresserad av träning, motion och välbefinnande det och det ska vara så också att du och Granevärn ibland pratar motion.

LG: Absolut Sankt-Olof loppet är ju en klassiker. Den har ju varit på distans nu några år här, märkligt sätt att genomföra Sankt-Olof loppet och i år var det meningen att åtminstone jag skulle vara med. Säkert du också Anna, men tyvärr så kom det annat i vägen den här veckan för mig att så det får bli nästa år.
Det är en bra inställning tycker jag absolut, jag ser fram emot det men deppar inte ihop för att man inte kan i år utan man tar sikte på nästa. Men annars är det skidåkning. Senaste gången ska jag väl säga då 6 maj här uppe i Ullådalen och Stendalen.

Mycket snö och jag säger senaste gången för det kan bli någon gång till innan augusti höll jag på att säga ja, annars har man ju tunneln också.

HL: Tunneln, då pratar vi om tunneln nere i Gällö, mycket fin anläggning och det är faktiskt väldigt trevligt ställe att åka på, kritiserat och underskattad.

LG: Skulle vilja säga, så det är mycket underskattad tycker jag. Det är ett trevligt sätt att liksom hålla skidåkningen vid liv, men det är trevligt att åka rullskidor och trevligt att springa och inte minst i fjällen som du nämnde Anna också jag gillar faktiskt att ju ojämnare, desto bättre, då känns det som roligt faktiskt.
I min ålder tar man det ju lite piano och så där också. Det är viktigt att tänka på det där med fotlederna som man inte blandar landar bredvid spåret så att säga.

HL: Precis nu har vi pratat träning i 5 minuter i träningspodden som handlar om den digitala omställningen i Region Jämtland Härjedalen. (skratt) Men det är kul att få lufta det här lite grann. Och för er som inte vet så är ju Lars Grangert på specialisttandvården.

LG: Stämmer ja, är du tandläkare eller du är tandläkare, specialist i tandreglering. Och om man förklarar det på ett enkelt sätt så är det då frågan om det handlar om tandställning. Jag behandlar bettavvikelser, det kan ju vara i form av tandställning men ibland också enklare så att säga att man avbryter en felaktig utveckling i bettet genom att ta bort en mjölktand eller slipar någonting eller fixar någonting.
Och sen kan det i slutändan också vara till och med så pass stora saker som att man opererar och flyttar på käkarna då som vi gör tillsammans med kirurgerna.

HL: Jag vet inte om du kommer ihåg att jag var där för något år sedan och gjorde en käkkirurgi och sen såg jag ut som piff och puff. Men det jag var inte du som gjorde den, men det var det var en smärtsam upplevelse, men absolut nödvändig och nu för tiden så har jag en ganska fin framtand på plats faktiskt.

LG: Härligt.

HL: Men du om vi pratar digital omställning och specialisttandvården, hur långt tycker du att ni har kommit? Er verksamhet?

LG: Ja, men vi har ju. Vi har ju i första hand de här konsulterna, det vill säga att man åker ut och tittar på patienter ute i vårt stora län och de har vi ju hållit på med sedan ända sedan början på femtiotalet. Egentligen genom att sitta i bilen och åka väldigt långt. Och nu har vi då sedan några år genomfört att nu tittar vi på dokumentationen av patienterna via video konsulterar och diskuterar, då med patientens egen tandläkare om förslag till åtgärder och vad som behöver göras. Och det har ju inneburit naturligtvis helt enkelt att vi reser mycket mindre. Vi reser ingenting i princip. Jag brukar säga det att resetiden är en sådan där 1,5 minut ungefär till vår videokonferens-lokal och det gäller ju också för tandläkaren som vi träffar då på video.
Vi har en tandläkare i taget som sitter, ofta tillsammans med sköterska eller tandhygienist. Kanske man har någon elev under utbildning och så där också. Då träffas vi på videokonsult 2 gånger per år och bestämmer tillsammans.

Egentligen tycker jag kommunikationen för vissa patienter är alltid en tillgång. Det är patienten som är huvudpersonen och det är också en tillgång att kunna bedriva utbildning i form av diskussion med kollegan då om principer och att varje fall blir det egentligen ett utbildningsfall av. Då är det skönt att inte ha föräldrar och patient med i den diskussionen. Den diskussionen ska ju skötas sedan av allmäntandläkaren eller skötas innan konsulten.

HL: Så den digitala lösningen här är då videokonferens för eran del?

LG: Ja, det kan man säga, det är det optimala sättet, vi tittar på fotografier. Vi tittar på röntgenbilder och vi får en dragning av tandläkaren då inom allmäntandvården som har förberett sitt Case kan man säga, vi hinner med ungefär 6 patienter i timman ungefär 10 minuter per patient brukar vi diskutera. I

bland diskuterar vi 30 sekunder och ibland 30 minuter, men det är det som är så bra. Det är ingen som sitter och trängs i väntrummet då, utan då har vi liksom en väldig frihet också. Att föra diskussionen på Som vi tycker ett väldigt bra sätt.

HL: Vad tänker ni Anna och Anna när ni hör Lars berätta?

AG: Ja, men det här är ju ett väldigt effektivt och bra arbetssätt. Vi ser det ju också inom sjukvården inom andra specialitet, att man får till de här kontakterna. Men här är det ju väldigt systematiskt och jag tycker att ni har kommit väldigt långt i det här arbetet. Det är väldigt väletablerat. Det låter ju onekligen så som att ni har verkligen satt att en rutin sedan lång tid tillbaka Lars.

LG: Ja det, det tycker jag. Vi har ju hållit på med det här nu, som jag nämnde för dig när jag jobbade i Västerbotten så inledde vi det här sättet att jobba och sen har vi fört det vidare till Jämtland och det har även förts vidare till Norrbotten och Västernorrland så att det är de 4 norra tingen då så jobbar alla i folktandvården på det här viset och som sagt var det enkla sättet att verkligen nyttja det här.
Eller att säga att det här är bra, det är att man sparar restid, men jag tycker inte att man ska bara ta till det, utan jag tycker att man kan säga också, att man höjer kunskapsnivå.
Inom organisationen på det här sättet.

HL: Hur menar du då?

LG: Ja, men genom att man får de här diskussionerna så varje patient blir ju ett utbildningstillfälle egentligen en kurs i stället för att man åker långt har man ett väldigt konkret ställningstagande och det blir ju ett väldigt aktivt lärande för då kommer ju den allmäntandläkare som man pratar med verkligen ihåg det här, att det är viktigt att göra så här.
Tänk på det nästa gång du förbereder, på det här viset, gör de här åtgärderna så fixar det här sig.
Så att det känns väldigt bra.

HL: Och det här är slutsatsen också som ni har kunnat dra helt enkelt då?

LG: Ja, jag har ju utvärderat det här vid både i Västerbotten och här i Jämtland också sen.
Vi får ju till liksom hela, ja helheten i diskussionerna runt det här på något som jag tycker väldigt bra sätt.
Sen finns det nackdelar också, den här sociala kontakten.

Men man tränar sig också att umgås på video på att på något sätt som jag kan tänka mig att man tränade sig hur man pratade med människor i telefon långt tillbaka.
Det är så naturligt för oss idag. Det känns naturligt för mig att prata med er 3 nu, men från början så känner folk sig lite obekväma när kameran är på och så där också. Men efter ett tag så slappnar man av. Det blir ett väldigt avspänt sätt att umgås.

