"Det är extremt provokativt"

Karl-Johan Lundström är forskaren som struntar i prestigen och hellre drar ut på sidospår där ingen vill vara – och hans resultat provocerar.

– Är det fjärilar i magen Kalle?

Kollegan Lisa, sjuksköterska på urologiavdelningen, ställer frågan med ett leende när hon passerar Karl-Johan Lundström inne på urologimottagningen på Östersunds sjukhus.

– Ja, det kan man nog kalla det, svarar han och skrattar till.

Det är bara några dagar kvar innan Karl-Johan ska försvara sin avhandling ”Utfall och komplikationer i kirurgiska ingrepp”. Den han jobbat med i tio år. Det är klart att det är fjärilar i magen.

Karl-Johan Lundström är bördig från Sunderbyn i Norrbotten. 2003 tog han läkarexamen från Karolinska institutet i Stockholm – kort därpå flyttade han till Jämtland där han blivit kvar. Sedan 2014 jobbar han som urologspecialist på Östersunds sjukhus.

Vad fick dig att fastna för urologi?

– Det är en salig blandning av både elakartat och godartade tillstånd, livshotande och livskvalitetsstörande åkommor. Från njursten eller kateterbekymmer till prostatacancer eller njurcancer. Plus att man kan variera sig mellan mycket enkel kirurgi och mycket svår kirurgi. Det är liksom hela spännvidden.

Som urolog jobbar han ofta med patienter, främst män, som dels drabbas av vattenbråck och dels behöver få prov tagna på prostatan. Vid så kallade vattenbråck bildas en vätskefylld blåsa i pungen, ett relativt vanligt problem hos vuxna män.

Vanligt är även prostatabiopsier, alltså när ett vävnadsprov tas från prostatan för att undersöka om det till exempel finns cancerceller i prostatan.

– Jag uppfattar att vi träffar de här patienterna väldigt ofta och det retar mig att vi faktiskt inte vet vad man ske ge för råd till en patient för hur den ska behandlas. Vi har inte riktigt bra siffror och kan inte säga om man tycker att det en behandlingsmetod skulle vara bättre än en annan, säger Karl-Johan Lundström.

Vanligt med komplikationer

Han upplevde att patienter relativt ofta fick olika komplikationer efter ingrepp som gjorts för att antingen behandla vattenbråck, ljumskbråck eller prostatabiopsier. Och det var då tankefröet till avhandlingen såddes.

– Avhandlingen är en kombinerad avhandling, både kirurgi och urologi. Men jag vilja säga att huvudämnet är komplikationer efter någon form av ingrepp – efter vanliga, alldagliga kirurgiska och urologiska ingrepp, som väldigt många människor utsätts för. Komplikationerna är ganska lika oavsett vilket ingrepp man gör, man drabbas av samma sak, förklarar han.

Hur vanligt är det med komplikationer?

– I ingreppen som jag undersöker drabbas ungefär 15 procent av komplikationer som till exempel blödningar, infektioner eller smärta. Sedan är inte alla sådana som gör att man far illa på lång sikt, utan det kan vara besvärligt första månaden eller månaderna. Men sedan finns det andra åkommor som kroniska smärttillstånd som kan sitta i väldigt många år.

Studien har genomförts dels genom att gå igenom hälsoregistren för bråck och prostatacancer samt patientregistret där alla svenska sjukhus rapporterar in slutenvårdsåkommor. I dem har Karl-Johan tittat på de olika komplikationerna för de olika tillstånden och hur det sett ut efter 30 dagar respektive 1 år.

Dessutom har han skickat ut enkäter till alla bråckopererade patienter under nästan fyra års tid – runt 50 000 personer.

Ingår gör också en kontrollerad studie där man jämfört två olika metoder med varandra när det gäller vattenbråck ­– öppen operation jämfört med en behandling där man suger ut vätskan och sprutar in ett ämne som limmar ihop vätskeblåsan. Den studien pågår dock fortfarande, i avhandlingen rapporteras halvtidsresultatet.

Vanligaste metoden inte självklart bäst

Resultatet av studierna pekar bland annat på att så kallade titthålsoperationer, som är väldigt vanliga vid ljumskbråck, inte nödvändigtvis är det bästa alternativet.

– Inte ur ett generellt perspektiv i Sverige. På specialiserade centra kan det vara jättebra men att säga att det generellt är bättre med titthålskirurgi tycker jag är för mycket sagt utifrån siffrorna jag fått fram, både vad gäller komplikationer och smärta ett år efter operation, säger Karl-Johan Lundström.

