Ett samiskt konstverk nu på plats i Rum för ro och bön

Idag, onsdag, är det den internationella urfolksdagen. I samband med det invigdes ett nytt samiskt textilt konstverk i Rum för ro och bön på Östersunds sjukhus. Konstverket heter Baalka, som betyder stig, och är skapat av konstnären Laila Gunilla Wilks.

– Region Jämtland Härjedalen är en samisk förvaltningsmyndighet. Det innebär att vi har ett särskilt ansvar för att främja samisk kultur och samiska språk. Därför känns det självklart att det perspektivet ska finnas med även i vår offentliga konst, säger regiondirektören Sara Lewerentz.

Rum för ro och bön används av flera trosriktningar och kulturer, och ska därför vara religiöst neutralt så att alla kan känna tillhörighet med rummet. I rummet finns sedan tidigare de fyra stora världsreligionerna – kristendomen, buddhismen, judendomen och islam – representerade i varsitt altarskåp som kan öppnas av de som önskar det.

– Vi som arbetar i Sjukhuskyrkan, och representerar de kristna kyrkorna, är mycket tacksamma och glada över att Rum för ro och bön nu även har ett samiskt konstverk. Det är viktigt att synliggöra Saepmie som en självklar del av vår levande kultur och historia i regionen, både för kyrkorna och för samhället i stort, säger sjukhusprästen Håkan Stiberg.

– Alla ska vara komfortabla med verket, i sammanhang med rummet, och jag tänker att verkets budskap i grund och botten kan gälla för alla människor, säger konstnären Laila Gunilla Wilks.

Inspirationen har hon hämtat från dikten ”Aellieh, maaneme”/”Inte, mitt barn”. Den är skriven av Martha Jåma, född Persson, som kom från Jänsmässholmen i Jämtland och gifte sig i norska Snåsa. Snåsa är också Laila Gunilla Wilks hemby i Norge.

– Jag tolkar dikten som att en vuxen pratar till sitt barn. Det kan också uppfattas som en bön till barnet. Formen ”maaneme”, ”mitt barn”, visar att man har en nära relation till barnet. Men det kan också vara att man pratar till alla samiska barn, som en bön till nya generationer att inte glömma eller överge den egna kulturen och språket. Majoritetskulturen är stark och man kan gå vilse i den. Men det finns alltid hopp. Det är inte för sent och man kan finna stigen tillbaka, säger Laila Gunilla Wilks och förklarar:

– Språk är en viktig identitetsfaktor i alla kulturer, och gör en rikare. För många äldre är det en sorg om de inte själva, och många yngre i dag, inte pratar vårt mjuka språk. Sydsamiska står på Unescos rödlista över hotade språk. Författaren till dikten jobbade med renskötsel och som lärare i samiska språk och hantverk. Den egna kulturen var viktig för henne, och det avspeglar sig i dikten. Det är också viktigt för mig.

Så här beskriver Laila Gunilla Wilks sitt konstverk:

Verket är i naturmaterial, och bakgrunden är i ljus vadmal. Motiven är i ullkläde i de samiska färgerna som i våra samiska dräkter. Rött, grönt, gult och blått i olika nyanser. Motiven med kåtan, fjället och sjö tillhör vårt traditionella liv, och som ger de flesta människor ro.

Överst till vänster i bilden är den livgivande solen och på det blå ett traditionellt mönster från mäns barmkläde. De gröna och röda rutorna till höger är från kvinnors barmkläde. Ornamenten är sydda med tenntråd i traditionella motiv. Samerna är de enda som tidigare bearbetat tenn till tenntråd. Kåtan i bilden är för det mesta oanvänd, men än är inte elden helt släckt.

Verket är i separata delar som sytts fast på bakgrunden. Baalka-stigen, kåtan och inramningen är i brunt renskinn. Baalka är det centrala i bilden. Fransarna som hänger är för att delvis dölja stigen, som symboliserar det Martha skriver i dikten, att ”stigen dit finner du än, mitt barn”.

Mer om vad det innebär att Region Jämtland Härjedalen är en samisk förvaltningsmyndighet, och att även de som tillhör någon av Sveriges övriga nationella minoriteter har särskilda rättigheter finns att läsa på www.regionjh.se/nationellaminoriteter.