HL: Vi har pratat om det ganska mycket i den här podden, om hur det är i grund och botten och handlar kanske om en beteendeförändring eller en acceptans för att omfamna teknik som är framgångsrik och fungerar och hjälper organisationen och dess medarbetare att så småningom så faller det på plats, bara man ger sig själv chansen så landar man där till slut.

LG: Sen har vi tyckt också att det är viktigt med högteknisk kvalitet. Stora bildskärmar sitta nära kameran vara närvarande i rummet så att säga så att det blir ju nästan som att man sitter tvärs över bordet och pratar med någon fastän man kanske sitter 30 mil ifrån varandra. Jag hjälpte Västerbotten under en period med konsulterna ända upp till Tärnaby och Skellefteå och det känner man som ingen skillnad mot om man hjälper någon tvärs över gatan på videon egentligen så att det ger en närhetsmöjlighet som är ganska unik om tekniken fungerar bra, vilket den gör för det mesta och om man nyttjar tekniken på rätt sätt också och det är viktigt att man har bra utrustning.

HL: om du tittar lite grann kring dig själv och dina kollegor och eran egen arbetsmiljö i stort och så där vad har det här betytt sett ur sådana synvinklar det handlar om kanske stress och påfrestningar och sådana saker?

LG: Ja, men bara en sådan sak som att då jag vet ju det att om jag skulle åka till Funäsdalen på en konsult är ju 22,5 mil och sådant där om jag skulle ha varit sjuk eller haft sjuka barn på morgonen ja då vet jag ju det. Att nu har de bjudit in patienter. Föräldrar har tagit ledigt från jobbet och så vidare. Det är väldigt press på mig som specialist och att inte ställa in den konsulten och vi, om vi nu idag av någon anledning måste ställa in på grund av sjukdom, till exempel, att något har hänt, då ringer man och så visserligen får de ett tomrum i sin tidbok då. Det är inte alls samma apparat att göra en förändring och det är likadant om tandläkaren på allmän kliniken är sjuk också. Det blir som också ganska odramatiskt från att ha varit väldigt komplicerat tidigare.
Så det har förenklat då tycker jag, förbättrat arbetsmiljön och sen är det ju att sitta i bilen. Hala vintervägar är ju också en riskfaktor som jag eliminerat på det här viset och likadant för föräldrarna. De får ju en tid som passar dem precis när det här materialet ska samlas ihop fotografiet eller fotografierna och röntgenbilderna och det kan skötas precis när som helst genom tandkliniken. Tidigare var man hänvisad till en speciell dag då och sitta och vänta på att specialisten skulle dyka upp där och det var ju mycket mer. Ja, svårstyrt kan man säga.

HL: Det låter ju fantastiskt, om du fick titta lite grann i in i spåkulan där framme då, vad skulle du? Hur skulle du önska att man digitalt utvecklade eran verksamhet ännu mer?

LG: Men vi har ju nästa steg då att när en del av patienterna som vi tittar på de här koncentrationerna gentemot allmäntandvården, de måste erbjudas behandlingen på specialisttandvården och specialisttandvård i Jämtland här idag. Men det finns ju bara i Östersund, det innebär ju då att de som har längst att åka. Och då är vi nere i Lillhärdal eller Ankarede rankar och de har ju nästan 30 mil enkel resa och då försöker vi naturligtvis göra så mycket som möjligt under de besöken.

Men de åker ju här ganska regelbundet, kanske varannan månad eller ibland till och med varje månad.

Om man då kan spara in något sådant besök genom att göra det digitalt så är det ju värdefullt och det har vi lyckats med nu under eller tack vare kan man säga, eller på grund av vilket man nu vill använda sig av, pandemin.

Då har vi ju åtminstone den här informationen som vi har efter ett besök eller efter att en behandling ska komma i gång så gör vi den nu på telefon och det skulle ju gärna vilja ha den digital då så att vi kunde på ett säkert och krypterat sätt att prata med patient och förälder då berätta om just det här bettavvikelser. Den här sneda tanden som vi tänker oss också att vi ska rätta till på det här viset, alltså beskriva själva behandlingsplanen egentligen. Som det har varit tidigare så har man ju åkt in då ett extra besök bara för den delen.

HL: Vad är det som krävs för att nå fram till det där du önskar eller ni önskar då?

LG: Men det krävs ju då att vårt journalsystem är krypterat och tillåter visning då i de här videokanalerna. Patienterna har ju inte sitter i och till Cosmic, (journalsystemet) utan de är beroende av Teams, Zoom eller något annat sådant videoverktyg.
Där kan man ju inte skicka ut informationen i från vårt journalsystem.

HL: Helt säkert en nöt att knäcka eller inom regionerna, och annat för vi har haft det här på tal tidigare också. Hur man ska få till att inte patientsekretessen riskerar att läcka ut på något vis i någon form utav system. Vad ligger regionen II den här frågan någonstans vet ni det?

AG: Jag tänker att det här är någonting vi brottas med hela tiden. Det är ju dels med i patientmöten sen när det är grupper. Det är med andra huvudmän. Det här är ju också någonting som hela Sverige brottas med, skulle jag säga just med sekretess och krypterat och hela juridiken kring informationssäkerhet och informationsklassning.

Vid varje, nästan varje digitalt arbetssätt vi vill införa så hamnar vi i den loopen på något sätt och det finns idag inte jätte ydliga direktiv på hur och vad man ska göra.

Sen finns det ju naturligtvis system som löser det åt oss. Rent tekniskt så finns det system som ska kunna lösa det.

HL: Men vad är det som inte har hängt med riktigt II den här utvecklingen?

AG: I dom frågor jag är inblandad så är det framför allt juridiska frågor och informationssäkerhet. Då skulle jag säga det är nationellt det, det är ju eller till och med inom EU skulle jag säga, för det är mycket det här med molntjänster, och är de baserade i USA.

HL: Det är liksom ganska stor nöt att knäcka om man tänker det, och det kan ju vara bra att nämna för att det sitter kanske inte då hos Region Jämtland Härjedalen att lösa den här knuten, utan det kan finnas då en politisk eller till och med överpolitisk nivå där de här frågorna behöver hanteras och redas ut ordentligt.

AG: Ja, så är det ju och samtidigt när man när man ställer frågan till olika myndigheter så får man ibland inget tydligt svar, beroende på vem frågar.

HL: Det kan ju vara så enkelt för att de inte vet?

LG: Vi håller ju på med kurser i foto inom tandvården då och jag säger att det absolut är förbjudet att fotografera med en mobiltelefon i vården för att de flesta av oss har ju inte koll på att bilder inte försvinner in i molnet då, man måste ju vara kunnig för att stänga av telefonen med den funktionen.

Det är lite svårt att få gehör med det. Vi är ju så väldigt vana att slänga omkring oss saker, men jag brukar också tänka så här att när vi ringer upp patienter per telefon så har vi ju väldigt dålig för att inte säga ingen koll alls egentligen att vi pratar med rätt patient.

Nej, det har ju väldigt dålig röstigenkänning och den identifieras inte via mobilt bankid eller annat, utan det kan ju i princip vara, vara vem som helst som svarar där var.
Men det är klart, vi sprider kanske inte lika alltid lika känslig information som man kan göra via bilder.

HL: Jag förstår, men det kanske finns delar i det här där man kan använda befintlig teknik utan att riskera patientsekretessen. Ja nu pratar jag som lekman. Jag har ju ingen aning.