Vid vattenbråck tyder Karl-Johans sammanställning på det motsatta förhållandet, att en öppen operation, som i de fallen är det vanligaste, inte verkar bättre än att göra behandlingen där vävnadslimmet sprutas in för att reparera vätskeblåsan.

Vad gäller prostatabiopsier visar resultaten att antalet komplikationer ökat under senare år. Ju senare år i studien, desto större risk var det för infektioner.

– Det är den komplikation som är farlig och det betyder att vi snarast har ett problem med bakterieresistens. Resistensen har utvecklats och på så vis hjälper inte den skyddsbehandling som patienterna får. Den måste kanske undersökas mer och förfinas för att det ska bli så säkert som möjligt.

”Extremt provokativt”

Karl-Johan Lundströms slutsatser i avhandlingen är enligt honom själv utmanande.

– Det finns några ganska provokativa uttalanden här. Till exempel att titthålskirurgi inte är så bra ur ett generellt perspektiv, framförallt vad gäller återfall och risk för komplikationer, det är extremt provokativt skulle jag säga ur Kirurgsveriges synvinkel. Men å andra sidan tror jag fortfarande – och det måste man nog betona – att enskilda kirurger kan ha goda resultat med titthål. Men så här ser det ut i Sverige generellt, säger han och fortsätter:

– När det gäller vattenbråck och ljumskbråck har vi många gånger haft dåligt samvete eftersom titthålskirurgi inte görs i Östersund och tänkt att vi kanske har en för dålig behandling här. Men min tolkning av våra siffror är att det inte finns något som talar för att det skulle vara en fördel att operera med titthål.

Enligt Karl-Johan behöver man undersöka till vilka patienter som titthålskirurgi lämpar sig bäst i stället för att ta för givet att ”one size fits all”, som han uttrycker det.

– Jag tror inte det funkar så i kirurgin och det verkar inte så om man tittar på siffrorna som vi har fått fram, säger han.

Vad driver dig att grotta ner dig i det här ämnet?

– Vi saknar bra siffror som kan ligga till grund för beslut kring de här patienterna. Gör man ett ingrepp tror jag att man också vill veta vad ”kostnaden” är för mig som patient. Nu kan vi säga ganska säkert att det till exempel är två procents risk att du blir inlagd på sjukhus med blodförgiftning efter en prostatabiopsi.

Karl-Johan beskriver också de här tillstånden, som vattenbråck och ljumskbråck, som styvmoderligt behandlade och underutvecklade i den aspekten att de är ganska lite undersökta.

– Det är inte någon högprofilsforskning i de här fälten tyvärr, varken i Sverige eller globalt. Det är ingen stor prestige, inga stora pengar och finns inga stora karriärsfördelar med att forska på dem. Det i sig driver mig rätt hårt, att inte hålla sig i den breda fåran utan dra ut på sidospåren där ingen vill vara. För mig passar det alldeles utmärkt. Och det passar bra på sådana här mindre sjukhus som inte har lika stora möjligheter som finns på större sjukhus.

Fortsätta forska i Uganda

Karl-Johan Lundström disputerade i juni och nu hoppas han kunna fortsätta på den inslagna banan med studien om vattenbråck för att undersöka om vävnadslim är en bra behandling. Längre fram är förhoppningen att han ska kunna ta med sig resultaten till utlandet.

Lundströms handledare under avhandlingsarbetet, Pär Nordin, är läkare på Östersunds sjukhus och bråckforskare och har tidigare lett en stor studie i Uganda där de gjort implantat av myggnät vid operationer av ljumskbråck.

– Väldigt många som sökt till den studien har haft vattenbråck, så man har identifierat att det är ett problem där. Jag skulle vilja göra ett försök med det här vävnadslimmet som av allt att döma verkar vara minst lika bra som operation, men med färre komplikationer, och se om det skulle gå att implementera under afrikanska förhållanden, säger Karl-Johan och lägger till:

– Jag uppfattar det som väldigt positivt att vi har en studie gjord på västerländskt material innan man kommer ner till Afrika. Många gånger är det tvärtom, att man gör försöken i låginkomstländer och försöker införa det i västerlandet.

Text & Foto: Sara Rönnberg

Fotnot: Karl-Johan Lundström disputerade i juni 2017.