- Vägen till diagnos kan vara svår

Cecilia disputerar på diagnostik av tjock-och ändtarmscancer

Det hela började egentligen för ungefär åtta år sedan, när distriktsläkaren Cecilia Högberg mötte en patient vars väg mot en diagnos fick henne att hitta sin forskningsnisch. Efter snart fem år med forskarhatten djupt nerdragen i pannan är hon nu framme vid dagen D som i disputation. En i forskar-sammanhang relativt snabb och systematisk ”resa”. Hennes ämne är diagnostik av tjock-och ändtarmscancer i primärvården.

 - Vägen till diagnos kan vara svår Cecilia disputerar på diagnostik av tjock-och ändtarmscancer - Region Jämtland Härjedalen

- Det här är ett outforskat område, och en svår diagnos att ställa eftersom det är väldigt vanliga symtom som kan bero på så många andra saker än cancer, förklarar Cecilia Högberg och fortsätter;

- Problemen kan exempelvis komma av oregelbunden tarmverksamhet eller hemorrojder.

Lundafödda Cecilia Högberg har arbetat i länet i över 35 år vid det här laget, och eventuella dialektala nyanser har hunnit blekna av med tiden. Till vardags är hon distriktsläkare i Krokom, och planerar att fortsätta med det framöver. Samtidigt lockar fortsatt forskning. Hon har redan vissa planer som börjat ta form. Nyfikenhet är en stark drivkraft när man ger sig i kast med forskning, menar hon.

Trea och fyra på cancertoppen i Sverige

Tjock- och ändtarmscancer är den tredje vanligaste cancerformen hos kvinnor, och den fjärde vanligaste hos män i Sverige. Vanligen startar dessa patienters väg i vården med ett besök hos sin primärvårdsläkare. Då ska man samtidigt veta att dessa läkare bara möter mindre än ett fall per år. Vanliga symtom är diarré, magsmärtor, trötthet, viktnedgång och blödningar från ändtarmen. Allesammans symtom som kan bero på så många andra saker än just cancer. Det gör helhetsbilden svårtolkad och blir en riktig utmaning för läkaren när det gäller att ta beslut om vilka av patienterna som ska remitteras vidare för fler prov och en eventuell undersökning av själva tjock- och ändtarmen.

Inga studier om tillförlitligheten gjorda

Man har inom vården traditionellt sedan långt tillbaka använt ett diagnostiskt hjälpmedel, att undersöka om det finns blod i avföringen, där det inte finns några studier gjorda på hur bra eller dålig tillförlitlighet provet egentligen har. Cecilia Högbergs forskning visar att man utifrån resultatet av två enkla prover, blod i avföringen och blodvärdet, kan göra en bedömning och ganska säkert utesluta att det rör sig om en tjock-och ändtarmscancer. Är dessa två prov normala är det tämligen säkert att det inte är cancer som orsakar eventuella besvär. Dessa patienter ska naturligtvis följas upp i alla fall, och här ingår i läkarens roll är att vara både observant och ödmjuk. Det krävs att fler studier på samma tema genomförs. Studier med ett större patientmaterial än det Cecilia Högberg arbetat med. Allt för att se om hennes slutsatser håller.

Hur utreder primärvårdsläkarna?

Cecilia Högberg bestämde sig för att ta reda på hur primärvårdsläkarna utreder patienter där man kan misstänka tjock-och ändtarmscancer. Hur man bedömer patienternas prover för blod i avföringen och om ett prov som visar en markör för inflammerad tarm på något vis kan bidra till diagnostiken.

Tre studier varav en helt unik i sitt slag

Cecilia Högberg genomförde tre olika studier i region Jämtland Härjedalen. Dels en tillbakablick där hon studerade patientjournaler hos nästan 500 patienter som under åren 2005-2009 fått diagnosen cancer eller höggradiga polyper i tarmen. Det senare är ett tillstånd som kan vara ett förstadium till cancer.

Hon genomförde även någonting som aldrig tidigare gjorts, nämligen en studie där hon blickade framåt och involverade 377 patienter som blivit ordinerade prover i primärvården för att kolla upp blod i avföringen och/eller markörprovet för inflammerad tarm, det så kallade kalprotektinprovet. Både patienterna och läkarna fick fylla i enkäter om symptom, och samtliga patienter med avvikande provsvar fick göra en undersökning av sin tarm, medan de med normala provsvar observerades i två år. Alla fynd av tjock-och ändtarmscancer, polyper och inflammatorisk sjukdom i tarmen registrerades. I sin tredje studie intervjuade hon elva primärvårdsläkare i länet om vad som fick dem att misstänka tjock- och ändtarmscancer hos sina respektive patienter, och även om hur de hanterade provsvaren.

Trixig väg fram till diagnos

En av slutsatserna som Cecilia Högberg dragit utifrån resultaten av sin forskning är att vägen fram till en diagnostiserad tjock- och ändtarmscancer kan vara trixig och svår. En orsak till detta kan vara osäkerhet om hur symtom och provsvar ska bedömas. Som läkare är det viktigt att lyssna in sina patienters berättelser, men samtidigt stå stark och självständig i fråga om den sammanlagda diagnosbilden. Ett av de viktigaste fynden i forskningen är att en kombination av ett normalt blodvärde och ett normalt F-Hb, det prov som visar om du har blod i avföringen, verkar vara en användbar väg för att kunna utesluta en eventuell cancer, och detta även i de fall där patienten faktiskt har noterat blod i sin avföring.

Avföringsproverna - något av en djungel idag

Vid screening finns en uppsjö av olika metoder för att undersöka avföringsprover, metoder som inte riktigt är jämförbara. De prover som tas och analyseras på hälsocentralerna blir mindre exakta och har en annan känslighetsnivå än prover som används för screening. Det finns idag inte heller någon fastlagd nivå för känslighet för dessa prover som används vid diagnostik.

- Det är helt klart en sådan sak som skulle behöva undersökas ytterligare, menar Cecilia Högberg. Vart på skalan ska man lägga den här känslighetsnivån för att man inte ska missa något fall av cancer och samtidigt inte utsätta onödigt många för plågsamma undersökningar?

Cecilia Högberg disputerar i Hörsalen Snäckan på Östersunds sjukhus den 19 maj kl.13.00 - Länk till avhandling Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Text & Foto: Lena Manneby