AG: Ja men, men vi har ju olika system där vi kan koppla upp oss tillsammans med patient och genomföra besök och det är ju dels i Cosmic i de digitala mötena, dels har vi ju även det som vi använder i primärvård online där man loggar in i en plattform och chatta. Här beskriver de symptom och liknande, kan man också koppla upp sig i ett videomöte.

Det finns ju utifrån den teknik vi har, men det är också som Sjövall säger att det är väldigt mycket nu som fokuseras kring säkerhet när det gäller IT patientsäkerhet, informationssäkerhet och att kunna kravställa på rätt sätt på leverantörerna. Och det är ju fullt rimligt att i den värld vi lever i idag så ska det vara safe.

HL: Vi ser ju hur det ser ut runt omkring oss med cyberattacker och annat och. Kanske särskilt just nu med tanke på världsläget? Ja, ja Lars, det var jättekul att få prata med dig. Vill du tillägga? Är det någonting du går och ruvar på det här? Varför frågar de inte och mig om det här?

LG: Nej, jag tycker vi har väl ringa ringat in en hel del, vi. Jag har ju nämnt då att det här gäller ju ortodonti då tandreglering och i stor utsträckning barn och ungdomar. Men vi ser ju inom specialisttandvården har de ju börjat även inom andra specialiteter att ha den här typen av konsultationer, för vi tycker ju i princip att alla remisser bör om de inte är akut i alla fall, alla remisser till en specialist borde föregås av en konsultation. Det är någon sådan målbild som åtminstone jag har för att jag tror att på det viset så kan man få väldigt mycket. Kunskapsinhämtning och ett en bra dialog i stället för att bara skicka en pappersremiss och så får hjälp och så får man ett skriftligt svar så kan man liksom som jag nämnde tidigare se varje patientfall som ett utbildningstillfälle och det tror jag man kan extrapolera då till andra delar i tandvården och varför inte inom primärvård och specialiserad sjukvård också?

HL: Ibland brukar jag tänka på det här med kulturbygge och vilka miljöer man befinner sig i när man är på ett arbete och det där kan ju skilja sig i en sådan stor organisation som regionen och sjukvården och så vidare. Men om man tittar på eran verksamhet, om man tittar just på liksom uppfattningen och känslan och det här. Att omfamna ny teknik?

LG: Förstår hur du menar då jag tror att man har börjat gilla den och några har nog det lite grann.

HL: Tyvärr kan jag säga då som inte är lika på som om jag är tvingats, acceptera eller kapitulerat inför.

LG: Så förbättring, men inte alla vill ha förändring om man säger så och teknik är ju besvärligt när man har sina rutiner ibland och speciellt om man då går på backlash och det krånglade teknisk då så att vi är ju väldigt beroende av att vi har en bra teknik och. IT folket är ju är ju skickliga, men just nu så är det verkar också vara väldigt många olika saker inblandade.

Det är ett ganska snabbt förändringsarbete och det är gäller att hänga med det.
Vi ska ju behandla våra patienter också så att det är en balansgång.

Där kan man säga så kan det ju vara, och när en omställning tar lite extra fart så måste ju alla delar hänga med precis som du säger ja, beroende av det stödet och det är ju inte vi som är patientnära verksamheten som ska uppfinna de hjulen.

Vi ska ju egentligen bara beställa, ha önskemål då. och levererat då.
Så att den närheten mellan de som begriper sig på ettor och nollorna och som förhoppningsvis begriper oss på de mjuka värdena måste det måste vara väldigt tight samarbete där.

HL: Ja, kommer utvecklingen att gå framåt? Den kommer knappast baklänges. Det kan vi konstatera Lars Grangert. Tack så mycket för att du var med i podden.

LG: ja, men tack själva så ha en bra dag, alla 3 där Tillsammans. Ses framöver. Hej då hej då.

HL: Anna, innan vi startade podden Anna Granevärn så pratade du med oss här i studion om köpt och såld vård.
Vad var det för spår du var inne på?

AG: Jo, det finns en rapport som vi ganska nyligen har fått nu i regionen som tittar på köpt vård och den jämför utvecklingen då mellan tjugo tjugo – tjugo tjugoett. Det går även att titta bakåt ytterligare ett antal år och det vi ser är att vi har ju köpt mer vård 2021 än vad vi gjorde i tjugotjugo.

Men det finns lite andra delar i den här rapporten som jag tycker man kan vara lite nyfiken på också. Och det är bland annat hur mycket digital vård vi köper, hur mycket digital vård man köper från andra regioner och då är det ju även privata utförare.

Den ser vi att den ökar för varje år, och fortsätter öka. Och här ligger ju många olika digitala tjänster som man kan köpa.

Då kan man ju fundera på om det här är den överkonsumtion. Att vi köper olika blodtrycksappar i stället för att använda Regionens då eller bara mäta blodtrycket själv.

Vi använder olika digitala artrosskolor, finns ju privat, men regionen erbjuder ju också en digital artrosskola.

Vi kanske inte har marknadsfört den tillräckligt bra? Är det här en överkonsumtion eller dåligt eller är det till och med så att det kanske bidrar till att i förlängningen färre blir sjuka på ett allvarligare sätt att vi kanske förebygger att vi behöver göra större ingrepp i sjukvården, även om det här och nu kostar med?

Man kan ju titta på det här med olika ögon och fundera kring det för att det kan ju ha betydelse på sikt också som inte bara är negativt för oss att den här kostnaden ökar.

Sen ser vi ju att våra intäkter som också finns med i den här rapporten minskar en del när det gäller besökare som kommer till vårt län och hur man köper vård, framför allt primärvård. Då är ju uppfattningen från verksamheten att det framför allt är de lättare besvären, förkylningar och liknande som man inte söker i samma utsträckning. Men det kan ju också vara lite grann samma där, att man har med sig sin app. eller sin läkarkontakt och på telefonen att det blivit naturligt.

HL: Man har sin primärvård i fickan helt enkelt.

AG: Sen kan ju den vara privat, men det kan ju också vara så att det är ju faktiskt så att de stora regionerna har lyckats ganska bra med sina egna primärvårdsappar.

HL: Ja, du lyfte Stockholmtill exempel och ja, Västra Götaland och det är ju ganska många besökare som kommer till oss från dom regionerna så att det hade varit intressant att titta lite mer på hur de har jobbat med delarna.

HL: Ja, det kommer vi göra. Ja, det är intressant. Det du nämner här om. Överkonsumtion eller inte alltså det här att titta med olika glasögon står jag och tänker på och kopplingen till regionens egen digitala verksamhet och vad man faktiskt erbjuder som är likvärdig med allt det där andra som du pratar om blodtryck och artros och så vidare.

Om man gör en enkel analys är det så att medborgarna inte känner till fullt ut vad som finns i de i det digitala lösningarna hos er på regionen egentligen här idag?

AG: Ja delvis är det ju så och delvis är det också så att medborgarna inte alltid vet att det kostar regionen när man köper från en privat app. Även om det kan vara så att det är kostnadsfritt för som patient.

HL: Och hur ska man åtgärda just den här delen med att verkligen få ut den här informationen till alla medborgare?

AG: Ja, det är ju någonting vi behöver fortsätta jobba mycket med och det här har ju varit vårt utvecklingsområde väldigt, väldigt länge att kunna kommunicera ut det här och få det tydligt enkelt att hitta våra tjänster.

HL: För det vore ju rätt fantastiskt. Jag har använt primärvården online ett antal gånger vid enklare åkommor fungerar alltså utmärkt tycker jag, snabb återkoppling bra konsultation.

AG: Och den kan du ha med dig, även Om du är i Stockholm. Ja, då har jag också primärvården på fickan alldeles underbart.

