Visa innehåll för:
Visa innehåll för:
Krampanfall, akut
Krampanfall, akut
Vårdnivå, samverkan och remissrutiner
Vårdnivå och samverkan
Primärvård
- Akut omhändertagande vid krampanfall som inträffar på vårdcentralen
Akutsjukvård
- Fortsatt omhändertagande efter krampanfall av oklar orsak. Status epilepticus.
Remissrutiner
Remissindikation - Akutmottagning
- Krampanfall av oklar orsak. Status epilepticus
Handläggning av patient som inte behöver skickas in akut:
I enstaka fall kan man överväga att inte skicka patienten till specialiserad vård, bland annatvid följande situationer
- Patient med känd epilepsi – tag kontakt med behandlande läkare för diskussion om fortsatt handläggning
- Barn med feberkramp utan tecken på allvarlig infektion – ingen ytterligare åtgärd krävs.
Remissindikation – Neurologmottagning
- För patienter med känd epilepsi och som är i habitualtillstånd efter anfallet. Skriv remiss till Neurologmottagningen för kännedom om krampgenombrott
Remissindikation – Barnmottagning
- För patienter med känd epilepsi och som är i habitualtillstånd efter anfallet, tag telefonkontakt med behandlande läkare/barnbakjouren för diskussion om fortsatt handläggning
Omfattning av kunskapsstödet
Rekommendationen gäller handläggning av akut krampanfall av oklar orsak hos barn och vuxna, i de fall krampanfallet inträffar på vårdmottagning i primärvården. För utredning av krampanfall hänvisas till misstänkt orsak.
Om hälsotillståndet
Orsaker
Exempel på orsaker till krampanfall:
- känd eller nydebuterad epilepsi
- stroke
- meningit
- hjärntumör
- intoxikation
- alkoholabstinens
- hypoglykemi
- konvulsiv synkope
- feber, hos barn.
Även
- Encefalit (infektiös, autoimmun)
- Huvudtrauma (subdural, epidural blödning
Utredning
Anamnes
- Duration, tidigare anfall.
- Anfallstyp – generaliserat eller fokalt, medvetandepåverkan.
- Förekomst av urin- eller fecesavgång.
- Känd eller misstänkt bakomliggande orsak – läkemedel, pågående infektion, sömnbrist.
Handläggning vid utredning
Stabilisera patienten enligt ABCDE, initialt omhändertagande:
- A – fria luftvägarna, lägg i sidoläge (aspirationsrisk).
- B – kontrollera andning och syresaturation, överväg syrgas.
- C – kontrollera puls och blodtryck.
- D – kontrollera P-glukos och CRP.
- E – kontrollera temp och möjliga kroppsliga skador orsakade av krampen.
Behandling
Handläggning vid behandling
- Larma ambulans vid pågående anfall.
- Följ vitalparametrar – andningsfrekvens, puls, blodtryck (viktigt med ventilationsberedskap).
- Ge bensodiazepin för att häva krampanfallet.
- Sätt grov nål.
- Ge annan behandling vid behov utifrån patientens symtom.
- Utvärdera behandlingen regelbundet.
Bensodiazepin
Ge bensodiazepin vid kramp som pågår mer än några minuter. Upprepa efter 10 minuter vid behov.
Ge bensodiazepin vid kramp som pågår mer än några minuter. Upprepa efter 5 minuter om kramperna inte har upphört, se status epilepticus nedan
Vuxna
- Bensodiazepin: Midazolam (Buccolam) munhålelösning 10 mg eller Diazepam (Stesolid) rektallösning 10 mg
Barn
Bensodiazepin: Midazolam (Buccolam) munhålelösning
- Barn> 10 år - 10 mg
Bensodiazepin: Stesolid rektallösning
- Barn 3 mån till 2 år (5–12 kg) - 5 mg
- Barn> 2 år (> 12 kg) - 10 mg
(för in halva spetsen hos barn <3 år)
Status epilepticus
Vuxna
Vid upprepade anfall utan återhämtning mellan och vid konvulsiva kramper som pågått i mer än 5 minuter och inte upphört efter en första behandling med bensodiazepin, buccalt eller rektalt enl. ovan, föreligger status epilepticus.
Status epilepticus är ett livshotande tillstånd. Sätt nål och ge intravenös injektion Midazolam 5 mg (2,5 mg till äldre sköra) (2–5 mg/min)
Vid svårigheter att sätta nål, ge intramuskulär injektion Midazolam 10 mg (5 mg till äldre sköra)
Barn
Till barn ges intravenös injektion Midazolam 0,2 mg/kg, max 7,5 mg
Vid svårigheter att sätta nål på barn ges intramuskulär injektion Midazolam 0,2–0,3 mg/kg, max 10 mg. Kan upprepas efter 3–4 min. För barn, med mindre muskelvolym, är det dock angeläget att använda lösning med koncentrationen 5 mg/ml
Ge syrgas 10 L/min och överför patienten snarast till slutenvård – intensivvård
Annan behandling
- Vid hypoxi – ge syrgas.
- Vid hypotoni – ge vätska, 500–1000 ml Ringer-Acetat intravenöst.
- Vid hypoglykemi – ge glukos enligt separat rekommendation om hypoglykemi.
- Vid feber – ge febernedsättande.
Handläggning av patient som inte behöver skickas in akut
I enstaka fall kan man överväga att inte skicka patienten till specialiserad vård, bland annat vid följande situationer:
- Patient med känd epilepsi – ta kontakt med behandlande läkare för diskussion om fortsatt handläggning.
- Barn med feberkramp utan tecken på allvarlig infektion – ingen ytterligare åtgärd krävs.
Uppföljning
- Styrs utifrån respektive grundorsak till krampanfallet.
- Se remissrutiner
- Bedöm om krampanfallet innebär att patienten bör avstå bilkörning