Hur svårt kan det va?

Tanja Nordfjell är artisten, konstnären och renskötaren från Vålådalen som lever det liv hon alltid drömt om. På Instagram-kontot "missfreerider" får 12,5 tusen följare en glimt av hennes fartfyllda tillvaro. Men här finns mer än så. Som egen företagare i en tuff och mansdominerad bransch har hon jobbat hårt för att hitta sin egen väg

– Jag älskar det jag gör och brinner för. Som artist kan det vara lite svårt att planera in spelningar långt i förväg. Renarna kommer alltid i första hand. Eftersom jag är ensam företagare finns det inga ersättare eller vikarier att kalla in om det händer något oförutsett. Klockor och kalendrar ingår liksom inte i renarnas värld. Men det är härliga kontraster och oftast funkar det bra, berättar Tanja.

Höja sin egen ribba

Tanja har alltid vetat vad hon ville göra. Som liten fick hon följa med på jakt, fiske och renskötsel. För henne var det därför ett självklart val att fortsätta i sin pappas spår. Han som hade tålamod och lät henne odla sitt intresse. Men det fanns många hinder på vägen. Hur skulle hon som var så lätt och kort orka med det hårda arbetet? Och klara av att vara helt ensam ute, ta sig loss om hon körde fast, laga motorer som krånglar?

– Det fanns bara ett sätt och det var att lära mig. Hur svårt kan det va? Mitt driv var att kunna jobba själv, att bara lita på min egen förmåga. Det innebar träning och åter träning. Testa gränserna och höja ribban när det blivit för lätt. Jag gick också en skoterkurs för tjejer och fick mycket stöttning från omgivningen. Det var egentligen inte så svårt. Nu jobbar jag som alla andra och håller även egna helgkurser för tjejer. Hittills har ingen varit kortare än jag, så jag har visat att ”kan jag så kan alla”.

Med livet som inspiration

Att ha naturen som arbetsplats ger ett annat perspektiv. Det är här Tanja får inspiration till både musiken, konsten, slöjden och konsthantverket.

– Ute i naturen lyssnar jag och ser med andra ögon. Naturen berikar mig som människa och inspirerar. Jojken är något fysiskt, en person eller en plats. Den ståtliga renen i karg vegetation och hård blåst på fjället blir något pampigt, medan en liten hare som skuttar fram känns mjukt och graciöst. Det är inget man sitter hemma på kammaren och kommer på.

Förebild för andra

Det har inte alltid varit enkelt att bära det samiska arvet. Att ständigt behöva förklara, försvara. Redan i skolan för lärare och andra föräldrar. Men Tanja tycker att det har blivit ett uppvaknande, ett generationsskifte där intresset för det samiska har vuxit.

– Vi har ett viktigt kulturarv att förvalta, inte bara för oss som är renskötare, utan för alla. Bara en liten del av samerna har renar och dessutom är det en större del av landets befolkning än man tror som har samiskt påbrå.

Som yngre berättar Tanja att hon var blyg och stod tillbaka för sin fyra år äldre autistiska syster, som behövde få mer plats. Efterhand har hon vågat satsa mer på sin egen utveckling. Armbågat sig fram, visat att allt är möjligt och att tjejer kan köra såväl motorcykel som skoter i svår terräng. Men att söka framgång i det moderna samhället, med stress och ideal, är inget hon strävar efter.

– Jag finner inte min plats där, utan känner mig rik av att leva med och av naturen, och att ha tid med människorna i min närhet. Kanske når jag inte så långt som jag vill, men då har jag i alla fall banat väg en bit för någon annan. Det är en sådan konkret bekräftelse när små tjejer ser upp till mig och börjar skapa sina egna drömmar.

Foto: Ewen Bell