HL: Jaha, vad återstår resten av dagen, hör ni?

AG: Här är det ju hälso -och sjukvårdsnämnd. Ja, och många intressanta ärenden som vi ska gå igenom där och få föredragningar på så det blir en fullspäckad dag som sen avslutas med lite terränglöpning ute på Andersön.

HL: Men hade inte du så här vilovecka eller?

AG: Ja, men det var igår.

HL: Hur ser det ut för dig Sjövall?

AS: Ja, idag är det digitala möten för hela slanten faktiskt. Och sen så blir det backintervaller i kväll så där, ja och styrketräning. Vad ska du göra, Håkan?

HL: Ikväll blir det en löprunda på 7 km för mig. Ja, liksom distans eller medeldistans och vi ska kalla det. Precis. Och hoppas få med mig frun.
Ja, vi brukar tävla sista kilometern. Det står ett ett nu. Ja, ja. Vet ni det, det är lite som står på spel.

AG: Precis den blir ju viktig då, mycket viktig. Ja.

HL: Hör ni, det var kul att träffa er då igen? J

AG: Detsamma.

HL: Vi ses nästa gång, ha det så bra.

AS+AG: Ja, du också hejdå hejdå!

Sammanfattning av podcastavsnitt: ”Så gjorde region Stockholm för att skala upp till miljontals användare. Vi pratar även tillgänglighet”

När Region Stockholm beslutade att det skulle vara en app. som användare och regionen kunde använda i den digitala verksamheten tog det fart, hjälpen kom tack vare, eller beroende på pandemin. Man gick från 3–4 hundratusen användare till 2,3–2,4 miljoner användare på kort tid. Det blev överbelastning i systemen, men an lärde sig massor. Idag är det en app. in för alla, i stället för att varje enhet ska ha sin egen lösning.
Det här pratar vi med Martin Forseth, läkare, chef och ansvarig för stora delar av digitaliseringen i region Stockholm om.
Vi testar även teorin om att turister har sin egen hälsocentral på fickan, då vi sett att antalet vårdsökande under turistsäsongen sjunkit. En teori som ges visst stöd.

Tillgänglighet är IT-pedagogen Roger Petterssons paradgren, och det handlar om hur den kan mätas och hur tillgängligheten kan vara komplex att mäta och analysera. Fortfarande är det effektivaste sättet, telefonkontakterna med vården.
Den digital tillgänglighet som finns är mycket knepigare att mäta beroende på att det är så många olika parametrar. Något som en mer digitaliserad tillvaro skulle kunna få ordning på.

Vi pratar såklart lite träning med, att hålla sig i form förebygger ju en del sjukdomar som vi vet.

Avsnitt 29 ”Om digital paus och sommar”

Medverkande:
AG - Anna Granevärn, Hälso- och sjukvårdsdirektör
AS - Anna Sjövall, Verksamhetsutvecklare
HL - Håkan Lundqvist, Programledare

HL: Hör ni, ni ska vara jättevälkommen till det här avsnittet som får bli liksom det sista innan semestersäsongen. Sen ska vi ju ta lite uppehåll för att komma tillbaka någon gång i framtiden. Anna Sjövall -hej

AS: hej!

HL: Idag är det bara du och jag här i studion?

AS: Ja, det kändes lite tomt. Jag har lite tomt.

HL: Vi saknar ju dig då Anna granevärn och du är inte här, orsaken är att du är lite småkrasslig?

AG: Ja, men precis jag har ju varit ute och cyklat runt en viss känd sjö 315 kilometer och efter det så drog jag på mig någonting i luftvägarna.

HL: Du har alltså kört Vätternrundan, berätta lite kort, hur var Vätternrundan den här gången tycker du?

AG: Ja, den var väldigt tufft den här gången, det regnade det blåste, det var motvind i alla fall till Jönköping och sen var det häftiga byvindar så att jag såg ett par cyklister som blåst omkull faktiskt, så det var nog en av de tuffare Vättern rundorna på senare tid.

HL: ja, det talas om att andelen som körde eller startade och sedan fick bryta var ganska hög.

AG: Ja, det stämmer, den låg på 11 %.

HL: Ja, då tillhör du dem 89 % som. Lyckligtvis gick i mål. Glad hoppas vi men det är bra jobbat eller hur Sjövall

AS: verkligen? Ja, ja, jag skulle inte göra det här i de under dom förhållandena heller. Inte ens när det är sol och vindstilla tror jag.

HL: Ja precis så är det vi ska börja i en ände som blev uppmärksammat tidigare i veckan, om primärvården online som har pausats. Vad är det som har hänt Anna Granevärn?

AG: Ja, det som har hänt här är att vi har haft en händelse som vi har behövt utreda där det är en avvikelse kring en patient.
Då finns det med en del åtgärder här i den handlingsplan som görs som handlar också om att vi behöver pausa i väntan på att vi har sett över våra arbetssätt och om vi behöver ha någon mer insats för personalen som jobbar med det här verktyget och även såklart att titta på själva verktyget.
Men det görs ganska mycket åtgärder just nu, så förhoppningen är väl att det kommer i gång igen här så småningom.

HL: Är det normala rutinen då att pausa då när det blir en sådan här avvikelse? Anna Sjövall.

AS: Just pausa är väl inte det vanligaste? Jag kan inte uttala mig riktigt om det, men att man gör en utredning är ju inte något unikt på en avvikande händelse.
Det görs ju.

HL: Vad säger du då Ann G har man tagit höjd för mycket eller borde man ha avvaktat lite grann?

AG: Ja, men det är svårt att säga om vi skulle ha avvaktat. Nu har vi tagit det här beslutet och då jobbar vi utifrån det. Jag tänker att det kan ju också vara en möjlighet att trycka på när det gäller utvecklingen av de här digitala verktygen. För det är väl inget unikt för just det här verktyget att det kan bli lite stelbent när det inte är en människa bakom skärmen så att säga.

HL: IVO, Inspektionen för vård och omsorg utreder ju det här nu och vi vet ju ännu inte vad de har att komma med, så vi ska ju inte föregå den utredningen på något sätt. Men vad kan man lära sig utav de här sakerna förutom det du säger då Anna Granevärn, att utvecklingen kanske måste skjutas på lite grann när det gäller de digitala verktygen och kanske även kompetenserna.
Ja, vad säger du, Anna Sjövall?

AS: Nej, men alltså att man att man ser över rutiner arbetssätt och rutiner är väl jättebra tänker jag. Så behöver vi utvärdera arbetssätt och nya saker som man implementerar hela tiden.
Det tycker jag är i sig är en bra sak, alltså att man inte bara kör på med någonting utan att det behöver utvecklas och sen finns det ju som annars är en handlingsplan när vi ska se över vad?

HL: Vad behöver man åtgärda då om det handlar om utbildningar eller förbättra arbetssätt och sådana saker. För det är ju lite grann så att det är ju när saker händer som man också lär sig.
Finns det någonting mer som du skulle vilja liksom peka på när det gäller det här? Är det ett bakslag för digitaliserad omställning inom regionen eller vad kan det skapa för funderingar och eventuella eventuell oro eller till och med tummar upp som gör att ja, men det här får vi chansen utveckla ännu mer, eller vad tänker du?

AG: Ja, men det som är fördelen när vi samlar ihop oss kring en sådan här händelse och titta på hur vi jobbar med den här typen av verktyg är att vi kan ju få en bra nystart också där vi får mer kraft att jobba strukturerat kring både det här och andra digitala verktyg.

