Ledgångsreumatism - en riskfaktor för död?

Mattias Skielta, Överläkare, Område patientsäkerhet

Personer med ledgångsreumatism och SLE drabbas mer än dubbelt så ofta av hjärtinfarkt jämfört med övriga befolkningen. En svensk studie har visat att dödligheten hos ledgångsreumatiker är ökad inom en tio års period. Under det senaste decenniet har hjärtsjukvården förbättrats dramatiskt och detta har lett till att risken att insjukna i hjärtinfarkt samt dödligheten har minskat.

Om studien

Den här studien ska visa om den förbättrade hjärtsjukvården och kunskapen om hur man förebygger hjärtsjukdom har påverkat risken att få hjärtinfarkt och dödligheten inom 1 år efter hjärtinfarkt hos de patienter med ledgångsreumatism. Studien ska även belysa om risken för blödning hos reumatiker är ökad i samband med hjärtinfarkt och om operation i kranskärlen såsom ballongsprängning och by-pass ökar risken för ny hjärtinfarkt eller att drabbas av stroke hos reumatiker. Studien kan också visa om någon av de olika metoderna för kranskärlsoperation såsom ballongsprängning eller by-pass är mer fördelaktig för patienter med ledgångsreumatism.

Metod

För att kunna genomföra studien med hög kvalitet har ett världsunikt register skapats. Registret innehåller samtliga patienter i Sverige som drabbats av hjärtinfarkt mellan åren 1998–2013 och vilka åtgärder som gjorts. Registret möjliggör analyser som kan besvara ovan beskrivna frågeställningar. Under 2019 uppdateras registret med patient- och läkemedelsdata fram till och med 2017 för att möjliggöra fördjupade studier kring om läkemedel mot inflammation hos reumatiker påverkar överlevnaden efter hjärtinfarkt. Det är känt sedan tidigare studier att kost och motion kan påverka riskfaktorer för hjärtinfarkt. Jag har tillsammans med handledare även genomfört en livsstilsstudie, där försökspersoner antingen gick en kurs i livsstilsförändring eller informerades muntligt och skriftligt om livsstilsförändring.

Nytta

Resultaten från studien kommer att belysa om någon av dessa metoder är bättre för att påverka riskfaktorer över en längre tid och om behovet av förebyggande mediciner kan minska.