Och det är väl lite det som man också efterlyser i den här utredningen.

Från vår organisations sida, att vi har en samlad förvaltning som är tydligt ansvarig för de här olika digitala verktygen och en sådan utredning pågår ju också nu. Det finns ett uppdrag att titta på det från Regionstaben. Hur vi ska jobba vidare med den delen, för nu har det ju varit lite utspritt på olika verksamheter och ingen som har ett ansvar för de här verktygen så det kan ju vara så att det är också leder till mer utveckling.

HL: Just det här med avvikelser inom vården det är ju egentligen något som sker lite då och då. Det är ju inte bara kopplat till den digitala omställningen?

AG: Nej, det skulle jag säga är ju de arbetsprocesser och rutiner vi har, att händer det någonting så gör man en avvikelse och då tittar man på kan det här vara en eventuell vårdskada och så gör sedan en händelseanalys och intern utredning.

HL: Vi släpper den här frågan och så får vi se vad IVO kommer fram till och så får vi se om Primärvården online öppnar upp igen.
Jag tänkte, vi ska ju blicka lite grann bakåt om ni har någon slags minnesbild av någonting det här senaste halvåret och det är klart att ni har, men jag tänkte mest på podden om det var någonting så här under det här halvåret som har gått som ni tycker har satt sig fast hos någon av er som kanske gav en liten extra tankeställare eller någon så här framåt knuff på något vis.
Jag kan börja, en sak som vi pratade om.
Jag tycker det här drönarprojektet som har pågått eller kanske fortfarande pågår? Jag vet inte.
Startade nere i Funäsdalen med att skicka prover via drönare till labb och sedan utvidgades till att det också skulle skickas över gränsen och i samarbete med Norge och sjukvården där, det tycker jag det satte spår i mig.

Det blir så för mig, så bildligt talat, och signalerade nya världen på något vis vart vi befinner oss någonstans så att obemannade farkoster som styrs från marken och levererar. Det blir lite science fiction, som blir verklighet.

AG: Men, absolut, det här är ju det här är ju verkligen utveckling och framtiden. Det är ju spännande med det projektet. Väldigt spännande, väldigt mycket nytänkt.

HL: Ja ja, nu har ni fått fundera lite grann men är det någonting du landar i så där?

AS: Men jag, jag tänker att jag blir så imponerad och alltså positivt överraskad då alla medarbetare som vi har pratat med och som alltså den här positiva framåtandan och viljan att utveckla och jobba med utveckling.
Det tar jag med mig för att ibland kan man hamna i lite så här negativa spår.
Kan jag uppleva, men när man får prata med medarbetare som det finns så många idéer, det finns så mycket kraft kring.
Det finns så mycket framåtanda hos våra medarbetare ändå. Jag tycker det är väldigt, väldigt roligt att höra.

HL: Berätta mer om det där kan du koppla på digital omställning på de här idéerna och kraften och de här samtalen som du möts av?

AS: Jag tänker på när vi hade specialisttandvården här och när man har, ett arbetssätt som man tycker, nej, men det här är väl inget avancerat, fast för andra verksamheter är det så. De har inte kommit dit, så det är absolut att man är man i framkant och sen ja, men det här vill vi vidareutveckla.
Vi hör inte bara att man inte stagnerar och man har börjat med nytt arbetssätt och så kommer man på nya saker ”om vi skulle kunna göra så här också”.

Det jag tycker är väldigt kul att höra.

HL: Ja vad, vad händer med dig när du när du hör det för att du är också människa?

AS: Ja, men man blir ju inspirerad, tänker jag. Och så tänkte jag, vad kan jag hjälpa till med?
Men kan jag fånga någonting. Sprida. Just tandvården, jag tar det som exempel, för där tror jag hela ledningsgruppen lyssnade på det avsnittet.

HL: Ja, jag kommer också ihåg det avsnittet mycket väl och ni som inte har lyssnat på det, men lyssna på det här, ni kan ju söka upp avsnittet så klart. Det ligger ju på Region Jämtland Härjedalens poddsida där de här poddarna ligger.

Anna Granevärn är det någonting du har fastnat för så där också? Nu har du fått fundera nästan längst av oss alla.

AG: Ja, men precis, jo massor. Faktiskt, men jag håller med om att när vi får den här utvecklingen som blir lite medarbetardriven, om man är stolt över det man har åstadkommit i sin verksamhet och får möjlighet att presentera det och inspirera andra. Det är positivt och det är ju precis som Sjövall säger att det är ju våra roller.

Att stötta verksamheten till att kunna driva utvecklingen, att skapa förutsättningar för dem ligger också tydligt i det 8 punktsprogram som jag fick av Anders Byström, att vi ska. skapa goda förutsättningar för våra medarbetare att kunna jobba med utveckling.

Så det är viktigt. Vi har också pratat väldigt mycket om arbetsmiljö. Har vi gjort och nästan i varje avsnitt tror jag att vi kopplar an till att det på något sätt ska förbättra arbetsmiljön när vi inför nya digitala arbetssätt och nya digitala verktyg. Så det har jag också med mig väldigt starkt och sen är det ju det här som lite grann är min käpphäst också med att vi måste få en digital helhet.

Det har vi också pratat mycket om att inte ha de här olika trådarna liksom eller väldigt många olika kanaler som inte hänger ihop, utan vi måste få de här olika delarna att hänga ihop som man kan ha ett digitalt flöde genom hela vägen och inte bli utkastad och få börja om från ruta ett för sådant skapar ju såklart frustration.

Man vill göra en digital omställning, men när? Tekniksidan eller verktygen eller tillgängligheten till nätet eller vad det nu är.
Man behöver lira med varandra, då blir det. Annars blir det olika lösningar på olika ställen.

HL: Exakt ja. Och då känner jag så här att då blev jag ganska inspirerad utav det vi det vi pratade om senast med region Stockholm och deras vad är det deras app. hette ”alltid öppet” va.

Ja, det som körde det här racet som Region Jämtland /Härjedalen gör just nu men bestämde sig tog ett beslut att allt ska in i en app.

AG: Det ska vara en väg in för användarna och även för de som jobbar med applikationen internt. Och där tog det ju verkligen fart. Och det avsnittet kan man ju också lyssna på om man känner för det.

HL: Men hur långt borta ska en sådan lösning kunna vara?

AG: Jag tror ju tyvärr att den ligger en bit framåt för vår del. Det tar tid med varje steg att ta i den här utvecklingen.

Man tycker att det inte skulle behövas det hela tiden, vi behöver ju samarbeta med andra regioner både när det gäller vårt journalsystem och när det gäller 11 77 så är det ju många saker som vi inte kan ta beslut om själva.

AS: Ja, men jag håller med. Det är ju så och utvecklingen går ju framåt, men kanske är ganska små steg ibland eller långsamma steg men samtidigt.

Det som man kan tänka positivt av mig är att vi behöver samverka med andra regioner de flesta regioner vill ju åt samma håll ändå. Sen kanske man har olika idéer om hur, men att utvecklingen behöver gå framåt. Det är väl alla överens om i alla fall?

AG: Ja, det bör väl vara och det innebär att det finns en positiv attityd. I att föra det framåt också så klart.

HL: Anna Granevärn, sommaren knackar på dörren här. Och vad kommer den digitala världen och kunna betyda i sommar för medarbetare och de som söker sig till vården, tror du?

AG: Ja då är det väl 11 77.se som blir den allra viktigaste delen här där man kan gå in och få information om öppettider och väldigt mycket tips och råd också kring allt från solbränna till myggbett och annat som kan drabba så 1177.se tycker jag att man ska använda.

I första hand, och det som vi också gärna trycker på är ju att man använder 1177 på telefonen.

Vi har kunnat förstärka med personal så att vi ska ha extra god tillgänglighet i sommar.

HL: Sjövall, från ditt perspektiv som är verksamhetsutvecklare, betyder sommaren någonting speciellt eller är det business as usual med fokus på utveckling eller?

AS: Personalen behöver ju också semester som jobbar ute i vården och då är det ju lite lugnare på utvecklingssidan skulle jag säga, för man behöver hantera vardagen på ett annat sätt eller det behöver man ju alltid såklart. Men på sommaren har man ju kanske färre personer som ska bemanna. Då behöver man fokusera på det så just verksamhetsutveckling är väl lite bakåt.

HL: Det är inte då ni skruva upp tempot

AG: Nej, är ju som du säger, extremt, viktigt och angeläget att få de här veckorna man behöver för att slippa tänka på jobbuppdrag och andra bekymmer.

HL: Men det kanske inte blir så för dig Anna Granevärn för att i din roll så innebär det väl att du måste ju ändå vara lite på tå och tillgänglig? Och jo, det kommer att vara. Mycket fokus på samarbete och samordning med både kommunerna och mellan våra olika verksamheter. Att hitta de här lösningarna som gör att vi tar oss igenom sommaren, även AG: Det är ju kärvt redan nu här inför midsommarhelgen att få ihop det med lite ökad covid smitta och annat som påverkar bemanningen i form av sjukfrånvaro.

HL: Vi hoppas att ni skruvar ihop det så att det håller ihop för medborgarnas bästa och för medarbetarnas bästa och för er egen skull också under sommaren.

Sen kommer ju hösten och då är vi tillbaka i den här podden också, hoppas jag.

Någon gång i augusti kanske? Så hör ni, ha en underbar semester och ledighet med nära och kära och allt vad ni ska göra för någonting och passa på också och vila och ta det lugnt tycker jag.

AG; AS: Tack detsamma. Tack detsamma. Trevlig Sommar

Transkribering Podcast avsnitt 30 "Digitalisering" Augusti 2022

Medverkande:
AG - Anna Granevärn, Tf. sjuk och hälsovårdsdirektör
AS - Anna Sjövall- verksamhetsutvecklare
AB - Anette Boije-verksamhetsutvecklare
HL - Håkan Lundqvist-programledare

HL: Ja, men det här är podcasten som handlar om region Jämtland Härjedalens digitala omställning och vi har ju haft lite sommaruppehåll, så nu är det liksom back to fabriken kanske man ska säga Anna Granevärn hej hej och Anna Sjövall hej hej och Anette Boije hej hej ja det är fullproppat vi i studion idag hur har ni haft det II sommar lite kort Anette vi börjar med dig

AB: Jamen en ganska bra sommar det är vädret är som det är men det kan vi inte göra så att man får göra det bästa av det.

HL: Ja, det var klokt det där för vi andra har ju gnällt på vädret. Har du haft det bra i sommar? Har ju haft en ledighet då att kunna liksom koppla av ordentligt eller?

AB: ja, kanske inte riktigt då, men det blir nog

HL: OK Anna Sjövall hur har du haft det i sommar?

AS: Ja, har haft det väldigt bra. Ja, vi har inte varit hemma i Jämtland så mycket så jag träffade på den 40 gradiga värmen i Paris så jag fick väl min beskärda del av hetta en stund. I alla fall var det för varmt, 40 grader i en storstad är lite varmt.

HL: Ja, hur hanterade du det då?

AS: Vi hängde på massa köpcentrum och restauranger och caféer i stället.

HL: Anna Granevärn hur har din sommar varit?

AG: Min sommar har varit i Jämtland i huvudsak. Jag har varit lite i Dalarna också, men framför allt Jämtland och väldigt mycket gräsklippning har det blivit den här sommaren för på något sätt så har det ju både vattnats och värmts på gräsmattan och jag har ganska mycket gräsmatta.

HL: Vi kommer in på hur ni haft det med träningen, för det brukar vi prata om lite grann inledningsvis, men det har gått lite grann i skadornas tecken har jag förstått under sommaren Anna, du är inte riktigt icke. Kry även om du ser väldigt fit ut just nu.

AG: Ja, precis. Det gäller ju att kunna växla mellan olika idrotter ifall att man har kört för hårt eller skadat sig på någonting. Och så har det varit för mig, lite varierat. Jag har ju lyckats ramla med mountainbiken, jag har sprungit sönder knäna på ett fjäll och lyckats överleva Vansbrosimningen utan skador faktiskt. Men det var ju på håret att jag klarade det eftersom jag blev förkyld. Och det satt i ganska länge med.

HL: Ja, så där har du ägnar åt egenvård.

HL: Anna Sjövall, du dras ju med en stressfraktur?

AS: Ja, men den är bättre nu. Så nu har jag börjat kunna springa i alla fall. Ja, ja, och sen hade jag covid också i sommar. Ja, jag har tränat på att vila.

HL: Men mentalträning då?

AS: Precis ja kan man säga, det måste man också ha.

HL: Anette, du är helt skadefri?

AB: Ja, det är jag faktiskt, i alla fall fysiskt.

HL: Med det sagt, så ska vi kasta oss över digitaliseringen och jag tänkte att vi skulle försöka vara lite, lite vida i våra begrepp idag och försöka plocka upp olika ingångar, så ni får höja handen lite grann när ni har någonting att liksom peta in.

Men om man tittar på sommaren först Anette.
Hur tycker du att det här har varit?
Det har ju kommit lite signaler eller rätt mycket signaler om bemanningssituation och antalet vårdplatser kan du säga att digitalisering på något vis, med de verktyg ni har, ändå har kunnat underlätta under sommaren på något vis.

AB: Ja, det tror jag faktiskt jag kan kanske inte vad gäller vårdplatser och brist på vårdplatser och bemanningsproblem.

Men vi har ju egenmonitorering och resultatet som vi har fått hittills visar ju på att patienter som har hjärtsvikt och som är med i egen monitorering.
Där har ju inläggningar halverats så att i förebyggande syfte så tror jag nog att, vad gäller den delen för just hjärtsviktspatienter absolut.
Min förhoppning är ju då att nästa sommar.
Så har vi mer möjligheter att möta flera saker.

HL: Ni hade ju en situation också innan vi gick på uppehåll där ni blev tvungen att stänga ner chattfunktionen online på grund av en vårdhändelse.

Hur är läget med den? För den är ju också ska ju utredas utav Ivo och er själva.
Men hur är läget där?

AB: Det mynnade ut i en handlingsplan och vi påbörjade arbetet med den redan innan sommaren och ska fortsätta nu under hösten och den verksamheten.
De är p 24 och Primärvård online.
Den kommer ju vara pausad tills att vi har gjort de där åtgärderna som finns i handlingsplanen.

HL: Vi pratade ju då innan uppehållet också om den här händelsen att det är också ett tillfälle att lära.

AB: Exakt, ett stort tillfälle att lära för att hälso -och sjukvården har ju ett stort ansvar när det gäller att hela tiden jobba med förbättringsåtgärder. Kvalitativt säkerställa allt arbete, och vi har ju olika verktyg för det.
Då har vi 2 system och det är, att när någonting har hänt att utreda det riktigt, och sen försöker man med åtgärder så att det inte upprepas.

HL: När tror ni att den kommer att vara genomförd? Vilken horisont prata?

AB: Vi har en deadline. Det handlar om årsskiftet.

HL: Finns det något annat kring sommaren som du har upplevt som du tycker? Behöver lyftas.

AB: Ja, lite grann, den här aspekten jag lyft att kanske använda 1177 mer. De olika aktiviteter som man kan göra som invånare ger förhoppning om att vi kan mäta andra siffror nästa sommar.
Vi har ett år till på oss att jobba tillsammans med våra invånare.

HL: 1177 är ju liksom vägen in ja. Jag antar att du, eftersom ni har varit i stabsläge under hela sommaren, så antar jag att du har både jobbat och varit ledig i omgångar.

AG: Har haft koll på läget, det har jag. Vi har turats om, Lisbeth Gibson och jag att hålla i hälso och sjukvårdsdirektör funktionen. Nu är jag tillbaka igen här sen igår och det vi har sett under sommaren är ju bekymren med bemanning och vårdplatser. Vi hade en planering inför sommaren som vi hoppades skulle hålla den var tajt och den var tuff. Men vi hade inte tagit höjd för att det skulle bli så mycket smitta och att vi skulle ha så hög sjukfrånvaro bland vår personal. Det har påverkat oss jättemycket för att smittan tog ju fart under sommaren kopplat till ett par stora evenemang i Länet. Det som jag tänker på då kopplat till digitalisering och som hade kanske kunnat underlätta eller vad som kommer att underlätta framåt, det är ju det vi håller på med och inför den digitala vårdplatsen
Själva översikten där vi kommer att kunna se hur det ser ut med vårdplatserna mer i realtid, det blir lättare för dom som jobbar med att lägga det här pusslet med var kan vi få in en patient någonstans och hur ser det ut.
Idag är det mycket manuellt arbete kopplat till det här och det här är ju någonting som vi gör flera gånger varje dag där vi jobbar tillsammans och försöker hitta lösningar för de patienter som behöver vara på sjukhuset,

HL: Men pratar du om ett verktyg här för de som jobbar i verksamheten för att kunna sy ihop planera mycket bättre.

AG: Ja, men precis, effektivare och spara lite tid då här och nu.

HL: hälsosamtalen är ju ett begrepp som vi har hört mellan varven berätta lite grann om det. Vad är det för någonting egentligen?

AG: Ja, men det här är nog Anna Sjövall bäst på att prata om.

AS: Ja, men det är att man i vissa åldersgrupper får ett erbjudande om att ha ett hälsosamtal med en distriktssköterska på sin hälsocentral och sen är det kopplat till en del provtagning och tester.

HL: Och man får ett erbjudande hemskickat till sig?
Om man då vill vara med så får man boka en tid själv.
Man bokar själv när man får en kallelse per brev hem i brevlådan.

Har alla förstått det där att det är så det går till att man faktiskt behöver ta ett eget initiativ för att boka hälsosamtalet?

AS: Ja, det är ju svårt att svara på om alla har förstått det är ju så är det väl alltid när man skickar ut information även om den är skriftlig, så läser ju inte alla den såklart. Så det kan säkert vara så att man uppfattar att man ska få en tid eller att man inte uppfattar att man behövde göra någonting själv så kan det ju vara, men man kan ju alltid ringa också. Sen kan ju inte vi styra. Om man vill komma eller inte.

HL: Nej, men då kan vi väl trycka på det lite extra då att när du får ett brev ifrån region Jämtland Härjedalen och öppnar det och ser att den kallar till ett hälsosamtal kom ihåg att det är du själv som måste boka tiden till det här erbjudandet.

AG: Ja bra, och det är ju många som har blivit väldigt duktiga på att boka tid efter att vi har jobbat så mycket med vaccinationerna också. Och använt webbtidboken.

HL: Ja apropå vaccinationer det bara slår mig. När ska man få spruta nummer 4? Jag går väntar.

AG: Ja, det kommer. Det uppdateras ju hela tiden. Men det vi jobbar utifrån nu är att det blir rekommendation för vissa grupper och det kommer också att erbjudas till övriga över 18 år.

HL: Känns ju skönt, ja, kommer jag då att kunna nyttja den digitala lösningen med att boka tid digitalt då precis som tidigare.

AG: Eller gå på drop in.

HL: Ja, vad bra spännande hörni om man då tittar på andra saker digitalt? Något som jag tänkte återkoppla lite grann till som vi pratade om innan sommaruppehållet också då vi pratade med en läkare i Stockholm som beskrev hur de hade utvecklat sin digitala lösning, sin plattform att gå från enskilda små öar med olika lösningar till att samla allting under en väl fungerande app och hur det slog igenom, vilken enorm massa människor som faktiskt började nyttja appen och det där har jag gått och lurat lite grann på för riktigt så ser det ju inte ut i Region Jämtland Härjedalen. Det här kanske är en vision snarare som ligger långt fram i tid. Men hur går arbetet vidare och tankarna och funderingarna kring det?

AG: Ja, vi behöver ju ta steg i den riktningen också den erfarenheten vi har är att när vi jobbade fokuserat med digitaliseringen och hade det som ett eget uppdrag där vi 3 jobbade väldigt mycket med digitaliseringsfrågorna lite utanför linjen och med resurser tydligt kopplat till det och möjlighet att få beslut i de frågor vi behövde så tog vi oss framåt snabbare.
Vi gjorde fler saker, vi var i gång med många projekt, vi gjorde några införanden och framför allt så hade vi väldigt mycket dialog kring det här och kunde fånga upp vad vi kunde driva för
Och det är väl på gång nu att försöka hitta någon liknande gruppering som ska kunna jobba så fast kanske på ett ännu tydligare sätt och mer i eller med linjen i dom här frågorna.
Då kan vi koncentrera arbetet lite mer på att komma framåt och det tänker jag att det vill vi kanske prata mer om i podden här under hösten, och bjuda in när vi ser hur det arbetet formeras.

HL: Spännande då har vi något att se fram emot för det handlar om utveckling och vi skulle vara tydlig med att digitalisering löser ju inte precis allt, utan det är ju ett stöd som kan fungera i många olika situationer så att vi inte tror att bara för att regionen är digital så behöver vi aldrig träffa en läkare eller uppsöka en vårdcentral eller så. Det är inte så det fungerar.

Vad skulle ni vilja säga? Är kanske en vanlig missuppfattning kring det digitaliseringsarbete som ändå pågår inom regionen?
Alltså förstår ni hur jag menar.
Om vi pratar till exempel om videokonferens med läkare och patienter? Vad finns det för missuppfattningar som kan uppträda där man behöver bli lite extra tydlig internt?

AG: Jamen det är väl att man kanske uppfattar att man ska plötsligt göra allt digitalt och det är ju inte avsikten här, utan det är ju det som i så fall går att göra digitalt och som båda parter tycker är lämpligt, att vi har vårt möte digitalt.

Men när vi har jobbat lite mer fokuserat i olika projekt med dom här bitarna, vi hade ju till exempel arbetet ner i Funäsdalen, Sveg och Hede för ett antal år sedan.
Det här var väl tvåtusensexton, tvåtusensjutton när vi tittade på om vi kunde ha digitala jourer för att vi hade problem med läkarbrist och vi hade långt mellan de här hälsocentralen och vi skulle behöva hjälpas åt att ha jouren på en ort i stället för att det var på 2 eller 3 orter när det fanns så få läkare i området och förhållandevis kanske inte jättemånga besök på jourtid heller.
Då utvecklade vi ett sätt att jobba digitalt mellan hälsocentralerna på jourtid. Där det fanns undersköterska eller sjuksköterska på plats på alla hälsocentraler och läkare på en utav orterna.

Det vi såg under projekttiden var att förhållandevis många utav de ärenden som kom in kunde vi ändå hantera på distans betydligt fler än Men sen finns det ju några som man alltid behöver titta på. Det är ju dem vi behöver klämma och känna på till exempel som behöver få träffa en doktor på plats. De kan vi inte jobba med på det här sättet, men vi hade ju en del kamerautrustning. Vi kunde titta i halsen och göra en del undersökningar och det var ju också lite kul att få prova den här nya tekniken.
Sen är ju inte det, det spår vi har jobbat vidare på mest nu utan nu är det ju andra saker som i stället underlättar för personalen genom att patienten gör mer själv.
Det är ju mer vårdadministration och förberedelser, bokningar. Att svara på frågor.
Kanske ett formulär. Det är ju den typen som vi tänker ska kunna avlasta, spara tid för vårdpersonal så det är ju framför allt det är som digitaliseringen har kommit att handla om.

HL: Så bort med det som brukar kallas administration och den här kontakten som kan ta ganska lång tid, med att hjälpa någon att fylla i ett formulär eller man kanske kan klara det själv digitalt.

AG: Ja, men precis att vara så väl förberedd som möjligt när man kommer till sitt besök om hälsosamtalen.

HL: Vad tänker vi om tekniken eller jag tänkte på det du sa innan vi börjar spela in det där dermato eller dermatoskopi?

AB: I det här fallet är det egentligen en kamera. Som man kan sätta på en mobiltelefon. Det här är ett pilotprojekt som vi planerar då att implementera i år. Och det här är mot en viss patientgrupp då med hudförändringar och då kan läkaren på en hälsocentral ta kort med hjälp av den där utrustningen och det går automatiskt digitalt in till våra system så att hudmottagningen då med sin specialistkompetens kan bedöma. Ja, det här är en patient som vi behöver få se och träffa eller det här är inte någonting att gå vidare med och då behöver inte patienten gå den vanliga vägen som vi har jobbat hittills.

HL: OK och då är det väl ändå så att är man osäker så tar man in patientenen.

AB: Det kan man ju vara tydlig med att man inte lämnar något åt slumpen.

HL: Vi pratar ju kameror här som levererar riktigt bra bilder med skärpa och så. Det är ingen grusig semesterbild

AB: Nej då vi har ju säkrat att bildkvaliteten då är godkänd av medicinsk kompetens.

HL: Det här projektet är väl i gång.

AB: Ja, det stämmer bra det och nu ska vi till med implementering under hösten. J

HL: Vad är målet då?

AB: Att fler patienter oavsett vart jag bor någonstans ska ha den här möjligheten att få en kortare ledtid till rätt vårdnivå här.
Ja, så just det här med tele där man ska förbi. Det är ju väldigt specifikt och väldigt inriktad målgrupp, men samtidigt så är ju ett arbetssätt i det här med nära vård också att effektivisera tillgänglighet, att korta väntetider och att jobba mer effektivt.

HL: Om man får visionera lite grann, det är ju snart valtider och vi ska kanske inte blanda in politiken i det här. Men om ni får visionera lite grann och önska lite grann, vad framtiden ska kunna erbjuda då vi kan ta ett kort perspektiv fram till årsskiftet eller ett ännu längre under närmsta mandatperiod? Men vad är det?

AG: Jag tänker att det är jättebra att vi får en ny gruppering som kan jobba fokuserat i de här frågorna. Det är viktigt för att får vi upp dem på bordet och vi kan få de beslut som behövs. Vi har ju kämpat länge med att få ihop våra system, att få dem att kommunicera med varandra, att veta att vi har rätt system också, det är inte alls ovanligt att det efterfrågas olika funktioner som man skulle behöva i sin vardag för att underlätta och så finns ju de här sakerna redan.
Vi har ju det här redan.
Det är att vi inte kan använda systemen för vi vet inte att det finns där, så det här att berätta om att använda det vi har, att det finns. Telefonin är ett sådant exempel vi har jobbat otroligt mycket med, men går man då in och jobbar på en arbetsplats med en grupp då ser vi också att man får väldigt god effekt på telefontillgängligheten där man när man gör rätt, när man anpassar utifrån den verksamheten och hur ringmönstret ser ut och så vidare och så vidare.
Medan andra inte har gjort det här arbetet och då finns det ett telefonsystem och så accepterar man att det är så man har inte ställt in det rätt utifrån de specifika förutsättningarna och då får man ju inte det bästa resultatet heller.

HL: Så det behövs lite intern utbildning då? J

AG: Ja, det gör det och där är det ju verksamhetsutvecklare ofta som finns nära verksamheter som behöver kunna ha utrymme för att jobba med de här frågorna som kanske inte är de allra flashigaste utan väldigt enkla saker men som har gett stor effekt när vi har gjort det.

HL: Att lägga grunden korrekt när man bygger hus brukar vara viktigt, annars blir det snett och vint ändå hela vägen.
Ja, intressant och du är ju verksamhetsutvecklare Anna Sjövall, tänker du på samma spår då? Eller?

AS: Ja, men jag tänker på lite samma spår för jag har fått en del sådana signaler att man skickar frågor till mig och andra att man vill ha till exempel en ny app eller ett nytt program eller man har pratat med någon annan region som har något någon fin lösning. Och så börjar man titta på behoven och så visar det sig att vi redan har funktionerna.

Jag kan ta ett exempel med en verksamhet som innan sommaren provade en ny funktion eller fick information om en för den personen ny funktion som vi har haft länge som sa så här: hade det varit så här enkelt hade jag ställt frågan för länge. Då blir man ju dels glad att den här personen blev hjälpt, men sen är det ju lite tråkigt att vi inte har lyckats få ut det budskapet att vi faktiskt har verktyg som går att använda.
Vi kan anpassa dem, vi kan skruva på dem.
Ja, sen är vi ju beroende av att verksamheterna själva hjälper till i det. Vi är stödfunktion men de måste själva måste vara med i det arbetet. Vi kan inte tala om hur de ska jobba med olika system, men då måste de ju själva formulera behov. Det tror jag är viktigt.

HL: Så det behövs någon form utav kursplan och framför allt då utrymme också för medarbetarna att kunna ta sig den här tiden till det som brukar kallas kompetensutveckling.

AS: Precis

HL: Håller du med Anette? Du är ju också verksamhetsutvecklare.

AB: Jag håller helt och hållet med, förstås för det måste ju börja på övergripande nivå egentligen, annars får vi de här fortsatta isolerade öarna med eldsjälar där det fungerar bra.
För det att man då inte är rädd för att göra någon test eller någon liten pilot.
Och så tycker man att det här resultatet inte är bra och då inte se det som ett misslyckande, utan det är ett lärande till en annan gång i stället. Och att man då har ett mål för det. Det krävs ju mod också och det är mod för alla inblandade och det tror jag kommer med den här tryggheten.

HL: Ja, men med det sagt Anette, tack för att du kom hit idag. Tack så hemskt mycket och Anna Sjövall eller och Anna Granevärnvall tack till dig också, ut och träna era skadade kroppar eller rehabba eller vad det blir för någonting.

AG: Vi kör ju 100 armhävningar om dagen.

HL: Ja, det är härligt. Sköt om er tills vi hörs nästa gång.